Tidigare har jag sagt som så att de enda orsakerna som får mig att stanna hemma är om jag har feber eller om jag är extremt handikappad (typ har ryggskott eller liknande). Men den här gången valde jag att stanna hemma för en "vanlig" förkylning.
Fast så värst vanlig kan jag väl ändå inte påstå att den var. Det hör ju nämligen inte till vanligheterna att jag blir helt stum när jag är förkyld. Hes brukar jag alltid bli ... som jag nog nämnt åtskilliga gånger här i bloggen ;-) ... men den här gången tappade jag rösten helt och hållet.
Det började egentligen i lördagsmorse. Jag hade ju varit lite småförkyld någon dag då redan, men så blev jag hes på lördagsmorgonen. "Som vanligt", tänkte jag ju då. "En helt vanlig förkylning".
Så påbörjade vi lördagssysslorna ... städning stod på schemat för dagen ... och veckohandling. Jag hade även tvättstuga på eftermiddagen. Förkyld, var jag ju ... hostade och var hes ... men försökte ändå fixa allt som skulle fixas i den takt jag orkade.
Sen blev det dags för lunch och under diskussionen vid matbordet, så upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde få fram ett ord längre. Jag öppnade munnen, men ut kom bara luft. Jag var inte längre hes. Jag hade blivit STUM! Rösten var helt borta!
Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Min röst hade kapats helt och hållet och jag kunde inte prata hur mycket jag än ville ... och det var verkligen FRUKTANSVÄRT!
För en babbelmaja som jag, så kändes det verkligen som värsta tortyren. Jag vill ju kunna diskutera och har åsikter om det mesta ;-) ... men nu var jag tvungen att endast lyssna på när de andra i familjen pratade. Så hade jag mobilen nära till hands, så jag kunde skriva ner en anteckning om jag absolut var tvungen att säga någonting.
Det var verkligen otroligt frustrerande när jag hade en massa saker att säga, men inte kunde få fram något. Fy, vad jobbigt jag hade det.
Men jag tror att familjen tyckte det var lite roligt. ;-) Äntligen hade de fått tyst på mig!
Det tyckte de säkert var jätte kul. Och varje gång jag försökte viska något, så sa de åt mig att jag skulle vara tyst.
Det var verkligen INTE roligt! Hes, är jag ju van vid att vara och då kan jag ju prata även om jag kraxar som en kråka, typ. Men att tappa rösten så där totalt har jag verkligen aldrig tidigare varit med om och det var sjukt mycket jobbigare. Ett tag kändes det lite som om jag hade varit döv och försökte mig med mimande göra mig förstådd av hörande. Inte helt enkelt, eftersom familjen tydligen var helkassa på att läsa på läppar. Eller så var det bara jag som var för dålig på att mima? :p Det funkade betydligt bättre att skriva ner anteckningar på mobilen, så det körde jag mycket med.
Hur som helst, så blev ju den här stumheten rätt långvarig. På måndag morgon hade jag fortfarande ingen röst, så därför valde jag att stanna hemma från jobbet. Även om jag inte är helt beroende av rösten i mitt jobb, så skulle det ändå ha komplicerat en del om jag hade jobbat helt utan röst. Jag hade dessutom inte kunnat svara i telefon, för det är svårt att läsa på läpparna genom en telefonlur.
Inte var det ju endast rösten som var fel på mig heller. Jag hostade en hel del, hade extrem huvudvärk och mådde allmänt risigt. Fast det var ju ändå rösten som kändes som mitt största problem och för att få bukt med den, så behövde jag nog hålla mig undan folk så gott jag bara kunde.
Sen började väl rösten komma tillbaka så smått på tisdagen. Var ju fortfarande hes, såklart, men det kändes i alla fall lite hoppfullt att min stumhet verkade vara över. Äntligen kunde jag få delta i diskussioner igen! Fast visst ... inte skulle jag väl börja snacka massor omedelbart, heller. Jag var ju fortfarande extremt hes, så rösten behövde garanterat vila ordentligt ännu. Men jag var i alla fall glad över att faktiskt KUNNA prata igen. Att vara stum, var verkligen fruktansvärt och är inget jag vill uppleva alltför många gånger.
Så gick jag tillbaka till jobbet igen idag ... fortfarande riktigt hes, men inget jag behöver stanna hemma från jobbet för. Det brukar jag ju liksom aldrig göra annars.
Det funkade nog rätt bra att jobba i alla fall, fast det hade nog gått ännu bättre om jag hade haft vett att hålla tyst. Jag pratade nog alltför mycket ... och en väldig massa i onödan. ;-)
Det kändes ju ändå rätt bra ... först ... i början av en konversation. Men när jag pratat typ en mening utan avbrott, så blev min hals återigen mycket hesare och rösten började nästan försvinna igen ett tag. Men annars gick det hyfsat bra att jobba.
Så måste jag ha kommit tillbaka på "Ge komplimanger till Åsa-dagen" också, så det var ju väldigt passande. :-D
Först på morgonen, så var det en som såg att jag blivit smalare och berömde mig för det, typ. Jag, som inte trott att det syns så mycket för andra än för mig själv (även om jag gått ner ca 12,1 % av min vikt nu). Så det blev jag ju rätt glad över. Det var ju ingen som jag pratat om min viktminskning med heller, så därför tänkte jag ju att det faktiskt måste SYNAS nu, då. Annars skulle man knappast påpeka något sådant.
Sen mot slutet av dagen så var det en person som utbrast: "Oj, vad FIN du är idag!" när hon fick syn på mig. Haha! Sånt brukar man ju liksom inte få höra alla dagar. Nästan så man funderade om jag utsattes för nåt slags practictical joke eller nåt. :-D Fast ... jag tog det som en spontan och ärlig åsikt och blev nog mest glad över komplimangen.
Nu är det bara två dagar kvar att jobba den här veckan och jag SKA försöka att prata lite mindre dessa resterande dagar. Jag känner ju nu att rösten tagit en hel del stryk idag, för nu är jag hesare än vad jag var i morse. Så jag får väl försöka hålla mig undan från folk så mycket som möjligt, för finns det någon i min närhet, så har jag hemskt svårt att vara tyst. Vill ju liksom få tillbaka rösten snart, så därför får jag väl försöka att prata lite mindre.
Men det ÄR verkligen hemskt svårt.
Åh, inte kul att inte kunna prata. Jag är där nu!! (lånar bilden till min blogg)
SvaraRadera