Pytteportioner

Idag, när jag hade hällt upp middag till mig själv, så frågade maken om jag verkligen inte skulle ha mer mat. "Är det allt du ska äta?" frågade han och tittade lite skeptiskt på min tallrik.
Min svar blev ju då "Ja, jag ska inte ha mer" och så gick jag iväg med min lilla portion in till vardagsrummet, där vi har vårt matbord.

Tidigare har jag nog nämnt här i bloggen att man inte behöver försaka någonting när man går ner i vikt. "Allt är tillåtet", är ju lite av mitt måtto och visst ... det står jag fast vid. MEN ... även om jag framställt det som om jag tycker det är enkelt och till och med roligt att gå ner i vikt ... så är det kanske ändå inte riktigt så kul alla gånger.
Att gå ner i vikt  när man har en rejäl övervikt är egentligen inte särskilt svårt. Då får man fortfarande äta en hel del och ändå hålla sig inom ett tillåtet kaloriintag för viktminskning.
Men att gå ner i vikt när man väger 60 kg och inte längre är överviktig ... DET är stundtals superjobbigt och faktiskt en enorm prestation. "VET du hur lite jag måste ÄTA?" brukar jag vräka ur mig till maken när han föreslår avvikelser från vår meny ... extragrejer som jag inte haft med i beräkningen. Alla sådana där extragrejer gör verkligen en enorm skillnad för mig och jag måste nog erkänna att jag kan känna mig tämligen frustrerad emellanåt.
För att jag ska kunna gå ner i vikt nu, så måste jag verkligen äta pyttelite och eftersom jag samtidigt vill kunna unna mig lite extra godsaker på helgerna så måste jag på vardagarna hålla en så låg kalorinivå som bara är möjligt.
Ju mer vikt jag tappar desto svårare blir det. Ju mindre jag väger desto mindre måste jag ju äta för att kunna ha en fortsatt viktminskning  och det är verkligen inte helt enkelt. Stundtals känns det som en stor uppoffring och visst har tanken "Varför?" slagit mig ibland. Men så tänker jag på alla de där fina kläderna som jag vill få på mig och som jag vill se bra ut i ... och så ser jag min "nya" kropp i spegeln och blir då så lycklig eftersom jag känner att jag är på god väg mot det där målet ... på god väg mot den där kroppen jag SÅ vill ha ... och den känslan ger mig ork att fortsätta. Fast jag kan inte längre säga att det inte är någon uppoffring. Det ÄR en uppoffring. När man inte längre är överviktig, så är det vissa dagar fruktansvärt jobbigt.
Inte går det fort heller. Jag kanske går ner 0,2-0,4 kg i veckan nu. Det är ju inte särskilt mycket. Dock en fortsatt kontinuerlig viktminskning, men det går ju så oerhört långsamt. Snart har jag förhoppningsvis tappat 7 kg sedan starten i maj ... en viktminskning, som nog de flesta anser som väldigt liten. Men ... om man räknar viktprocent, så innebär det faktiskt en minskning med hela 10,4 procent av min ursprungliga vikt och då kanske det inte längre verkar lika lite? Det är ungefär samma sak som om en 125-kilos person skulle gå ner 13 kg och den viktminskningen skulle nog de flesta vara imponerad av.

Den senaste tiden har jag tänkt att man egentligen borde gå upp mer i vikt innan man börjar viktminska. Då skulle viktminskningen vara enklare och gå fortare i början. Det skulle synas mer utåt sätt och folk skulle gratulera och berömma en för prestationen. Kanske skulle det vara lite roligare då? Om man hade 20-30 kilo att gå ner. Men ... så kommer ju ändå de där sista kilona ... de som är så jobbiga att bli av med. De kilona som innebär att man måste äta minimalt. Alternativt att motionera som en dåre.
Eftersom jag inte är jätte förtjust i att träna (mer än lite zumba), så väljer jag ju att viktminska enbart med hjälp av kosten. Motionen räknar jag inte med. Den ser jag mer som en bonus, som kan påskynda viktminskningen lite grann.
Nå ... jag väljer nog ändå att inte gå upp mer än nödvändigt. Den här gången vägde jag ändå mer än jag gjort på många år ... nog inte sedan före min senaste stora viktminskning som så småningom ledde till min minsta vikt någonsin. Om jag lyckas nå mitt nuvarande viktmål, så kommer jag ha tappat ca 12 kg och med tanke på att få personer såg mig som överviktig nu innan, så är det ett hyfsat stort ras. Fast jag har ändå ett tag kvar till dess. Kanske till jul? Åtminstone om jag fortsätter i den här takten.
Men det är, som sagt, inte helt enkelt längre. Snart måste jag väl ligga på en nivå runt 1000 kalorier om dagen för att fortsatt kunna minska i vikt och det är inte helt kul. Det är verkligen jätte lite.

Ändå vill jag inte sluta. Jag vill komma långt ifrån den övre BMI-gränsen och än är det inte så pass jobbigt att jag funderar på att ge upp. Jag ska nog fortsätta. Så länge jag fortfarande går ner i vikt, så gör jag väl ändå något rätt? Och då finns det väl ingen anledning att lägga av. Av alla dessa veckor så är det endast 1 vecka som genererat en viktökning. Någon vecka stod jag still och resten av veckorna har jag gått ner, så jag klarar ju av detta. Bra, dessutom!
Fast nog känns det stundtals smått frustrerande. När man älskar mat och endast kan förse sig med en bråkdel av vad man önskar. Men jag SKA klara detta! Jag ska INTE ge upp förrän jag är klar!

Ett exempel på hur en portionsstorlek kan se ut för mig