En magisk tid

ÄNTLIGEN så har det kommit snö ... MASSOR av snö! Snö som ligger kvar och inte smälter bort så fort det nuddar marken. RIKTIG snö ... och inte bara slask!
Egentligen gillar jag inte alls snö. Åtminstone inte om den kommer i januari, februar eller mars. Då är den mest bara till besvär, tycker jag. Kallt, halt och tungt att gå.
Men när det kommer snö i november och december ... då formligen älskar jag den! Det blir så ljust och känns så friskt ... och tillsammans med all julbelysning, så känns snön även väldigt varm. Kanske inte varm att ta på ... men den gör en varm i sinnet. Man blir varm och glad av allt det där vita.
Av regn, blir man mest bara dyster. Men av snö, tycker jag att man blir glad. Åtminstone känner JAG så. Just den här tiden på året, så ÄLSKAR jag snö!
Tiden före jul är verkligen speciell, tycker jag. Man pyntar, tar fram ljusstakar och julstjärnor, hänger upp julgardiner och lägger fram juldukar. Det blir som ett ljust och magiskt avbrott under den tiden det är som allra mörkast och dystrast. Allt bara lyser upp och om det dessutom kommer snö, så gnistrande vit, så lyser det upp extra mycket i vårt nordiska vintermörker. Just den HÄR tiden på året, så älskar jag snö!
Det är inte bara hemmen, gatorna eller affärerna som lyses upp heller, utan även människorna. Generellt, så tycker jag att folk blir gladare tiden före jul. Man pratar ofta om julstress hit och dit. Folk som stressar över julklappar. Folk som stressar över julstädning eller folk som stressar över julmaten ... och visst ÄR det väl en del stress tiden före jul. Men ändå känner jag att glädjen överväger. Man blir glad av allt pynt och allt ljus ... och man blir nog faktiskt lite glad av att köpa julklappar. Det är roligt att glädja andra och när man hittar någonting riktigt speciellt till någon, så blir man ju så där lycklig.
Folk på stan ler och skrattar och man riktigt känner julens förväntningar i luften. Visst ... det låter nog lite som en utopisk fantasi ... något som hämtat ur en Disneyfilm? Men i mina ögon, så ÄR julen så där puttinuttig ... och Disneyfilm-aktig. Julen är en magisk tid ... en högtid för alla nära och kära ... en glädjens och gåvornas tid. Det blir vad man gör det till, är mitt måtto ... och jag väljer att se på julen med drömska ögon ... precis så där underbar, som i alla julfilmer jag sett. Precis så där fin som i alla julsånger jag sjungit. Julen är helt enkelt magisk.

Ikväll var det invigning av julgatan i Mariehamn och min kära make höll invigningstalet (i egenskap av stadsstyrelsens ordförande).
Dagens snöfall var ju verkligen helt perfekt en dag som denna. Julgatan öppnades samma dag som vi fick ett alldeles vitt landskap. Det var otroligt bra tajming, måste jag säga. Synd bara att det blåste så dant, för i och med blåsten, så kändes det ju väldigt kallt. Jag blev verkligen riktigt stelfrusen och kunde knappt gå på mina isklumpar till fötter efter att jag stått ute en bra stund. Hu, vad kallt! Fast samtidigt var det väldigt mysigt.
Efter lite uppträdanden och så makens tal, så gick vi sen runt på stan ett tag. Jag och mannen skulle bland annat ha tag på varsin lilla julklapp till barnen ... som de ska få på lördag, när det är Lilla jul här.
Barnen var med oss en stund, men sen gick de hem så att vi fick handla ifred ... och vi hittade nog nåt passande tillslut. Sen gick vi hem för att tina upp.

Så slänger jag till sist in en låt, som känns väldigt passande en dag som denna ...

Har varit en ond vecka

Jag har varit lite off här den senaste veckan. Dels har jag nog haft en hel del att göra. Tiden räcker liksom inte riktigt till för allt man vill hinna med. Dessutom vill jag skriva bra inlägg när jag väl skriver nåt och har jag inget vettigare att skriva än trista vardagsinlägg ... som man kanske skulle kunna hinna med om man endast har en kvart på sig ... så känner jag att det lika gärna får vara.
Men den största orsaken till min frånvaro, är nog ändå att jag ramlade i tisdags och slog mig rätt rejält ... och den smärtan har påverkat mig otroligt mycket ... både var gäller humör och ork. Jag har varit så trött och jag har haft så ont ... så därför har jag verkligen inte alls känt för att blogga.

Det var nämligen så att när jag i tisdags var på väg till jobbet och gick nerför trappan till personalentrén, så var jag nog lite okoncentrerad. Jag höll en kasse i ena handen och rotade samtidigt igenom min väska för att få fram min nyckelbricka. Kanske inte var sååå smart att ha båda händerna fulla och blicken lite varstans samtidigt som man går nedför en trappa, för plötsligt tappade jag ju helt balansen och missade sista trappsteget totalt. Med väldens kraft hamnade jag med knäna mot järngallret som fanns alldeles nedanför trappan. Konstigt att jag inte tog emot mig med händerna ... så som jag alltid brukar göra när jag tappar balansen. Men av någon konstig händelse, så hann jag inte riktigt reagera. Det gick så fort och min normala impuls verkade inte funka så som den brukar.
Efter att först ha försäkrat mig om att ingen sett mitt handlösa fall, så märkte jag hur ont det gjorde. Det gjorde verkligen sjukt ont, så jag tänkte ju att jag antagligen hade fått ett rejält skrubbsår nu.
I alla fall så reste jag mig upp och tog mig haltande upp till mitt rum. Väl där, så gick jag nästan omedelbart in på toaletten för att se hur pass illa det såg ut. Byxorna var ju hela, så jag tänkte väl att det kanske inte var så hemskt farligt ändå ... att det kanske kändes värre än det såg ut. Men när jag fått av mig byxorna, så såg jag att strumpbyxorna hade fått ett ordentligt hål (vilken tur att jag är så pass frusen av mig, så att jag hade strumpbyxor under som extra skydd) och det blödde rätt ordentligt från det vänstra knät. Det högra knät hade dock klarat sig undan med endast ett litet skrubbsår och behövde inte ens plåster. Men vänster knä var tvungen att tvättas riktigt noga och sen täckas med någonting stort. Som tur var, så fanns det ett välförsett medicinskåp inne på toaletten, så jag kunde enkelt plåstra om det stora såret. Visserligen var såret lite för stort för att kunna täckas helt, men jag kunde åtminstone skydda det största blodflödet.
Det gjorde riktigt ont också, men jag jobbade ändå på så gott det gick. Sen fick jag lov att byta plåster på eftermiddagen eftersom jag såg att blodet nästan kommit igenom plåstret. Jag tvättade lite med sårtvätt och satte sen på ett nytt stort plåster. Sen kämpade jag smärtsamt vidare resten av dagen.

När jag kom hem från jobbet sen, så var jag väldigt nyfiken på att se hur pass illa det verkligen var med såret. Jag tog då av mig byxorna, tvättade såret och såg då att det faktiskt såg mycket värre ut än vad jag trott. Det såg hemskt djupt ut och kanske att man egentligen borde ha åkt till sjukhuset för att få det sytt? Men jag brukar sällan besöka sjukhus, så jag tänkte att det nog skulle räcka att tvätta och plåstra om det ordentligt. Det läker väl så småningom?
Jag kände dock att jag var tvungen att dokumentera skadan. Är ju liksom inte ofta som jag skadar mig så pass ordentligt. Fast jag måste ändå säga att det såg värre ut på riktigt än vad man kan se på bilderna.

Mina knän, direkt efter att jag tvättat av det vänstra knät med sårtvätt

Min trasiga strumpbyxa och det skadade vänsterknät

Sen har jag hållit knät skyddat med kompresser och/eller plåster varje dag sedan fallet ... och i lördags var nog första dagen som inte såret vätskades när jag skulle byta kompress. Jag vågade dock inte vara utan skydd förrän i natt för första gången. Sen testade jag att vara utan varken plåster eller kompress nu idag, men var ändå tvungen att sätta på ett plåster idag på dagen eftersom det hade kommit sårvätska på mina byxor. Så tydligen är sårskorpan ännu inte helt stabil. Det ÄR ju en skorpa nu. Men tydligen är den väldigt skör. Så därför får jag fortsätta med att skydda den. Det verkar ju ändå läka rätt bra, men det var rätt djupt och antagligen är det därför som det tar sådan tid. Det är ju liksom snart en vecka sedan.
Men ... det blir nog bra så småningom. :p
Synd bara att det ska göra så attans ont. Jag kan ju liksom inte alls sitta på knä, utan måste hålla balansen på det högra knät om jag behöver gå ner på knä. Fast det funkar väl. NU funkar det. De första dagarna var dock hemska. Det gjorde fruktansvärt ont. 24/7 gjorde det superont och det gjorde ju att jag fick rejäla sömnproblem. Hade jätte svårt att somna på grund av smärtan och sen vaknade jag massor under nätterna.
Men nu funkar det betydligt bättre ... tack och lov! Så det är definitivt på bättringsvägen. Så har jag ju nu lärt mig att vara mer uppmärksam och koncentrera mig på en sak i taget ... framförallt om jag går i trappor. Vill INTE göra om en sådan fadäs igen!

MÅSTE man gilla Louise Hoffsten bara för att man har MS?

Jag läste idag att Louise Hoffsten tydligen ska vara med i melodifestivalen nästa år. Jag läste det på Facebook ... i en av MS-grupperna som jag är med i. Så fort hon är i ropet i något sammanhang, så blir det alltid omedelbar respons i de där grupperna. Stora djungeltrumman sätter igång och basunerar ut det mycket viktiga meddelandet ... Louise Hoffsten ... allas vår taleskvinna och frontperson ska vara med på TV. Missa henne inte, för Guds skull!
"Louise Hoffsten ska vara med i Stjärnorna på slottet!" "Louise Hoffsten ska vara med i Körslaget!" "Louise Hoffsten ska vara med i Melodifestivalen!" VÅR Louise! Allas vår MS-sjuka Louise! Hon ... hon som är precis som vi. Hon som vet hur vi känner. Hon som vet vad vi går igenom. Hon som vet vad det innebär att ha den här sjukdomen. Hon som är helt fantastisk. Hon som sjunger så bra och som skriver så bra låtar. Hon som dessutom vågar fortsätta trots denna kroniska neurologiska sjukdom. HON ska vara med på TV! Missa INTE det!
Sen börjar spekulationerna och funderingarna ...
"Hur ska hon orka?" "Hoppas hon har vett att hushålla med sin energi?" "Kommer hon prata någonting om sjukdomen och om hur hon mår?" "Hon gör nog mer än hon orkar, egentligen." "Hon borde tänka mer på sig själv och sin hälsa."

 Ja, tankarna är många från dessa förståsigpåare. "Louise ... Louise ... Louise ... Louise ... fantastiska Louise ... underbara Louise ... Louise är ju en av OSS" låter det när den här sångerskan kommer på tal.
Sen verkar det på något sätt vara helt självklart att man då som MS-sjuk måste instämma i dessa hyllningsord. På samma sätt som det verkar antas att man ska vara socialdemokrat, så verkar det också antas att alla med MS ska avguda Louise Hoffsten. Men ÄR det verkligen så? ÄR verkligen alla MS-sjuka Louise Hoffsten-fans?
Nej, självklart inte! Det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja. Efter vad jag har läst via media, så vill Louise helst inte prata om sin MS alls. Antagligen eftersom hon inte vill bli betraktad som någon sjuk person. Antagligen för att hon vill bli uppskattad för sin musik och inte för att hon har Multipel Skleros. Hon vill väl inte ha en massa tycka-synd-om-Louise-fans? Sådana som älskar henne på grund av att hon har MS? Det är väl inte på grund av DET som hon vill att folk ska tycka om henne ... och hennes musik? Hon är väl så mycket mer än sin sjukdom?
Det finns nog de som säger: "Hon är så duktig som kämpar på med musiken trots att hon har MS". Men, vaddå? Varför skulle hon INTE göra det? Måste man sluta med allt bara för att man blir sjuk? Om man fortsätter trots sjukdom, är man då en "duktig" person? För att man inte slutar med någonting som man verkligen älskar? För att man inte slutar upp med att leva? För att man inte låter sjukdomen bestämma över hela ens liv och hela ens framtid? Är man då duktig och beundransvärd?
Nja ... kanske ... till viss del. Fast ändå tror jag att det för många inte finns något annat alternativ. Visst ... det kanske kommer en dag då sjukdomen tar överhanden. Kanske kommer en dag då man inte längre kan gå? Men varför ge upp från början? Livet blir knappast roligare av att man deppar ner sig och man intalar sig själv att man nu måste sluta med allt som är kul. Varför då inte göra det bästa av situationen och försöka leva nästintill som innan så länge det bara är möjligt? Visst ... kanske man kan tänka lite på sin nya situation och försöka att ta det något lugnare om behovet finns. Men det innebär ju inte att man ska lägga av totalt. Är det inte egentligen mer imponerande om man ger upp sina drömmar än om man fortsätter livet så som man tänkt? Ändå är det de som fortsätter som blir klassade som duktiga. Varför ÄR det egentligen så? Man fortsätter ju bara att följa sina drömmar och vill inte bli synonym med en sjukdom. Man ÄR ju så mycket mer än så.
Därför kommer jag heller inte börja gilla Louise Hoffsten på grund av att hon har MS. Hon sjunger ju mestadels blues, vilket jag absolut inte är något fan av ... och jag ser inte hennes (och min) sjukdom som någon anledning till att jag ska börja gilla den musikstilen. Har aldrig gillat blues och kommer nog antagligen heller aldrig att börja gilla det. It's not my cup of tea ... och musiken blir ju knappast bättre på grund av att jag har något gemensamt med sångerskan. Det är inte sådana kriterier som spelar in när jag bestämmer vilken musik jag vill lyssna på. Det funkar inte på det sättet ... och det tror jag inte att Louise Hoffsten heller skulle vilja.

Det finns dock EN Hoffsten-låt som jag faktiskt gillar ... antagligen den av hennes låtar som är mest känd. Det är ju en mer mainstream-låt, som till skillnad från många andra av hennes låtar nog föll den stora massan i smaken.

Nämligen denna:

"Let the best man win", är en sådan låt som till och med jag själv skulle kunna sjunga eftersom den är så pass melodisk. Men i övrigt, så har jag inte hittat många Hoffsten-låtar som jag gillat. Det är inte alls min stil och inte börjar jag gilla det för att andra MS-sjuka överöser henne med idel lovord.

En ytterligare anledning ...

Det har hänt att folk frågat mig varför jag inte sjunger i kör. Eller snarare, så har väl folk undrat vilken kör jag sjunger med i. När de fått veta att jag kan sjunga, så tar de liksom för givet att jag måste sjunga i kör ... för det är väl vad man gör om man är "fritidssångare"?
Jo ... det är väl antagligen så de flesta sångintresserade gör ... letar upp en passlig kör och ansluter sig till den globala gemenskapen ... för att få sjunga tillsammans med andra som delar samma intresse som en själv.
Visst kan jag ju hålla med om att det där med att sjunga tillsammans med andra kan vara riktigt roligt. MEN ... personligen, så har ändå aldrig det där med körsång varit någonting för mig. Det kan funka i någon sång eller så ... i något specifikt sammanhang. Men jag har aldrig känt att jag skulle vilja tillhöra någon kör på kontinuerlig basis. Körsång är verkligen inte min grej.
Varför? undrar du då kanske.
Tidigare, så har nog egentligen den största anledningen varit det faktum att man är så anonym i en kör. Man är "bara" en i mängden. Man är bara "hon i den där kören" och inte en egen person. Ingen vet vad man heter. Ingen vet vem man är (utom de närmast sörjande) och ingen vet ens heller om man kan sjunga särskilt bra. I större körer lär det ju variera en hel del mellan sångarnas färdigheter och jag tror inte alltid att alla har så jätte bra röster. Men i en stor kör, så funkar det bra eftersom de sämre rösterna bärs upp av de bättre.
Antagligen blir många väldigt förvånade när jag berättar detta ... att jag tycker man blir för anonym i en kör. Jag är ju den där blyga tjejen ... hon som varken syns eller hörs ... och hon vill väl helst bara stå gömd i ett hörn och hoppas att ingen får syn på henne?
Men kanske är det just därför som jag vill synas och höras också? Kanske vill jag visa för folk att jag inte enbart är den där blyga, tystlåtna mesen? Jag kanske vill visa för folk att det faktiskt finns saker som jag är bra på? I vanliga fall, så verkar jag nog ganska rädd och osäker, men när det gäller saker som jag känner att jag faktiskt behärskar, så känner jag mig betydligt tryggare ... och vågar faktiskt visa upp mina färdigheter. Sång, hör till de sakerna. Efter många års sånglektioner (7 år under grundskoletiden och nu snart 2,5 år på Bel Canto), så anser jag nog att jag kan sjunga rätt bra. Tekniken, behärskar jag ju ... och själva rösten, känner jag mig nog också hyfsat nöjd med. ;-)
Jag är dock ingen exhibitionist som framhäver mig själv i tid och otid ... men kommer tillfället, så griper jag tag i det och framträder gärna offentligt när jag väl får chansen. Jag älskar ju verkligen att sjunga ... och jag älskar att sjunga för andra. Men eftersom jag är så pass blyg som jag är, så dyker tyvärr inte tillfällen för framträdanden upp särskilt ofta. Jag är inte tillräckligt framfusig och gåpåig.
Men så började jag sjunga på Bel Canto för några år sedan. De hade ett koncept som passade mig helt perfekt ... ensemble-sång och sånglektioner ... mindre grupper, men ändå ingen kör. Det var mer individuellt, vilket jag absolut föredrar.
I och med starten där, så fick jag ju även tillfällen för framträdanden och det har hittills blivit både som solist och tillsammans med andra i mindre grupper.
Visst är det sjukt nervöst att sjunga solo ... helt ensam inför en massa människor ... men samtidigt är det så fruktansvärt roligt. Jag behöver dock mer träning på det här med framträdanden, för jag skulle nog gärna vilja få bort lite av min nervositet åtminstone ... så man skulle slippa benskakningarna. ;-)
Precis innan jag skulle sjunga på Önningebymuséet i våras, så frågade min man varför jag utsätter mig för det trots att jag blir så nervös. Men det är ju liksom DÄRFÖR som jag BEHÖVER utsätta mig för det ... för att bearbeta min nervositet. Dessutom gör det mig lycklig. När jag ser uttrycken i åhörarnas ansikten ... och märker att de faktiskt tycker om att lyssna på mig ... då känner jag mig oerhört lycklig.
När jag var yngre, så var jag livrädd för att kolla på min publik när jag sjöng. Men nu har jag blivit mer självsäker och efter den här tiden på Bel Canto, så har jag upptäckt att publikkontakten faktiskt gör mig lugnare. Om jag tittar på åhörarna när jag sjunger för dem, så känns nervositeten betydligt mer lätthanterlig. I min hjärna är publiken avsevärt mycket farligare än vad de är i verkligheten, så därför upptäckte jag att det är bättre "to face reality".

När jag sjung på Önningeby-muséet i början av mars

Jag har egentligen aldrig sjungit särskilt mycket i kör (annat än i skolkörer), så därför kanske man kan tänka att jag inte alls vet vad jag pratar om. Det kanske bara är mina egna, förutfattade meningar? Hur kan jag "veta" hur det är om jag inte ens testat på det själv? Men jag HAR ju ändå provat på nån gång ... senast våren 2011, då jag blev involverad i en operakör på Bel Canto. Hela våren gick jag där, men hoppade sen av innan projektet var klart eftersom jag kände att det inte var ett dugg kul. Dels så är jag inte så jätte förtjust i opera. Det är okej att lyssna på ... och jag KAN sjunga det, men att träna inför den där operan, var bara så fruktansvärt TRÅKIGT! Då kom jag även på en annan sak som också är negativt med att sjunga i kör ... all den där evinnerliga väntan! Alla ska lära sig sina egna stämmor och det tar ju en hel evighet att vänta på alla andra. Jag lyssnar gärna på när andra sjunger ... ja, hela låtar, till och med ... men att vänta medan tråkiga operastämmor övades in, tyckte jag var supertrist. Jag lyssnar hellre på när någon bra sångare sjunger en hel låt på egen hand än när låtar hackas sönder och stämmor övas in. Det var INTE kul och då kom jag till den slutsatsen att varken kör eller opera är någonting för mig.

Den senaste tiden har jag även kommit till den insikten att körsång inte längre skulle funka för mig rent fysiskt heller. Sedan jag fick MS, så klarar jag inte längre av att stå upp hur länge som helst. Jag skulle nog idag ha ordentliga problem med att fullborda en hel konsert på stående fot. Då skulle jag nog behöva ha en stol i närheten, så att jag skulle kunna sätta mig ner om krampen i benet sätter in efter ett tag. Vänsterbenet blir ju så hemskt tungt och krampaktigt efter att jag stått lite för länge ... och då bara MÅSTE jag sätta mig ner ... alternativt att jag lyfter upp benet lite och balanserar på det högra. Men då skulle väl högerbenet bli slut, det också? Dessutom skulle det nog se rätt knäppt ut ... både stolen och balansakten ... så därför är nog inte körsång längre något alternativ för mig. Då funkar det bättre att vara solist eller medlem i en mindre ensemble ... så man gör några få framträdanden och sen får sitta ner emellan. Jag klarar av att stå upp en stund ... men att stå en längre tid, är otroligt påfrestande för mitt ben. Kanske att jag tillfälligt skulle klara av att stå upp flera timmar ... men jag skulle garanterat bli hemskt slut av det och skulle knappt kunna gå alls sen efteråt. 

Därför är det nog ändå rätt bra att jag inte är någon passionerad körsångare, så jag slipper ge avkall för något jag älskar på grund av min sjukdom.

Jag älskar ju verkligen att sjunga, men körgrejen är inte alls något för mig ... och det finns uppenbarligen flera orsaker till det.

Slipper äntligen nattstrumpor!

Jag har varit hemskt frusen den senaste tiden ... så frusen att jag flera nätter har fått lägga mig med strumpor på fötterna. Det har väl visserligen hänt någon gång tidigare också, men då har jag ALLTID vaknat på natten och haft det supervarmt ... så då har jag omedelbart fått ta av mig dem. Fast den här senaste veckan, så har jag frusit så pass mycket att jag vid två tillfällen kunnat behålla strumporna på hela natten. Ena natten vaknade jag till ... så, som jag alltid brukar göra ... och då kände jag mig fortfarande riktigt genomfrusen. Tror aldrig att jag tidigare frusit så mycket efter att jag sovit flera timmar med strumpor på fötterna ... åtminstone inte i friskt tillstånd. ;-) Även om jag ju är rätt frusen av mig i vanliga fall, så brukar det ändå räcka bra med pyjamas. Men nu kändes inte det tillräckligt. Det var ju så himla kallt!
Till skillnad från många andra, så har jag verkligen jätte svårt att sova när det är för kallt. Först tar det tid att somna och sen när jag väl somnat, så vaknar jag typ hela tiden. Andra som jag pratat med, säger att de vill ha svalt när de ska sova ... 18-20 grader, har jag hört. Men själv så vill jag ha varmt. Hellre för varmt än för kallt. Annars ligger jag bara där och huttrar och känner mig kall riktigt in i märgen och kan absolut inte få någon ordentlig ro.

Men så kom jag på en bra idé. Jag kom på att vi ju faktiskt har två duntäcken undanstoppade. Så då tänkte jag att det kanske var läge att byta ut våra allround-täcken till de här tjockare täckena. Kanske skulle jag då slippa ha på mig strumpor på nätterna? Troligtvis!
Så i lördags gjorde jag slag i sak och tog med mig Viktor upp på vinden för att hämta ner säcken med duntäcken. Så bäddade jag rent i sängen och gjorde samtidigt en täcke-växling. Sen blev det upp till bevis ...

Jag måste ju säga att det verkligen var otroligt skönt att lägga sig sen på kvällen. Det var så varmt och skönt under det där tjocka täcket ... och jag frös inget alls på hela natten. Sååå skönt!

Sen blev det söndag ... och därmed Fars dag ... så då gick vi upp hyfsat tidigt för att fira maken med presenter och frukost. Barnens pappa är ju så morgonpigg, så för att vi skulle hinna uppvakta honom innan han själv gick upp, så var vi ju tvungna att gå upp tidigare än vad vi annars kanske skulle ha gjort på en söndagsmorgon. Men jag tänkte att jag kunde gå och lägga mig en stund igen sen efter frukosten. Det var ju söndag och vi hade inget direkt inplanerat.
Sagt och gjort ... efter att frukosten var avdukad, så gick jag tillbaka till mitt varma, gosiga duntäcke igen.
Det dröjde sen inte länge förrän Amanda kom in och kollade vad jag gjorde. Då frågade jag om hon ville komma och lägga sig hos mig en stund. Det gjorde hon så gärna och kröp ner hos mig under duntäcket. Sen tog det inte lång stund förrän vi båda hade somnat. :-) Tydligen tyckte Amanda också att det nya täcket var skönt ... varmt och skönt ... och så var det väl lite gosigt att få ligga hos mamma för en gångs skull också. ;-) Jag vill gärna inte att hon ligger hos mig på nätterna eftersom jag brukar få så hemskt ont i ryggen när hon ligger där. Men en kort stund så där på förmiddagen funkar nog rätt bra. Så då låg vi där och tog en förmiddagslur, båda två ... och det var riktigt, riktigt mysigt.
Amanda måste nog ha varit rätt trött också, för hon somnade riktigt djupt och sov en lång stund. Jag gick nog upp en timme före henne, tror jag. Funderade lite på om jag skulle väcka henne, men jag ville inte störa när hon sov så skönt. Tack och lov, så funkade det ändå bra för henne att somna sen på kvällen.
Så sa hon att hon också skulle vilja ha ett sånt där skönt täcke, så tydligen är det fler än jag som gillar att sova varmt. :-D

Tack och lov!

Det är väl knappast någon som har undgått att det var presidentval i USA tidigare i veckan? Efter en lång tids kampanjande så kom tillslut finalen ... där segraren skulle koras.
Vad jag förstod, så var det innan väldigt ovisst om vem som skulle vinna. Den svarta, folkliga Demokratiske sittande presidenten? Eller den mormonske, kalla, Republikanske affärsmannen? (OBS ... min egen tolkning!)

 Jag hade gärna velat följa valvakan, men på grund av tidsskillnaden så vore det en ren omöjlighet eftersom jag då hade fått stanna uppe hela natten. Det kanske hade funkat om det inte vore för att jag skulle jobba dagen efter. Därför gick jag istället och lade mig ungefär samtidigt som valvakan började sändas på TV. Resultatet skulle jag ju ändå få reda på när allt var klart.
När jag vaknade sen på morgonen, så var det precis i tid för att höra Romneys förlusttal ... TACK OCH LOV! Det var ett fint förlusttal, dock, men jag kände mig ändå lättad över att Obama fick stanna kvar i Vita huset. Romneys politik och även hans personliga åsikter ger mig verkligen kalla kårar. Personligen kan jag känna att han har en väldigt förlegad syn på hur saker funkar idag och även om han kanske är duktig på ekonomi och sådant, så gör hans värderingar honom till en mindre lämpad person enligt mitt tycke. Dessutom är ju Mitt Romney mormon, vilket jag finner rätt obehagligt. Han är liksom emot abort och han är emot att homosexuella ska få gifta sig ... MEN han är för månggifte???? För mig skriker det minst lika mycket fel med att en man ska få ha flera fruar som att två män (eller två kvinnor) ska få gifta sig med varandra. Eller ... egentligen är det väl mer onaturligt med månggifte än med gayäktenskap.
Vad gäller aborter, så är jag egentligen själv också emot det ... som preventivmedel. Det finns de som struntar i preventivmedel eftersom de tänker att det ju bara är att göra abort om de blir gravida och på så sätt är jag emot abort. Men självklart ska man kunna få göra abort under vissa förutsättningar ... våldtäkt, incest, sjukt/skadat foster, en olyckshändelse med särskild motivering eller om mamman inte kommer klara en förlossning pga diverse orsaker. Men som preventivmedelsmetod tycker jag inte abort ska tillämpas.

Tillbaka till valet i USA ... jag läste före valet tidningarna här hemma, där de frågade politiker vem de skulle röstat på om de fick. Då fanns det de som svarade att eftersom de är högerpolitiker, så skulle de stödja Romney. Det tycker jag är ett väldigt märkligt uttalande, eftersom även Demokraterna är ett högerparti enligt vårt sätt att se på saken. Det FINNS inget vänsterparti i USA ... inte av de två största, i alla fall. Skillnaden är bara vilken grad av höger de är. Republikanerna är JÄTTE långt åt höger ... längre åt höger än något av våra partier här hemma ... medan Demokraterna är mindre åt höger. Fast jag skulle inte klassa Demokraterna som något vänsterparti ... rätt långt ifrån. Jag är ju själv borgerlig i mitt tankesätt, men känner att Republikanerna är alltför hårda och oempatiska och de har en omodern syn som jag inte anser passar in i dagens samhälle. Visst är jag ju för att man ska kunna lyckas och kunna tjäna en massa pengar, men samtidigt måste man ju ha ett väl fungerande samhälle och då kanske man inte kan köra över de fattiga och svaga med en ångvält hur lätt som helst. Man måste försöka hitta lösningar för även dessa ... och där tror jag att Demokraternas politik funkar betydligt bättre ... ett borgerligt parti med medkänsla och empati. Så tolkar i alla fall JAG saken. Därför känner jag mig otroligt lättad över den sittande presidenten gavs fyra ytterligare år.

Revanschen ...

I lördags var jag och maken iväg på kräftskiva. Det var den traditionella Moderaterna på Åland-kräftskivan, som i år tog plats vid Grelsby kungsgård ... stället där vi förra året spelade in partiets vallåt (läs mer om det HÄR och sen resultatet HÄR). Sedan förra året hade det rustats upp riktigt ordentligt. Nu såg det inte längre ut som ett gammalt, risigt ruckel, utan det såg riktigt fint och mysigt ut. En gammaldags känsla, men en fräsch gammaldags känsla.

Hur som helst, så hade vi verkligen sett fram emot denna kväll ... att få äta åländska, supergoda kräftor med ost och bröd till, god dryck och trevligt sällskap med roliga diskussioner. För egen del, så såg jag dessutom mycket fram emot en kväll tillsammans med enbart vuxna. Jag och maken, tillsammans med en drös av annat vuxet folk. Inte för att våra barn är särskilt jobbiga, men ändå kändes det skönt att komma ut lite på egen hand ... och eftersom vi hade övernattande barnvakter, så behövde vi ju heller inte tänka på att skynda oss tillbaka före en viss tid. Vi kunde vara ute hur länge som helst. ;-)
Barnvakterna hade vi bokat hit från Sverige. Det var pappa som kom hit med sin nya "flickvän" ... eller vad man nu kan kalla en 70-årig dam för. De är visst tillsammans i alla fall. Det var första gången vi träffade henne, men pappa insisterade på att hon var jätte bra och att vi vågade lita på att ha henne hemma hos oss för att passa barnen medan vi var borta (vaddå nojiga föräldrar ;-) ). Hur som helst, så hade han väl rätt och Amanda verkade ju tycka mycket om henne, så då vågade vi bra lämna barnen i deras händer för en kväll.

När vi väl kommit fram till lokalen, så tog vi en snabb tur runt i huset för att kolla in hur det såg ut nu efter renoveringen. Sen bjöds det på varm glögg ... och pepparkakor med ... brieost? (osten var helvit, så det kan inte ha varit grönmögelost i alla fall). Himla gott, var det ... och en liten lustig kombination ... jul slash kräftskiva, liksom. Intressant, fast ändå helt rätt.
Sen blev det ju en stunds mingel innan det var dags att sätta sig till bords och börja avnjuta de fantastiskt goda delikatesserna som fanns framdukade. Åländska kräftor är ju bara så sjukt gott! Verkligen riktigt mumsigt!

Så fick man ju rostat bröd till ... och smör och ost. Det fanns även dill och citron, för den som ville ha.
Så fanns det ju självklart dricka också ... någon rysk snaps, vitt vin och rött vin.
Själv så hade jag ju innan bestämt mig för att medvetet hålla igen lite på alkoholintaget. Jag blev ju liksom lite rädd när vi var på det där bröllopet för typ en månad sen ... då, när jag blev så snurrig och alldeles ostadig på benen. Visst hade jag ju druckit en hel del då, men inte så mycket att benen skulle lägga av så där pass mycket som de gjorde. Jag gissar ju att det till stor del berodde på min MS, så därför tänkte jag efteråt att jag vid nästa tillfälle det skulle finnas alkoholhaltiga drycker att tillgå, så skulle jag hålla igen ... och se om det skulle funka bättre. Vid bröllopet så var vi ju tvungna att åka hem i förtid. Även om det bara var dans och barmingel kvar av bröllopsfesten, så kändes det ändå lite synd att inte klara av att stanna kvar tiden ut. Vi var dock inte de enda som åkte hem vid 23, så det var ju ändå inte så att min yrsel förstörde hela kvällen. Det mesta av kvällen var ju ändå redan slut. Jag tyckte bara det var lite synd att min skitkropp inte klarade av att fixa hela kvällen ... så som normala människors kroppar kan. Därför tänkte jag väl att jag nu skulle få revansch ... förhoppningsvis ... och jag ville väl också lite se hur pass mycket min kropp faktiskt tål ... utan att den ska balla ur så där totalt.

Så ... i lördags skippade jag snapsen helt och hållet. Det går alldeles utmärkt att dricka snapsvisor med vin istället. :p För snapsvisor hade vi (blir väl ingen riktig kräftskiva utan sådana). Sen höll jag mig till rödvin och jag drack lite åt gången och fyllde inte på glaset förrän det var tomt. Då hade jag full koll på hur mycket jag fick i mig. Tror det blev totalt 3 halva glas på hela kvällen. Jag såg även till att äta mycket. Mat gör ju också att man blir mindre påverkad. Kräftor, blev väl inte så extremt många, men däremot åt jag massor av bröd och ost. Jag åt så pass mycket att jag blev riktigt proppmätt. När det var dags för efterrätt ... kladdkaka ... så var jag inte alls sugen eftersom min mage redan stod i fyra hörn, typ. Ändå känner jag ju att man absolut INTE kan lämna kladdkaka oäten, så jag fick lov att tvinga i mig de sista bitarna. De sista tuggorna gjorde mig visserligen lätt illamående, men ner skulle de. ;-)
Till kladdkakan serverades kaffe med lite Bailey's (de som ville fick Cognac istället), men det var det sista jag drack den kvällen. Inte åt jag nåt mer heller ... trots att det kom fram skålar med chips en stund efter kladdkakan. Men inte ett enda chips stoppade jag in i min mun. SÅ mätt, var jag!
Resten av kvällen gick åt till att diskutera ... och det förekom även en hel del tal ... som ledde till en massa skratt, funderingar och applåder. Riktigt trevligt, hade vi ... och tiden gick så fruktansvärt fort. Helt plötsligt var klockan MASSOR och det blev dags att ringa efter taxi. Vi fick tag på en stor sådan ... en som rymde 10 personer ... så i den fick ju många plats. Därför tog det också rätt lång tid att komma hem. Vi fick ju åka en hiskelig sträcka för att släppa av folk. ;-) Fast det var väl helt okej, ändå. Vi hade intressanta samtalsämnen i taxin, så det blev en rolig färd trots allt.
Sen blev vi själva avsläppta vid 2.40! En otroligt sen tid för att vara jag. Vet inte om jag någonsin varit ute så sent. Fast konstigt nog, så kände jag mig faktiskt inte särskilt trött. Jo ... trött, var jag ju såklart ... men kanske inte så trött som jag "borde" ha varit? Men det blev ju ändå direkt till att hoppa i säng när vi kom hem ... efter lite tandborstning, då, förstås.

Så här i efterhand, så känner jag mig otroligt nöjd med den där lördagskvällen. Jag klarade mitt alkoholtest alldeles galant. Jag klarade av att dricka utan att få en totalt bångstyrig kropp och jag klarade av att hålla mig pigg och alert hela kvällen (nog mer än man kan säga om vissa andra). Så slapp jag dessutom skämma ut mig själv ... och inte behövde ju maken heller skämmas över mig. Jag kunde vara en helt vanlig frisk och levnadsglad person, som kunde umgås med folk på normalt sätt ... utan att behöva förklara mig själv på grund av några rådande omständigheter. Det kändes väldigt skönt ... och jag tror det kändes tryggt för maken att se att jag faktiskt kan klara av sådana här tillställningar precis som vem som helst ... och att jag kan hantera alkoholen efter mina egna förutsättningar.
Det kändes nästan som en slags revansch. Jag fixade en hel ... och lång ... kväll ... utan något som helst snurr ... och det kändes otroligt bra. Då kanske jag kan få lov att komma ut fler gånger. ;-)