Vändpunkten

Idag är det exakt 4 år sedan jag fick mitt första MS-skov. Den 7:e december 2007 domnade min hand bort och det var starten av en stor vändpunkt i mitt liv. Även om jag kanske inte verkar särskilt påverkad av sjukdomen, så HAR den ju ändå påverkat mig en hel del. Det är klart att det påverkar. Det är klart att en obotlig sjukdom med ovissa framtidsutsikter påverkar en. Skulle jag säga nåt annat, så vore det nog bara att lura mig själv och andra. Sjukdomen är ju nu en del av mig och att ignorera den är någonting som vore totalt omöjligt. Däremot har jag bestämt mig för att inte låta sjukdomen styra mitt liv. Jag vägrar låta den bestämma över mig helt och hållet. Till viss del så måste jag väl antagligen låta sjukdomen bestämma ... i vissa situationer och i vissa perioder ... fast aldrig att jag kommer tillåta sjukdomen att ta över mitt liv.
I början kanske jag tänkte på ett annat sätt? Då oroade man sig ju mycket över framtiden. Hur skulle min framtid bli? Skulle jag hamna i rullstol? Hur handikappad skulle jag bli? Skulle jag få sluta resa utomlands?
Ja, det fanns väl en massa frågor och framtiden kändes hemskt oviss. Men efter några år så började jag tänka om. Varför skulle jag oroa mig så för framtiden? Tänk om jag aldrig någonsin kommer bli sämre än så här. Då skulle jag ju i så fall ha gått ett helt liv och oroat mig helt i onödan. Det kändes inte särskilt vettigt, ansåg jag. Därför bestämde jag mig för att ändra inställning. Jag skulle mer ta dagarna som de kom ... och leva på det sätt som jag ville leva. Jag bestämde mig för att bli en mer positiv och levnadsglad person ... och faktiskt så tycker jag att jag lyckats rätt bra med det. Att få MS är inte hela världen. Det är ingen dödsdom ... men har ändå en väldigt stor betydelse i mitt liv.

Hur som helst ... idag är det alltså exakt fyra år sedan den där kvällen ... den kvällen då mitt liv tog en vändning. Jag var mitt uppe i familjelivet ... arbete, jobb, skola, dagis ... och hela det där livspusslet man skulle få att gå ihop. På jobbet hade det varit extremt stressigt hela hösten och jag hade egentligen mått väldigt dåligt en längre tid. Ändå klarade man ju av allt som krävdes av en. Man är ju liksom så inne i sitt liv och har inte riktigt tid att känna efter. Men så kom det där skovet ... som jag vid det läget inte alls visste vad det var. Det var ju lite som att få en smäll på käften, på ett sätt. Som om någon slog till mig och sa: "STOPP! Du kan inte leva så här längre! Du måste lugna ner dig och tänka mer på dig själv!"

Det hände ju väldigt mycket sen i mitt liv ... sjukhus, läkare och så ... och efter att jag fått en preliminär MS-diagnos i slutet av januari 2008, så började jag blogga. Jag kände att jag behövde skriva av mig om alla mina tankar och känslor, så jag startade en enkel blogg på ett forum jag då var aktiv på.
Den 29:e januari skrev jag de första inläggen och jag tänkte nu att jag skulle kopiera in mina första inlägg här. Idag börjar jag med det allra första inlägget, som är en tillbakablick från den 7:e december 2007.

Domnad

av: AasaC

(2008-01-29)

Den här historien börjar i december ... den 7:e december, närmare bestämt.
Vi var till Sverige över självständighetslovet. Åkte den 6:e och skulle hem den 8:e. Den 7:e ... en fredag, så var Peppe och jag i Stockholm hela dagen och handlade julklappar. Barnen var med deras farmor och farfar.
Det var en stressig dag, men samtidigt tyckte jag det var mysigt att göra detta på tu man hand. Vi kan ju inte göra sånt så ofta annars, när vi bor så långt borta från all släkt.
Denna dagen, så handlade vi ... massor, åt snabbmat utan barnen och gick på café. En jätte bra dag och vi fick mycket uträttat!
På kvällen, när vi satt i soffan hos svärföräldrarna, så kände jag plötsligt att min vänstra hand kändes domnad. Det stack liksom i den och den kändes svullen, fast den inte var det ... som om handen somnat.
Jag tyckte det kändes lite obehagligt, men tänkte att jag bara var slutkörd efter dagen och att det skulle gå över under natten.
Så kom natten och vi lade oss för att sova. Jag vaknade till några gånger under natten, vilket jag alltid brukar göra, och till min förvåning, så kände jag att domningen ännu inte var borta, utan den hade istället spridit sig till vänstra benet också. Jag fortsatte dock att sova vidare tills det blev morgon.
På morgonen hade domningarna spritt sig ytterligare och mitt på dagen (lördagen) så var hela min vänstra kroppshalva domnad. Det var hemskt obehagligt och man blev ju såklart lite rädd och undrade vad det kunde bero på.
Vi skulle ju åka hem med Ålandsfärjan kl. 15, så Peppe tyckte att vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, för att höra om det var ok att åka hem med detta. På sjukvårdsupplysningen trodde hon att det kunde vara en biverkning av Nexium, som jag tagit under 1,5 veckas tid eftersom jag hade haft ont i bröstet från och till (läkaren ville testa om det kunde vara pga nåt magproblem ). Jag tog detta lugnande "besked" och så åkte vi hem som planerat. Tog för övrigt ingen mer medicin. Den hade ändå inte hjälp mig något.
Under hela båtresan var jag domnad och resten av dagen med, för den delen. Det var en himla obalans i kroppen med halva kroppen bortdomnad och det var verkligen inget kul. Fast, eftersom det kanske var en biverkning av medicinen, så beslöt vi att avvakta ett tag ... åtminstone till dagen efter. 

I morgon tänkte jag fortsätta med nästföljande inlägg ...