lördag 31 december 2011
fredag 30 december 2011
En dämpad vecka
Så har jag jobbat sista dagen detta år och den här senaste veckan var något dämpad, måste jag säga. I onsdags hade nämligen vår VD kallat all personal till ett extra möte ... ett väldigt viktigt sådant. Det var så viktigt att alla avdelningschefer hade fått ringa hem till all personal på tisdagskvällen för att meddela om mötet och vad som var på gång.
Ja, vad hade då VD:n att säga? Jo ... det var ju saker som direkt hamnade i båda tidningarna på Åland och dessutom på radion och på nyheterna i Finsk TV.
Jag hade själv inte möjlighet att vara med på mötet, eftersom jag alltid tar emot posten i garaget den tiden, men VD:s "tal" skickades ut till vår mail direkt när mötet börjat, så jag kunde läsa allt strax efter att alla andra fått höra ... och det var ju inga roliga nyheter. Kontentan gick ut på att 50 tjänster inom banken ska bort, varav 30 tjänster ska tas från Åland. Man ska framförallt minska ner på de centrala funktionerna och man ska sänka den interna servicen. Den Interna servicen? Jaha? Det är ju VI ... min grupp ... som står för den interna servicen! Det är ju VI som står där bakom ... och som hjälper de som tjänar pengar åt banken att tjäna de pengarna. Vår avdelning kostar ju bara en massa pengar. Vi har ju inga externa kunder, utan bara interna. Men vad vore rådgivarna utan oss? Utan oss, som fixar fram grejer åt dem ... som lagar trasiga skrivare eller löser akuta problem. Vad vore de utan oss?
Fast på pappret, så kostar vi ju bara en massa pengar ... och på pappret vore det nog allra enklast att avveckla hela gruppen. Vi har ju ingen som helst möjlighet att dra in en massa pengar åt banken. Vi har ju bara hand om den interna servicen ... och ledningen tycker kanske det är onödigt att ha någon intern service? De tycker kanske att banken (som faktiskt är koncernens huvudkontor) ska kunna klara sig utan varken lager eller Intern post? Alla som har med oss att göra ... dvs de flesta på banken ... förstår ju dock inte hur det ska gå till om vi minskar vår personal eller om gruppen t o m försvinner helt. Det GÅR ju bara inte. Men, men ... vi har väl inte mycket talan, tyvärr.
På radions hemsida stod det sen lite mer konkret vilka som kan tänkas bli berörda. Där stod det catering, vaktmästeri, fastighetsskötsel, marknadsföring och affärsutveckling. När jag läste det, så kändes det så utpekande, på något sätt. Vi har liksom bara tre vaktmästare och de är mina närmaste kollegor ... och alla av dem har jobbat på banken en hel evighet. Fastighetskillarna är också tre personer plus en avdelningschef. Vad gäller köket, så lär de antagligen lägga ner den verksamheten helt och hållet ... och låta bakens personal gå ut på stan för att äta lunch.
Vi har ju länge anat att något är på gång. Precis före jul så diskuterade jag med en kollega om lite teorier vi hade. Vi diskuterade sammanslagningar av avdelningar och att då troligtvis någon personal skulle få ryka. Men detta var vi inte alls beredda på. Det kom nog som en ordentlig chock att hela 30 personer på Åland ska rensas bort. Det hade vi nog aldrig kunnat tänka oss. Detta var oerhört mycket mer omfattande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss ... och klart att det känns extra hårt nu när vår egen avdelning hör till de som blir drabbade. Det känns tungt och jag kan ju säga att stämningen den här veckan har varit något nedstämd.
Framtiden känns väldigt oviss för tillfället. På onsdag inleds samarbetsförhandlingarna och efter det lär vi väl få veta mer.
Nå ... det blir som det blir och jag kan antagligen ändå inget göra åt saken. Jag får se vad som händer, vilka beslut som tas och så får jag ta det därifrån sen. Que sera, sera.
Så ska jag försöka fira Nyår i lugn och ro utan att tänka alltför mycket på den osäkra framtiden.
Ja, vad hade då VD:n att säga? Jo ... det var ju saker som direkt hamnade i båda tidningarna på Åland och dessutom på radion och på nyheterna i Finsk TV.
Jag hade själv inte möjlighet att vara med på mötet, eftersom jag alltid tar emot posten i garaget den tiden, men VD:s "tal" skickades ut till vår mail direkt när mötet börjat, så jag kunde läsa allt strax efter att alla andra fått höra ... och det var ju inga roliga nyheter. Kontentan gick ut på att 50 tjänster inom banken ska bort, varav 30 tjänster ska tas från Åland. Man ska framförallt minska ner på de centrala funktionerna och man ska sänka den interna servicen. Den Interna servicen? Jaha? Det är ju VI ... min grupp ... som står för den interna servicen! Det är ju VI som står där bakom ... och som hjälper de som tjänar pengar åt banken att tjäna de pengarna. Vår avdelning kostar ju bara en massa pengar. Vi har ju inga externa kunder, utan bara interna. Men vad vore rådgivarna utan oss? Utan oss, som fixar fram grejer åt dem ... som lagar trasiga skrivare eller löser akuta problem. Vad vore de utan oss?
Fast på pappret, så kostar vi ju bara en massa pengar ... och på pappret vore det nog allra enklast att avveckla hela gruppen. Vi har ju ingen som helst möjlighet att dra in en massa pengar åt banken. Vi har ju bara hand om den interna servicen ... och ledningen tycker kanske det är onödigt att ha någon intern service? De tycker kanske att banken (som faktiskt är koncernens huvudkontor) ska kunna klara sig utan varken lager eller Intern post? Alla som har med oss att göra ... dvs de flesta på banken ... förstår ju dock inte hur det ska gå till om vi minskar vår personal eller om gruppen t o m försvinner helt. Det GÅR ju bara inte. Men, men ... vi har väl inte mycket talan, tyvärr.
På radions hemsida stod det sen lite mer konkret vilka som kan tänkas bli berörda. Där stod det catering, vaktmästeri, fastighetsskötsel, marknadsföring och affärsutveckling. När jag läste det, så kändes det så utpekande, på något sätt. Vi har liksom bara tre vaktmästare och de är mina närmaste kollegor ... och alla av dem har jobbat på banken en hel evighet. Fastighetskillarna är också tre personer plus en avdelningschef. Vad gäller köket, så lär de antagligen lägga ner den verksamheten helt och hållet ... och låta bakens personal gå ut på stan för att äta lunch.
Vi har ju länge anat att något är på gång. Precis före jul så diskuterade jag med en kollega om lite teorier vi hade. Vi diskuterade sammanslagningar av avdelningar och att då troligtvis någon personal skulle få ryka. Men detta var vi inte alls beredda på. Det kom nog som en ordentlig chock att hela 30 personer på Åland ska rensas bort. Det hade vi nog aldrig kunnat tänka oss. Detta var oerhört mycket mer omfattande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss ... och klart att det känns extra hårt nu när vår egen avdelning hör till de som blir drabbade. Det känns tungt och jag kan ju säga att stämningen den här veckan har varit något nedstämd.
Framtiden känns väldigt oviss för tillfället. På onsdag inleds samarbetsförhandlingarna och efter det lär vi väl få veta mer.
Nå ... det blir som det blir och jag kan antagligen ändå inget göra åt saken. Jag får se vad som händer, vilka beslut som tas och så får jag ta det därifrån sen. Que sera, sera.
Så ska jag försöka fira Nyår i lugn och ro utan att tänka alltför mycket på den osäkra framtiden.
onsdag 28 december 2011
Julen 2011
Så var den här julen över och jag har i princip haft helt och hållet dator-ledigt hela helgen. Har endast haft på datorn korta stunder. Satte till och med in laptoppen i garderoben ... så det skulle vara extra krångligt att ta fram den. Istället har jag ju umgåtts med familjen ... kollat på TV och spelat TV-spel ... och bara slappat riktigt ordentligt.
Det blev faktiskt en väldigt lugn och stressfri jul. När jag kom hem från jobbet den 23:e, så hade mina svärföräldrar anlänt (de skulle dock bo på hotell under nätterna) ... och hemma hade det möblerats om lite grann. Soffan hade skjutits bakåt för att få plats med julgranen en bit framför ... något som jag ändå haft funderingar på att göra till en permanent lösning, så det blir lite bättre plats till att spela Wii.
Efter middagen, så sattes julmusiken på i stereon och det blev dags att klä julgranen. Vi hjälptes åt allihopa ... nästan, i alla fall ;-) ... och granen blev verkligen otroligt vacker och väldigt stämningsfull.
Under kvällen såg jag även till att skinkan blev griljerad och det spred sig då en underbar doft i hela lägenheten. Tycker det känns så juligt när man känner den där doften.
Det blev faktiskt en väldigt lugn och stressfri jul. När jag kom hem från jobbet den 23:e, så hade mina svärföräldrar anlänt (de skulle dock bo på hotell under nätterna) ... och hemma hade det möblerats om lite grann. Soffan hade skjutits bakåt för att få plats med julgranen en bit framför ... något som jag ändå haft funderingar på att göra till en permanent lösning, så det blir lite bättre plats till att spela Wii.
Efter middagen, så sattes julmusiken på i stereon och det blev dags att klä julgranen. Vi hjälptes åt allihopa ... nästan, i alla fall ;-) ... och granen blev verkligen otroligt vacker och väldigt stämningsfull.
Under kvällen såg jag även till att skinkan blev griljerad och det spred sig då en underbar doft i hela lägenheten. Tycker det känns så juligt när man känner den där doften.
När granen väl var klädd, så kom jag på att jag glömt ställa fram julgodiset som vi hade lagat dagen före, så då skyndade jag ut till vårt kylrum för att plocka fram godbitarna på en bricka och sen åt vi godiset till TV-tittande. Var riktigt mysigt med tända ljus, julgodis och julprogram på TV:n.
 |
| Vår fina julgran med en massa paket under |
Det blev dock inte mycket till uppesittarkväll för Amanda, för strax efter att svärföräldrarna gått till hotellet (vid typ 21-tiden), så sa hon att hon hade väldigt ont i huvudet och att hon ville lägga sig. Jag lade henne då, men ett tag efter så hörde jag att hon grät och fick då gå dit för att ge henne en värktablett. Hon hade så hemskt ont. :-(
Det blev dock inte bra efter tabletten. Nej, strax därefter så kom hon upp och sa att hon mådde illa. Jag hämtade då en hink till henne ... utifall att .. och det var verkligen en himla tur, för en kort stund efteråt så började hon spy. Min lilla skrutta!
Hon var upp till toaletten och kräktes lite mer där. Sen sa hon att det kändes bättre, och gick till sängs för att sova.
Vi var ju förstås oroliga över att hon fått magsjuka och skulle få spendera hela julafton till sängs. Men när hon sen vaknade på julaftons morgon så var hon hur pigg och glad som helst, så antagligen berodde illamåendet bara på för mycket godis.
Ja, så var det då julaftons morgon. Jag hade lagt varsitt klädpaket vid barnens sängar ... med kläder som de skulle ha på sig under dagen. Amanda fick en underbar svart klänning med typ guld-tyll nertill och en silverrosett på. Hon såg ut som en liten prinsessa i den och det var en väldigt uppskattad julklapp. Viktor blev inte riktigt lika överväldigad av sitt klädpaket. Han fick en randig skjorta med en tillhörande svart slips. Ursnyggt, tyckte jag att det var. Men Viktor är inte vidare förtjust i skjortor ... och slips har han aldrig haft tidigare. Fast han satte ju ändå snällt på sig kläderna, så han blev riktigt julfin. :-)
 |
| Amanda, i sin nya festklänning |
 |
| Barnen, finklädda framför julgranen |
 |
| Viktor, finklädd framför granen |
Sen blev det en lagom lugn julafton. Mycket av maten var redan förberedd, så det var inte så extremt mycket att fixa. De flesta julklappar hade vi satt under granen kvällen före, så de låg där så fint och stämningsfullt.
På morgonen fick barnen öppna varsin morgon-klapp ... som de sen kunde underhålla sig med under dagen. Amanda blev överlycklig när hon öppnat sitt paket och då fick se TALANDE KEN! Hennes önskejulklapp! Den hade hon sen mycket roligt med under tiden som vi andra pysslade med annat.
Viktor fick ett TV-spel till Playstation ... ett spel som han inte önskat sig, men som han ändå blev väldigt glad över. Så då hade han också något att göra under dagen.
Efter en stunds fixande i köket, så blev det sen äntligen dags för julbordet ... en massa mumsig julmat ... som vi kunde sätta oss till bords och avnjuta. I år hade jag gjort några egna sill-blandningar utöver svärmors Smetanasill och de färdiga burkarna vi brukar ha. Jag har ju själv känt ett extremt sill-sug den senaste tiden och dessutom har Amanda blivit helt silltokig ... så då ansträngde jag mig lite extra.
All mat var verkligen supergod och alla åt massor. Julmusiken strömmade ut från stereon under tiden som vi åt och vi hade en riktigt trevlig stund.
Sen blev det ju disk som skulle fixas. Tack och lov för diskmaskinen! Underlättar verkligen enormt under sådana här tillfällen.
Sen blev det ju strax fika-dags och Kalle Anka på TV:n ... så som det ska vara på julafton.
Amanda var ju rätt sugen på klapparna, men ändå tittade hon snällt på Kalle och hans vänner när de önskade god jul. Det är ju liksom tradition ... och barnen förstår hur viktigt det är för deras mamma. ;-)
Men så tog programmet slut och ÄNTLIGEN blev det dags för Tomten att komma. Amanda hade i år bestämt sig för att hon faktiskt skulle låtsas att det var den riktiga Tomten som kom, trots att hon inte trott på flera åt. Förra året blev hon sur när vi andra låtsades att det var Tomten, men i år ville hon OCKSÅ låtsas. Så hon tog Tomten i handen och ledde honom in i rummet. Sen delade han ut klapparna i sin säck och lämnade oss därefter och lät oss dela ut de resterande klapparna på egen hand ... efter att barnens pappa hade kommit hem igen.
En massa klappar blev så utdelade och barnen blev jätte glada för allt som de fick. De var nog otroligt lyckliga sen på kvällen ... TV-spel, dockor, kläder, pennor, plånböcker och allt vad de nu fick ... allt var bara sååå bra!
Jag fick ju också några grejer, förstås. Bland annat fick jag Singstar till PS3. Vi har ju inte haft Singstar sedan vi sålde PS2 och jag har verkligen saknat det. Men nu fick jag Singstar ABBA ... den bästa Sinstar-skivan ever! Jag älskar ju ABBA och kan de låtarna hyfsat bra ... och nu var det några nya låtar, som inte fanns med på den tidigare som vi hade. Super kul!
Senare på julaftonskvällen, så blev det julgröt. Min egen super goda risgrynsgröt som jag gör på mormors vis. Det var alltid mormor som gjorde tomtegröten när jag var liten och hennes gröt var alltid så otroligt god ... helt fulländad. Självklart tog jag ju då reda på vilken hennes hemlighet var och så började jag göra likadant när det sen blev jag som fick stå för grötkokandet.
Efter att vi fyllt magarna med massa gröt och efter att vi druckit lite glögg, så drog sig sen svärföräldrarna tillbaka till hotellet och vi andra bänkade oss framför TV:n och julmyste. Vi tände lite ljus, åt lite godis, kollade på TV och bara njöt.
Resten av julhelgen bestod av mycket lugn ... en massa julmat, en hel del TV-tittande, någon promenad och så TV-spelade, förstås. Den här julen var verkligen helt underbar ... och jag är helt klart nöjd.
Lite bilder från julen:
 |
| Våra nya julgardiner |
 |
| Katterna fick lyxmat på julafton, vilket de älskade |
 |
| Amanda visar granen |
 |
| Jultomten på besök |
 |
| Amanda visar upp julklappen hon fick av Tomten |
 |
| Viktor med klappen han fick av Tomten (i bakgrunden syns min pappa) |
torsdag 22 december 2011
GOD JUL!
Det har verkligen varit full fart hela dagen idag ... och inte har jag ju hunnit med allt som jag hade tänkt. Men det mest hanns nog med i alla fall.
Nu är jag så trött att jag inte orkar göra någon lång redogörelse över dagen ... och jag vet inte heller om jag kommer hinna blogga särskilt mycket den närmaste tiden. I morgon jobbar jag ju och sen blir det väl fullt upp med julförberedelser och julfirande, kan jag tänka mig. Därför tänkte jag nu bara passa på att önska alla mina läsare en
Nu är jag så trött att jag inte orkar göra någon lång redogörelse över dagen ... och jag vet inte heller om jag kommer hinna blogga särskilt mycket den närmaste tiden. I morgon jobbar jag ju och sen blir det väl fullt upp med julförberedelser och julfirande, kan jag tänka mig. Därför tänkte jag nu bara passa på att önska alla mina läsare en
♥♥♥♥♥♥♥ RIKTIGT GOD JUL! ♥♥♥♥♥♥♥
Är så stolt!
Igår var det julfest på barnens skolor och som jag lite misstänkte innan, så hann jag inte se särskilt mycket av Viktors julfest ... kom dit typ när 10-15 minuter återstod. Men Amandas avslutning fick jag ju se allt av. :-)
Tvåorna skulle göra ett slags julspel och Amanda hade fått äran att vara en av fyra berättare. Hon var riktigt nervös över det och det såg jag verkligen på henne. När jag satt där i publiken, så kunde jag se hur spänd och sammanbiten hon var. Hon skulle ju dessutom vara den första att läsa, så jag kan förstå att hon var nervös. Men ändå tycker jag att hon klarade av det så fruktansvärt bra. Hon läste verkligen jätte bra! Man kunde tydligt höra vad hon läste. Det var högt, tydligt och flytande. Hon vågade ju dock inte titta på publiken, men för att vara första gången som hon pratar inför en så stor publik, så tycker jag att det ändå var otroligt starkt gjort att hon faktiskt vågade!
Hon har ju aldrig vågat framträda tidigare. Jo ... i stora grupper tillsammans med en massa andra ... men inte så där på egen hand. Hon har verkligen varit paniskt rädd för sådant tidigare, så jag blev riktigt förvånad över när hon berättade att hon frivilligt anmält sitt intresse till att vara berättare på julfesten. Det var ju flera i klassen som anmält sig ... säkert sådana som är mindre blyga än Amanda ... men så ringde fröken hem till oss en kväll och frågade om Amanda ville vara berättare, för i så fall var "jobbet" hennes ... och då blev Amanda jätte glad! Hon är ju verkligen jätte bra på att läsa, så visst passar det henne otroligt bra med en sådan uppgift. Men så var det ju det här med nervositeten. Det kan ju så klart ställa till en del. Fast jag sa till Amanda att bara läsa som vanligt och försöka strunta i publiken ... och jag tyckte att hon klarade av det väldigt bra. Tycker inte man kan höra så mycket av nervositeten.
Jag filmade faktiskt en del av framträdandet också ... så att maken skulle få se sen efteråt. Han var ju på Viktors julfest och missade hela Amandas.
Här kan ni få se det klippet. Det är precis i början av julspelet och Amanda inleder berättarnas berättelse. Hon läste någon gång till efter detta, men det filmade jag inte.
Sen, när julfesten var över, så skyndade vi iväg till min pappas bil för att åka iväg till Viktors skola. Nu, när de för en gångs skull hade julfesten lite omlott i år, så tänkte jag att vi kunde åka dit så att jag åtminstone fick se LITE av den festen.
Vi missade visserligen det mesta av den julfesten, men ändå är jag väldigt glad över att vi åkte dit. På den skolan har de nämligen alltid så fruktansvärt proffsiga uppträdanden. När barnen sjöng, så lät det som en storslagen proffskör. Fantastiskt snyggt! Jag skulle säga att Ytternäs skolas musiklärare verkligen är de absolut bästa som finns! Så dedikerade och så duktiga. De KAN verkligen sin sak och de får det alltid att låta helt perfekt och väl genomtänkt och inarbetat. Det är alltid ett nöje att komma dit på föreställningar. Tyvärr har jag ju missat en del nu sedan maken blev Hem & Skolas ordförande förra hösten och då Amanda samtidigt började 1:an i en annan skola. Det är ju verkligen den allra största nackdelen med att ha barnen i olika skolor. Men, men ... vi ville ju inte tvinga Viktor att byta skola när vi flyttad och Amanda fick ju inte börja i Viktors skola eftersom vi inte hör dit längre och den skolan redan har överfullt med elever. Så då får det vara så här nu.
Just face the fact and deal with it.
I morgon är jag ledig och då blir det julförberedelser för hela slanten ...
Tvåorna skulle göra ett slags julspel och Amanda hade fått äran att vara en av fyra berättare. Hon var riktigt nervös över det och det såg jag verkligen på henne. När jag satt där i publiken, så kunde jag se hur spänd och sammanbiten hon var. Hon skulle ju dessutom vara den första att läsa, så jag kan förstå att hon var nervös. Men ändå tycker jag att hon klarade av det så fruktansvärt bra. Hon läste verkligen jätte bra! Man kunde tydligt höra vad hon läste. Det var högt, tydligt och flytande. Hon vågade ju dock inte titta på publiken, men för att vara första gången som hon pratar inför en så stor publik, så tycker jag att det ändå var otroligt starkt gjort att hon faktiskt vågade!
Hon har ju aldrig vågat framträda tidigare. Jo ... i stora grupper tillsammans med en massa andra ... men inte så där på egen hand. Hon har verkligen varit paniskt rädd för sådant tidigare, så jag blev riktigt förvånad över när hon berättade att hon frivilligt anmält sitt intresse till att vara berättare på julfesten. Det var ju flera i klassen som anmält sig ... säkert sådana som är mindre blyga än Amanda ... men så ringde fröken hem till oss en kväll och frågade om Amanda ville vara berättare, för i så fall var "jobbet" hennes ... och då blev Amanda jätte glad! Hon är ju verkligen jätte bra på att läsa, så visst passar det henne otroligt bra med en sådan uppgift. Men så var det ju det här med nervositeten. Det kan ju så klart ställa till en del. Fast jag sa till Amanda att bara läsa som vanligt och försöka strunta i publiken ... och jag tyckte att hon klarade av det väldigt bra. Tycker inte man kan höra så mycket av nervositeten.
Jag filmade faktiskt en del av framträdandet också ... så att maken skulle få se sen efteråt. Han var ju på Viktors julfest och missade hela Amandas.
Här kan ni få se det klippet. Det är precis i början av julspelet och Amanda inleder berättarnas berättelse. Hon läste någon gång till efter detta, men det filmade jag inte.
Sen, när julfesten var över, så skyndade vi iväg till min pappas bil för att åka iväg till Viktors skola. Nu, när de för en gångs skull hade julfesten lite omlott i år, så tänkte jag att vi kunde åka dit så att jag åtminstone fick se LITE av den festen.
Vi missade visserligen det mesta av den julfesten, men ändå är jag väldigt glad över att vi åkte dit. På den skolan har de nämligen alltid så fruktansvärt proffsiga uppträdanden. När barnen sjöng, så lät det som en storslagen proffskör. Fantastiskt snyggt! Jag skulle säga att Ytternäs skolas musiklärare verkligen är de absolut bästa som finns! Så dedikerade och så duktiga. De KAN verkligen sin sak och de får det alltid att låta helt perfekt och väl genomtänkt och inarbetat. Det är alltid ett nöje att komma dit på föreställningar. Tyvärr har jag ju missat en del nu sedan maken blev Hem & Skolas ordförande förra hösten och då Amanda samtidigt började 1:an i en annan skola. Det är ju verkligen den allra största nackdelen med att ha barnen i olika skolor. Men, men ... vi ville ju inte tvinga Viktor att byta skola när vi flyttad och Amanda fick ju inte börja i Viktors skola eftersom vi inte hör dit längre och den skolan redan har överfullt med elever. Så då får det vara så här nu.
Just face the fact and deal with it.
I morgon är jag ledig och då blir det julförberedelser för hela slanten ...
måndag 19 december 2011
Höjde mysfaktorn!
Ja, så har den sista veckan inför jul börjat och det lär väl vara en rätt intensiv period ... fast samtidigt väldigt mysig. Jag älskar den här tiden. Tyvärr är det ju inte världens största mysfaktor på vädret ... regnigt, mörkt, blåsigt och supertrist. Jag vill ju ha SNÖ! Men, men ... bara att göra det bästa av situationen och mysa så gott det bara går. I lördags så köpte vi faktiskt julgardiner, vilket vi inte haft på många år ... och igår fållade jag dem och sen strök maken och så hängde han upp dem ... och det höjde ju mysfaktorn nåt enormt. Jag och barnen hade ju dessutom städat hela dagen, så när gardinerna kom upp så blev det ett otroligt julfint hem, måste jag säga. Då kanske man kan ha lite överseende med snöbristen. ;-)
Igår, så var det verkligen full fart hela dagen. Hann knapps ens äta mat eftersom jag hade så fullt. Åt en snabblunch vid typ 15.30 och sen middag först vid 21-tiden. Det blev lite knasigt, men jag ville ju bli klar med allt jag hade tänkt mig, så då blev det så.
Först var jag till stan och köpte lite fler julklappar och sen handlade jag mat på vägen hem. Under tiden som jag var på stan så hade barnen börjat städa och när jag kom hem så var det bara att sätta igång för mig också. Jag ville ju göra en lite ordentligare städning nu till jul ... och så ville jag städa så pass bra att man inte behöver göra mer än att dammsuga senare i veckan.
Utöver städningen, så hade jag även tvättstuga hela eftermiddagen. Dessutom fållade jag ju julgardinerna och så bakade jag en saffranssockerkaka. Jag hade egentligen tänkt göra en mjuk pepparkaka också, men det hann jag inte. Får ta det en annan dag. Först vid 19.30 var jag klar med allt och då kände jag mig verkligen totalt slut. Gardinerna var dock ostrukna, men för mig kvittade det hur de såg ut. Jag kände att mitt jobb var klart för dagen. Orkade inte lyfta ett finger till ... mer än till matlagningen, då. Så jag sa till maken att om han ville ha gardinerna strukna så fick han göra det själv ... och faktiskt så gjorde han det. :-) Så han strök under tiden som jag lagade mat.
Så nu är den stora julstädningen klar och det mesta är egentligen förberett nu inför julen. Det känns otroligt skönt! Dock blev jag totalt mörbultad på kuppen ... och har ju fortfarande typ världens träningsvärk. Fast det var ändå värt det. Jag får väl bara se till att göra så lite som möjligt nu i några dagar, så jag är fit for fight inför julen sen. På torsdag ska jag ju vara ledig från jobbet, så jag hinner koka skinka. Ska även göra köttbullar, fixa revbensspjäll och så ska jag och barnen göra julgodis. Får se hur mycket man hinner, men i nuläget så är det vad jag planerar.
I morgon kväll är det julfest i båda barnens skolor. Det är väl största nackdelen med att ha barnen i olika skolor ... man kan liksom inte klona sig och gå på bådas avslutningar/julfester samtidigt. Eftersom maken varit Hem & Skolas ordförande i Viktors skola sedan förra hösten, så har det ju då blivit så att jag inte haft annat val än att gå till Amandas skola. Men i år kanske jag faktiskt hinner vara med på en del av Viktors julfest. Den börjar nämligen först 19.30 och Amanda slutar väl senast 20, så om vi skyndar oss till bilen efter Amandas julfest, så kanske vi hinner se typ halva Viktors julfest. Hoppas det går så smidigt som jag tänkt mig. Blir väl lite stressigt, bara, men ska bli kul ändå.
Igår, så var det verkligen full fart hela dagen. Hann knapps ens äta mat eftersom jag hade så fullt. Åt en snabblunch vid typ 15.30 och sen middag först vid 21-tiden. Det blev lite knasigt, men jag ville ju bli klar med allt jag hade tänkt mig, så då blev det så.
Först var jag till stan och köpte lite fler julklappar och sen handlade jag mat på vägen hem. Under tiden som jag var på stan så hade barnen börjat städa och när jag kom hem så var det bara att sätta igång för mig också. Jag ville ju göra en lite ordentligare städning nu till jul ... och så ville jag städa så pass bra att man inte behöver göra mer än att dammsuga senare i veckan.
Utöver städningen, så hade jag även tvättstuga hela eftermiddagen. Dessutom fållade jag ju julgardinerna och så bakade jag en saffranssockerkaka. Jag hade egentligen tänkt göra en mjuk pepparkaka också, men det hann jag inte. Får ta det en annan dag. Först vid 19.30 var jag klar med allt och då kände jag mig verkligen totalt slut. Gardinerna var dock ostrukna, men för mig kvittade det hur de såg ut. Jag kände att mitt jobb var klart för dagen. Orkade inte lyfta ett finger till ... mer än till matlagningen, då. Så jag sa till maken att om han ville ha gardinerna strukna så fick han göra det själv ... och faktiskt så gjorde han det. :-) Så han strök under tiden som jag lagade mat.
Så nu är den stora julstädningen klar och det mesta är egentligen förberett nu inför julen. Det känns otroligt skönt! Dock blev jag totalt mörbultad på kuppen ... och har ju fortfarande typ världens träningsvärk. Fast det var ändå värt det. Jag får väl bara se till att göra så lite som möjligt nu i några dagar, så jag är fit for fight inför julen sen. På torsdag ska jag ju vara ledig från jobbet, så jag hinner koka skinka. Ska även göra köttbullar, fixa revbensspjäll och så ska jag och barnen göra julgodis. Får se hur mycket man hinner, men i nuläget så är det vad jag planerar.
I morgon kväll är det julfest i båda barnens skolor. Det är väl största nackdelen med att ha barnen i olika skolor ... man kan liksom inte klona sig och gå på bådas avslutningar/julfester samtidigt. Eftersom maken varit Hem & Skolas ordförande i Viktors skola sedan förra hösten, så har det ju då blivit så att jag inte haft annat val än att gå till Amandas skola. Men i år kanske jag faktiskt hinner vara med på en del av Viktors julfest. Den börjar nämligen först 19.30 och Amanda slutar väl senast 20, så om vi skyndar oss till bilen efter Amandas julfest, så kanske vi hinner se typ halva Viktors julfest. Hoppas det går så smidigt som jag tänkt mig. Blir väl lite stressigt, bara, men ska bli kul ändå.
onsdag 14 december 2011
Julbordsmaraton
Idag gick jag inte hungrig hem från jobbet i alla fall. Det var nämligen dags för årets julbordsstart ... Julbord nr 1. På jobbet har vi nämligen varje år julbord i dagarna tre ... och idag var det den första dagen av denna julbordsmaraton.
Det är ju inte så att vi har samma mat i tre dagar. Det vore ju lite trist. Nej ... de delar upp rätterna på två dagar.
Dag 1, är mer ett traditionellt julbord med flera sillsorter, laxar, köttbullar, revbensspjäll, Janssons frestelse, lite kallskuret, nån paté, någon sallad och kanske nån överraskning ... fast ingen julskinka.
Dag 2, är mer finsk-inspirerad med julskinka och olika lådor (förutom Batat-lådan, som serveras den första dagen ... kanske den inte är tillräckligt "fin" för att platsa bland de andra lådorna ;-)).
Dag 3, är det sen julbordsfinalen, vilket är matrester från de två tidigare dagarna ... OM det finns några rester över. Förra året fick de ändra menyn på fredagen, för all mat hade tagit slut under de två första dagarna ... så vi får ju se hur det går i år. Ur hälsosynpunkt, så vore det ju kanske bäst om maten tar slut i år också. Min kropp mår nog inte så jätte bra av all den här maten. Känner mig verkligen jätte tjock just nu och det lär ju knappast kännas bättre efter tre dagars julbord.
Jag kommer väl rulla fram efter den här julen ... om jag fortsätter att äta så här.
Visst ... inte blir det ju julbord ALLA dagar den här månaden, men det har ju blivit extremt mycket onyttigheter över lag den senaste tiden. Har nog gått upp massor. Vågar inte ens ställa mig på vågen, men jag känner ju på kläderna att jag har gått upp i vikt. Fast just nu känns det så himla svårt. Har ingen riktig motivation alls att ta tag i kosten och mina matvanor ... inte alls! Nä, det är nog någonting som jag får ta tag i sen efter Nyår. Så, som så många andra gör. ;-) Bara julen är över, så ska det nog gå bra. Fast just nu är det stört omöjligt att ta tag i några kostförändringar ... i alla fall inte förändringar åt det nyttigare hållet. :-D
Det är ju inte så att vi har samma mat i tre dagar. Det vore ju lite trist. Nej ... de delar upp rätterna på två dagar.
Dag 1, är mer ett traditionellt julbord med flera sillsorter, laxar, köttbullar, revbensspjäll, Janssons frestelse, lite kallskuret, nån paté, någon sallad och kanske nån överraskning ... fast ingen julskinka.
Dag 2, är mer finsk-inspirerad med julskinka och olika lådor (förutom Batat-lådan, som serveras den första dagen ... kanske den inte är tillräckligt "fin" för att platsa bland de andra lådorna ;-)).
Dag 3, är det sen julbordsfinalen, vilket är matrester från de två tidigare dagarna ... OM det finns några rester över. Förra året fick de ändra menyn på fredagen, för all mat hade tagit slut under de två första dagarna ... så vi får ju se hur det går i år. Ur hälsosynpunkt, så vore det ju kanske bäst om maten tar slut i år också. Min kropp mår nog inte så jätte bra av all den här maten. Känner mig verkligen jätte tjock just nu och det lär ju knappast kännas bättre efter tre dagars julbord.
Jag kommer väl rulla fram efter den här julen ... om jag fortsätter att äta så här.
tisdag 13 december 2011
Stabsträff
Igår var jag på stabsträff med jobbet. Vi är tre olika avdelningar som tillhör samma stab och nu var det dags för lite trevlig gemenskap efter arbetstid. Det var juristerna som hade planerat träffen.
Jag brukar ju egentligen vara extra trött på måndagar, så jag funderade väl lite över hur jag skulle orka. Men ändå kände jag att jag verkligen ville följa med på detta nu eftersom jag så sällan brukar ha passligt att följa med annars, men nu hade jag faktiskt möjlighet. Dessutom verkade aktiviteten väldigt kul ... att göra julgodis med Micke Björklund (den Åländske kocken, som vunnit kock-SM ett år och som varit med på TV en massa gånger). Ja, så skulle han ju laga mat åt oss också.
Vi åkte iväg precis efter att vi slutat för dagen ... en färd på en dryg halvtimme. Långt ut på landet, skulle vi ju ... till Mickes gamla barndomshem, om jag förstod saken rätt.
Väl framme så blev vi mottagna av Micke och hans syster. Sen fick vi gå in till ett mindre rum som var uppdukat med glögglas, pepparkakor och Finska julstjärnor (några speciella smördegskakor med plommonsyltfyllning). På stolarna hängde det förkläden och i hörnet satt en stor uppstoppad Tjäder på en pinne.
Där blev vi serverade glögg och de som ville kunde få en skvätt vodka i sitt glas också. Det var dock endast ett fåtal som valde att dryga ut glöggen med det ... och jag hörde INTE till dem.
Efter glöggen, så visades vi in till rummet bredvid ... vilket var typ en vinkällare, som var väldigt mysigt inredd. Dock var där kallt, men under bordet så var det installerat infravärme, så man inte behövde frysa ihjäl sig. Dessutom fick vi ju vin att dricka och det höjde väl upp vår temperatur en aning. ;-)
Så blev vi där serverade förrätt ... en skummig kantarellsoppa med knaperstekt bacon och krutonger. Det var verkligen otroligt, fantastiskt gott! Vi fick dessutom påfyllning i våra skålar och jag tror nog att de flesta valde att fylla på. Det var ju bara sååå gott!
Efter förrätten blev vi indelade i grupper om 3-4 personer i varje grupp. Därefter var det dags att göra julgodis. Jag blev satt på att göra knäck tillsammans med Sture, från Fastighetsavdelningen. Jag HATAR egentligen att göra knäck ... mest för att det blir så hett och är så svårt att hälla knäcken i formarna. Men nu hade jag ju Sture, som jag kunde sätta på att göra sådant som jag inte ville göra själv. Haha! Jag är bra på att styra ... somliga ... så jag tog gärna på mig ledarrollen. Bara jag slapp bränna mig, så. Det gick nog faktiskt väldigt bra och samarbetet funkade kanon. De andra grupperna jobbade också på bra. Det var lite trångt vid spisen ett tag ... och där var det dessutom allt annat än kallt. Tror ingen frös mer sen ... efter att man stått vid spisen och hettats upp.
När godiset var klart, så var det återigen dags att bege sig till vinkällaren/matsalen för att äta varmrätten. Den bestod av abborre ... ugnsbakad och formad som typ en rektangel. Till det serverades en potatispuré med pulveriserad purjolök och så en kumminsås. Det var verkligen fantastiskt gott! Han kan allt laga mat, Micke Björklund. En verklig smakupplevelse, måste jag säga.
Efterrätten bestod sen av godiset som vi hade gjort ... en bit av varje sort, fick vi ... och så drack vi kaffe till. Lite sött, kanske, men nog blev de bra våra godisar. Helt klart ätbara ... och recepten fick vi ta med oss hem. Vi fick dessutom med oss varsin doggy-bag därifrån ... med godiset vi gjort ... till barnens stora glädje.
Sen, efter godisätningen, så blev det dags för Norsk karaoke ... dvs en person får lyssna på en låt i hörlurar och nynna melodin. sen får övriga personer gissa vad det är för låt. Det var rätt kul, fast de flesta tyckte att jag var för bra på att nynna. Jag hann ju knappt komma någonstans in på låten förrän de visste vad det var för nåt. De andra var det betydligt svårare att gissa på. Fast det var nog rätt underhållande i alla fall.
Vid 23-tiden tyckte vi sen det var dags att börja bege oss hemåt. Innan taxin kom, så fick vi först testa att blåsa i en alkomätare som en kollega hade med sig. Det var ju mest på skoj, men lite roligt var det att se hur mycket folk blåste. Det var ju rätt intressant också att se hur mycket jag kan dricka för att komma upp till den alkoholhalten som jag hade.
Hur som helst, så var det verkligen en riktigt trevlig kväll ... mycket skratt, trevlig samvaro och extremt god mat.
Jag brukar ju egentligen vara extra trött på måndagar, så jag funderade väl lite över hur jag skulle orka. Men ändå kände jag att jag verkligen ville följa med på detta nu eftersom jag så sällan brukar ha passligt att följa med annars, men nu hade jag faktiskt möjlighet. Dessutom verkade aktiviteten väldigt kul ... att göra julgodis med Micke Björklund (den Åländske kocken, som vunnit kock-SM ett år och som varit med på TV en massa gånger). Ja, så skulle han ju laga mat åt oss också.
Vi åkte iväg precis efter att vi slutat för dagen ... en färd på en dryg halvtimme. Långt ut på landet, skulle vi ju ... till Mickes gamla barndomshem, om jag förstod saken rätt.
Väl framme så blev vi mottagna av Micke och hans syster. Sen fick vi gå in till ett mindre rum som var uppdukat med glögglas, pepparkakor och Finska julstjärnor (några speciella smördegskakor med plommonsyltfyllning). På stolarna hängde det förkläden och i hörnet satt en stor uppstoppad Tjäder på en pinne.
Där blev vi serverade glögg och de som ville kunde få en skvätt vodka i sitt glas också. Det var dock endast ett fåtal som valde att dryga ut glöggen med det ... och jag hörde INTE till dem.
Efter glöggen, så visades vi in till rummet bredvid ... vilket var typ en vinkällare, som var väldigt mysigt inredd. Dock var där kallt, men under bordet så var det installerat infravärme, så man inte behövde frysa ihjäl sig. Dessutom fick vi ju vin att dricka och det höjde väl upp vår temperatur en aning. ;-)
Så blev vi där serverade förrätt ... en skummig kantarellsoppa med knaperstekt bacon och krutonger. Det var verkligen otroligt, fantastiskt gott! Vi fick dessutom påfyllning i våra skålar och jag tror nog att de flesta valde att fylla på. Det var ju bara sååå gott!
Efter förrätten blev vi indelade i grupper om 3-4 personer i varje grupp. Därefter var det dags att göra julgodis. Jag blev satt på att göra knäck tillsammans med Sture, från Fastighetsavdelningen. Jag HATAR egentligen att göra knäck ... mest för att det blir så hett och är så svårt att hälla knäcken i formarna. Men nu hade jag ju Sture, som jag kunde sätta på att göra sådant som jag inte ville göra själv. Haha! Jag är bra på att styra ... somliga ... så jag tog gärna på mig ledarrollen. Bara jag slapp bränna mig, så. Det gick nog faktiskt väldigt bra och samarbetet funkade kanon. De andra grupperna jobbade också på bra. Det var lite trångt vid spisen ett tag ... och där var det dessutom allt annat än kallt. Tror ingen frös mer sen ... efter att man stått vid spisen och hettats upp.
När godiset var klart, så var det återigen dags att bege sig till vinkällaren/matsalen för att äta varmrätten. Den bestod av abborre ... ugnsbakad och formad som typ en rektangel. Till det serverades en potatispuré med pulveriserad purjolök och så en kumminsås. Det var verkligen fantastiskt gott! Han kan allt laga mat, Micke Björklund. En verklig smakupplevelse, måste jag säga.
Efterrätten bestod sen av godiset som vi hade gjort ... en bit av varje sort, fick vi ... och så drack vi kaffe till. Lite sött, kanske, men nog blev de bra våra godisar. Helt klart ätbara ... och recepten fick vi ta med oss hem. Vi fick dessutom med oss varsin doggy-bag därifrån ... med godiset vi gjort ... till barnens stora glädje.
Sen, efter godisätningen, så blev det dags för Norsk karaoke ... dvs en person får lyssna på en låt i hörlurar och nynna melodin. sen får övriga personer gissa vad det är för låt. Det var rätt kul, fast de flesta tyckte att jag var för bra på att nynna. Jag hann ju knappt komma någonstans in på låten förrän de visste vad det var för nåt. De andra var det betydligt svårare att gissa på. Fast det var nog rätt underhållande i alla fall.
Vid 23-tiden tyckte vi sen det var dags att börja bege oss hemåt. Innan taxin kom, så fick vi först testa att blåsa i en alkomätare som en kollega hade med sig. Det var ju mest på skoj, men lite roligt var det att se hur mycket folk blåste. Det var ju rätt intressant också att se hur mycket jag kan dricka för att komma upp till den alkoholhalten som jag hade.
Hur som helst, så var det verkligen en riktigt trevlig kväll ... mycket skratt, trevlig samvaro och extremt god mat.
söndag 11 december 2011
Helgen
Den här helgen har gått väldigt fort, tycker jag. Det har varit lugnt och rätt händelselöst ... fast ändå rätt mysigt. Igår storhandlade vi. Sen var maken på klassträff på kvällen. Jag och barnen åt då en mysig 3-rätters middag ... i lite Nobel-anda, eftersom det ju var Nobel-dagen igår. Min pappa kom efter att vi ätit förrätten, så då fick han också äta med oss ... varmrätt och efterrätt.
Tidigare under dagen, så var jag också till stan en sväng med barnen. Vi köpte en vit skjorta till Viktor. Han hade ingen tidigare, så nu var det dags. Det är ju rätt praktiskt att ha en sådan. Nu fanns inte ens hans storlek, men det var nog bara tur, för då köpte vi storleken större ... som faktiskt passade rätt bra ... och som han antagligen kommer kunna ha under en längre tid.
Amanda köpte också ett par örhängen till sig själv ... ett par stoooora örhängen. Hon gillar stora örhängen ... ju större, desto bättre, tycker hon. Jag kan inte säga att jag håller med henne om det. Jag tycker mest det är obehagligt med jätte stora örhängen. Är så rädd att fastna i något.
Idag har också varit en lugn dag. Vi gick upp sent i morse. Sen blev det ju frukost och så småningom lunch. Vi kollade väl en del på TV ... bland annat julkalendern (på Re-TV) ... och så hade jag tvättstuga på eftermiddagen. Jag passade även på att julpynta lite mer. Har inte riktigt hunnit eller orkat pynta allting klart än, men nu är nog det mest färdigt.
Vi var en sväng till stan också ... för att få lite frisk luft och kolla i affärer.
Nu blir det en intensiv vecka med mycket aktiviteter. I morgon ska jag på en grej med jobbet direkt när jag slutar, så då kommer jag nog hem rätt sent. Sen är det judoavslutning på torsdag ... med glögg och pepparkakor efter träningen. Då är familjerna välkomna dit för att kolla på träningen och fika. Sen är vi bortbjudna på lördag kväll, så det händer väl en del grejer nu.
Så börjar jag känna mig hemskt stressad över julen nu också ... hur man ska hinna allt. Julklappar som ska köpas, julkort som ska skickas, hem som ska städas och övriga inköp som ska göras. Suck! Men, men ... det löser sig, som maken brukar säga.
Tidigare under dagen, så var jag också till stan en sväng med barnen. Vi köpte en vit skjorta till Viktor. Han hade ingen tidigare, så nu var det dags. Det är ju rätt praktiskt att ha en sådan. Nu fanns inte ens hans storlek, men det var nog bara tur, för då köpte vi storleken större ... som faktiskt passade rätt bra ... och som han antagligen kommer kunna ha under en längre tid.
Amanda köpte också ett par örhängen till sig själv ... ett par stoooora örhängen. Hon gillar stora örhängen ... ju större, desto bättre, tycker hon. Jag kan inte säga att jag håller med henne om det. Jag tycker mest det är obehagligt med jätte stora örhängen. Är så rädd att fastna i något.
Idag har också varit en lugn dag. Vi gick upp sent i morse. Sen blev det ju frukost och så småningom lunch. Vi kollade väl en del på TV ... bland annat julkalendern (på Re-TV) ... och så hade jag tvättstuga på eftermiddagen. Jag passade även på att julpynta lite mer. Har inte riktigt hunnit eller orkat pynta allting klart än, men nu är nog det mest färdigt.
Vi var en sväng till stan också ... för att få lite frisk luft och kolla i affärer.
Nu blir det en intensiv vecka med mycket aktiviteter. I morgon ska jag på en grej med jobbet direkt när jag slutar, så då kommer jag nog hem rätt sent. Sen är det judoavslutning på torsdag ... med glögg och pepparkakor efter träningen. Då är familjerna välkomna dit för att kolla på träningen och fika. Sen är vi bortbjudna på lördag kväll, så det händer väl en del grejer nu.
Så börjar jag känna mig hemskt stressad över julen nu också ... hur man ska hinna allt. Julklappar som ska köpas, julkort som ska skickas, hem som ska städas och övriga inköp som ska göras. Suck! Men, men ... det löser sig, som maken brukar säga.
lördag 10 december 2011
Fortsättning på min MS-historia ...
Så fortsätter berättelsen om hur min första tid med MS var ... då innan jag hade någon aning om vad som var fel på mig ...
På morgonen ringde jag till jobbet och berättade vad som hänt och att jag var sjukskriven veckan ut. Sedan åt jag frukost och efter det så gjorde jag mig i ordning för att gå till busshållplatsen och åka till sjukhuset.
När jag klev på bussen, så snurrade det till i huvudet, men det blev bättre när jag satte mig ner.
Bussresan tog väl ca en halvtimme och när jag kom fram till sjukhuset, så gick jag och anmälde mig till akuten, som jag blivit ombedd att göra.
Efter en stunds väntan, så fick komma in i en sal. En sköterska tog blodtryck på mig ... normalt igen ... och därefter fick jag vänta ... och vänta ... och vänta igen. Så kom läkaren tillslut. Återigen fick jag berätta vad som hade hänt och sen undersökte han mig.
När undersökningen var klar, så gick han iväg för att förbereda för ryggmärgsprovet. Sen kom han tillbaka med en sköterska.
Jag fick klä av mig allt utom underkläderna och fick lägga mig under en filt. Sen bedövade de mig lite innan han stack in den riktiga sprutan. Jag fick ligga ihopkurad i typ fosterställning och så förde han in röret, eller vad det nu var och sög väl ut lite ryggmärgsvätska. Det gjorde lite ont ett tag, men det gick ju fort över sen.
När ryggmärgsprovet var klart, så skulle jag ligga still minst en timme och sen vänta på läkaren igen.
Det var ju inte så jätte kul att bara ligga där, så jag slumrade till ett tag. Sen, efter en bra stund, så kom en sköterska in med mat till mig. Det var ju lunchdags och jag var hungrig.
Maten var väl inte den godaste ... är den nånsin det på sjukhus? 
Men ändå rätt okej.
Efter maten så klädde jag på mig och sen lade jag mig i sängen och väntade på läkaren igen. Det tog väl säkert ytterligare en timme innan han kom ... man ska verkligen inte ha bråttom på sjukhus.
När han kom, så sa han att det preliminära provsvaret var att jag inte hade borrelia, men det riktiga provsvaret skulle inte bli klart förrän om någon vecka.
Sen tog jag på mig ytterkläderna och gick till busshållplatsen. Även denna gång så snurrade det till i skallen när jag klev på bussen. Lite pinsamt, eftersom jag vet att folk på bussen såg hur jag vinglade till. I alla fall, så blev det bättre när jag satte mig ner.
När jag kom hem, så var jag helt slut, så jag lade mig ner i sängen för att vila.
Detta ägde rum på dagens datum för 4 år sedan, men så tänkte jag redan nu fortsätta med det följande inlägget ... som handlar om den där första veckan ...
Hela den där första veckan, så var jag extremt handikappad. Jag var hemma hela dagarna, men kunde inte göra ett dyft.
Hade svårt att bädda sängen ... men gjorde det ändå. Kunde inte laga
mat, så Peppe fick göra det när han kom hem. Inte kunde jag diska heller
och inte tvätta. Det brändes ju till i min hand vid varje beröring ...
särskilt saker som var våta eller varma reagerade jag negativt på. Det
var hemskt obehagligt och jag kände mig maktlös och frustrerad när jag
inte kunde göra något. Kunde ju inte städa heller och inte duscha
barnen. Peppe fick ju göra precis allt hemma, för jag kunde verkligen
inte.
Det var inget skönt att duscha själv heller, för det kändes ju brännande när vattnet rann på min vänstra sida. Blev nog inte vidare långa duschar den veckan.
Det är ju tur att vi har micro i alla fall, så att jag kunde få i mig någon mat och sen äta med högerhanden.
Sen var man ju såklart orolig och fundersam. NÄR skulle detta gå över. Det var som om halva kroppen somnat och den vaknade inte hur mycket jag än stampade och ruskade. Dygnet runt, alla dagar hade jag det så. Kunde det verkligen bli så enbart av stress, som läkaren på akuten trott att det berodde på?
Man tänkte ju på alla möjliga sjukdomsmöjligheter ... stroke, propp, nån nerv som kommit i kläm, cancer? Vad kunde det vara?
En dag stod jag i köket, kollade ut genom fönstret och tänkte: MS ... hurdana symptom får man då? Måste kolla upp det i läkarboken. Fast det gjorde jag aldrig. Jag glömde bort det och berättade inte heller om mina tankar för Peppe.
På torsdagen ringde min företagsläkare till mig (jag hade telefontid med henne, som jag fått 2 veckor tidigare, när jag varit där för mina bröstbesvär). Då berättade jag för henne om vad som hänt och sa att jag var sjukskriven till lördagen, men att det inte blivit någon förbättring över huvud taget och om det inte blev en avsevärd förbättring så skulle jag inte kunna jobba följande måndag. Jag fick då en tid hos henne följande måndag på morgonen.
Fortsättning följer en annan dag ...
av: AasaC
På morgonen ringde jag till jobbet och berättade vad som hänt och att jag var sjukskriven veckan ut. Sedan åt jag frukost och efter det så gjorde jag mig i ordning för att gå till busshållplatsen och åka till sjukhuset.
När jag klev på bussen, så snurrade det till i huvudet, men det blev bättre när jag satte mig ner.
Bussresan tog väl ca en halvtimme och när jag kom fram till sjukhuset, så gick jag och anmälde mig till akuten, som jag blivit ombedd att göra.
Efter en stunds väntan, så fick komma in i en sal. En sköterska tog blodtryck på mig ... normalt igen ... och därefter fick jag vänta ... och vänta ... och vänta igen. Så kom läkaren tillslut. Återigen fick jag berätta vad som hade hänt och sen undersökte han mig.
När undersökningen var klar, så gick han iväg för att förbereda för ryggmärgsprovet. Sen kom han tillbaka med en sköterska.
Jag fick klä av mig allt utom underkläderna och fick lägga mig under en filt. Sen bedövade de mig lite innan han stack in den riktiga sprutan. Jag fick ligga ihopkurad i typ fosterställning och så förde han in röret, eller vad det nu var och sög väl ut lite ryggmärgsvätska. Det gjorde lite ont ett tag, men det gick ju fort över sen.
När ryggmärgsprovet var klart, så skulle jag ligga still minst en timme och sen vänta på läkaren igen.
Det var ju inte så jätte kul att bara ligga där, så jag slumrade till ett tag. Sen, efter en bra stund, så kom en sköterska in med mat till mig. Det var ju lunchdags och jag var hungrig.
Maten var väl inte den godaste ... är den nånsin det på sjukhus? Men ändå rätt okej.Efter maten så klädde jag på mig och sen lade jag mig i sängen och väntade på läkaren igen. Det tog väl säkert ytterligare en timme innan han kom ... man ska verkligen inte ha bråttom på sjukhus.
När han kom, så sa han att det preliminära provsvaret var att jag inte hade borrelia, men det riktiga provsvaret skulle inte bli klart förrän om någon vecka.
Sen tog jag på mig ytterkläderna och gick till busshållplatsen. Även denna gång så snurrade det till i skallen när jag klev på bussen. Lite pinsamt, eftersom jag vet att folk på bussen såg hur jag vinglade till. I alla fall, så blev det bättre när jag satte mig ner.
När jag kom hem, så var jag helt slut, så jag lade mig ner i sängen för att vila.
Detta ägde rum på dagens datum för 4 år sedan, men så tänkte jag redan nu fortsätta med det följande inlägget ... som handlar om den där första veckan ...
av: AasaC
Hela den där första veckan, så var jag extremt handikappad. Jag var hemma hela dagarna, men kunde inte göra ett dyft.
Hade svårt att bädda sängen ... men gjorde det ändå. Kunde inte laga
mat, så Peppe fick göra det när han kom hem. Inte kunde jag diska heller
och inte tvätta. Det brändes ju till i min hand vid varje beröring ...
särskilt saker som var våta eller varma reagerade jag negativt på. Det
var hemskt obehagligt och jag kände mig maktlös och frustrerad när jag
inte kunde göra något. Kunde ju inte städa heller och inte duscha
barnen. Peppe fick ju göra precis allt hemma, för jag kunde verkligen
inte. Det var inget skönt att duscha själv heller, för det kändes ju brännande när vattnet rann på min vänstra sida. Blev nog inte vidare långa duschar den veckan.
Det är ju tur att vi har micro i alla fall, så att jag kunde få i mig någon mat och sen äta med högerhanden.
Sen var man ju såklart orolig och fundersam. NÄR skulle detta gå över. Det var som om halva kroppen somnat och den vaknade inte hur mycket jag än stampade och ruskade. Dygnet runt, alla dagar hade jag det så. Kunde det verkligen bli så enbart av stress, som läkaren på akuten trott att det berodde på?
Man tänkte ju på alla möjliga sjukdomsmöjligheter ... stroke, propp, nån nerv som kommit i kläm, cancer? Vad kunde det vara?
En dag stod jag i köket, kollade ut genom fönstret och tänkte: MS ... hurdana symptom får man då? Måste kolla upp det i läkarboken. Fast det gjorde jag aldrig. Jag glömde bort det och berättade inte heller om mina tankar för Peppe.
På torsdagen ringde min företagsläkare till mig (jag hade telefontid med henne, som jag fått 2 veckor tidigare, när jag varit där för mina bröstbesvär). Då berättade jag för henne om vad som hänt och sa att jag var sjukskriven till lördagen, men att det inte blivit någon förbättring över huvud taget och om det inte blev en avsevärd förbättring så skulle jag inte kunna jobba följande måndag. Jag fick då en tid hos henne följande måndag på morgonen.
Fortsättning följer en annan dag ...
fredag 9 december 2011
Oväder
Jösses, vilket väder det har varit idag. Att säga att det har blåst, är väl en lätt underdrift. Det har snarare varit storm ute. Regnigt och med kraftiga kastvindar. En restaurangbåt här i staden slet sig från förtöjningen och bryggor har gått sönder.
Jag var ju inomhus under den tid då det var som allra värst, men redan i morse när jag gick till jobbet, så fick jag ju känna på de hårda vindarna. Jag fick stanna till på något ställe och liksom parera blåsten ... typ som om jag surfade. :-D Var ju tvungen att slå mig fram i de starka vindarna och fick se till att spänna fast fötterna mot marken för att inte blåsa bort. Det funkade ju bra när jag befann mig mellan olika huskroppar, men när man kom ut på mer öppna ytor, så var det desto svårare.
Regnet var väl inte så farligt, men blåsandet var inte att leka med. Jag lyckades dock hålla mig på benen hela vägen till jobbet. Sen hade det värsta ebbat ut till dess att jag slutade ... även om det ju fortfarande var en del starka vindar.
Lite trist är det ju med regnet. Jag önskar att det kom ner snö istället ... att det var lite kallare och att allt det där våta kom ner som vackra, vita flingor. Den här tiden på året så vill jag verkligen HA snö. Regn, vått och grått plaskväder skapar inte särskilt mycket julstämning. Nej, just nu, så vill jag att det ska vara vitt ute. Sånt här väder är bara trist! Känns inte alls särskilt juligt.
Nå ... lite mer juligt, kändes det ju ändå när vi idag planerade vår julledighet på jobbet. Jag fick vara ledig de dagar jag ville, så det var bra! :-) Den 22:a, 27:e och så 5/1 ville jag vara ledig. Då får jag ändå två fyra-dagars helger under barnens jullov, vilket känns rätt skönt. Den 22:a valde jag för att jag vill förbereda lite inför julen då ... koka skinka, göra köttbullar, kanske fixa revbensspjäll ... och så göra julgodis med barnen. Det blir nog bra, det.
Nu ska jag fixa i ordning lite popcorn, som vi ska ha till Idol-finalen som börjar om en stund. Skönt med lite fredagsmys.
Jag var ju inomhus under den tid då det var som allra värst, men redan i morse när jag gick till jobbet, så fick jag ju känna på de hårda vindarna. Jag fick stanna till på något ställe och liksom parera blåsten ... typ som om jag surfade. :-D Var ju tvungen att slå mig fram i de starka vindarna och fick se till att spänna fast fötterna mot marken för att inte blåsa bort. Det funkade ju bra när jag befann mig mellan olika huskroppar, men när man kom ut på mer öppna ytor, så var det desto svårare.
Regnet var väl inte så farligt, men blåsandet var inte att leka med. Jag lyckades dock hålla mig på benen hela vägen till jobbet. Sen hade det värsta ebbat ut till dess att jag slutade ... även om det ju fortfarande var en del starka vindar.
Lite trist är det ju med regnet. Jag önskar att det kom ner snö istället ... att det var lite kallare och att allt det där våta kom ner som vackra, vita flingor. Den här tiden på året så vill jag verkligen HA snö. Regn, vått och grått plaskväder skapar inte särskilt mycket julstämning. Nej, just nu, så vill jag att det ska vara vitt ute. Sånt här väder är bara trist! Känns inte alls särskilt juligt.
Nå ... lite mer juligt, kändes det ju ändå när vi idag planerade vår julledighet på jobbet. Jag fick vara ledig de dagar jag ville, så det var bra! :-) Den 22:a, 27:e och så 5/1 ville jag vara ledig. Då får jag ändå två fyra-dagars helger under barnens jullov, vilket känns rätt skönt. Den 22:a valde jag för att jag vill förbereda lite inför julen då ... koka skinka, göra köttbullar, kanske fixa revbensspjäll ... och så göra julgodis med barnen. Det blir nog bra, det.
Nu ska jag fixa i ordning lite popcorn, som vi ska ha till Idol-finalen som börjar om en stund. Skönt med lite fredagsmys.
Idag, för fyra år sedan
Ja, så fortsätter berättelsen om hur min MS startade ... med inlägg från min tidigare blogg ...
På söndagen hade jag fortfarande kvar domningarna. De hade nog t o m ökat i styrka, så jag tvivlade ju starkt på att Nexium hade haft något med saken att göra.
Trots att jag inte alls kände mig särskilt bra, så åkte vi ändå iväg för att fira en kompis till Amanda som precis hade fyllt 4 år.
Sen kom vi hem och ingen förbättring i sikte. Då ringde till slut Peppe till sjukvårdsupplysningen här hemma och de tyckte att vi skulle åka till akuten, så då gjorde vi det.
Vid 18-tiden, kom vi till akuten och efter en stund i väntrummet, så fick jag komma in i en sal. Där tog en sköterska mitt blodtryck, men det var visst normalt.
Så började den långa väntan på att få träffa en läkare. Som tur var, så fanns det i alla fall en TV i rummet, så Peppe letade upp 1:an. Barnen var ju också med, så de fick se på Bolibompa där. Men sen började det ju bli läggdags för dem, så Peppe och barnen lämnade mig där vid 20-tiden, så då fick jag vara kvar helt själv och vänta på läkaren.
Tiden gick ... och gick ... och gick, och strax efter 21 ... när jag väntat 3 timmar på läkaren, så kom han äntligen.
När jag skulle resa mig upp från sängen, så snurrade det till i huvudet. Jag var ju trött och så var det sån obalans i min kropp.
I alla fall, så berättade jag vad som hänt ... och egentligen allt som skett under hösten (jag krockade med Viktor i augusti, vilket resulterade i en brännande huvudvärk som jag fortfarande hade kvar och dessutom hade det varit mycket på jobbet den senaste tiden, så jag hade inte mått riktigt bra). Så undersökte han mig, som man bör göra. Jag tyckte dock det på något sätt kändes som om läkaren inte riktigt trodde på mig ... eller som om han trodde att jag inbillade mig. Jag tycker ju att det borde verka rätt allvarligt om halva kroppen är bortdomnad, fast det verkade han inte särskilt bekymrad över (senare fick jag reda på att jag haft rätt i mina misstankar ... han hade ju missuppfattat precis allting). Han visste inte alls vad det kunde vara, men sjukskrev mig i alla fall en vecka för stress. Jag kunde ju inte jobba i mitt tillstånd (han hade dock skrivit i journalen att jag inte ORKADE jobba). Så sa han att jag skulle komma tillbaka följande morgon för att ta ett ryggmärgsprov och kolla upp om det kunde vara borrelia.
När jag fått läkarintyget, så ringde jag efter en taxi och åkte hem.
Fortsättning följer ...
av: AasaC
På söndagen hade jag fortfarande kvar domningarna. De hade nog t o m ökat i styrka, så jag tvivlade ju starkt på att Nexium hade haft något med saken att göra.
Trots att jag inte alls kände mig särskilt bra, så åkte vi ändå iväg för att fira en kompis till Amanda som precis hade fyllt 4 år.
Sen kom vi hem och ingen förbättring i sikte. Då ringde till slut Peppe till sjukvårdsupplysningen här hemma och de tyckte att vi skulle åka till akuten, så då gjorde vi det.
Vid 18-tiden, kom vi till akuten och efter en stund i väntrummet, så fick jag komma in i en sal. Där tog en sköterska mitt blodtryck, men det var visst normalt.
Så började den långa väntan på att få träffa en läkare. Som tur var, så fanns det i alla fall en TV i rummet, så Peppe letade upp 1:an. Barnen var ju också med, så de fick se på Bolibompa där. Men sen började det ju bli läggdags för dem, så Peppe och barnen lämnade mig där vid 20-tiden, så då fick jag vara kvar helt själv och vänta på läkaren.
Tiden gick ... och gick ... och gick, och strax efter 21 ... när jag väntat 3 timmar på läkaren, så kom han äntligen.
När jag skulle resa mig upp från sängen, så snurrade det till i huvudet. Jag var ju trött och så var det sån obalans i min kropp.
I alla fall, så berättade jag vad som hänt ... och egentligen allt som skett under hösten (jag krockade med Viktor i augusti, vilket resulterade i en brännande huvudvärk som jag fortfarande hade kvar och dessutom hade det varit mycket på jobbet den senaste tiden, så jag hade inte mått riktigt bra). Så undersökte han mig, som man bör göra. Jag tyckte dock det på något sätt kändes som om läkaren inte riktigt trodde på mig ... eller som om han trodde att jag inbillade mig. Jag tycker ju att det borde verka rätt allvarligt om halva kroppen är bortdomnad, fast det verkade han inte särskilt bekymrad över (senare fick jag reda på att jag haft rätt i mina misstankar ... han hade ju missuppfattat precis allting). Han visste inte alls vad det kunde vara, men sjukskrev mig i alla fall en vecka för stress. Jag kunde ju inte jobba i mitt tillstånd (han hade dock skrivit i journalen att jag inte ORKADE jobba). Så sa han att jag skulle komma tillbaka följande morgon för att ta ett ryggmärgsprov och kolla upp om det kunde vara borrelia.
När jag fått läkarintyget, så ringde jag efter en taxi och åkte hem.
Fortsättning följer ...
torsdag 8 december 2011
Har skaffat IPTV
Idag har jag verkligen varit riktigt trött ... egentligen hela dagen. Så himla slut ... i både kroppen och i huvudet. Skönt att det snart är helg igen i alla fall. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot helgen. Sen blir det mycket kvällsaktiviteter nästa vecka, så jag behöver ju verkligen samla krafterna för att orka med ordentligt.
Tror jag ska lägga mig rätt tidigt ikväll, för jag vet att jag mår mycket sämre om jag inte får tillräckligt med sömn. Måste ju orka jobba i morgon också.
Igår fick vi förresten IP-TV. Eller fick ...? Vi BETALAR ju för det. ;-) Men det var så att det kopplades på igår, så då kunde vi börja kolla. Barnen var ju överlyckliga, för nu får de se vissa program på Disney Channel med svensk text. På vår digitalbox har dessa program varit otextade och det har varit lite jobbigt för Amanda eftersom hon inte kan Engelska. Så hon var ju jätte glad nu när hon upptäckte texten.
Vi har ju haft en hel del problem med vår Digitalbox. Det blir ofta pixligt ... ibland så pass mycket att det är omöjligt att se på programmen. Vi har då fått slå på analog TV, som tack och lov fortfarande är i bruk här.
Så nu ska väl vi förhoppningsvis kunna se på de program vi vill ... och fördelen med detta är ju att man kan se program i efterskott i och med att IPTV:n har Re-TV (repris-TV, antar jag), vilket innebär att vissa valda kanaler sparas under en viss tid och så kan man sätta på det någon dag efteråt. Väldigt praktiskt! Dessutom finns det numer inspelningsfunktion, vilket inte fanns när hade hade IPTV senast. Det är vi ju i väldigt stort behov av, eftersom vi ofta vill se flera program som går samtidigt. Så det här blir nog bra!
Tror jag ska lägga mig rätt tidigt ikväll, för jag vet att jag mår mycket sämre om jag inte får tillräckligt med sömn. Måste ju orka jobba i morgon också.
Igår fick vi förresten IP-TV. Eller fick ...? Vi BETALAR ju för det. ;-) Men det var så att det kopplades på igår, så då kunde vi börja kolla. Barnen var ju överlyckliga, för nu får de se vissa program på Disney Channel med svensk text. På vår digitalbox har dessa program varit otextade och det har varit lite jobbigt för Amanda eftersom hon inte kan Engelska. Så hon var ju jätte glad nu när hon upptäckte texten.
Vi har ju haft en hel del problem med vår Digitalbox. Det blir ofta pixligt ... ibland så pass mycket att det är omöjligt att se på programmen. Vi har då fått slå på analog TV, som tack och lov fortfarande är i bruk här.
onsdag 7 december 2011
Vändpunkten
Idag är det exakt 4 år sedan jag fick mitt första MS-skov. Den 7:e december 2007 domnade min hand bort och det var starten av en stor vändpunkt i mitt liv. Även om jag kanske inte verkar särskilt påverkad av sjukdomen, så HAR den ju ändå påverkat mig en hel del. Det är klart att det påverkar. Det är klart att en obotlig sjukdom med ovissa framtidsutsikter påverkar en. Skulle jag säga nåt annat, så vore det nog bara att lura mig själv och andra. Sjukdomen är ju nu en del av mig och att ignorera den är någonting som vore totalt omöjligt. Däremot har jag bestämt mig för att inte låta sjukdomen styra mitt liv. Jag vägrar låta den bestämma över mig helt och hållet. Till viss del så måste jag väl antagligen låta sjukdomen bestämma ... i vissa situationer och i vissa perioder ... fast aldrig att jag kommer tillåta sjukdomen att ta över mitt liv.
I början kanske jag tänkte på ett annat sätt? Då oroade man sig ju mycket över framtiden. Hur skulle min framtid bli? Skulle jag hamna i rullstol? Hur handikappad skulle jag bli? Skulle jag få sluta resa utomlands?
Ja, det fanns väl en massa frågor och framtiden kändes hemskt oviss. Men efter några år så började jag tänka om. Varför skulle jag oroa mig så för framtiden? Tänk om jag aldrig någonsin kommer bli sämre än så här. Då skulle jag ju i så fall ha gått ett helt liv och oroat mig helt i onödan. Det kändes inte särskilt vettigt, ansåg jag. Därför bestämde jag mig för att ändra inställning. Jag skulle mer ta dagarna som de kom ... och leva på det sätt som jag ville leva. Jag bestämde mig för att bli en mer positiv och levnadsglad person ... och faktiskt så tycker jag att jag lyckats rätt bra med det. Att få MS är inte hela världen. Det är ingen dödsdom ... men har ändå en väldigt stor betydelse i mitt liv.
Hur som helst ... idag är det alltså exakt fyra år sedan den där kvällen ... den kvällen då mitt liv tog en vändning. Jag var mitt uppe i familjelivet ... arbete, jobb, skola, dagis ... och hela det där livspusslet man skulle få att gå ihop. På jobbet hade det varit extremt stressigt hela hösten och jag hade egentligen mått väldigt dåligt en längre tid. Ändå klarade man ju av allt som krävdes av en. Man är ju liksom så inne i sitt liv och har inte riktigt tid att känna efter. Men så kom det där skovet ... som jag vid det läget inte alls visste vad det var. Det var ju lite som att få en smäll på käften, på ett sätt. Som om någon slog till mig och sa: "STOPP! Du kan inte leva så här längre! Du måste lugna ner dig och tänka mer på dig själv!"
Det hände ju väldigt mycket sen i mitt liv ... sjukhus, läkare och så ... och efter att jag fått en preliminär MS-diagnos i slutet av januari 2008, så började jag blogga. Jag kände att jag behövde skriva av mig om alla mina tankar och känslor, så jag startade en enkel blogg på ett forum jag då var aktiv på.
Den 29:e januari skrev jag de första inläggen och jag tänkte nu att jag skulle kopiera in mina första inlägg här. Idag börjar jag med det allra första inlägget, som är en tillbakablick från den 7:e december 2007.
Den här historien börjar i december ... den 7:e december, närmare bestämt.
Vi var till Sverige över självständighetslovet. Åkte den 6:e och skulle hem den 8:e. Den 7:e ... en fredag, så var Peppe och jag i Stockholm hela dagen och handlade julklappar. Barnen var med deras farmor och farfar.
Det var en stressig dag, men samtidigt tyckte jag det var mysigt att göra detta på tu man hand. Vi kan ju inte göra sånt så ofta annars, när vi bor så långt borta från all släkt.
Denna dagen, så handlade vi ... massor, åt snabbmat utan barnen och gick på café. En jätte bra dag och vi fick mycket uträttat!
På kvällen, när vi satt i soffan hos svärföräldrarna, så kände jag plötsligt att min vänstra hand kändes domnad. Det stack liksom i den och den kändes svullen, fast den inte var det ... som om handen somnat.
Jag tyckte det kändes lite obehagligt, men tänkte att jag bara var slutkörd efter dagen och att det skulle gå över under natten.
Så kom natten och vi lade oss för att sova. Jag vaknade till några gånger under natten, vilket jag alltid brukar göra, och till min förvåning, så kände jag att domningen ännu inte var borta, utan den hade istället spridit sig till vänstra benet också. Jag fortsatte dock att sova vidare tills det blev morgon.
På morgonen hade domningarna spritt sig ytterligare och mitt på dagen (lördagen) så var hela min vänstra kroppshalva domnad. Det var hemskt obehagligt och man blev ju såklart lite rädd och undrade vad det kunde bero på.
Vi skulle ju åka hem med Ålandsfärjan kl. 15, så Peppe tyckte att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, för att höra om det var ok att åka hem med detta. På sjukvårdsupplysningen trodde hon att det kunde vara en biverkning av Nexium, som jag tagit under 1,5 veckas tid eftersom jag hade haft ont i bröstet från och till (läkaren ville testa om det kunde vara pga nåt magproblem
).
Jag tog detta lugnande "besked" och så åkte vi hem som planerat. Tog
för övrigt ingen mer medicin. Den hade ändå inte hjälp mig något.
Under hela båtresan var jag domnad och resten av dagen med, för den delen. Det var en himla obalans i kroppen med halva kroppen bortdomnad och det var verkligen inget kul. Fast, eftersom det kanske var en biverkning av medicinen, så beslöt vi att avvakta ett tag ... åtminstone till dagen efter.
I morgon tänkte jag fortsätta med nästföljande inlägg ...
I början kanske jag tänkte på ett annat sätt? Då oroade man sig ju mycket över framtiden. Hur skulle min framtid bli? Skulle jag hamna i rullstol? Hur handikappad skulle jag bli? Skulle jag få sluta resa utomlands?
Ja, det fanns väl en massa frågor och framtiden kändes hemskt oviss. Men efter några år så började jag tänka om. Varför skulle jag oroa mig så för framtiden? Tänk om jag aldrig någonsin kommer bli sämre än så här. Då skulle jag ju i så fall ha gått ett helt liv och oroat mig helt i onödan. Det kändes inte särskilt vettigt, ansåg jag. Därför bestämde jag mig för att ändra inställning. Jag skulle mer ta dagarna som de kom ... och leva på det sätt som jag ville leva. Jag bestämde mig för att bli en mer positiv och levnadsglad person ... och faktiskt så tycker jag att jag lyckats rätt bra med det. Att få MS är inte hela världen. Det är ingen dödsdom ... men har ändå en väldigt stor betydelse i mitt liv.
Hur som helst ... idag är det alltså exakt fyra år sedan den där kvällen ... den kvällen då mitt liv tog en vändning. Jag var mitt uppe i familjelivet ... arbete, jobb, skola, dagis ... och hela det där livspusslet man skulle få att gå ihop. På jobbet hade det varit extremt stressigt hela hösten och jag hade egentligen mått väldigt dåligt en längre tid. Ändå klarade man ju av allt som krävdes av en. Man är ju liksom så inne i sitt liv och har inte riktigt tid att känna efter. Men så kom det där skovet ... som jag vid det läget inte alls visste vad det var. Det var ju lite som att få en smäll på käften, på ett sätt. Som om någon slog till mig och sa: "STOPP! Du kan inte leva så här längre! Du måste lugna ner dig och tänka mer på dig själv!"
Det hände ju väldigt mycket sen i mitt liv ... sjukhus, läkare och så ... och efter att jag fått en preliminär MS-diagnos i slutet av januari 2008, så började jag blogga. Jag kände att jag behövde skriva av mig om alla mina tankar och känslor, så jag startade en enkel blogg på ett forum jag då var aktiv på.
Den 29:e januari skrev jag de första inläggen och jag tänkte nu att jag skulle kopiera in mina första inlägg här. Idag börjar jag med det allra första inlägget, som är en tillbakablick från den 7:e december 2007.
av: AasaC
Den här historien börjar i december ... den 7:e december, närmare bestämt.
Vi var till Sverige över självständighetslovet. Åkte den 6:e och skulle hem den 8:e. Den 7:e ... en fredag, så var Peppe och jag i Stockholm hela dagen och handlade julklappar. Barnen var med deras farmor och farfar.
Det var en stressig dag, men samtidigt tyckte jag det var mysigt att göra detta på tu man hand. Vi kan ju inte göra sånt så ofta annars, när vi bor så långt borta från all släkt.
Denna dagen, så handlade vi ... massor, åt snabbmat utan barnen
och gick på café. En jätte bra dag och vi fick mycket uträttat!På kvällen, när vi satt i soffan hos svärföräldrarna, så kände jag plötsligt att min vänstra hand kändes domnad. Det stack liksom i den och den kändes svullen, fast den inte var det ... som om handen somnat.
Jag tyckte det kändes lite obehagligt, men tänkte att jag bara var slutkörd efter dagen och att det skulle gå över under natten.
Så kom natten och vi lade oss för att sova. Jag vaknade till några gånger under natten, vilket jag alltid brukar göra, och till min förvåning, så kände jag att domningen ännu inte var borta, utan den hade istället spridit sig till vänstra benet också. Jag fortsatte dock att sova vidare tills det blev morgon.
På morgonen hade domningarna spritt sig ytterligare och mitt på dagen (lördagen) så var hela min vänstra kroppshalva domnad. Det var hemskt obehagligt och man blev ju såklart lite rädd och undrade vad det kunde bero på.
Vi skulle ju åka hem med Ålandsfärjan kl. 15, så Peppe tyckte att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, för att höra om det var ok att åka hem med detta. På sjukvårdsupplysningen trodde hon att det kunde vara en biverkning av Nexium, som jag tagit under 1,5 veckas tid eftersom jag hade haft ont i bröstet från och till (läkaren ville testa om det kunde vara pga nåt magproblem
).
Jag tog detta lugnande "besked" och så åkte vi hem som planerat. Tog
för övrigt ingen mer medicin. Den hade ändå inte hjälp mig något.Under hela båtresan var jag domnad och resten av dagen med, för den delen. Det var en himla obalans i kroppen med halva kroppen bortdomnad och det var verkligen inget kul. Fast, eftersom det kanske var en biverkning av medicinen, så beslöt vi att avvakta ett tag ... åtminstone till dagen efter.
I morgon tänkte jag fortsätta med nästföljande inlägg ...
Kattlek
Igår hörde jag några konstiga ljud från barnens rum. Jag vände då dit blicken och såg hur en av våra katter ... Våfflan ... höll på att slå med tassen på svansen till Viktors stora mjuka vita tiger. Jag tyckte det såg hemskt roligt ut och eftersom jag hade kameran precis bredvid mig, så slet jag tag i den och började filma. Tyvärr var batterierna nästan urladdade, men jag filmade tills de tog slut.
Så här blev resultatet ...
Så här blev resultatet ...
måndag 5 december 2011
Blev plötsligt alldeles lugn
I fredags så hade vi avslutning på sången för terminen. Vi skulle träffas i Bel Cantos lokaler för att dricka glögg och äta diverse tilltugg (jordnötter, godis och pepparkakor med ädelost) ... och så skulle vi sjunga tillsammans och för varandra.
Alla höstens Bel Canto-elever var inbjudna, så det var en hel del människor där. Jag räknade dock inte, men det kändes som mycket folk i alla fall. Så var ju även deras fyra sånglärare där ... och en kameraman, som filmade hela tillställningen.
När jag kom dit, så fick jag gå iväg med min sånglärare och ha lite uppsjungning. Jag skulle ju sjunga en sång solo, så jag behövde väl mjuka upp rösten lite i förväg. Det var dock inte det lättaste att hitta något privat utrymme att sjunga upp på eftersom det kryllade av andra som höll på att sjunga upp. Men tillslut så hittade vi ett rum. :-)
Efter att jag sjungit upp lite, så hade det blivit ledigt inne i det andra rummet där vi senare skulle sjunga i ... så då kunde jag sjunga igenom min sång en gång där före det hela drog igång. Det gick tyvärr inte så superbra. Jag skulle sjunga "I don't know how to love him", från Jesus Christ Superstar och när jag väl kom till det kraftfullaste partiet av sången ... det parti som jag verkligen behövde klara av galant ... så började jag plötsligt tänka på annat och så kom jag av mig totalt. Shit! Då blev jag verkligen jätte nervös och nojig över ifall det skulle hända sen när jag sjöng för alla andra. Jag KUNDE ju låten utantill och ville klara av att sjunga den utan att titta på någon text. Jag ville kunna leva mig in i låten ... och jag ville göra ett bra ... personlig framträdande. Men så blev jag hemskt orolig när jag kom av mig så där.
Nå ... det var ju inte så mycket att göra. Det fick bli som det blev. Fast jag försökte ju att upprepa texten i mitt huvud massor av gånger ... så många gånger jag bara hann innan det väl var dags. Sen, när min sånglärare kallade fram mig, så bad jag att få titta på texten en gång. Jag ville bara se en mening, egentligen. Kom jag in rätt på den meningen, så var jag nästan säker på att jag skulle greja det.
Ja ... så började pianot ljuda och det blev tid för mig att sjunga. Jag har ju egentligen inte särskilt stor erfarenhet av att sjunga för folk. Alltså ... jag har ju sjungit solo rätt många gånger ... men det blir ändå alltför sällan. Jag skulle behöva göra det mycket oftare, egentligen ... för att jag ska kunna känna mig tryggare i sådana situationer och för att jag ska känna mig mindre nervös.
Det funkade jätte bra till en början. Men efter några strofer så kände jag hur mina ben började skaka. HJÄLP! Jag KÄNDE mig ju inte så hemskt nervös, men ändå var jag alldeles skakis. "Hur ska jag göra nu för att få detta att släppa?" funderade jag lite hastigt. Inte vet jag om publiken märkte något, men det kändes ju hemskt obehagligt. Hur som helst, så löste jag problemet på ett högst oväntat sätt ... ett sätt som jag aldrig skulle ha tagit till när jag var yngre. Jag gjorde nämligen så att jag började titta mer på publiken. Istället för att titta ner på fötterna eller på väggarna eller ut i tomma intet ... så, som man kanske annars brukar göra när man är nervös ... så började jag titta på de som jag sjöng för. När jag såg deras uttryck ... deras vänliga, njutningsfulla uttryck ... så kände jag plötsligt ett enormt lugn svepa in i min kropp. Jag tittade även rakt in i kameran en bit framför mig ... på ett helt självsäkert sätt. Jag kände mig plötsligt så trygg i mig själv och kunde sjunga precis på det sätt som jag VILLE sjunga på ... stort, litet, självsäkert, kraftfullt, skört och inlevelsefullt. Visst kanske inte framförandet var 100 % perfekt ... men ändå var det så pass bra att jag verkligen kände mig otroligt nöjd efteråt. Jag kände mig nöjd, glad och lättad.
Det var ju sååå himla roligt och jag fick verkligen mersmak. Jag är ju annars en rätt blyg person (även om det blivit mycket bättre med åren), men när det kommer till sången, så känner jag mig väldigt självsäker. Där känner jag mig ju väldigt hemma. Det är något som jag verkligen känner att jag KAN. Jag känner ju dock att jag har en del nervositetsproblem, men det tror jag skulle minska en hel del om jag bara fick lite mer erfarenhet. Jag tycker ju verkligen att det är så fruktansvärt roligt att göra sådana där framträdanden. Jag skulle bara behöva göra det lite oftare ... så kanske min nervositet skulle lindras en del. Det är lite jobbigt när benen börjar skaka. Fast ändå skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Det är ju sådant som jag verkligen ÄLSKAR!
När jag kom dit, så fick jag gå iväg med min sånglärare och ha lite uppsjungning. Jag skulle ju sjunga en sång solo, så jag behövde väl mjuka upp rösten lite i förväg. Det var dock inte det lättaste att hitta något privat utrymme att sjunga upp på eftersom det kryllade av andra som höll på att sjunga upp. Men tillslut så hittade vi ett rum. :-)
Efter att jag sjungit upp lite, så hade det blivit ledigt inne i det andra rummet där vi senare skulle sjunga i ... så då kunde jag sjunga igenom min sång en gång där före det hela drog igång. Det gick tyvärr inte så superbra. Jag skulle sjunga "I don't know how to love him", från Jesus Christ Superstar och när jag väl kom till det kraftfullaste partiet av sången ... det parti som jag verkligen behövde klara av galant ... så började jag plötsligt tänka på annat och så kom jag av mig totalt. Shit! Då blev jag verkligen jätte nervös och nojig över ifall det skulle hända sen när jag sjöng för alla andra. Jag KUNDE ju låten utantill och ville klara av att sjunga den utan att titta på någon text. Jag ville kunna leva mig in i låten ... och jag ville göra ett bra ... personlig framträdande. Men så blev jag hemskt orolig när jag kom av mig så där.
Nå ... det var ju inte så mycket att göra. Det fick bli som det blev. Fast jag försökte ju att upprepa texten i mitt huvud massor av gånger ... så många gånger jag bara hann innan det väl var dags. Sen, när min sånglärare kallade fram mig, så bad jag att få titta på texten en gång. Jag ville bara se en mening, egentligen. Kom jag in rätt på den meningen, så var jag nästan säker på att jag skulle greja det.
Ja ... så började pianot ljuda och det blev tid för mig att sjunga. Jag har ju egentligen inte särskilt stor erfarenhet av att sjunga för folk. Alltså ... jag har ju sjungit solo rätt många gånger ... men det blir ändå alltför sällan. Jag skulle behöva göra det mycket oftare, egentligen ... för att jag ska kunna känna mig tryggare i sådana situationer och för att jag ska känna mig mindre nervös.
Det funkade jätte bra till en början. Men efter några strofer så kände jag hur mina ben började skaka. HJÄLP! Jag KÄNDE mig ju inte så hemskt nervös, men ändå var jag alldeles skakis. "Hur ska jag göra nu för att få detta att släppa?" funderade jag lite hastigt. Inte vet jag om publiken märkte något, men det kändes ju hemskt obehagligt. Hur som helst, så löste jag problemet på ett högst oväntat sätt ... ett sätt som jag aldrig skulle ha tagit till när jag var yngre. Jag gjorde nämligen så att jag började titta mer på publiken. Istället för att titta ner på fötterna eller på väggarna eller ut i tomma intet ... så, som man kanske annars brukar göra när man är nervös ... så började jag titta på de som jag sjöng för. När jag såg deras uttryck ... deras vänliga, njutningsfulla uttryck ... så kände jag plötsligt ett enormt lugn svepa in i min kropp. Jag tittade även rakt in i kameran en bit framför mig ... på ett helt självsäkert sätt. Jag kände mig plötsligt så trygg i mig själv och kunde sjunga precis på det sätt som jag VILLE sjunga på ... stort, litet, självsäkert, kraftfullt, skört och inlevelsefullt. Visst kanske inte framförandet var 100 % perfekt ... men ändå var det så pass bra att jag verkligen kände mig otroligt nöjd efteråt. Jag kände mig nöjd, glad och lättad.
Det var ju sååå himla roligt och jag fick verkligen mersmak. Jag är ju annars en rätt blyg person (även om det blivit mycket bättre med åren), men när det kommer till sången, så känner jag mig väldigt självsäker. Där känner jag mig ju väldigt hemma. Det är något som jag verkligen känner att jag KAN. Jag känner ju dock att jag har en del nervositetsproblem, men det tror jag skulle minska en hel del om jag bara fick lite mer erfarenhet. Jag tycker ju verkligen att det är så fruktansvärt roligt att göra sådana där framträdanden. Jag skulle bara behöva göra det lite oftare ... så kanske min nervositet skulle lindras en del. Det är lite jobbigt när benen börjar skaka. Fast ändå skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Det är ju sådant som jag verkligen ÄLSKAR!
Julfint
Som ni kanske ser, så har jag gjort om här i bloggen. Har gjort det lite jul-fint, skulle man väl kunna säga. ;-) Tänkte att det var dags för det nu.
Bakgrunden har jag hittat på nätet, men sen gjorde jag om rubrikbilden själv (alltså den med bloggnamnet och bloggbeskrivningen). Den tidigare kändes lite väl somrig, så nu fixade jag till en ny, lite mer julig och vintrig bild. Gjorde den i Photoshop. Tycker den här duger ... för nu i alla fall.
Bakgrunden har jag hittat på nätet, men sen gjorde jag om rubrikbilden själv (alltså den med bloggnamnet och bloggbeskrivningen). Den tidigare kändes lite väl somrig, så nu fixade jag till en ny, lite mer julig och vintrig bild. Gjorde den i Photoshop. Tycker den här duger ... för nu i alla fall.
torsdag 1 december 2011
Julens kaloriregler!
1. Om Du äter något, som ingen ser, innehåller det inga
kalorier.
2. Om Du dricker en lågkaloridryck och äter en chokladkaka, kommer kalorierna i chokladen att kvittas mot lättdryckens.
3. Om Du äter tillsammans med andra, räknas bara de kalorier som Du får i Dig utöver vad de andra får i sig.
4. Mat som intas av medicinska skäl (t.ex toddy, varm choklad, glögg, rödvin, konjak) räknas ALDRIG.
5. Ju mer Du göder dem, som du har omkring dig till vardags, desto smalare verkar Du själv.
6. Mat (t.ex. popcorn, chips, jordnötter, läsk, smågodis) som intas när man ser på film, video eller lyssnar på musik, innehåller inga kalorier, eftersom den inte intas som mat eller föda, utan som en del av underhållningen.
7. Kakbitar och småkakor innehåller inget fett ifall de bryts sönder och äts upp bit för bit, eftersom fettet förångas när kakan bryts sönder.
8. Allt som slickas från knivar, slickepottar eller skedar medan Du lagar mat innehåller inga kalorier, eftersom det är ett led i matlagningsprocessen.
9. Mat med samma färg har samma kalori-innehåll (t.ex tomater och jordgubbssylt, champinjoner och vit choklad)
10. Mat som är frusen innehåller inte kalorier, eftersom kalorier är en värmeenhet.
2. Om Du dricker en lågkaloridryck och äter en chokladkaka, kommer kalorierna i chokladen att kvittas mot lättdryckens.
3. Om Du äter tillsammans med andra, räknas bara de kalorier som Du får i Dig utöver vad de andra får i sig.
4. Mat som intas av medicinska skäl (t.ex toddy, varm choklad, glögg, rödvin, konjak) räknas ALDRIG.
5. Ju mer Du göder dem, som du har omkring dig till vardags, desto smalare verkar Du själv.
6. Mat (t.ex. popcorn, chips, jordnötter, läsk, smågodis) som intas när man ser på film, video eller lyssnar på musik, innehåller inga kalorier, eftersom den inte intas som mat eller föda, utan som en del av underhållningen.
7. Kakbitar och småkakor innehåller inget fett ifall de bryts sönder och äts upp bit för bit, eftersom fettet förångas när kakan bryts sönder.
8. Allt som slickas från knivar, slickepottar eller skedar medan Du lagar mat innehåller inga kalorier, eftersom det är ett led i matlagningsprocessen.
9. Mat med samma färg har samma kalori-innehåll (t.ex tomater och jordgubbssylt, champinjoner och vit choklad)
10. Mat som är frusen innehåller inte kalorier, eftersom kalorier är en värmeenhet.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)