Min duktiga pojke

Idag var Viktor med som hjälptränare på Amandas judo, så då blev det ju lite extra spännande för mig att vara åskådare. Ville ju se hur sonen skötte sig. ;-)
Det var egentligen första gången som han var hjälptränare på det här sättet. Han var ju med och hjälpte till vid en prova-på-dag i somras, typ ... en slags sommarklubb, där de testade olika sporter och hade med judo en av dagarna. Men han har aldrig varit med som tränare under någon av de vanliga träningarna tidigare, så detta var nog hans debut.
Jag antar att det kommer bli lite varierat tränarutbud nu på torsdagarna för Amanda, för den ordinarie tränaren har kommit in på en kurs som går precis den tiden och därför har de varit tvungna att sätta in en annan huvudtränare ... en som annars bara brukar vara hjälptränare. De senaste två gångerna har en 15-årig kille varit med som hjälptränare. Han har grönt bälte, precis som Viktor. Men det har väl hittills inte fungerat så där jätte bra. Första gången (för två veckor sedan) var det riktig kaos. Visserligen hade då den ordinarie tränaren lovat komma, så de blev väl lite tagna på sängen när hon inte dök upp. Därför blev väl träningen totalt improviserad och det funkade inget vidare. Amanda sa efteråt att det hade varit den tråkigaste träningen någonsin, så det var ju inget vidare betyg.
Sen hade de ju planerat bättre till gången efter och då fungerade det betydligt bättre. Visserligen fanns den ordinarie tränaren med vid sidan av mattan och kunde hjälpa till lite grann vid behov.
Men den här veckan fanns hon inte på plats, så nu var det bara den "nya" torsdagstränaren och så två tonåriga judokas ... Viktor, som snart fyller 13 och en annan kille som är 14 år.

Problemet med den här nya huvudtränaren är att hon knappt kan svenska. Hon är från Rumänien och förstår nog ganska bra. Men däremot så pratar hon inte mycket, vilket ju komplicerar en del. Hon kan ju då inte förklara så bra och barnen blir lätt villrådiga eftersom de inte fattar vad hon vill att de ska göra.
Men Viktor är inte rädd för att prata. ;-) Han var nog idag den som pratade allra mest. Han förklarade vad de skulle göra och hur de skulle göra. Tränaren viskade till honom vad de skulle köra för övning och så vidarebefordrade han det till barnen sen.
Det var inte bara det att han vidarebefordrade övningar, utan han var även väldigt aktiv med att gå runt bland barnen och hjälpa till så att de fick till det korrekt. Om de gjorde fel, så påtalade han det och visade hur de skulle göra för att få det rätt.
Han var faktiskt riktigt duktig och försökte verkligen vara en bra tränare. Han peppade också barnen och sa "Bra" när de gjorde något bra.

Viktor förklarar för en liten judoka

Viktor syns i bakgrunden, där han berättar något för pojkarna

Jag kände mig faktiskt riktigt stolt över min duktiga pojke. Han verkade kunnig, förklarade enkelt och pedagogiskt och det såg nog ut som han tyckte det var lite kul att lära ut.
Amanda var också mycket nöjd med honom. Eftersom barnen var ojämna par, så fick hon även möjlighet att mot slutet köra lite randori (vet ej hur det stavas) med (mot???) honom och det tyckte hon var väldigt kul! Så hon vill nog gärna ha storebror som tränare fler gånger. :-) Jag tror faktiskt att hon också var rätt stolt över honom.

Så trött

Jag hade tänkt att jag skulle blogga idag. Jag hade tänkt skriva ett jättebra inlägg. Ett fyndigt och genomtänkt inlägg och jag hade väl en hyfsad ide.
Men ... nu blev det inte riktigt att jag orkade med att få till det där superbra inlägget som jag hade tänkt mig. :-( Så jag får väl skjuta upp det till en annan dag istället. Till dess får ni hålla till godo med detta småtrista blogginlägg. Småtrista ... och antagligen även lite gnälliga ... för just nu känner jag mig så orkeslös att jag inte alls orkar med att vara särskilt kreativ eller fyndig.

Det är ju så att jag de senaste dagarna har känt mig så fruktansvärt slut. Känner mig alldeles mörbultad i hela kroppen och jag är trött ... verkligen riktigt TRÖTT.
Jag antar att det är min MS som spökar, men kanske även det faktum att jag inte haft så mycket tid att träna den senaste tiden. Det var enklare under semestern, men när jag började jobba igen blev det betydligt svårare att hinna med. I början försökte jag en del i alla fall, men sen blev jag sjuk och fick göra uppehåll på över en vecka.
Sen trotsade jag ändå min trötthet i måndags och körde ett pass zumba, men det kändes bra tungt. Fast ikväll ... när jag hade kunnat ta mig tid till zumba, så klarade jag inte av att köra igång över huvud taget. Jag orkade inte alls tänka på någon träning. Är ju bara så sjukt slut i hela kroppen, så istället tog jag mig ett varmt, skönt bad.

Eftersom kroppen känner sig så mörbultad, så kan det trots min trötthet vara lite svårt att somna på kvällarna. Det strålar ju sådant utmed benen och känns hemskt obehagligt. Men däremot sover jag otroligt bra efter jag väl somnat. Kroppen känns ju så tung, så därför blir det en jätte skön och djup sömn på natten. Känner mig som fastlåst i madrassen och alldeles lugn och det är en otroligt skön känsla.
Om tyngden och tröttheten skulle koncentrera sig till enbart nattetid, så vore det väl inga problem. Det vore väl egentligen det mest ultimata. Men tyvärr så håller det ju i sig även efter att mitt mobillarm ringer på morgonen. När jag stängt av ringningen och det blir dags att stiga upp, så känns det precis som om en osynlig magnet vill hålla kvar mig i den varma, sköna sängen ... och jag måste nästan SLITA mig upp därifrån. Jag lyckas ju ändå ta mig upp hyfsat fort, men de här senaste dagarna har det verkligen känts riktigt, riktigt jobbigt.
Sen blir det ju alltid bättre en stund efter att jag kommit upp och visst funkar väl dagarna rätt bra trots allt, men sen återkommer den här extrema tröttheten mot kvällningen igen. Ja, egentligen börjar den väl smyga sig på redan på eftermiddagen, men inte så pass mycket att jag inte klarar av att jobba. Det går nog riktigt bra, ändå. Fast kvällarna känns tunga.



Annars har ju min MS känts väldigt obesvärande det senaste halvåret, typ, men just nu känns det aningen jobbigt. Men, men ... det blir väl förhoppningsvis bättre snart igen. Kanske om jag försöker få mer sömn på nätterna? Kanske det skulle kännas bättre då? Får väl försöka med det.

Blev stum

För ovanlighetens skull, så har jag faktiskt nu varit hemma från jobbet i två dagar. Jag är ju annars en sådan person som verkligen ALDRIG sjukskriver mig. Jag går liksom till jobbet no mather what.
Tidigare har jag sagt som så att de enda orsakerna som får mig att stanna hemma är om jag har feber eller om jag är extremt handikappad (typ har ryggskott eller liknande). Men den här gången valde jag att stanna hemma för en "vanlig" förkylning.
Fast så värst vanlig kan jag väl ändå inte påstå att den var. Det hör ju nämligen inte till vanligheterna att jag blir helt stum när jag är förkyld. Hes brukar jag alltid bli ... som jag nog nämnt åtskilliga gånger här i bloggen ;-) ... men den här gången tappade jag rösten helt och hållet.
Det började egentligen i lördagsmorse. Jag hade ju varit lite småförkyld någon dag då redan, men så blev jag hes på lördagsmorgonen. "Som vanligt", tänkte jag ju då. "En helt vanlig förkylning".
Så påbörjade vi lördagssysslorna ... städning stod på schemat för dagen ... och veckohandling. Jag hade även tvättstuga på eftermiddagen. Förkyld, var jag ju ... hostade och var hes ... men försökte ändå fixa allt som skulle fixas i den takt jag orkade.
Sen blev det dags för lunch och under diskussionen vid matbordet, så upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde få fram ett ord längre. Jag öppnade munnen, men ut kom bara luft. Jag var inte längre hes. Jag hade blivit STUM! Rösten var helt borta!
Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Min röst hade kapats helt och hållet och jag kunde inte prata hur mycket jag än ville ... och det var verkligen FRUKTANSVÄRT!

Så då insåg jag ju att jag nu var tvungen att hålla tyst tills rösten kom tillbaka igen.
För en babbelmaja som jag, så kändes det verkligen som värsta tortyren. Jag vill ju kunna diskutera och har åsikter om det mesta ;-) ... men nu var jag tvungen att endast lyssna på när de andra i familjen pratade. Så hade jag mobilen nära till hands, så jag kunde skriva ner en anteckning om jag absolut var tvungen att säga någonting.
Det var verkligen otroligt frustrerande när jag hade en massa saker att säga, men inte kunde få fram något. Fy, vad jobbigt jag hade det.
Men jag tror att familjen tyckte det var lite roligt. ;-) Äntligen hade de fått tyst på mig!
Det tyckte de säkert var jätte kul. Och varje gång jag försökte viska något, så sa de åt mig att jag skulle vara tyst.
Det var verkligen INTE roligt! Hes, är jag ju van vid att vara och då kan jag ju prata även om jag kraxar som en kråka, typ. Men att tappa rösten så där totalt har jag verkligen aldrig tidigare varit med om och det var sjukt mycket jobbigare. Ett tag kändes det lite som om jag hade varit döv och försökte mig med mimande göra mig förstådd av hörande. Inte helt enkelt, eftersom familjen tydligen var helkassa på att läsa på läppar. Eller så var det bara jag som var för dålig på att mima? :p Det funkade betydligt bättre att skriva ner anteckningar på mobilen, så det körde jag mycket med.
Hur som helst, så blev ju den här stumheten rätt långvarig. På måndag morgon hade jag fortfarande ingen röst, så därför valde jag att stanna hemma från jobbet. Även om jag inte är helt beroende av rösten i mitt jobb, så skulle det ändå ha komplicerat en del om jag hade jobbat helt utan röst. Jag hade dessutom inte kunnat svara i telefon, för det är svårt att läsa på läpparna genom en telefonlur.
Inte var det ju endast rösten som var fel på mig heller. Jag hostade en hel del, hade extrem huvudvärk och mådde allmänt risigt. Fast det var ju ändå rösten som kändes som mitt största problem och för att få bukt med den, så behövde jag nog hålla mig undan folk så gott jag bara kunde.
Sen började väl rösten komma tillbaka så smått på tisdagen. Var ju fortfarande hes, såklart, men det kändes i alla fall lite hoppfullt att min stumhet verkade vara över. Äntligen kunde jag få delta i diskussioner igen! Fast visst ... inte skulle jag väl börja snacka massor omedelbart, heller. Jag var ju fortfarande extremt hes, så rösten behövde garanterat vila ordentligt ännu. Men jag var i alla fall glad över att faktiskt KUNNA prata igen. Att vara stum, var verkligen fruktansvärt och är inget jag vill uppleva alltför många gånger.

Så gick jag tillbaka till jobbet igen idag ... fortfarande riktigt hes, men inget jag behöver stanna hemma från jobbet för. Det brukar jag ju liksom aldrig göra annars.
Det funkade nog rätt bra att jobba i alla fall, fast det hade nog gått ännu bättre om jag hade haft vett att hålla tyst. Jag pratade nog alltför mycket ... och en väldig massa i onödan. ;-)
Det kändes ju ändå rätt bra ... först ... i början av en konversation. Men när jag pratat typ en mening utan avbrott, så blev min hals återigen mycket hesare och rösten började nästan försvinna igen ett tag. Men annars gick det hyfsat bra att jobba.

Så måste jag ha kommit tillbaka på "Ge komplimanger till Åsa-dagen" också, så det var ju väldigt passande. :-D
Först på morgonen, så var det en som såg att jag blivit smalare och berömde mig för det, typ. Jag, som inte trott att det syns så mycket för andra än för mig själv (även om jag gått ner ca 12,1 % av min vikt nu). Så det blev jag ju rätt glad över. Det var ju ingen som jag pratat om min viktminskning med heller, så därför tänkte jag ju att det faktiskt måste SYNAS nu, då. Annars skulle man knappast påpeka något sådant.
Sen mot slutet av dagen så var det en person som utbrast: "Oj, vad FIN du är idag!" när hon fick syn på mig. Haha! Sånt brukar man ju liksom inte få höra alla dagar. Nästan så man funderade om jag utsattes för nåt slags practictical joke eller nåt. :-D Fast ... jag tog det som en spontan och ärlig åsikt och blev nog mest glad över komplimangen.

Nu är det bara två dagar kvar att jobba den här veckan och jag SKA försöka att prata lite mindre dessa resterande dagar. Jag känner ju nu att rösten tagit en hel del stryk idag, för nu är jag hesare än vad jag var i morse. Så jag får väl försöka hålla mig undan från folk så mycket som möjligt, för finns det någon i min närhet, så har jag hemskt svårt att vara tyst. Vill ju liksom få tillbaka rösten snart, så därför får jag väl försöka att prata lite mindre. 
Men det ÄR verkligen hemskt svårt.

Kräftskiva

I helgen som var nu senast, så var vi i Helsingfors. Maken skulle springa Helsinki midnight run på lördagkvällen, så då ville jag och barnen vara där och heja på honom.

Vi hade även planerat in att ha den årliga kräftskivan tillsammans med svärföräldrarna.

Eftersom maken deltog i ett möte i Pargas i mitten av veckan och därmed åkte direkt ner till Helsinfors därifrån, så var jag och barnen tvungna att åka över till Helsingfors på egen hand. Det var faktiskt första gången någonsin som jag reste ensam med barnen. Amanda var väl lite orolig över hur vi skulle klara oss utan pappa ;-), men det gick nog riktigt bra. Jag drog resväskan till hamnen och Viktor bar den tunga kylväskan med alla kräftor i. I år hade vi ju köpt med oss Åländska kräftor till kräftskivan. MUMS!

Det var väl lite si så där med vädret sen i Helsingfors, men när makens lopp var, så regnade det i alla fall inte. Däremot regnade det en hel del på söndagen.

Fast vi hade ju kräftskivan inne i lägenheten, så därför var vi ju inte särskilt väderberoende.

Svärmor och Amanda hade även lagat en jätte god Västerbottenpaj, som vi åt före kräftorna. 

Kräftorna var ju sedan fantastiskt goda, så de åt vi alltför fort upp. 

Vi blev sedan även serverade en god efterrätt ... en Irish coffee tårta, som svärmor hade gjort. Riktigt god, även den.

Sedan gick vi upp riktigt tidigt på måndag morgon, för att bege oss upp mot Åbo och ta morgonfärjan därifrån. Barnen hade fått ta ledigt från skolan, så att vi skulle hinna med allt i Helsinfors.

Det var nog en trevlig helg i alla fall, men nu lär det nog vara slutrest på ett tag. Har blivit väldigt många småresor den senaste tiden, så barnen har nog lite börjat ledsna. Borta bra men hemma bäst, som man säger.

Belöning för allt slit

Igår blev jag så otroligt glad när jag testade mina gamla stretchjeans i storlek 32 (köpta på KappAhl, så därför är det ingen tumstorlek, utan "vanlig" storlek) och jag kom faktiskt i dem! Och inte nog med det. Den här gången kunde jag till och med SITTA ner i byxorna. Det kunde jag inte för några veckor sedan.
Jag har inte kunnat bära de där jeansen på flera år, så det kändes verkligen riktigt roligt.

Självklart var jag tvungen att föreviga händelsen och posta typ överallt i ren eufori. :-D

 

Nu känns det ju verkligen som om allt slit faktiskt är värt det. Jag har ju längtat så länge efter att komma i de där byxorna, så nu fick jag ju äntligen lite belöning för mödan.
Det känns ju också rätt bra att jag nu har ett ytterligare par byxor som jag kan använda. Jag har ju fått gå omkring i typ mjukisbyxor och tights de senaste åren eftersom jag inte velat köpa nytt på grund av att jag velat komma i de kläder jag redan HAR i garderoben. Men nu har mina mjukisbyxor börjat gå sönder, så om jag inte hade gått ner i vikt nu, så hade jag i så fall blivit så illa tvungen att köpa nytt. Men nu slipper jag förhoppningsvis det.
Eller ... slipper ... ? Jag gillar förvisso nya kläder och kommer väl antagligen köpa nytt så småningom. Men då vill jag ju egentligen hellre köpa "finkläder". Vardagskläderna jag har funkar fortfarande bra att använda ... om jag bara kommer i dem, så. ;-)
Jag behöver dock fortfarande tappa fler kilon, för jag har andra jeans som jag också gärna vill få på mig igen. Helst vill jag ju komma i mina hårda jeans (ej stretch) i storlek 34. Jag testade de också igår, men det fattades ännu en del. Jag fick upp dem över rumpan, men inte mer än så. Så inte är jag helt nöjd än. Men så småningom, så ...
Det var ju ett bevis på att jag faktiskt lyckats åstadkomma något.

Pytteportioner

Idag, när jag hade hällt upp middag till mig själv, så frågade maken om jag verkligen inte skulle ha mer mat. "Är det allt du ska äta?" frågade han och tittade lite skeptiskt på min tallrik.
Min svar blev ju då "Ja, jag ska inte ha mer" och så gick jag iväg med min lilla portion in till vardagsrummet, där vi har vårt matbord.

Tidigare har jag nog nämnt här i bloggen att man inte behöver försaka någonting när man går ner i vikt. "Allt är tillåtet", är ju lite av mitt måtto och visst ... det står jag fast vid. MEN ... även om jag framställt det som om jag tycker det är enkelt och till och med roligt att gå ner i vikt ... så är det kanske ändå inte riktigt så kul alla gånger.
Att gå ner i vikt  när man har en rejäl övervikt är egentligen inte särskilt svårt. Då får man fortfarande äta en hel del och ändå hålla sig inom ett tillåtet kaloriintag för viktminskning.
Men att gå ner i vikt när man väger 60 kg och inte längre är överviktig ... DET är stundtals superjobbigt och faktiskt en enorm prestation. "VET du hur lite jag måste ÄTA?" brukar jag vräka ur mig till maken när han föreslår avvikelser från vår meny ... extragrejer som jag inte haft med i beräkningen. Alla sådana där extragrejer gör verkligen en enorm skillnad för mig och jag måste nog erkänna att jag kan känna mig tämligen frustrerad emellanåt.
För att jag ska kunna gå ner i vikt nu, så måste jag verkligen äta pyttelite och eftersom jag samtidigt vill kunna unna mig lite extra godsaker på helgerna så måste jag på vardagarna hålla en så låg kalorinivå som bara är möjligt.
Ju mer vikt jag tappar desto svårare blir det. Ju mindre jag väger desto mindre måste jag ju äta för att kunna ha en fortsatt viktminskning  och det är verkligen inte helt enkelt. Stundtals känns det som en stor uppoffring och visst har tanken "Varför?" slagit mig ibland. Men så tänker jag på alla de där fina kläderna som jag vill få på mig och som jag vill se bra ut i ... och så ser jag min "nya" kropp i spegeln och blir då så lycklig eftersom jag känner att jag är på god väg mot det där målet ... på god väg mot den där kroppen jag SÅ vill ha ... och den känslan ger mig ork att fortsätta. Fast jag kan inte längre säga att det inte är någon uppoffring. Det ÄR en uppoffring. När man inte längre är överviktig, så är det vissa dagar fruktansvärt jobbigt.
Inte går det fort heller. Jag kanske går ner 0,2-0,4 kg i veckan nu. Det är ju inte särskilt mycket. Dock en fortsatt kontinuerlig viktminskning, men det går ju så oerhört långsamt. Snart har jag förhoppningsvis tappat 7 kg sedan starten i maj ... en viktminskning, som nog de flesta anser som väldigt liten. Men ... om man räknar viktprocent, så innebär det faktiskt en minskning med hela 10,4 procent av min ursprungliga vikt och då kanske det inte längre verkar lika lite? Det är ungefär samma sak som om en 125-kilos person skulle gå ner 13 kg och den viktminskningen skulle nog de flesta vara imponerad av.

Den senaste tiden har jag tänkt att man egentligen borde gå upp mer i vikt innan man börjar viktminska. Då skulle viktminskningen vara enklare och gå fortare i början. Det skulle synas mer utåt sätt och folk skulle gratulera och berömma en för prestationen. Kanske skulle det vara lite roligare då? Om man hade 20-30 kilo att gå ner. Men ... så kommer ju ändå de där sista kilona ... de som är så jobbiga att bli av med. De kilona som innebär att man måste äta minimalt. Alternativt att motionera som en dåre.
Eftersom jag inte är jätte förtjust i att träna (mer än lite zumba), så väljer jag ju att viktminska enbart med hjälp av kosten. Motionen räknar jag inte med. Den ser jag mer som en bonus, som kan påskynda viktminskningen lite grann.
Nå ... jag väljer nog ändå att inte gå upp mer än nödvändigt. Den här gången vägde jag ändå mer än jag gjort på många år ... nog inte sedan före min senaste stora viktminskning som så småningom ledde till min minsta vikt någonsin. Om jag lyckas nå mitt nuvarande viktmål, så kommer jag ha tappat ca 12 kg och med tanke på att få personer såg mig som överviktig nu innan, så är det ett hyfsat stort ras. Fast jag har ändå ett tag kvar till dess. Kanske till jul? Åtminstone om jag fortsätter i den här takten.
Men det är, som sagt, inte helt enkelt längre. Snart måste jag väl ligga på en nivå runt 1000 kalorier om dagen för att fortsatt kunna minska i vikt och det är inte helt kul. Det är verkligen jätte lite.

Ändå vill jag inte sluta. Jag vill komma långt ifrån den övre BMI-gränsen och än är det inte så pass jobbigt att jag funderar på att ge upp. Jag ska nog fortsätta. Så länge jag fortfarande går ner i vikt, så gör jag väl ändå något rätt? Och då finns det väl ingen anledning att lägga av. Av alla dessa veckor så är det endast 1 vecka som genererat en viktökning. Någon vecka stod jag still och resten av veckorna har jag gått ner, så jag klarar ju av detta. Bra, dessutom!
Fast nog känns det stundtals smått frustrerande. När man älskar mat och endast kan förse sig med en bråkdel av vad man önskar. Men jag SKA klara detta! Jag ska INTE ge upp förrän jag är klar!

Ett exempel på hur en portionsstorlek kan se ut för mig

Back to reality

Så var det tillbaka till vardagen igen ... till vardagen och till verkligenheten ... tidiga morgnar, hastiga middagar och allför korta nätter. Med andra ord ... min semester är slut.
Ja, helt tillbaka till vardagslunken är vi ju inte än. Barnen börjar inte skolan förrän på måndag och maken börjar sitt jobb med lite mer successiv upptrappning, men för egen del så är det fullt arbete nu.

Jag hoppas ju nu att min aktivitet här på bloggen kommer att öka nu när allt återgår till det normala igen. Jag har ju liksom tagit en rejäl semester den här sommaren. Har ju till och med tagit semester från Internet och det är nog högst anmärkningsvärt.
Visst ... jag har ju haft Internet på mobilen, men där bli man ju inte lika låst som när man sitter vid datorn. Så den här sommaren har jag tagit en helt annan paus än vad jag i normala fall brukar göra och antagligen har den pausen varit minst sagt välbehövlig.

Den här sommaren har jag istället ägnat mig åt helt andra aktiviteter ... som familjeliv, hälsa och välmående. Ja, så har det ju förstås blivit lite nöjen också, men det brukar vi ju alltid hinna med under somrarna. ;-)
För första sommaren på flera år, så har jag lyckats med att inte gå upp i vikt under semestern. Jag har istället klarat av att behålla den nedåtgående viktkurvan, vilket känns oerhört bra.
Jag har försökt att äta så bra som möjligt även när vi varit bortresta eller när vi ätit ute på snabbmatsställen och dessutom har jag börjat motionera så smått. Har promenerat en hel del och så har jag börjat träna mer regelbundet hemma framför TV:n. Jag har ju en Wii-konsoll som jag har flera motionsspel till, bland annat Zumba ... så nu har jag kört den där zumban en hel del, faktiskt. Det är faktiskt riktigt roligt och nu, när jag kört det så många gånger, så tycker jag att det blivit mycket enklare. I början kändes det verkligen riktigt supersvårt och jobbigt, men nu känns det mestadels kul och inte alls särskilt svårt. Nå ... inte så svårt som jag tyckte förut, åtminstone. Så jag hoppas att jag orkar fortsätta med detta även nu efter att jag är tillbaka på jobbet igen.

Den här sommaren har jag även spenderat en del tid med att fundera. Dagen före jag gick på semester, så fick jag nämligen en sak att ta ställning till ... en sådan där livsfundering ... ett slags vägskäl, kan man säga. Jag vill inte gå in på exakt vad saken gällde, men det var i alla fall inte något helt enkelt beslut. Fast efter många timmars jobbiga velanden fram och tillbaka, så valde jag att i nuläget skjuta upp saken. Det kan ha varit en ordentlig chansning, men jag klarade inte av den förändringen ... inte än ... inte i år. Så därför skjöt jag det på framtiden. Kanske var det dumt? Men i nuläget kändes mitt beslut som det mest kloka. Det kommer förhoppningsvis nya tåg.

Nu börjar, som sagt, höstterminen och veckorna blir fulla av en massa vardagspussel. Kul på ett sätt. Jobbigt, på ett annat. Fast jag ska försöka göra det bästa av min tid ... och av min fritid. Ska försöka uppdatera bloggen mer frekvent och jag har även tänkt börja skriva på något helt annat. Får se hur det går med det. ;-) Men jag ska försöka ta tag i mitt skrivande nu i alla fall.
Fast först ska jag se till att få klart mitt backjobb på slutuppgiften i Webdesign. Det är deadline på måndag, så den här helgen kommer jag därför syssla med det. Men efter att det är klart kan jag sedan lägga ner mer tid åt annat skrivande.

Semester pågår

Jag har semester just nu. Går in i min sista semestervecka imorgon. 

Som ni säkert märkt, så har jag även tagit semester från bloggen. Ja, egentligen har jag även tagit semester från Internet den här sommaren. Har mest bara använt mig av Internet på telefonen ... så man kan hålla sig lite uppdaterad på Facebook. ;-)

Men snart är ju semestern över och då lär jag bli mer aktiv här igen. Fast ännu ett tag så har jag SEMESTER!

Snart semester!!!

Min rygg har inte blivit helt bra än, så därför har jag heller inte orkat uppdatera bloggen sedan senaste jag skrev om mina ryggproblem. Dock har det ju blivit betydligt bättre och idag har jag till och med orkat sitta vid datorn på kvällen. Ända sedan jag fick mitt ryggskott, så har jag legat den mesta delen av kvällarna. Det har bara funkat att sitta upp i soffan under väldigt korta stunder, men idag har det gått betydligt bättre. Det känns ju rätt skönt om värken går över nu lagom till semestern. ;-)
Jag går nämligen på semester imorgon och ska sedan vara ledig i hela 4 veckor och det känns så, så otroligt underbart!
Imorgon jobbar jag sista dagen före långledigheten. Dessutom kommer Amanda hem igen efter sin långa semester hos farmor och farfar i Helsingfors. Så det blir en helt underbar dag. Längtar ju efter min lilla flicka!
Vi har dock inga ordentliga planer över semestern ... inte annat än att vi ska åka till Sverige nästa vecka. Svärföräldrarna ska vara hos oss och passa katterna under tiden.
Fast vad vi ska hitta på i Sverige är inte helt spikat än, men Amanda vill till Skara sommarland. Själv skulle jag gärna vilja åka till Göteborg, för där har jag aldrig varit (annat än till hamnen, då vi skulle till England på klassresa). Men vi får se ...
Eventuellt åker vi upp till pappa nåt i sommar också. Han har ju flyttat till Borlänge och vi har ännu inte varit där och hälsat på. Men det tar vi i så fall lite senare i sommar ... på en annan resa. Kan ju vara bra att sprida ut roligheterna lite, så man inte avverkar allt med en gång.

Hur som helst, så ska det bli fruktansvärt skönt med ledighet och morgondagen lär kännas rätt lättarbetad.

Ryggskott

Huj, vad jag negligerat bloggen den senaste tiden. Fast den här gången har jag ju haft en ordentlig ursäkt ... nämligen RYGGSKOTT! Fick ryggskott i söndags och efter det blev min datortid något begränsad, måste jag säga. Det är rätt jobbigt att sitta vid en dator när man har värsta smärtan i ryggen.
Jag gick dock till jobbet i måndags, eftersom jag var tvungen att fixa lite på jobbet, men sedan gick jag hem redan vid 10 och stannade efter det hemma resten av dagen och även hela tisdagen.
Under de två dagar som jag var hemma så gjorde jag verkligen allt för att kurera mig ... för att jag skulle klara av att jobba så snart som möjligt. Har alldeles för hög arbetsmoral, men jag KAN verkligen inte låta bli att tänka på mina kollegor som får göra allt mitt jobb medan jag är borta. Därför vill jag vara hemma så lite som möjligt. Nu har jag ju dessutom snart semester också, så då kommer jag ju vara borta i hela fyra veckor från jobbet.
Som sagt, så gjorde jag allt för att bli återställd den här gången. Jag åt full dos av mina dundervärktabletter och så låg jag ner i princip hela dagarna och FAKTISKT så hjälpte det riktigt ordentligt. Visst ... inte gick väl värken över helt och hållet, men den gick åtminstone över så pass mycket att jag klarade av att jobba ... hyfsat bra, åtminstone. ;-) Sen åkte ju min familj till Helsingfors i måndags, så därför hade jag inga som helst förpliktelser efter att jag jobbat klart på dagen, utan kunde gå hem och vila i fred.
I vanliga fall kan jag tycka att det är lite jobbigt när jag blir lämnad ensam hemma, men den här gången tyckte jag faktiskt att det var rätt skönt. Just eftersom jag haft så hemskt ont i ryggen och inte har velat göra något annat än att vila. Jag köpte hem lite mikromat i måndags, så jag har inte ens behövt laga någon mat. Superskönt!
Fast även om jag nu är tillbaka på jobbet, så är jag fortfarande inte alls återställd. Den värsta intensiva värken är borta, men fortfarande gör det ju riktigt ont i ryggen. Jag orkar inte sitta särskilt länge, utan kvällarna tillbringas till största del liggandes på rygg i soffan. Just nu, när jag skriver detta, så känns det jätte jobbigt i ryggen och jag skulle verkligen vilja lägga mig ner snart. Egentligen skulle jag verkligen vilja blogga mycket mer och borde absolut passa på att skriva nu när jag är ensam hemma, men tyvärr klarar inte min rygg av det. Jag sitter kortast möjliga tid och snart har jag nått min maxgräns.
Men ryggen blir väl bättre snart? Förhoppningsvis före jag går på semester nästa fredag. Så jag hoppas också då att jag kommer få tillfälle att blogga mer igen så småningom.

Nu måste jag i alla fall lägga mig ner och vila ryggen igen ... och spela lite WordFeud ...