Halloween 2012

Idag är det ju den 31:a oktober och det datumet innebär ju även att det är Halloween. Här i Norden är ju Halloweenfirandet en tämligen ny tradition och många verkar inte ha någon riktig koll på vad det är för skillnad på Halloween och Allhelgona. Därför verkar det vara rätt vanligt att folk firar Halloween på fel dag. Jag läste till exempel på Facebook nyligen en som frågade: "När är Halloween i år?"
Öh ... med tanke på att Halloween alltid infaller den 31:a oktober, så skulle jag väl säga att Halloween är den 31:a oktober VARJE år! Det borde väl inte vara särskilt svårt att komma ihåg?

Personligen, så tänker jag väl som så att man kan få ha Halloweenfest när som helst i tiden kring den 31:a oktober, men däremot tycker jag att om man nu ska gå omkring och tigga godis, så bör man göra det enbart på den rätta dagen. Annars blir det ju helknasigt ... om vissa barn går på rätt dag medan andra barn går någon helt annan dag. Hur ska folk DÅ veta när de ska ladda upp med godis? Eller när de bör hålla sig anständiga nog för att kunna ta emot läskiga tiggare? ;-) Det blir liksom fel då.

I mitt hem har vi i alla fall alltid firat på den rätta dagen och oftast brukar jag göra någon lite "läskigare" middag ... som passar in i Halloween-temat.

I år blev det detta: 

"Mögelmossa med tänder och fingrar med maskar i ... och så lite smörgåsgurka"

 En lagom snabblagad rätt på en vanlig vardag, då de vanliga kvällsaktiviteterna stod på schemat. Det var enkelt ... och smakade bra mycket bättre än det såg ut. ;-)

I år hade vi dessutom lovat Amanda att hon skulle få gå på en Bus eller Godis-runda tillsammans med en kompis, så maken skjutsade iväg vår lilla häxa strax före 18-tiden.

Det är MENINGEN att hon ska se så här sur ut. Hon är ju en häxa. ;-)

Det var Amandas första Bus eller Godis någonsin, så hon var väldigt förväntansfull och tyckte det skulle bli otroligt roligt. När hon sen kom hem några timmar senare, så fick vi en redogörelse för hur det hade gått ... vilka de hade varit till (hon kom ihåg typ varenda en), vad de hade fått och hur långt de hade gått. Tydligen hade de vandrat runt i hela två timmar, så de fick ju verkligen en ordentlig promenad ... och gjorde sig nog väl förtjänta av alla godsaker de hade fått. Vissa hade de fått äpplen av, eftersom dessa inte haft nåt godis hemma, men lika glad blev de för det. Det tyngde ju ner lite extra i påsen. ;-)

När vår lilla häxa sen kom hem, så bjöds det på Halloweenfika. Viktor och jag hade bakat en Pumpapaj ... något som blivit en tradition hemma hos oss. Sedan jag hittade ett otroligt gott recept, så har jag nog gjort den där pajen till varje Halloween ... och i år ville Viktor hjälpa till. Han tycker den är jätte god och ville väl kanske lära sig?

Viktors och min pumpapaj, som vi åt tillsammans med ingefärsgrädde

Så det blev ett mysigt Halloweenfika så här på höstkvällen ... varm paj, tända stearinljus och massor av värme och mys.

Så avslutningsvis tänkte jag lägga upp en bild från Amandas klassträff som vi var på i förra veckan. Vi tillverkade Halloweenpumpor och så här såg resultatet ut efter att vi alla blivit klara med våra kreationer ...

 Nu är det ett år kvar till nästa Halloween ... men hösten har fortfarande mängder av myskvällar kvar ... myskvällar med tända stearinljus och trevlig samvaro med familjen. :-)

Så en lite rolig Facebookstatus:

Halloweentips för VUXNA:

Ta på dig finstassen.
Ta med dig ett vinglas ( ett stort).
Gå runt i grannskapet och ring på dörrarna.
När de öppnar: Räck fram glaset och vråla

H A L L Å V I I I N !!!

Hoppas ni alla haft en trevlig Halloween. Det har i alla fall jag haft. Happy Halloween!

Fick en uppenbarelse

Inatt fick jag en uppenbarelse. Haha! Nej, det var inte så att jag mötte Jesus eller att en ängel uppenbarade sig för mig med uppgift att förkunna något otroligt viktigt. Ingen sådan typ av uppenbarelse.
Det var väl mer en tanke som jag fick under natten ... och den taken kom inte från något högre väsen, utan var nog helt min egen. :p
Det var så att vid halv fyra-tiden i morse, så vaknade jag till ... helt klarvaken ... efter att ha drömt en väldigt intressant och närvarande dröm. Närvarande, kanske verkar som ett märkligt ord, men ändå kändes det mest korrekt i sammanhanget. Drömmen kändes verklig ... och väldigt sann ... och den kändes på ett sätt väldigt intensiv. Nu har jag dock inget minne alls av drömmen. Har faktiskt ingen aning om vad den handlade om. Den har verkligen totalt försvunnit ur min hjärna. Men det är just DET som var min uppenbarelse. När jag vaknat upp med drömmen så starkt i mitt minne, så tänkte jag genast: "Jag måste skaffa mig en skrivbok att ha vid sängen!" En bok, som jag lätt ska kunna ta upp mitt i natten och där jag ska kunna skriva ner tankar, samtal eller händelser som "berättas" för mig under natten.

Att just denna dröm fick mig att fundera på sådana saker, berodde på drömmens avslutande samtal. Det var en otroligt bra och intensiv ordväxling, som verkligen skulle funka superbra som dialog i en bok. Jag hade gärna velat skriva ner exakt varenda ord för att sen spara texten till eventuella framtida behov. Det var verkligen en oerhört stark konversation och jag kände mig nästan lite upprörd när jag vaknade, eftersom diskussionen hade varit väldigt hetsig. Men samtidigt var jag så fruktansvärt imponerad av språket ... så imponerad att jag gärna hade velat spara samtalet på något sätt.
Fast nu är tyvärr allt borta. Det försvann nog direkt när jag somnade om.
Men så tänkte jag då på den där boken ... den där skrivboken som jag inte har. Just vid sådana här tillfällen skulle det vara väldigt praktiskt att ha något sådant i nattygsbordslådan. Tror jag ska införskaffa en sådan. Tyvärr brukar jag väl oftast vara alltför trött när jag vaknar till så där på natten ... och då skulle jag aldrig orka skriva ned någonting. Men i morse ... efter den där drömmen ... så kände jag mig ovanligt pigg ... och då hade jag helt klart orkat med att skriva ner mina tankar. Så man kan ju ha en bok där ... utifall att ...
Drömmar kan nog ge en väldigt många fina idéer och tankar ...  

Skenet kan bedra

Tänk egentligen vad mycket förutfattade meningar folk går omkring med. Bara för att man ser ut på ett visst sätt, agerar på ett visst sätt eller är i en viss ålder, så placerar folk in en i ett speciellt fack ... just på grund av de yttre omständigheterna. Somliga är mer benägna än andra med att göra den där klassificeringen av människor ... och tar för givet att precis alla går att sätta in i "rätt" kategori enligt sin egen bedömningsbild.
Men ... allt kanske inte är vad det ser ut att vara. En person kanske ser ut att passa in i en viss kategori, men har andra ... inre omständigheter ... som gör att personen inte alls hör dit, utan att h*n egentligen hör till en helt annan kategori ... en kategori av undantag.
Jag kan nog medge att jag själv också har varit rätt snabb med att dra dessa slutsatser tidigare ... och har ganska fort placerat in folk i olika fack. Men de senaste åren har jag nog börjat förstå bättre ... och har börjar tänka mer att "skenet kan bedra". Allt kanske inte är som det verkar? Det finns kanske mängder av orsaker som sätter personer och situationer i en helt annan sits än vad man kan tro genom att enbart gå efter "normala" kriterier. Det kanske finns annat under ytan? Annat, som har en väldigt stor betydelse för helheten?
I tisdags, när jag var med Amanda på hennes judoträning, så blev jag återigen extra varse om den här allmänna klassificeringen av folk ...
Nybörjargruppens tränare var alla upptagna den kvällen, så därför hoppade Viktors tränare in istället. Hon tränar ju annars de mer vana judoeleverna och är en väldigt erfaren och duktig judoka, som har högst gradering av alla på Åland, tror jag. Hon har hållit på med judo i 30 år (tyckte jag hon sa) och är inte helt ung ... men smidig som bara den, är hon.
Så skulle hon ju såklart demonstrera sin smidighet inför oss föräldrar som satt och tittade på och visade hur man slår en kullerbytta på judovis. Efter att hon smidigt snurrat runt och lätt hamnat på fötterna igen, så frågade hon föräldrarna om vi klarade av att göra så. Själv svarade jag inget, men en mamma längst ner (i typ min ålder) svarade väl nej och skrattade, typ. Varpå tränaren sa skrattande: "Och då är du säkert 20 år yngre än jag".
Då satt jag där längst upp ... med värsta ryggvärken ... kanske 15 år yngre ... och skulle just då heller aldrig kunna slå en sådan kullerbytta. Kanske att jag rent fysiskt skulle klara av det ... bara att det antagligen skulle resultera i ett rejält ryggskott och göra mig sängliggande i en veckas tid efteråt. Men det var absolut inte åldern som var problemet ... och heller inte det faktum att jag är otränad och ovig. Nej, det var min osynliga ryggvärk som gjorde en kullerbytta helt otänkbar för min del. Det gjorde ju så ont att jag knappt kunde andas ... och helst ville jag bara gråta. DÄRFÖR skulle jag just då aldrig ha klarat av att slå runt på det viset.

 Jag har ju annars alltid varit väldigt vig. Har lätt kunnat slå kullerbyttor ... både framåt och bakåt och har även varit nära att komma ner i spagat. Till och med när jag var som tjockast och vägde 92 kg, så var jag vig. Stelhet, har liksom aldrig varit något problem för mig ... åtminstone inte förrän jag fick MS och blev stel i vänsterbenet. Fast i övrigt så har jag aldrig haft några stelhetsproblem.
Därför kan jag väl känna mig lite ledsen över sådana här förutfattade meningar ... när folk tror att man inte klarar av något baserat på samhällets "normer"... och när det dessutom är helt sant ... för tillfället. Just nu, så skulle jag ju aldrig klara av att göra en kullerbytta ... men anledningen är en helt annan än vad judotränaren tänkt sig.
Det är lite som "Vem/vad ska bort" i Fem myror är fler än fyra elefanter ... svaret kanske är rätt, men anledningen är fel.
Nu har jag visserligen inte testat att göra en kullerbytta på länge, men jag tror nog att jag ska prova en gång sen efter att ryggen blivit bra igen ... bara för att bevisa för mig själv att jag verkligen klarar av det fortfarande. Egentligen vet jag ju inte om jag kan det än ... ens med en smärtfri kropp ... så jag borde ju därför testa. Jag kan ju inte svara varken ja eller nej när jag faktiskt inte vet. Fast just nu kan jag definitivt inte göra någon kullerbytta eftersom jag har en sådan kraftig smärta i ryggen.
 Men det har, som sagt, ingenting med min ålder att göra ... och det har heller ingenting med min smidighet (eller osmidighet) att göra. Allt är inte vad det ser ut att vara, men folk är ibland otroligt snabba med att bilda sig egna uppfattningar om hur saker förhåller sig ... trots att de egentligen inte vet ett dyft.

Ja, se det snöar ...

Ikväll kom den första snön! :-) Jätte mysigt, tycker jag att det är. Man blir liksom lite extra glad av att se de där första vita snöflingorna fall. Just månaderna före jul, så älskar jag verkligen snö. Det är så vackert och stämningsfullt. Dock brukar jag ju kunna få lite extra problem med mitt vänster ben när kylan och snön kommer. Blir väldigt stel och benet blir tungt. Men samtidigt blir jag så lyckligt att tyngden i benet inte bekommer mig så mycket. Före jul, så gör det inte så mycket. Men sen när julen är över ... då är det inte alls lika roligt längre. Då vill jag bara ha sommar och sol och inte alls någon snö. Fast den här tiden på året så tycker jag snön mest bara är till glädje.

En sak som var lite mindre rolig med denna första snö, var dock att vi ännu inte köpt nya vinterkläder till barnen och eftersom de har vuxit en del sedan förra året, så har de nu inget att sätta på sig ... inte annat än deras vanliga höstjackor. Amanda har ju skor i alla fall ... två par vinterstövlar, till och med. Men Viktor har inga. Hans fötter har ju vuxit något ohyggligt sedan ifjol, så nu kommer han få halka omkring i sina gympaskor i morgon. Kallt, lär det bli också. But ... we're aware of the problem ... så i helgen måste vi skaffa nya skor till honom. Ja, vinterjackor till båda barnen står ju också på helgens inköpslista (den listan jag har i mitt huvud, alltså ;-) ) ... så det lär väl bli en kostsam helg. Puh!
Fast ... vi kan ju inte låta barnen frysa. Annat än i morgon, då. Fast de får väl ha på sig tjocka tröjor under sina jackor, så det ska nog gå bra. De har ju mössor och vantar på sig också.

Storstädning

Jag har ett jätte bra inlägg på gång (vaddå skryt ;-) ) ... men har inte riktigt haft tid att skriva ner nåt än ... och inte har jag det nu heller, så därför får det dröja ännu ett tag. Får klura lite till innan det kommer på pränt.
Men för att det inte ska bli helt inläggstomt här, så kan jag skriva en annan uppdatering så länge ...

I helgen ska vi visst ha fest här hemma. Eller vi ...? Det är egentligen Amanda som ska ha fest. Hon har pratat om det länge, men vi har tidigare sagt nej eftersom vi tyckt att hon varit för liten. Så frågade hon igen härom dagen och sa att hon verkligen ville ha fest på lördag och hon hade redan en massa planer på vad de skulle göra och vilka hon skulle bjuda.
Då sa jag att vi inte kan ta hit folk när det är så stökigt (hennes rum såg ut som värsta bombnedslaget), så då var hon ju tvungen att städa först. "Yes!" tänkte hon nog då och lovade att städa riktigt ordentligt. Hon skulle ha kompisstrejk varje dag efter skolan den här veckan och istället ägna eftermiddagarna åt att städa. Då gick vi tillslut med på att hon skulle få bjuda hem lite kompisar och ha party.

När jag fick löftet om att hon skulle städa, så hade jag dock inte räknat med att hon skulle göra det så grundligt att hon skulle rensa bort nästan allt hon har. :-D För när jag kom hem från jobbet idag, så möttes jag av ett kök fullt av kassar med en salig röra av grejer ... skräp, leksaker och diverse plock som hon inte längre ville ha. Allt var huller om buller i kassarna ... utan ordning alls ... och det kändes inget vidare att se oordningen när jag kom hem med värsta ryggvärken. Många saker var ju liksom helt okej att använda fortfarande ... nästan oanvänt lego, prydnadskatter, leksaksmat och en massa annat som man lätt skulle kunna sälja ... eller åtminstone skänka bort ... så något annat barn skulle kunna få nytta av dem. Men nu var det helt osorterat i kassarna ... blandat med trasiga saker, papperslappar och allmänt skräp. Därför blev jag lite smått irriterad när jag var trött och hade så ont. Men ... Amanda var jätte duktig och trots att hon redan städat i flera timmar, så började hon hjälpa mig med att sortera allt. Skräp, återvinning eller återanvändning lades i olika kassar ... och när vi hjälptes åt, så gick det faktiskt ganska fort.
Vi skulle ju iväg på klassträff till 18.30 och jag trodde aldrig vi skulle hinna bli klara före det, men faktiskt så hann vi. Visserligen precis, men ändock. :-)
Så nu återstår bara att åka till återvinningen och så att försöka sälja de grejer som är okej. Fast just nu har jag ju så hemskt ont i ryggen, så för tillfället kan jag ta tag i något sådant. Det får bli så småningom ... när min kropp känns bättre och när har mer ork. Tills dess så har jag gömt undan sakerna. Det som inte syns gör ingen skada ... och gör inte mamma så irriterad. ;-)

Hur som helst, så har Amanda verkligen varit otroligt duktig! Jag är så stolt över henne! Nu har hon egentligen bara musikrummet kvar att städa (där hon har en del av sina grejer). Sen blir det nog riktigt fint här hemma ... lagom till festen på lördag. Bara hon gör grundarbetet nu först, så ska jag nog försöka göra min del sen på lördag förmiddag ... dvs damma och dammsuga ... om min rygg klarar av det då. Annars får någon annan ta dammsugningen. Men det löser sig nog.
Jag har ju i alla fall en väldigt lycklig dotter. SOM hon har längtat efter att få ha en riktig fest. Men hon får ju verkligen jobba för det.

En passande kommentar

Den här kommentaren tror jag att jag ska börja köra med om någon tycker att jag överreagerar och tycker att jag är onödigt känslig ...

Tyckte den var så himla bra, för så jag känner verkligen sååå igen mig! Särskilt i vissa konversationer, så kan jag känna att mina "överreaktioner" inte alls är sådana, utan att de är helt befogade. Således måste ju då motparten underreagera. :-D

Telefonsamarbete

Idag var jag en sväng till KappAhl. De hade erbjudande med 3 för 2 på alla mössor, halsdukar och vantar, så därför tänkte jag passa på att köpa vantar till barnen och en ny mössa till Amanda. Katterna tuggar ju sönder alla vantar vi har, typ, så därför behövde båda barnen nya i år. Amanda behövde dessutom en ny mössa, eftersom alla hennes tidigare mössor har gått sönder på lite olika sätt.
Hur som helst, så fick jag lite beslutsångest när jag kom in på barnavdelningen ... det fanns ju liksom många olika mössor att välja mellan, så vilken skulle jag TA? Vill ju inte köpa nåt som hon inte vill sätta på sig sen. Dessutom är jag egentligen lite sådan att jag vill att barnen ska vara delaktiga i sina egna klädinköp ... så att de kan påverka sin egen klädstil. Men nu var ju inte Amanda med, så hur skulle jag då göra?
Jo ... jag tog fram min mobil och ringde hem. Så sa jag: "Hej! Jag tänkte köpa en ny mössa till dig. Vilken vill du ha?"
Haha! Tala om knäpp mamma! :-D Om jag själv hade fått den  frågan på telefon, så hade jag nog svarat att jag inte visste det och kanske frågat vad det fanns för mössor att välja på. Men så gjorde inte Amanda. Hon började snabbt beskriva vilken typ av mössa hon ville ha. Ingen velighet där, inte. Så jag tittade bland mössorna om jag kunde hitta någon som passade in i beskrivningen ... och faktiskt så hittade jag en mössa som verkade vara av rätt modell. Hon gav en väldigt bra beskrivning, måste jag säga, för jag fattade ju precis vad hon menade. Så när jag hittat "rätt" mössa, så slog jag till och köpte den.

En sådan här mössa blev det:

... och när jag sedan visade henne mössan, så sa hon att det var exakt en sådan som hon menat ... så visst var vi duktiga på att samarbeta per telefon? :-)

Samma visa vareviga dag

Varenda morgon när mitt mobillarm ringer så tänker jag nog samma sak ... ikväll MÅSTE jag komma i säng tidigare så att jag får tillräckligt med sömn!
Ändå hamnar jag sen i soffan på kvällen ... framför TV:n och/eller datorn ... och kan under inga omständigheter få mig till att stänga av för att gå till sängs.
Samma visa vareviga kväll. Varför ska det vara så himla svårt att lägga sig i rimlig tid? Jag vet ju att mängden sömn verkligen gör en oerhörd skillnad. Jag är mycket piggare om jag fått 8 timmars sömn än om jag bara har fått 6. Det märker jag på helgerna ... då, när jag får sova hur länge jag vill. Då känner jag mig bra mycket mer utvilad än vad jag gör på vardagarna.

 Fast trots att jag VET hur trött jag kommer vara när jag vaknar på morgonen, så sitter jag ändå uppe alldeles för länge på kvällarna. På morgonen vet jag hur trött jag är. Det känns allt i hela kroppen ... och det tar nog en bra stund att vakna till ordentligt. Just vid den tiden ... då vill jag inget annat än att gå tillbaka till sängen och lägga mig. Då tänker jag "Åh, vad jag längtar till ikväll ... när jag får lägga mig igen". Men sen piggnar jag ju till ... äter frukost, går till jobbet ... och så går hela dagen ... och när kvällen kommer är alla de där tankarna och "sängdrömmarna" som bortblåsta. Då sitter jag vid datorn och har inga som helst planer på att gå till sängs. Lika dant varje dag. Att man aldrig lär sig! 
Sen tycker jag att det har blivit svårare att komma i säng nu också efter att barnen blivit äldre och är uppe längre på kvällarna. Viktor lägger sig ju inte förrän 22 nu och jag känner ju att jag vill ha liiite egentid innan jag går till sängs ... antingen för mig själv vid datorn eller för att kolla på TV tillsammans med maken. Den egentiden blir ju då fördröjd nu när vi har barn som är uppe så länge. Visst har det väl någon gång hänt att jag lagt mig samtidigt som Viktor också ... fast det har nog varit vid något tillfälle då jag varit extra trött och verkligen känt ett enormt behov av att sova. Men för det mesta brukar jag försöka få till lite barnfri tid innan läggdags. Fast eftersom den tiden är så knapp, så blir det ju då att man stannar uppe alltför länge.
Nå ... ikväll är inte maken hemma (han är på budgetseminarium på Silverskär), så då tänkte jag väl inte stanna uppe alltför länge till. Barnen sover sedan ett tag tillbaka, så det är bara jag och TV:n som för lite liv här nu ... och mitt enda sällskap är de tämligen osociala katterna ... och de få FB-vänner som fortfarande är vakna. Är väl lika bra att säga godnatt för egen del också ... så jag får lite mer än 6 timmars sömn åtminstone.

Hur orkar jag?

Är det bara jag som är alldeles för snäll och “duktig”, eller är det andra som kämpar alldeles för lite och ger upp för lätt? Nu gäller detta naturligtvis inte ALLA, men generellt, så tycker jag att många hamnar i sjukskrivnings”fällan” alldeles för enkelt. När man väl hamnat där, så tror jag det är supersvårt att ta sig därifrån … och man vill det inte riktigt heller efter ett tag. Det är ju så enkelt att bara vara hemma … och ta dagen som den kommer. Har man en dålig dag, så kan man vara sängliggande från morgon till kväll om man så vill. Har man en bra dag, så kan man göra lite mer … som att städa huset eller påta i trädgården. What so ever … Sen gnäller man över sin taskiga ekonomi. “Jag är ju sjukskriven och får inte mycket pengar, så därför kan jag inte göra allt som andra kan eftersom jag inte har råd”.

Självklart har väl alla rätt att gnälla och många är säkert så dåliga att de faktiskt inte klarar av att jobba … eller att de bara orkar jobba halva dagar. Givetvis, så är väl sjukskrivningen OCH gnället … många gånger berättigat. Men … ibland när jag hör vad dessa människor säger … om hur deras allmäntillstånd är … hur de mår, vad de klarar av och hur de känner sig …då blir jag rätt fundersam. Många av dem verkar ju inte vara så mycket sämre än vad jag själv är … men jag jobbar fortfarande heltid. DET gör mig väldigt förundrad och får mig att tänka över min egen situation. Jag har ju egentligen ingen dag då jag känner mig riktigt på topp. Känner av mycket i kroppen alla dagar. Vissa dagar känns det bättre ... andra dagar sämre ... men helt bra, kan jag nog egentligen aldrig säga att det känns. Ändå stannar jag aldrig hemma från jobbet. Jag klarar ju AV att jobba. Visst ... de sämsta dagarna så kanske det går lite långsammare än vanligt ... men jag får ändå det viktigaste utfört. Det vill liksom väldigt mycket till för att jag ska stanna hemma från jobbet. Nog känner jag mig ofta väldigt trött mot slutet av arbetsdagen, men ändå härdar jag ut. Jag får ju lön ... och så får jag ju känna mig lite viktig och betydelsefull. ;-)

Var går egentligen gränsen för när folk stannar hemma från jobbet eller går till läkaren och fixar en sjukskrivning? Det känns nämligen på något sätt som om min ribba ligger väldigt mycket högre än andras. Det enda som håller mig hemma är feber (som jag absolut inte klarar av att jobba med) eller om jag är extremt handikappad med exempelvis ryggskott. Jag har visserligen jobbat med ryggskott också, men efter 1,5 dags extrema plågor, så var jag  tvungen att erkänna för mig själv att det faktiskt inte funkade längre och fick lov att sjukskriva mig. Men jag skulle liksom aldrig få för mig att stanna hemma för en vanlig förkylning. Det kan nog de flesta på jobbet intyga, ;-) då jag titt som tätt kommer dit med en ordentlig hosta eller är så hes att jag knappt kan prata ... som jag är för tillfället, till exempel. Hostar massor, snyter mig och är väldigt hes ... men till jobbet kommer jag. Jag har ju ingen feber.
Kanske är det dumt av mig ... att komma till jobbet fast jag är sjuk? Jag skulle ju säkert bli frisk fortare om jag stannade hemma och fick ordentligt med vila. Men på något sätt så skulle det kännas som om jag skolkade om jag stannade hemma för lite ... (hm ... mycket i och för sig) ... hosta och lite snuva. Det skulle kännas fel. Fast av feber blir jag så dålig, så då tvekar jag inte över huvud taget med att vara hemma från jobbet. Men det får jag bara typ vart 5:e år, så jag hinner genomlida många feberfria förkylningar däremellan.
När det gäller min MS och alla symptom som hör till, så stannar jag sällan hemma för det heller. Under mitt första skov ... då, jag inte visste vad som drabbat mig ... så stannade jag hemma. Då var ju hela min vänstra kroppshalva rejält försvagad och alldeles bortdomnad, så då var jag så pass handikappad att jag verkligen inte skulle ha klarat av att jobba. Jag var dessutom livrädd för vad det var som hände ... när jag inte alls visste varför halva kroppen "somnat" ... så den gången fanns inget annat alternativ än att hålla mig hemma.
Men under mitt andra skov så jobbade jag. Då var "endast" höger hand och höger fot domnade, plus att jag var svag i högra armen. Då gick det bra att jobba ... även om det kändes hemskt obehagligt när jag tog i saker eller när jag vred om nycklar. Men det funkade ju ... och jag tror inte ens att någon märkte nåt på jobbet. Jag jobbade ju på precis som vanligt. Så, som jag alltid brukar göra.

Många kanske tycker att jag är knäpp och att jag borde stanna hemma när jag inte är bra ... och att jag borde lyssna mer på min kropp (hur många gånger har jag inte hört de orden?). Men hur vet man när man är för dålig för att inte jobba, då? Jag är inte den som känner efter och stannar hemma för minsta lilla. Så kanske jag gjorde när jag gick i högstadiet och hatade skolan. Då kunde jag nog känna efter lite väl mycket och sjukfrånvaron var tämligen hög på den tiden. Fast det förändrades när jag började gymnasiet. Då började jag trivas mer med mig själv och min tillvaro ... och då slutade jag även med att känna efter så mycket. Jag började mer tänka som så att jag kan testa att gå till skolan/jobbet och sen gå hem om jag känner att det inte funkar ... och för det mesta så har det ju ändå fungerat trots sjukdom ... så därför har det inte blivit särskilt många sjukdagar för mig.

Ibland kan jag nog tänka att jag är lite dumdristig som kör på så här som jag gör och kanske folk undrar varför. Jag är rejält förkyld. Jag har MS. Jag har familj. Ändå jobbar jag 100 % alla dagar. Vill jag vara någon slags martyr?
Nej, det handlar inte alls om att jag vill verka duktig. Den största orsaken är nog snällhet ... och någon slags fastnitad ansvarskänsla som jag har. Jag vill inte vara krånglig och vill inte orsaka bekymmer för folk ... och om jag är borta från jobbet så orsakar det ju problem för min kollega, som då måste göra både mitt och sitt jobb. Jag var visserligen likadan även tidigare ... när vi var fler i gruppen. Fast orsaken var ändå densamma ... jag vill inte ställa till besvär. Jag har ju ett sådant jobb som måste skötas kontinuerligt alla dagar, så om jag är borta måste någon annan göra mitt jobb och det vill jag undvika att utsätta kollegor för.
Egentligen handlar det nog inte enbart om kollegor heller. I februari, när alla mina kollegor slutade (som ett resultat av samarbetsförhandlingarna), så blev jag ju helt ensam under en veckas tid (tills en av kollegorna valde att komma tillbaka) och den veckan mådde jag fruktansvärt dåligt. Det är den tyngsta veckan jag någonsin genomlidit och de sista dagarna hade jag en oerhört stor lust till att att bara skita i allt och stanna hemma. Men ändå var det som en slags magnet som drog mig till jobbet varje morgon. Jag tänkte: "Om inte jag kommer till jobbet, så finns det ingen där som vet någonting om vad som ska göras eller när det ska göras. Inga listor kommer bli utskrivna. Posten kommer inte kunna skickas och det kommer orsaka en väldig massa problem för både personal och kunder." Därför tvingade jag mig till jobbet de där dagarna ... på grund av allt ansvar jag kände över kollegorna och över verksamheten. Jag kände mig verkligen som en zombie de där dagarna, men jag kom ändå till jobbet och såg till att verksamheten kunde fortgå.
Det är sådan som jag är ... snäll och ansvarsfull ... och det skulle jag också säga är den största orsaken till att jag jobbar vid tillfällen då andra kanske väljer att stanna hemma.

När det gäller min MS, så kan jag ju säga att jag inte är helt symtomfri. Det har jag nog aldrig varit. Fick första skovet för snart 5 år sedan och sedan dess så har jag nog haft känningar alla dagar ... vissa dagar mer ... andra dagar mindre ... fast helt bra, har det aldrig varit. Ändå har jag hela tiden jobbat heltid.
Visst har jag ibland fått frågan om hur jag orkar? Andra tycker att de inte skulle orka jobba heltid trots att de är fullt friska, så hur kan jag orka sköta både heltidsjobb, hem och familj trots att jag har en sådan här kronisk sjukdom?
Ja, hur orkar jag? Kanske för att jag inte riktigt reflekterar över det? Jag känner inte efter, utan bara GÖR. Då klarar man av mer än man tror. Känna efter kan jag väl göra sen i efterhand ... efter att arbetsdagen är slut. Då kanske jag kan känna efter? Fast på morgonen hinner jag inte fundera så mycket, så då är det inga stora problem att komma iväg till jobbet. Det går av bara farten, liksom. ;-)

På jobbet funkar det nog egentligen rätt bra, ändå. Jag klarar för det mesta av att se pigg och glad ut under den större delen av arbetsdagen … eller fram till eftermiddagen, åtminstone. Men sen går jag hem och känner ju då att all min kraft är slut. Jag går nog då mest på reservkraften … som jag faktiskt HAR. Jag kopplar in mitt reservkraftverk och lagar middag, äter, fixar disk och eventuellt ser över andra saker som behöver fixas. Fast sen tar all ork slut. Jag gör allt som MÅSTE göras, men när jag sen är klar och sätter mig ner i soffan, så orkar jag för det mesta inte göra ett dugg mer för resten av kvällen.
Så brukar mina vardagar för det mesta se ut ... all kraft går åt till att jobba och sen får jag ta till reservkraften för det som behöver fixas efter arbetstid. Sen är ju heller inte alla dagar helt lika. Vissa dagar orkar man mer medan man andra dagar orkar mindre.
Jag har ju dock blivit tvungen att förändra lite i mitt liv sedan jag blev sjuk. Jag har börjat tänka om och har lärt mig att prioritera. Jag har fått sänka min acceptansnivå ... framförallt vad gäller städning. Att hemmet inte är tip-top städat hela tiden kanske inte gör så mycket? Det får bli när jag känner att jag orkar ... och helst på helgerna när man har mer ork och när barnen kan och har tid att hjälpa till mer.
Även tvätten har jag ändrat tankesätt om ... kanske gör det inget om tvätten hänger på ställningen en eller två dagar extra innan jag viker kläderna och sätter in dem i garderoberna? Det får bli när det blir och SÅ viktigt är det faktiskt inte.
Jag har lärt mig att tänka om och att prioritera vad som är viktigt. Då funkar det nog rätt bra att jobba på som jag gör.
Visst har jag väl någon gång tänkt att det skulle vara skönt att jobba kortare dagar ... så man skulle få mer ork till att städa eller baka ... eller till att vara en roligare och mer aktiv mamma. Men jag tror ändå att mina barn är rätt nöjda med mig ändå ... precis som jag är ... och i och med att jag jobbar så här mycket, så får vi ju mer pengar till att göra mer roliga saker under de stunder som vi alla är lediga.

Det är ju ändå inte så att jag jobbar överdrivet mycket. Jag jobbar heltid. Inte mer än så. Fast med tanke på min situation och hur jag egentligen mår, så är det nog fullt tillräckligt med den tiden. Jag tror få personer i samma situation skulle jobba så pass mycket som jag gör. Det förstår jag ju när jag hör/läser vad andra MS-sjuka (eller personer med andra kroniska sjukdomar) säger. De flesta skulle nog ha "gett upp" för länge sen. Men jag antar att jag kanske är mer envis? Så känner jag på ett sätt att det enklaste är att fortsätta på samma sätt som innan ... så ställer jag till minst med besvär. Vill, som sagt, inte vara krånglig. Dessutom är jag väl lite rädd för eventuella framtida alternativ. Är livrädd för att hamna i någon "meningslös" sysselsättning ... ett påhittejobb ... som är i princip frivilligt att komma till. Ett arbete där man får jobba på sina egna villkor ... och där ingen egentligen bryr sig om ifall man kommer eller inte. Alltså ... klart att dessa jobb säkert också är viktiga och fyller någon funktion ... och det är väl helt klart bättre att folk kan få jobba på sådana villkor istället för att bara gå hemma. Men själv, så skulle jag inte vilja ha sådant jobb. Tanken på att hamna i en sådan arbetsituation skrämmer mig faktiskt en del. Troligen grundar sig de känslorna i min egen rädsla för att uppfattas som dum. Jag är verkligen riktigt rädd för att bli klassad som korkad och om jag hade ett sådant jobb helt utan press, så skulle nog den där dum-stämpeln öka ... åtminstone inuti min hjärna. Så därför kämpar jag väl på så gott jag bara kan och vill väl bevisa för mig själv och för andra att jag faktiskt är fullt kapabel till att klara av ett vanligt jobb med vanliga arbetstider. Jag orkar visst! Jag orkar för att jag inte tillåter mig själv något annat. Jag orkar för att jag känner att jag måste. Jag orkar för att jag inte ser något annat alternativ. Visst finns det dagar som är riktigt, riktigt tunga ... men ändå klarar jag av jobbet ... och så får man ju i alla fall lite egoboost, när man får vara lite viktig och när man känner att man är bäst på det man gör. ;-)

Viktor var med på radion :-)

I fredags var Viktor med på en intervju på Ålands radio. Det var tillsammans med några kompisar från judoklubben.
För att vara Viktors första intervju, så tyckte jag han skötte sig riktigt bra. Han pratade mest av alla. ;-) och stod inte direkt svarslös.
Jag har klippt ihop intervjun lite och gjorde den som en film, så att jag kan lägga in den här på bloggen ...

Jo ... så var vi ju på den där judotävlingen i lördags och som vi befarat, så hamnade ju Viktor i den tyngsta viktklassen för sin åldersgrupp. Det innebar ju att man kunde väga hur mycket som helst och eftersom Viktor låg i det nedre spannet, så fick han ju möta killar som var bra mycket större än honom ... både längdmässigt och viktmässigt. Han kämpade dock ändå på otroligt bra mot de där stora killarna och den första matchen borde han verkligen ha vunnit. Han skulle ju ha gjort det om det inte hade varit för de kassa kantdomarna. Viktor var helt klart mer initiativrik och mer aktiv ... och definitivt bättre, men kantdomarna verkade ha sett någon helt annan match, för de dömde vinst till den andra killen medan huvuddomaren tyckte att Viktor skulle ha vunnit. Det kändes verkligen inte rättvist. Men, men ... vi var i alla fall otroligt nöjda med Viktors insats, för han var verkligen väldigt bra. Det var ju ändå hans första tävling nu efter sin knäskada och det långa uppehållet som den medförde och han har inte särskilt mycket tävlingsvana. 
Även om han inte fick någon medalj, så fick han nog ändå med sig mycket erfarenhet från tävlingen och han ska helt klart vara nöjd med sin insats. 
Sen tror jag det blir bättre för honom efter nyår, för då kommer han byta åldersgrupp och kommer därmed in i en bättre viktkategori och kommer nog få tävla mot mer jämnstora killar. Det tror jag kommer vara bättre för honom. Nu var han ju en av de minsta och skillnaden var väldigt stor mellan störst och minst. Så kommer det knappast vara efter att han bytt åldersgrupp.

Tävlingsdags

I morgon kväll sticker vi iväg till Sverige. Det blir bara en kort tur, dock, för vi åker hem redan på lördag kväll ... med den sista färjan.
Anledningen till trippen är för att Viktor ska vara med i en judotävling på lördag och eftersom jag och maken väldigt gärna vill följa med och titta på, så åker hela familjen dit. Vi kommer sova hos pappa över natten, fast det blir verkligen enbart för att sova eftersom vi kommer dit rätt sent och sen ska vi upp tidigt på morgonen för att fara ner till Haninge, där tävlingen ska gå.
Visst ... Viktor hade ju kunnat åka tillsammans med judoklubben ... som de andra tävlingsdeltagarna gör. Men eftersom vi ändå tänkte åka, hela familjen, så tyckte vi det var bättre att göra på det här sättet. Dessutom tror jag han kommer få bättre sömn om han åker med oss och får sova hos morfar tillsammans med oss ... den *tråkiga* familjen istället för med dem ... de *roliga* kompisarna. :p
Den här tävlingen kom lite hastigt inpå nu plötsligt. Det var nämligen inte meningen att Viktor skulle ha varit med. Förra veckan ville han inte tävla. Han tyckte det var för tidigt efter sin skada (då han var borta ett halvår från träningen). Därför anmälde han sig inte och deadline för anmälan var egentligen i förra veckan, så då trodde vi ju inte att det skulle bli något. Men så kom han hem från träningen i måndags och sa att han ändrat sig. Han ville visst tävla. Tydligen hade tränaren då sagt att hon kunde få med honom i alla fall om han ville ... trots att deadline egentligen hade passerats. Så då diskuterade vi saken lite hemma och bestämde att han kunde få åka och tävla i alla fall ... och att vi kunde åka med, allihopa. Vår kalender var ju tom, så varför inte?

Viktor går baklänges upp på händer under uppvärmningen vid den senaste judograderingen

Jag tror ju dock att Viktor kan få det väldigt tufft. Tyvärr så kommer han ju hamna i den tyngsta viktklassen för sin åldersgrupp ... +50 kg, vilket ju innebär att man får väga hur mycket som helst. Så om han har otur kan det ju bli så att han får möta killar som väger tjugo kilo mer än honom. Själv vägde jag 72 kg när jag var 12 år, så visst är det möjligt att det finns så pass storväxta barn som tränar judo (ja, jag vet att det finns sådana) och då kan det nog bli väldigt, väldigt tufft. Viktor ligger ju så nära viktgränsen ... inte ens ett kilo över ... så därför lär ju de flesta av hans motståndare väga mer. Men man vet ju aldrig. Vi trodde ju inte att Viktor skulle ta två medaljer vid skolmästerskapen i friidrott heller, så man ska nog inte underskatta honom. Han är otroligt envis och en riktig slitvarg, som inte ger upp i det första taget ... så han kommer nog kämpa på bra, tror jag.
Det kommer i alla fall bli väldigt spännande att kolla på. Jag har ju inga jätte stora förhoppningar, men åtminstone får han med sig en massa erfarenheter därifrån ... och det är viktigt om man vill utvecklas och bli bättre.

Borde inte prata

Jag är sjuk just nu. :-( Är förkyld ... hostar massor och är hes ... så det känns inget vidare alls för tillfället. Därför kanske jag inte orkar vara riktigt så aktiv med bloggandet heller, eftersom jag känner mig så risig.
Igår kväll hade jag så fruktansvärt ont halsen, så jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Tillslut kände jag ingen annan utväg ... jag var bara tvungen att hämta en skål med GLASS! Jag brukar verkligen inte ta sådant på vardagarna ... särskilt inte nu, när jag försöker gå ner i vikt. Men det sved så sjukt mycket, så jag kände att det inte fanns något annat att göra. Viktminskning eller inte ... jag bara MÅSTE ha iskall, lenande glass.
Faktiskt, så var min glassportion inte förgäves heller, för det hjälpte otroligt mycket ... som värsta medicinen för halsen. Värken minskade verkligen avsevärt, så då gick det sen klart mycket bättre att uthärda resten av kvällen. :-)

Ett annat problem med förkylningen är ju den här hesheten jag har. Jag blir ju alltid så hemskt hes när jag är förkyld och som jag berättat tidigare, så blev jag aldrig helt återställd från min senaste heshet. Därför är jag ju såklart ännu mer rädd nu att få ytterligare bestående men.
Jag vet ju vad jag borde göra ... fast det är så himla svårt ... ja, nästintill omöjligt. Men ändå vet jag att jag borde ge det ett försök. "Vad?" tänker du nog då.
Jo ... jag borde testa att hålla tyst ... att sluta prata ... att inte prata förrän min röst är bra igen. Men det är ju så fruktansvärt svårt. Hur GÖR man för att inte prata? Jag har ju försökt så många gånger, men det går bara inte. Jag kan verkligen inte sluta upp med att prata. Inte blir det väl lättare av att folk frågar mig saker, heller. Men jag pratar nog rätt mycket i onödan också. Det är väl framförallt de där "onödighetssamtalen" som jag borde göra något åt. Fast egentligen borde jag ju inte yttra ett enda ljud mer under de närmaste dagarna. Jag tror att hostan är tillräckligt ansträngande för mina stämband.
Det är ju tur att jag inte har sång än på ett tag i alla fall ... inte förrän om två veckor ... så jag hoppas rösten är bra till dess. Kanske lyckas jag? Särskilt om jag klarar av det här med talförbudet. ;-) 

Äntligen har jag fått tillbaka min dator!

Nu, när Viktor fyllde år, så fick han en del pengar i present ... dels av oss och dels av sin farmor och farfar ... så när han lade ihop de pengarna med de han hade sedan tidigare, så blev summan så pass hög att det nog skulle kunna räcka till en egen laptop. Det har ju varit hans mål i flera år nu ... att spara så pass mycket att han skulle få råd att köpa en egen dator. Han har sparat och sparat och sparat ... och inte köpt någonting alls nu under några år. Till födelsedagar och jul, så har han önskat sig pengar och dessa har direkt lagts till den stora potten. Han har verkligen varit jätte duktig och jag tror att det blivit enklare att spara ju mer pengar han har fått. Kanske att han blivit lite snål, på köpet. ;-) Fast han hade ju, som sagt, ett riktigt mål ... en alldeles egen laptop.
Så i lördags blev det äntligen dags att aktivt börja kolla på datorer! Vi åkte iväg till Elgiganten och efter att ha sonderat deras utbud, så föll så valet på en av deras billigaste modeller. Det hade egentligen inte så mycket med priset att göra. Det var mer det att den verkade bra uppfylla hans behov. Skärmen var tillräckligt stor och den verkade tillräckligt snabb och väl fungerande för vad han vill ha den till. Han hade ju kunnat köpa en dyrare dator, men han tyckte den mest intressanta i så fall hade för liten skärm. Därför blev det då en av de billigaste laptopparna som de hade.
Eftersom det nu blev en billigare dator än han hade tänkt sig, så fick han ju faktiskt rätt mycket pengar över ... och då har han ju redan ett hyfsat startkapital till nästa stora inköp ... vad nu det kan tänkas bli? En ny telefon, kanske? Eller någon annan dyr pryl som han vill ha? Han vet väl inte riktigt än, men tills han kommer på det, så kommer han nog fortsätta att spara. Han är ju inte särskilt slösaktig av sig, utan vill väldigt ogärna göra av med pengar ... särskilt inte på oviktiga saker. Fast en dator har han ju längtat efter i flera år.

Det var inte bara Viktor som blev glad över datorinköpet. Jag blev nog själv minst lika glad. Nu får jag ju ÄNTLIGEN tillbaka min dator igen! Sedan Viktor fick Skype och sedan han upptäckte Mindcraft, så har ju min egen datortid minskat avsevärt. Nästan varenda dag har det varit datortjafs och man har fått tjata en hel evighet för att få honom att logga ut. Antagligen är det också därför som mitt bloggande har minskat så radikalt den senaste tiden? Jag har ju liksom känt mig stressad när jag suttit vid datorn och det har känts som om jag inte riktigt har haft tid att göra allt jag velat på den tid jag fått till mitt förfogande.
Men äntligen har Viktor en egen dator och jag har fått tillbaka min!

Munsköljmedel att testa!

I veckan var jag ju och hämtade ut mitt Buzzadorpaket. Den här gången är det munsköljmedel från Fludent fresh ... både för barn och vuxna. Junior-flaskor för barn över 6 år och andra flaskor för vuxna.
Så här såg paketet ut efter att jag öppnat det:

 

En massa munskölj, var det. Stora flaskor, som vi kan ha här hemma för att testa och så små flaskor att dela ut till vänner och bekanta.

Om du kommer befinna dig i Mariehamn någonting den närmaste tiden, så kan du få en sån här flaska och hjälpa mig att testa de här produkterna. Har ännu lite flaskor kvar att dela ut. Bara hör av dig i så fall!

Kanske hittar jag tillbaka?

Ikväll var jag på höstens första sånglektion på Bel Canto. Den här terminen blir det helt individuella lektioner på 30 minuter per gång, så nu blir ju allt fokus på mig och min röst. De tidigare terminerna som jag sjungit på Bel Canto, så har jag sjungit tillsammans med andra i olika konstellationer ... allt mellan 3 och 8 personer i grupperna. Jag gillade ju det, för då fick man möjlighet att sjunga för och med andra personer ... duetter, solo eller mindre grupper. Jag gillade det konceptet eftersom man då fick lite mini-träning på att sjunga inför andra ... och att framträda. Dessutom tyckte jag det var bra att få feedback från de andra gruppdeltagarna och inte bara från sångpedagogen. Men i höst kommer jag att sjunga helt ensam eftersom det tydligen var svårt att få till någon passande grupp för mig .. och sångpedagogerna tyckte heller inte att det fanns någon annan elev som kunde passa ihop med mig, så därför blev det nu individuella lektioner.
Nu, efter att jag varit på den första lektionen, så är jag nog väldigt nöjd med att det blev en sådan här lösning ändå. Jag har ju haft en hel del problem med min röst ända sedan i mars ... efter framträdandet vi hade på Önningebymuseet ... så jag behöver nog rätt mycket coachning just nu ... för att förhoppningsvis hitta tillbaka till min forna röst igen.
Saken är ju den att jag blev hes då i mars och den här gången gick aldrig rösten tillbaka helt ... så som den annars brukar göra. Jag var jätte hes under någon månad och sedan blev det successivt bättre. Fast helt bra blev det aldrig. Jag fick tillbaka rösten så pass mycket att jag kunde sjunga igen, men det var inte längre så lätt att ta de där högsta tonerna. Det kändes lite som om jag hade ett tunt lock på mina stämband ... och så känns det fortfarande. Jag KAN sjunga, men inte längre lika höga toner och rösten blir fort trött.
Det märktes idag ... hur pass påverkad min röst fortfarande är ... men då är det nog ännu viktigare att faktiskt ta dessa lektioner. Min sångpedagog trodde att vi nog skulle hitta tillbaka igen ... med rätt sånger att öva på, så trodde hon att jag nog skulle klara av att komma tillbaka till min breda röst igen.
Jag hoppas ju verkligen på det, för jag vill sååå få tillbaka min gamla röst igen ... den som jag hade före jag blev sjuk i mars.
I vanliga fall, så brukar min röst alltid gå tillbaka helt efter att jag varit hes, men eftersom den inte gjorde det den här gången, så funderade jag ju lite på varför. Jag har ju känt mig rädd för att detta tillstånd ska vara permanent. Då sa Cathrine (min nuvarande sångpedagog) att det kanske kunde bero på att rösten blev för lite tränad förra terminen? Att jag kanske sjöng för lätta sånger? Och att jag höll mig till ett lägre ... tryggare tonläge. Det är ju förvisso sant. Jag gick då på en slags lättare masterclass och då var det väl mer sångerna och repertoaren som vi koncentrerade oss på ... och inte att få ut det mesta möjliga av sin röst. Jag tyckte ju verkligen att det var jätte roligt att ha en sådan typ av sångundervisning, men det är ju klart att jag kanske inte fick någon ordentlig röstcoachning på så sätt. Det var roligt ... men enligt Catherine, så kanske det var för lätt?

 Nu tyckte hon att vi skulle leta upp sånger där jag verkligen får träna min röst ... där min röst kommer mest till sin rätta ... låtar som passar mig ... och som kan hjälpa mig att hitta tillbaka till min vanliga röst igen.
Barbara Streisand-låtar, tyckte hon borde passa mig ... så det är väl lite vad vi ska rikta in oss på nu. De låtarna är ju dessutom sådana som jag inte finner alltför tråkiga, så det ska nog funka bra för mig.
Jag fick med mig lite låtar hem nu som jag kan öva på ... och så hade hon visst någon annan låt hemma som hon skulle leta upp. Så kanske kommer jag hitta upp till de där höga tonerna igen?
Just nu så går det jätte bra att sjunga ... fast när det går alltför högt, så tar det lite stopp ... och det där stoppet vill jag komma förbi. Kanske det kommer funka nu ... med rätt coachning och rätt låtval ... så kanske kommer jag hitta tillbaka?

Har nu varit mamma i 12 år!

Idag fyller Viktor 12 år. Tänk, att det var så länge sedan jag låg på Huddinge BB med det där lilla nyfödda knytet bredvid mig. Tänk, att det var så länge sedan jag blev mamma för första gången! Jösses ... vart har alla år tagit vägen, liksom?
Han vägde inte ens 2,5 kg då, men idag väger han betydligt mer. Lång, är han också ... i år växte han ju om mig, så nu är jag näst kortast i familjen. Han börjar verkligen bli stor, min lilla kille ... nästan tonåring ju ... och långt ifrån någon liten bebis.
Även om det känns som om det var precis nyss som han föddes, så känns det samtidigt som en hel evighet sen. Det har ju hänt så otroligt mycket sedan dess. Så många förändringar som skett i våra liv sedan dess. Under alla de här åren, så är det inte bara barnen som vuxit och blivit stora, utan även jag har vuxit otroligt mycket. Kanske inte rent storleksmässigt, utan som person. Mentalt har jag vuxit något så fruktansvärt mycket under de här åren. Jag är inte en naiv liten flicka längre, utan har numer blivit en vuxen och hyfsat mogen kvinna ... och mamma. Jag är inte samma person som jag var då och en stor del av den förändringen beror nog på barnen. Som mamma måste man ju lära sig att vara pedagogisk och att ta en massa beslut. Ibland måste man ta hastiga beslut och själv kunna analysera vad som verkar mest vettigt och rätt.
I början var det inte så svårt. Då kunde jag hanka mig fram bra på min barnsliga naivitet. Det är enkelt med små barn, som inte ifrågasätter något ... utan accepterar allt som mamma säger rätt godtyckligt. Men sen när barnen blir äldre så blir det svårare. Då måste man fundera lite extra och reflektera mer över hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det blir liksom knepigare att svara på frågor och besluten blir inte längre lika enkla.
För mig var denna skillnad oerhört stor, eftersom jag var så pass mesig och omogen tidigare. Jag kände att jag var en jätte bra och lämplig småbarnsmamma, men när jag plötsligt fick skolbarn, så kändes det lite som om jag inte riktigt passade in. Det var inte riktigt "jag", om man säger så. Alla andras skolbarnsföräldrar verkade så mycket äldre och mognare än mig och det kändes inte riktigt som om jag hörde dit.
Fast sen vände allt. Jag vet inte riktigt när, men successivt så blev det bättre. Jag mognade allt mer ... blev bättre på att ta de där besluten och jag blev även bättre på att konversera med andra skolbarnsföräldrar. Jag kände mig inte lika udda längre, utan kände faktiskt att jag visst kunde passa in där ... som skolbarnsmamma. Det hade kanske tagit lite längre tid för mig att mogna? Men under årens lopp så blev jag mer erfaren och genom att vara en skolbarnsmamma så växte jag allt mer.
Jag har haft en enorm mental resa under dessa 12 år och till stor del så kan jag nog tacka barnen för det. De har verkligen fått mig att växa ... som person och som mamma.

I alla fall så fyllde ju min förstfödda idag 12 år och dagen började vi ju då med sång och presenter. Sen blev det en mysig frukost innan det var dags för jobb och skola.

Till middag hade Viktor önskat sig hemmagjord pizza, så då fick det väl bli så. Det tog väl lite tid att få mat, dock, men det var det värt.

Viktor var nog väldigt nöjd med maten, i alla fall, för han åt hela 6 bitar. Eller så var han bara riktigt vrålhungrig? ;-)

Lite senare så blev det födelsedagstårta, som min pappa hade bakat. Den var också riktigt god och båda barnen åt stora bitar av tårtan. Dock finns det ju fortfarande massor kvar, så nu får de väl äta tårta i flera dagar.

Tårtan som pappa bakade

Viktors pappa har ju varit i Bryssel sedan i måndags, så han kunde tyvärr inte vara med och fira vår 12-åring i år. Men han kommer hem i morgon, så vi ska fira Viktor igen ... efter att vi alla är samlade. Då ska Viktor få en till present också ... något mer värdefullt än vad han fick idag ... så han blir nog nöjd med det.
Fast jag tror ändå att han var rätt nöjd med sin födelsedag. Han fick spela Mindcraft hela kvällen, typ, så då var han nog glad. ;-)

En ny kampanj

Äntligen har jag ju kommit med i en Buzzador-kampanj igen! Yeay! Det var länge sedan sist, så nu blev jag riktigt glad att jag kom med.

Den här gången blev det en kampanj för munsköljprodukter från Fludent fresh. Det ska vara för både barn och vuxna, så då får vi tillfälle att testa, hela familjen. :-)

 

Idag kom avin på posten, så jag får se om jag hinner hämta ut paketet i morgon. I så fall får det bli på dagen, för Viktor fyller år i morgon och då har jag inte tid att gå in någonstans efter jobbet eftersom jag måste skynda mig hem för att laga födelsedagsmiddag. 

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

 

 

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Blir nytt igen

Det blev ju inte alls bra när jag gjorde om här inne. Jo ... när jag är inne på min laptop och använder mig av Firefox (vilket jag typ alltid gör), så ser det jätte bra ut. Men i Explorer ser det jätte knäppt ut ... och även i Firefox ser det konstigt ut om jag använder den stationära datorn. Därför har jag nu bestämt att jag ska skippa min egna bakgrund och använda mig av nån neutral standardmodell istället. Det är ju ändå texten som är det viktiga och inte layouten, så nu kommer jag om igen.