Samma dröm som jag

Det är bra konstigt, egentligen ... hur saker och ting kan falla sig. Amanda sa härom kvällen att hon ville bli författare när hon blir stor. Självklart hajade jag till då, eftersom det ju var min egen barndomsdröm! Jag älskade att skriva när jag var liten och när mina jämnåriga kompisar var ute och lekte, så låg jag hemma i sängen och skrev ... redan under de första skolåren. Jag tyckte om att drömma mig bort och hitta på en helt egen värld ... en egen historia, som ingen annan än jag varit delaktig i. Där kunde precis vad som helst hända ... både bra och dåligt saker. Ibland kunde man skriva om drömmar ... om sådant som man ville uppleva själv, men för det mesta så var nog berättelserna rätt sorgliga. Oftast, så slutade de nog lyckligt, dock ... de gånger jag väl kom så långt att jag fick till ett slut på min story. Men själva handlingen, var nog över lag rätt sorglig. Det var enklast att skriva om ledsamma saker, på ett sätt. Det var nog lättare att få med känslorna på rätt sätt då. De blev starkare och det var enklare att förmedla, antar jag.
Under hela min skoltid, så lade jag ner mycket av min fritid på att skriva ... och förhoppningen var ju att en dag kunna få till en hel bok. Jag försökte med det många gånger, men tröttnade oftast efter några kapitel och så blev "boken" liggandes.
I skolan skrev jag ju också mycket ... men ville ogärna läsa upp mina berättelser för någon. Jag tyckte det var jobbigt nog att fröken skulle läsa.
Just eftersom jag ogärna ville ha mina historier blottade offentligt, så var det en specifik gång som jag medvetet försökte skriva riktigt dåligt. Det var i mellanstadiet. Hela klassen fick i uppdrag att skriva varsitt manus. Sen skulle det bästa (och mest lämpade) manuset väljas ut och så skulle vi göra en film med lerfigurer. Vi var ju typ 27 elever i klassen, så jag tänkte att om jag skrev nåt riktigt dåligt (enligt mitt tycke), så skulle jag slippa "vinna" och skulle slippa få berättelsen uppläst för hela klassen.
MEN ... tala om att hjärtat hoppade till, när fröken meddelade att det var en fabel vi skulle göra ... och att det var MIN fabel, som skulle bli till film. Jösses, vad jag hade misslyckats i mitt skrivande. Jag, som hade försökt att skriva så dåligt ... och så VANN jag. Haha! Dessutom fick jag göra rösten till huvudrollsinnehavaren. Skådespelare, var ju nåt annat jag drömde om att bli, så att få spela huvudrollen var ju trots allt rätt kul. Men jag tyckte ändå det kändes lite jobbigt att vi använde oss av  MITT manus.

Med åren så minskade jag ner på skrivandet. Lusten till att skriva avtog och likaså fantasin. Jag hade inte heller riktigt tålamodet till att skriva några längre noveller. Istället började jag skriva låtar ... i början var det mest på engelska, men sedan blev det allt oftare på svenska. Det gick fortare att skriva en låt ... och man fick ett snabbt resultat ... och det blev ju mer än en skrivbordsprodukt. Musiken, har ju alltid haft en oerhört stor plats i mitt liv ... och under många år, så hade musiken den allra största platsen.
Sen kom ju mannen och barnen in i mitt liv och då dalade mitt musicerande rätt rejält ... framför allt mitt låtskrivande. Jag gjorde några låtar även efter att jag fått en egen familj, men nu var det länge sedan ... 2002, skrev jag en låt sist. Den senaste tiden har jag faktiskt funderat på att börja igen, men det känns inte lika enkelt längre. Det är mycket svårare att skriva när man är lycklig ... när man inte har så mycket drömmar längre och när man inte heller är nyförälskad. Dessutom har fantasin verkligen dalat. Jag kommer inte lika lätt på vad jag ska skriva om längre ... och då är det inte särskilt lätt. Men kanske om jag ger mig tid? Jag vill ju verkligen försöka igen, för det är en så oerhört härlig känsla när man precis har fått en ny ... egen låt ... klar. Man blir så glad, på ett sätt. Så jag ska nog ge mig själv den tiden ... någon dag när jag känner mig inspirerad.

Tillbaka till Amandas författardrömmar ... att jag tycker det är lite underligt, beror ju på att jag aldrig riktigt pratat med henne om att jag som liten drömde om att bli författare. Det är ingenting som jag har lagt fram för henne på så sätt, utan det måste hon ha kommit på helt på egen hand. Men ... man säger ju att äpplet inte faller långt från trä't ... och det stämmer ju rätt bra i så fall. Hon har fått samma intresse som jag utan att jag behövt leda henne in på det över huvud taget. Det har hon kommit på alldeles själv. :-)
Konstigt, men sant.