Det var HENNES val!

Här nedan följer en artikel som jag kopierat från Expressen ...
Texten som är kopierad har jag kusiverat. Den okursiverade texten här och sedan nedanför artikeln är mina egna ord och reflektioner.

Foto: Karl Nilsson

Sophia fick diagnosen ms i nio år - var frisk

I nio år har hon levt med skräcken att bli förlamad.

Hon har varken vågat skaffa pojkvän eller barn.
Nu visar det sig att Sophia Lindes, 40, ms-diagnos var felaktig.
– Jag anmäler sjukvården för att andra unga kvinnor ska slippa det helvete jag har haft, säger Kalmarbon.

 

2004 blev Sophia Linde allvarligt sjuk.
– Jag fick dålig balans och såg illa. Jag kunde till exempel inte se om det var röd eller grön gubbe på gatan, säger hon.
Efter flera ryggmärgsprov och magnetröntgen var läkarna säkra. Och på sin 31:e födelsedag kom chockbeskedet: hon hade ms. Från och med nu inrättades hela hennes liv efter sjukdomen. Sophia fick snabbt bromsmediciner för att sjukdomen skulle hållas i schack, hon skaffade sig en handikapplägenhet och föräldrarna handikappanpassade sitt hus.
Medicinerna gav stora biverkningar.
– Jag tog dem varannan dag och blev sängliggande och skakade i timmar av feberfrossa, säger hon.

Självmordstankar

Förutom den fysiska smärtan gav diagnosen henne psykiska problem. Sophia Linde hade ofta självmordstankar och var orolig inför framtiden.
– Varje morgon när jag vaknade kände jag efter om talet fungerade, om jag kunde röra händerna och benen. Jag var livrädd för att bli förlamad, säger hon.
Samtidigt som hon fick bromsmediciner gjordes ett antal magnetröntgen. Och plötsligt en dag i somras, nio år efter ms-diagnosen, ringde telefonen.

Inflammation i hjärnan

– En läkare från Länssjukhuset i Kalmar sa att jag var frisk, att jag aldrig har haft ms. I efterhand har det visat sig att jag hade en inflammation i hjärnan, säger hon.
Misstrodde du själv diagnosen?
– Nej, jag trodde på läkarna, man är ju så liten som patient. Fast jag blev ju aldrig sämre, jag förlorade aldrig rörelsen i kroppen, säger hon.
Hon är inte bitter, men ledsen över att ha förlorat sina bästa år.
– Jag har alltid velat ha barn men vågade inte av rädsla för att bli förlamad. Jag har inte haft pojkvän heller eftersom jag inte trodde att någon ville vara tillsammans med en ms-sjuk.

Vill bilda familj

Idag har livet tagit en ny vändning. I somras träffade Sophia Linde sin drömman och nu hoppas paret på barn.
– Min lycka vände när jag träffade honom. Jag vet inte om jag hade orkat gå igenom processen att anmäla sjukhuset om jag inte hade haft honom, min familj och mina vänner, säger hon.

FAKTA

Verksamhetschefen: "Brutet ben lättare att upptäcka"
– Med tanke på hur många patienter vi behandlar är felbehandlingarna få. Men varje gång är det lika tråkigt, säger Gunhild Haglund, verksamhetschef på medicinska kliniken på Kalmar lasarett.
Hon kan inte uttala sig i det enskilda fallet men säger så här om svårigheten att ställa diagnoser:
– Det är lättare att upptäcka ett brutet ben efter en röntgen än att upptäcka exempelvis neurologiska sjukdomar. När det gäller exempelvis ms går det inte att ta ett prov och få hela bilden klar för sig.
Då gäller det att sammanställa patientens berättelse med vad de olika undersökningarna har visat för att kunna ställa en diagnos.
Vilka är era åtgärder för att minska antalet felbehandlingar?
– Att bli anmäld och att själv anmäla är en åtgärd. För övrigt tittar vi över rutinerna kring patienter och ser vad vi kan lära oss. Vi försöker alltid bli bättre, säger verksamhetschefen.

FAKTA

Multipel skleros, ms, är en sjukdom i hjärnan och ryggmärgen. Om man har ms uppstår inflammationer och ärr på nervtrådarna och det gör att impulser inte kommer fram som de ska. Sjukdomen är vanligast hos kvinnor, och de flesta som får ms är i åldern 20 till 40 år. Det finns ingen känd orsak till varför man får sjukdomen. Ms kan ge olika besvär, men det är vanligast att sjukdomen börjar med känselrubbningar eller domningar, svårigheter med gång och balans och synbesvär, precis de symptom som Sophia Linde hade. Källa: Vårdguiden

Mina egna kommentarer ...
 

Alltså ... jag tycker verkligen inte att hon kan beskylla sjukvården för att hon inte skaffat pojkvän eller barn. Det är väl ändå hennes eget beslut? Om hon dessutom inte ens var särskilt påverkad av sin sjukdom, så förstår jag inte alls. MS är ju väldigt individuellt och det är ju inte säkert att man någonsin blir sämre, så varför rätta sig efter något som kanske aldrig någonsin kommer hända?
Det är ju inte så att man är döende heller, så jag ser det som en extremt dålig ursäkt för att inte ha skaffat någon pojkvän (som hon nu påstår att hon vill ha). Men det är klart ... idag ska man ju skylla på andra för allt i livet, så Why not?
Klart att det var tråkigt att hon fick gå feldiagnostiserad i flera år, men ändå tycker jag att det hade kunnat vara bra mycket värre. Man behöver ju inte sluta leva för att man får MS, men den här kvinnan gjorde tydligen det.

Hon har nog helt klart andra problem än MS, dock. Psykiska problem. Att vägra sitt fortsatta liv så där totalt hör knappast till ett normalt psykiskt betéende.

Att dessutom handikappanpassa bostaden för en eventuellt handikappande framtid???? Hallå???? Varför gör man något sådant? Varför handikappanpassa sin bostad innan man över huvud taget vet någonting om hur ens framtid kommer se ut? Det låter helt vrickat i mina öron.

Egentligen tycker jag att hela den här historien låter rätt vrickad. Det känns på något sätt så ologiskt.

Klart att det nog finns de som tar sin diagnos extremt hårt och som aldrig riktigt accepterar den. Men att sluta leva så där totalt ...?

Att vara mitt i livet och bara ge upp hela sin framtid och alla sina familjedrömmar på grund av en diagnos? En diagnos som dessutom inte är dödlig och som inte heller har någon klockren utgång???

Visst KAN man ju bli väldigt handikappad, men det kan också bli så att man aldrig någonsin får något fler skov och att man aldrig någonsin blir sämre över huvud taget. Så varför då anpassa hela sitt liv efter något som aldrig någonsin kanske kommer inträffa? Varför börja leva som om ens liv var över eller som om livet var på väg att ta slut? Det förefaller totalt ologiskt för mig.

Att sen beskylla sjukvården för att man valt att konservera sig själv, det tycker jag är rent ut sagt löjligt. Det var HENNES val att ge upp livet! Det var HENNES val att leva ensam! Det var HENNES val att göra den onödiga handikappanpassningen! Det var HENNES val!

Hon borde väl ha känt själv hur hon mådde och inte anpassa hela livet efter en massa framtida eventualiteter. LITE eget ansvar kan man väl ändå kräva av folk.

Jag vet massor av MS-sjuka som skaffar både partner, barn, hus och djur efter att de fått sin diagnos, så att skylla diagnosen på att man inte velat bilda familj tycker jag känns som en riktig bortförklaring. 

Om hon hade fått en dödlig cancer-diagnos, så hade jag kunnat förstå det bättre. Men MS??? Snälla!

Den här kvinnan skulle nog behöva prata med en psykolog, för hon verkar inte fungera helt bra i huvudet. Där kan jag förvisso tycka att hon borde fått hjälp från sjukvården. Hon borde ha fått träffa en psykiater eller något, för psykiskt verkar hon ha haft en del problem. Men att beskylla sin felaktiga MS-diagnos för att hon slutat leva, det tycker jag faktiskt är riktigt absurt och orättvist.