Ja, sen åkte vi till Sverige igår morse och kom hem först ikväll. Vi var till Sandviken för att hälsa på min syster och hennes barn och framförallt hennes lilla barnbarn, Milo, som nu skulle döpas. Han föddes redan i början av Januari, men vi har inte kunnat komma dit förrän nu. Vi har ju varit på väg två gånger, men båda gångerna fick vi förhinder (första gången hade färjan gått sönder och andra gången fick Viktor feber). Men NU hade vi ÄNTLIGEN passligt att åka dit och få träffa det lilla underverket. Det var så otroligt roligt och han var så hemskt söt och gullig på alla de sätt.
Tyvärr så glömde jag kameran i min systers lägenhet när vi skulle åka iväg till kyrkan, så jag fick inga dopbilder på honom (om inte maken fick några med sin mobilkamera), men jag passade på att ta lite kort sen efteråt i alla fall ... när vi var tillbaka i syrrans lägenhet. Har dock inte hunnit få in bilderna till datorn än, men jag lägger nog upp några här sen när de blivit inladdade.
Han var så otroligt snäll, Milo. I kyrkan grät han ingenting alls och knappt senare heller. Enda gången han grät lite, var väl när han var hungrig och ville ha mat. Annars var han hur lugn och go' som helst. Gulle-Milo!
Vi hann även träffa Sean en stund innan han åkte iväg med sin assistent. Sean är min systers 20-årige son och tvillingbror till Ida (Milos mamma). Han är väldigt handikappad ... sitter i rullstol, går i särskola och behöver någon som passar honom dygnet runt eftersom han inte klarar sig själv. Han har dock inga talsvårigheter, men är inte på en frisk vuxen eller tonårings mentala nivå. Men han är jätte gullig och jag tror att han tycker mycket om mig. Han ville gärna klappa, krama och pussa och så sa han att han skulle gifta sig med mig. ;-) Han sa också att han ville ta med mig när han åkte iväg. :-D Han skulle ju få åka ut på landet över natten eftersom han har så svårt för höga ljud och just den kvällen skulle de ha cruicing i Sandviken ... och rundan skulle gå precis utanför deras lägenhet. Därför fick han åka iväg med en assistent, så han fick komma till ett lugnt och mindre stressigt ställe. Det var i alla fall jätte kul att vi hann träffa honom. Så kunde vi ju ge honom några presenter, som jag och Amanda hade köpt. Han blev ju överlycklig för pruttkudden, han fick. Gud, som han skrattade.
Hur som helst, så var det jätte roligt i Sandviken. Synd bara att jag inte hann träffa Krister mer. Krister är min andra systerson, som är nästan lika gammal som mig. Vi växte lite upp tillsammans, så han är mer som en bror för mig. Jag hoppas vi kan åka upp nånting i sommar eller så ... och gärna stanna lite längre ... för jag skulle verkligen vilja umgås med min syster och mina syskonbarn och nu barnbarn mer. Vi träffas ju så sällan, så all tid känns egentligen som för liten tid. Men, men ... så blir det väl när man bor långt ifrån varann.
Nu har jag ju dragit på mig en ordentlig förkylning också. Det började redan före resan och nu har det blivit mycket värre. Snorar och hostar massor ... och inte kan jag prata heller, för jag är alldeles hes. :-( Hoppas verkligen det går över snart, för jag gillar inte alls att låta som en kraxande kråka. Blä!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar