Eftersom maken också var borta, så var det bara jag och pappa hemma. Det kändes lite konstigt ... och tyst.
Nu, när vi flyttat närmare Amandas kompisar, så lär det ju bli mycket av sånt här nu, antar jag ... alltså ... mycket egentid. Konstigt! Men jag antar att det är så som det kommer vara nu.
Vet inte riktigt om jag ska se det som nåt positivt eller negativt. Visst är det bra att hon har kompisar ... men vad ska JAG göra? Inte för att jag brukar aktivera mig så extremt mycket med henne, men ändå är man ju van att ha henne här på helgerna ... och man är van att prata med henne eller kolla på TV med henne. Men vad ska jag göra nu ... nu, när barnen har annat för sig? Man känner sig nästan lite handfallen. Konstigt, egentligen. Det låter ju som värsta drömmen ... något jag länge längtat efter. Egentid ... ensam hemma och bara få göra vad man vill och på vilket sätt man vill. Det låter ju helt underbart ... men ändå kändes det inte riktigt så fantastiskt som jag hade trott. Nå ... man kanske vänjer sig så småningom ... och man kanske hittar på aktiviteter att hålla sig sysselsatt med? Jag kan ju alltid spela lite Sims3 ... fast nu är ju pappa här och då vill jag inte spela det. Vill helst spela utan att nån annan kollar på. Fast Wii fit, skulle jag ju kunna spela. Det har jag ju faktiskt tänkt börja med igen ... bara vi kommit i ordning mer här och när orken finns. Då tänkte jag börja med det. Sen kan man ju alltid sitta vid datorn, förstås ... och blogga lite. ;-)
Något finns det väl alltid att göra ... kanske städa lite till exempel? Fast ... städa, kan jag ju göra när barnen är hemma också, så det känns lite dumt att slösa sin egentid på något sådant. Vila, känns mycket mer lockande.
Nu har i alla fall min lilla flicka gått och lagt sig och själv, sitter jag ensam framför TVn och väntar hem med duktige judokille. Längtar sååå efter att få krama om honom!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar