torsdag 17 oktober 2013

"Självutnämnda sanningssägare"

Jag förstår mig inte riktigt på personer som av någon outgrundlig anledning utser sig själva till allsmäktiga sanningssägare. Sådana personer som verkligen ALLTID måste uttrycka sin åsikt i alla lägen ... den absoluta "sanningen" ... oavsett hur mycket orden kan tänkas såra den som får dem slängda rätt upp i ansiktet. Ofta tror jag till och med att det är just det som är själva meningen också. Att de säger "sanningen" med avsikt att det ska såra. Att personen ska ta åt sig, bli ledsen och att den självgode "välgöraren" får känna sig bra för en stund. Han/hon "sa ju bara sanningen".

Jag kan förstå fall då man blir provocerad till att säga hemska sanningar. Om någon tjatar så mycket om att man ska delge sin åsikt om något trots att man enbart har negativa saker att säga.
Den situationen har jag själv varit med om en gång. Då kämpade jag in i det sista med att inte säga vad jag innerst inne tyckte, men när personen då började anklaga mig för att vara konstig, så kände jag mig tvingad att berätta vad jag egentligen tyckte och det var INTE snällt. Men i det läget gav han mig inte mycket val. Jag blev provocerad och kunde inte längre vara snäll och tyst ... trots att jag verkligen hatar att säga elaka saker.
Men sådana situationer är något helt annat. Då har man inte för avsikt att såra, utan det kanske leder till något sådant eftersom man inte har något annat val. Man blir provocerad och inträngd i ett hörn som man inte kan ta sig ut från förrän man sagt de där elaka meningarna som man alls inte vill.

Nej, vad jag syftar på, är personer som delger sina negativa och sårande kommentarer utan att någon ens bett om deras åsikt. Bara för att ...
"Det där var en riktigt ful frisyr!" "Du är ju knappast någon modell!" "Den tröjan passar inte dig alls!" "Det är ju ingen idé att du söker till någon sångtävling i alla fall, för du sjunger inget vidare!" "Den där teckningen ser ut att vara ritad av ett dagisbarn!"
Om man uttryckligen har BETT om att få svar på dessa frågor ... "Hur ser jag ut?" "Vad tycks?" "Hur låter jag?" osv, så kan jag ju i alla fall ha någon sorts förståelse för sådana här negativa kommentarer. Då kan man kanske hävda att man faktiskt BETT om svar och att man inte gillar att ljuga, så därför fick den sårade skylla sig själv.
Men om man inte frågat efter omdömen, så kan jag inte se någon som helst anledning till varför man då ändå ger negativa och elaka kommentarer. Då måste man ju endast göra det av ren och skär elakhet. Avundsjuka, kanske? Och elakhet.
Jag är av den åsikten att: "Har man inget snällt att säga, så behöver man inte säga något alls".
Det finns liksom ingen anledning att klanka ner på folk. Okej då om "offret" betett sig illa på något sätt och att man därför känner sig manad att tillrättavisa.
Det är också okej att skämta på ett nedlåtande sätt ... OM den man skämtar med förstår och kan ta det på rätt sätt.
Men att helt out of the blue slänga ur sig elaka kommentarer tycker jag INTE är okej. Det är bara elakt, omoget och fullständigt onödigt. Jag har inte alls någon förståelse för sådant betéende. Typiskt mobbar-betéende, kan jag tycka och sådana människor har jag inte mycket till övers för.


Att sen som Anonym häva ur sig negativa och elaka kommentarer i exempelvis en blogg, tycker jag är extremt fegt. Då vågar man ju inte ens stå för sina åsikter. Man gömmer sig bakom anonymiteten och kan ju därmed säga precis vad som helst. Ingen får ju veta vem man är och man behöver därför inte stå till svars för sina sårande tankar. Som Anonym kan man smälla till hårt utan att offret får möjlighet att slå tillbaka. Och även om jag inte gillar cencur i vanliga fall, så kommer jag INTE publicera negativa kommentarer som uttalas av Anonyma läsare.
Vågar man inte stå för sina uttalanden, så är åsikterna inte särskilt mycket värda för mig. Anonyma elakheter ser jag bara som avundsjuka. "Du ska inte tro att du är någon", typ. Och dessa människor vill jag inte ge någon stund i det offentliga rampljuset.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar