Så åt jag lunch ... soppa, ostsmörgås och havtornscheesecake, stod på menyn för dagen. Jättegott! Men inte heller den rätten kunde stilla min hunger lika bra som i normala fall. Inte behövde jag väl känna mig vrålhungrig, men ändå betydligt mer hungrig än de flesta andra dagar.
Till middagen hade dock den där extremhungern kommit tillbaka, men den stillades med en liten portion pasta och korv. Sen gick jag iväg till Amandas judo och när vi kom hem därifrån hade jag återigen blivit väldigt hungrig.
Jag väntade dock en stund med att äta något, men när den "normala" tiden för mitt kvällsmål var inne, så skyndade jag mig till köket för att fixa lite te och en surskorpa med skinka på. Så nu har jag ätit klart för dagen och hoppas på att jag inte hinner bli alltför hungrig nu när jag ska lägga mig.
Egentligen är jag rätt förvånad över min konsekvens, målmedvetenhet och styrka. Jag har ju egentligen alltid sett mig själv som en "Quitter" ... en som lätt ger upp och inte bryr sig om resultatet. Jag har ingen tävlingsinstinkt och struntar helt i om jag vinner eller förlorar.
Men när det kommer till viktminskning, så är jag tvärtom otroligt målmedveten och ger inte upp i första taget. Inte ens när det känns som allra jobbigast. När det kommer till viktminskning, så är jag definitivt en vinnare ... en vinnare över mig själv och kanske även i viss mån en vinnare över alla dem som ger upp. De som tycker det blir för jobbigt och som struntar i om de lyckas eller ej. När det kommer till viktminskning så är jag definitivt ingen quitter. Nej, när det kommer till viktminskning (och sedan behållande av den nya vikten) kan jag lätt vara med och kämpa om guldmedaljen, för det är ett område som jag verkligen behärskar. När det kommer till viktminskning är jag en av de allra bästa!
Nu anser säkert många att jag är onödigt skrytsam och att jag aldrig i livet skulle kunna mäta mig med en 150-kilos tjockis som tappar 80 kg. Nej, det är sant att jag aldrig skulle kunna gå ner så mycket i vikt. Jag har ju aldrig ens vägt mer än 92. Men det handlar inte bara om att tappa en massa kilon. Det handlar även om att BEHÅLLA den nya vikten sen efteråt. Det handlar om att inte tillåta sig själv att bli överviktig igen ... någonting som väldigt många med viktproblem har otroligt svårt med efter att de gått ner. Det handlar om att ta tag i vikten innan det går för långt och DET är ingen piece of cake, direkt.
Visst ... nu blev jag ju ändå överviktig tillslut ... något jag hade lovat mig själv aldrig skulle ske. Men till skillnad från många andra, så tog jag tag i min övervikt redan när den var 5 kilo över tillåtet BMI. Jag tillät mig inte att bli fet ... bara lite lätt överviktig. Jag hade ju då bara 12 kilo kvar till mitt mål ... dvs en vikt som ger mig ett BMI på ca 21,8 ... och vägen dit kändes ju inte alltför lång.
Men jag måste ändå säga att det inte alls är lika enkelt att tappa en massa kilon när man redan ligger på normalvikt. Det är ju bra mycket enklare att gå ner 10 kilo när man väger 130 än vad det är när man väger 65.
Det är där min målmedvetenhet kommer in i bilden. ;-) När det gäller viktminskning så är jag verkligen otroligt målmedveten. Jag vet ju hur lycklig jag kommer känna mig när jag ser de där låga siffrorna på vågen och den lyckan får mig att bli motiverad och ger mig kraft att fortsätta och att inte ge upp förrän jag äntligen är där. Så tänker jag förstås på alla snygga kläder som jag kan få på mig igen. Jag älskar kläder, men jag har inte älskat hur jag burit upp dem de senaste åren. Jag har känt mig tjock och plufsig och har inte riktigt trivts med mig själv. Men jag vet ju hur mycket jag njuter av att vara smal. DET har varit min sporre och motivation.
Jag antar att detta låter konstigt för någon som alltid varit smal och som aldrig haft några viktproblem. "Hur svårt kan det vara, liksom?"
Men om man som 22-åring blev normalviktig för första gången i livet, så hamnar situationen i en helt annan dager. Jag trodde ju verkligen aldrig att jag någonsin skulle kunna bli smal. Jag hade ju aldrig varit det och kunde aldrig föreställa mig att det någonsin skulle kunna hända. Därför blev det ju som en slags euforisk upplevelse för mig. Jag kunde känna mina revben! Jag kände mig smal och jag var smal och det var verkligen helt underbart.
För att undvika några spekulationer om anorexia, så kan jag säga att jag aldrig haft ett BMI under 20 och har aldrig varit underviktig. Jag har svårt att tro att det skulle kunna hända mig heller, eftersom jag älskar mat alltför mycket.
Sen, även om jag tycker att jag är väldigt bra på att gå ner i vikt, så kan jag ju inte påstå att det är helt roligt alla dagar. Som idag, när jag varit så hungrig. Då är det ju inte riktigt kul. Men ändå väljer jag att kämpa vidare ... särskilt nu, när målet är så otroligt nära. Jag har snart tappat de 12 kilon jag hade satt upp som mitt mål, så därför känns det ju som att jag borde vara lite extra strikt och konsekvent just nu ... så att jag äntligen kan ro detta "projekt" i hamn och kunna öka mitt dagliga kaloriintag något. Nu äter jag ju för viktminskning, men sen kan jag ju äta för att bibehålla vikten och då kan man tillåta sig till lite mer "fusk".
När jag vägde mig i tisdags, så visade vågen på siffror som jag inte sett sedan sommaren 2007 och TALA om att jag blev lycklig då! Äntligen vägde jag mindre än innan jag fick MS för snart 6 år sedan och det kändes så fruktansvärt underbart!
Endast 1,5 kg kvar till mitt mål och plötsligt kändes målet så otroligt uppnåeligt. Kände mig riktigt glad och sååå stolt över mig själv. "Shit, vad jag är bra!" tänkte jag.
Nu börjar jag faktiskt känna mig riktigt smal igen. Jag börjar känna ben lite här och var på kroppen och det har på ett sätt gjort mig lite förbryllad. Om jag känner mig så här pass benig när jag ändå har ett bmi på 22,3 ... hur kände jag mig då när jag var som smalast? Då, när jag vägde 52 kg och hade ett bmi på 20,6. Jag måste ju ha känt mig otroligt benig då och är nog inte längre någon vikt som jag strävar efter. Det räcker nog bra att komma ner till 55 kg. Vill inte känna mig så mycket mer benig än vad jag gör just nu.
Hur som helst, så är det inte länge kvar nu av den här viktminskningen och när jag når mitt mål så ska jag nog fira med att köpa mig en ny klänning.
 |
| Jag, när jag äntligen kom i de här jeansen igen (för ca 0,5 kg sen) |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar