Blev riktigt rörd

Den här senaste helgen var det judoläger här på Åland och nu ville även Amanda vara med på detta läger. Viktor har ju redan varit med på flera stycken, men för Amanda var det första gången.
Hon hade egentligen inte tänkt sova över, utan vi hade nog planerat för att ha henne hemma på natten. Men när vi kom till judosalen på lördagsmorgonen, så ändrade hon sig plötsligt. Det var väl några tjejer från hennes träningsgrupp som hade tänkt sova där, så då kände hon väl att hon också ville stanna kvar med dem. Så då checkade vi av med tränarna att det skulle gå bra och så lovade vi att komma tillbaka senare med övernattningsgrejer till henne.

Även om nu barnen var där på läger, så kollade jag och maken faktiskt på de flesta träningspassen. Jag tycker ju det är rätt kul att titta på och framförallt är det roligt att kolla på Viktor, som man annars inte ser träna så mycket längre.
Den här gången var det även ett gäng tonåringar från Fagersta (i Sverige) som kom hit på lägret och det var verkligen riktigt roligt ... och nyttigt för de Åländska ungdomarna. De är ju inte så många, så det är väldigt bra att de får möta lite annat folk och får mer variation i träningen och får testa på nya motståndare. Så det var riktigt kul att få hit svenskarna till lägret.

Jag måste ju också säga att som mamma kände jag mig så fruktansvärt stolt över att se Viktor "in action" nu i helgen. Han är en otroligt mogen och ansvarsfull 13-åring och jag blev riktigt rörd när jag såg honom träna.
Det var inte bara det att han var duktig (även om han ju är det också, förstås), utan det jag blev mest stolt över var hans agerande gentemot sina motståndare på mattan. Han verkar ha någon slags inbyggd tränarimpuls, som bara längtar efter att få lära ut allt han kan. Det var ju nämligen så att vid ett flertal tillfällen, när han mötte någon som han var avsevärt mer erfaren än, så tipsade han dem om vad de kunde göra och hur de skulle göra för att lyckas bättre och så var han riktigt peppande ... precis som om han vore en tränare. Det var ju egentligen meningen att de skulle brottas (vilket de ju gjorde också), men istället för att brotta ner motståndarna, så lärde han DEM hur de skulle brotta ner HONOM. Ingen hade ju sagt åt honom att göra på det viset, utan det föll sig nog helt naturligt för honom. Han verkar verkligen älska att lära ut och antagligen känns det roligt att han faktiskt KAN någonting riktigt bra.
Själv satt jag vid sidan av och bara log ... och fick nästan tårar i ögonen av stolthet. Det var otroligt roligt att se hans agerande gentemot dessa mindre erfarna jodokas.
Sen var det ju förstås roligt att se honom träna också. Han har utvecklats enormt, tycker jag. När han nu gjorde framåtfall, så visade han en enorm självsäkerhet. Det gick fort, snabbt, kraftfullt och självsäkert. En avsevärd skillnad mot sådana som inte tränat så länge. Han såg verkligen riktigt proffsig ut.

Sen berättade också Viktor att han och några till killar hade fått hålla lite ordning i judosalen när de skulle sova på natten. Det var tydligen några småkillar som inte kunde sluta prata på kvällen och ingen vaken vuxen fanns i salen, så då hade våra fina tonåringar sett till att killarna blev tysta. De hade bland annat gått dit och särat på de snackiga pojkarna. Det tyckte jag var väldigt ansvarsfullt av dessa 13-15-åringar. Otroligt moget och ansvarsfullt och det gjorde mig också otroligt stolt. :-)

Sen kom söndagen och då inleddes Amandas träningspass med lite gruppfotografering. Just nu har jag dock bara en rätt risig mobilbild att tillgå, så det får duga tillsvidare.

Här är en del av alla lägerdeltagare (+ tränarna)

Efter fotograferingen drog de yngre barnen hem (de under 10 år) och det var dags för de äldre barnen och ungdomarna att träna. Ungdomarna hade dock redan tränat ett tag, eftersom de hade fått vara med på de yngre barnens träningspass. Men för Amanda blev det dagens första ... och enda träning.
Denna träning blev rätt tuff och de fick även träna en del på armlås, något som Amanda egentligen är ALLDELES för ung för att använda sig av. Man får inte köra det förrän man är 13-14 år, egentligen. Varken på tävling eller träning är det tillåtet, men på läger kan man få prova på. Amanda tyckte nog dock att det var lite läskigt, så jag kan nog förstå varför det är åldersgräns på greppet. Vill det sig riktigt illa så kan man ju bryta av armen, så det gäller ju att man stoppar i tid och att den i underläge säger till när man vill avbryta.

Så var ju både radion och tidningen på plats för att göra en lite kort bevakning av lägret och tidningen fick ju till en liten intervju med Amanda innan det blev dags för hennes andra lördagsträning.
Så idag fanns min kära dotter med i den ena av våra morgontidningar ...

Från dagens Nya Åland (det är Amanda som sitter på knä)

Hur som helst, så hade nog båda barnen haft det riktigt roligt på lägret. Det hade gått bra för Amanda att sova där och hon hade knappt saknat oss alls, sa hon, så det kändes ju riktigt skönt att höra. Då kanske hon vågar sig på liknande saker fler gånger.
Fast de var nog lite slut sen efteråt. Framförallt Viktor. Han hade ju haft dubbelpass på söndagen och hade ont på alla möjliga ställen. Ont hade han idag också, så därför stannade han hemma från dagens träning, så får han ta nya tag på onsdag istället. Han hade ont i nacken och ville inte riskera några skador före nästa tävling, sa han. Den 16:e november är det dags.
Så nu har han ju två vilodagar tills det blir träningsdags igen och det borde väl antagligen räcka för att återställa kroppen mer efter helgens intensiva träningspass.