Jag är visst klen

Idag var jag på jobbet inbjuden som special-gäst på ett möte. Det var personal från våra olika Ålandskontor som ville ha med mig för att kunna ställa frågor angående hur de ska skicka värdepost och annat som har med   värdepost att göra. Sen kom vi ju in på girobeställningar också, eftersom jag beställer sådana till dem ... och då passade de på att fråga när jag ändå var där.
Egentligen gillar ju inte jag att prata inför en massa folk ... det var ju trots allt runt 20 personer där ... men ändå tyckte jag att det gick väldigt bra. Det var ju inte så att jag behövde hålla något föredrag, utan jag satt bara med på deras möte en stund och så fick de ställa frågor till mig som jag besvarade. Det var ju bara frågor som handlade om mitt jobb ... mitt jobb, som jag faktiskt är expert på ... och då var det inte så svårt att svara på deras frågor. ;-)
Mot slutet, så fick jag dock höra nåt lite lustigt. Det var en person som pratade om sättet hon skulle skicka tunga myntlådor på och då menade hon på att det var synd att jag skulle få bära ner de till centralkassan eftersom jag ju är så klen. :-D Haha! Detta baserade hon enbart på mitt utseende. SER jag verkligen så svag ut? Hon menade ju såklart ingen illa och jag tog det mest positivt, faktiskt. Jag tyckte mest det var lustigt.
När jag var liten, så ansågs jag vara stor och stark ... men nu som vuxen, så ser folk mig som liten och klen. Det var ju precis vad jag drömde om som liten. Inte ville jag vara stor och stark, heller. Då, när jag var yngre ... då var jag "stora Åsa" och önskade att jag någon gång skulle bli liten. Men då såg jag det nog som en ouppnåbar fantasi. Fast sen lyckades jag ju faktiskt gå ner i vikt ... och drömmen från barndomen besannades. Jag lyckades med att bli "lilla Åsa" ... något jag tidigare trodde var en omöjlighet ... och den personen har faktiskt inget emot att kallas för klen. Jag älskar när folk påtalar att jag är liten. Det känns lite knasigt, dock, eftersom jag inte känner mig särskilt smal. Trots att det nu är typ 12 år sedan jag blev smal för första gången, så fattar jag ändå inte riktigt att jag inte är nån tjockis längre. Visst VET jag att jag inte är tjock, men fortfarande kan jag ändå haja till när jag ser mig själv i spegeln ... för utan en spegel så är jag inte helt medveten om hur jag ser ut. Det låter säkert jätte konstigt, men jag kommer antagligen aldrig se mig som liten och smal ... inte fullt ut. Därför blir jag jätte glad när någon påtalar att jag är liten ... för då är det ju så som folk ser på mig ... och det är ju precis vad jag vill.