Blev plötsligt alldeles lugn

I fredags så hade vi avslutning på sången för terminen. Vi skulle träffas i Bel Cantos lokaler för att dricka glögg och äta diverse tilltugg (jordnötter, godis och pepparkakor med ädelost) ... och så skulle vi sjunga tillsammans och för varandra.

 Alla höstens Bel Canto-elever var inbjudna, så det var en hel del människor där. Jag räknade dock inte, men det kändes som mycket folk i alla fall. Så var ju även deras fyra sånglärare där ... och en kameraman, som filmade hela tillställningen.
När jag kom dit, så fick jag gå iväg med min sånglärare och ha lite uppsjungning. Jag skulle ju sjunga en sång solo, så jag behövde väl mjuka upp rösten lite i förväg. Det var dock inte det lättaste att hitta något privat utrymme att sjunga upp på eftersom det kryllade av andra som höll på att sjunga upp. Men tillslut så hittade vi ett rum. :-)
Efter att jag sjungit upp lite, så hade det blivit ledigt inne i det andra rummet där vi senare skulle sjunga i ... så då kunde jag sjunga igenom min sång en gång där före det hela drog igång. Det gick tyvärr inte så superbra. Jag skulle sjunga "I don't know how to love him", från Jesus Christ Superstar och när jag väl kom till det kraftfullaste partiet av sången ... det parti som jag verkligen behövde klara av galant ... så började jag plötsligt tänka på annat och så kom jag av mig totalt. Shit! Då blev jag verkligen jätte nervös och nojig över ifall det skulle hända sen när jag sjöng för alla andra. Jag KUNDE ju låten utantill och ville klara av att sjunga den utan att titta på någon text. Jag ville kunna leva mig in i låten ... och jag ville göra ett bra ... personlig framträdande. Men så blev jag hemskt orolig när jag kom av mig så där.
Nå ... det var ju inte så mycket att göra. Det fick bli som det blev. Fast jag försökte ju att upprepa texten i mitt huvud massor av gånger ... så många gånger jag bara hann innan det väl var dags. Sen, när min sånglärare kallade fram mig, så bad jag att få titta på texten en gång. Jag ville bara se en mening, egentligen. Kom jag in rätt på den meningen, så var jag nästan säker på att jag skulle greja det.
Ja ... så började pianot ljuda och det blev tid för mig att sjunga. Jag har ju egentligen inte särskilt stor erfarenhet av att sjunga för folk. Alltså ... jag har ju sjungit solo rätt många gånger ... men det blir ändå alltför sällan. Jag skulle behöva göra det mycket oftare, egentligen ... för att jag ska kunna känna mig tryggare i sådana situationer och för att jag ska känna mig mindre nervös.
Det funkade jätte bra till en början. Men efter några strofer så kände jag hur mina ben började skaka. HJÄLP! Jag KÄNDE mig ju inte så hemskt nervös, men ändå var jag alldeles skakis. "Hur ska jag göra nu för att få detta att släppa?" funderade jag lite hastigt. Inte vet jag om publiken märkte något, men det kändes ju hemskt obehagligt. Hur som helst, så löste jag problemet på ett högst oväntat sätt ... ett sätt som jag aldrig skulle ha tagit till när jag var yngre. Jag gjorde nämligen så att jag började titta mer på publiken. Istället för att titta ner på fötterna eller på väggarna eller ut i tomma intet ... så, som man kanske annars brukar göra när man är nervös ... så började jag titta på de som jag sjöng för. När jag såg deras uttryck ... deras vänliga, njutningsfulla uttryck ... så kände jag plötsligt ett enormt lugn svepa in i min kropp. Jag tittade även rakt in i kameran en bit framför mig ... på ett helt självsäkert sätt. Jag kände mig plötsligt så trygg i mig själv och kunde sjunga precis på det sätt som jag VILLE sjunga på ... stort, litet, självsäkert, kraftfullt, skört och inlevelsefullt. Visst kanske inte framförandet var 100 % perfekt ... men ändå var det så pass bra att jag verkligen kände mig otroligt nöjd efteråt. Jag kände mig nöjd, glad och lättad.
Det var ju sååå himla roligt och jag fick verkligen mersmak. Jag är ju annars en rätt blyg person (även om det blivit mycket bättre med åren), men när det kommer till sången, så känner jag mig väldigt självsäker. Där känner jag mig ju väldigt hemma. Det är något som jag verkligen känner att jag KAN. Jag känner ju dock att jag har en del nervositetsproblem, men det tror jag skulle minska en hel del om jag bara fick lite mer erfarenhet. Jag tycker ju verkligen att det är så fruktansvärt roligt att göra sådana där framträdanden. Jag skulle bara behöva göra det lite oftare ... så kanske min nervositet skulle lindras en del. Det är lite jobbigt när benen börjar skaka. Fast ändå skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Det är ju sådant som jag verkligen ÄLSKAR!