Idag sa Amanda att hon vill sluta på sitt fritids. Hon var riktigt ledsen, faktiskt ... och ville helst sluta med omedelbar verkan.
Egentligen är det väl inte helt nytt. Jag vet att hon flera gånger tidigare nämnt att hon inte vill dit och att hon inte riktigt trivs. Hon är mest där för att hon MÅSTE ... inte för att hon VILL. Visst funkar det bra under tiden som hon är där ... och hon visar aldrig för fritidsledarna om hon ogillar saker eller om hon blir ledsen över något. Amanda är ju så skötsam, så med henne är det aldrig några problem ... men däremot så tar hon åt sig så om hon anser att någon blir felbehandlad eller om någon annan blir tillsagd. Då tar hon åt sig så och kan bli ledsen för andras skull. Idag var det dock något högst personligt, som hon blev ledsen för. Hon hade nämligen blivit tvingad att ha utebyxor på sig, trots att hon redan hade både jeans och strumpbyxor på. Det blev ju JÄTTE varmt för henne och hon sa att hon svettades mycket. Utebyxorna fick hon låna på fritids, eftersom hon inte hade med sig några till skolan i morse. Hon hade ju strumpbyxor under jeansen, så då tyckte maken att hon inte behövde ha sina tjocka täckbyxor ovanpå det. Det behövde hon ju säkert inte heller. Jag kände ju själv, när jag gick hem från jobbet, att det var riktigt varmt ute. Jag hade ju själv strumpbyxor under mina jeans (eftersom det var så kallt i morse, när jag gick hemifrån), men det kändes ALLDELES för varmt. Hua, vad varmt det då skulle ha varit om jag hade varit tvungen att ha på mig ytterligare ett par byxor. Så jag kan förstå att hon tyckte det blev varmt.
Så sa Amanda att det inte spelar någon roll om föräldrarna ger tillåtelse till att barnen går utan utebyxor, för de måste ÄNDÅ ha det på sig för fritidsledarna ... eller snarare så är det väl föreståndaren som bestämmer det. Det är hans regler som gäller ... no matter what.
Så nu vill Amanda sluta där.
Visst funkar det väl bra om hon slutar där och börjar gå hem själv efter skolan. Min man har ju rätt flexibla tider och om han inte skulle vara hemma, så skulle hon ändå enkelt kunna fixa mellanmål till sig själv. Det vore nog inga problem. MEN ... problemet kommer ju sen när det är lov eller lediga skoldagar. Så länge maken är hemma så pass mycket på dagarna, så funkar det ju bra även under lov ... men nästa år, när hon går i tvåan ... då kanske han har andra uppdrag och andra tider ... och då måste hon ju i så fall klara sig själv mer (eller vara ensam med Viktor). Jag kan ju inte ta ledigt alla lov. Så mycket ledighet har jag tyvärr inte. Så vid sådana tillfällen blir det betydligt krångligare om hon inte skulle ha något fritids att vara på. Fast i nuläget skulle det säkert funka rätt bra om hon slutade där.
Får se hur vi gör. Vi måste nog diskutera saken lite först. Jag kan ju i alla fall säga att jag verkligen förstår Amanda. Jag slutade själv hos min senaste dagmamma (som jag gick till efter skolan) pga liknande orsaker som Amanda. Jag trivdes inte och jag tyckte att hon behandlade vissa av barnen felaktigt. Jag var då 9-10 år ... och blev riktigt ledsen när jag såg hur hon (och hennes barn) behandlade en liten 4-årig pojke. Det var ingenting fysiskt, men väl psykiskt. Kanske inte pojken förstod riktigt, men JAG förstod ... och jag blev så oerhört ledsen. Jag funderade lite på att prata med pojkens föräldrar, men vågade ändå inte ... istället så bad jag pappa om att få sluta där. Jag orkade inte höra på deras psykiska misshandel längre. Pojken var så glad i mig. Jag var den person som han kom till om det var någonting ... ja ... även om det inte var någonting. Han tydde sig verkligen till mig ... trots att jag bara var ett litet barn själv. Det var enkelt att sluta hos dagmamman, men det var inte enkelt att lämna den pojken. Jag kände en enorm oro för hur han skulle få det utan MIG där ... när han inte längre skulle ha någon att ty sig till ... ingen att lita på ... och inte kunde han ju prata tillräckligt bra för att kunna förklara för sina föräldrar. Stackarn! :-(
Nu minns jag inte ens vad han hette. Tror det kan ha varit något liknande Markus eller så.
Nu är ju inte detta riktigt samma som Amandas anledning till att hon inte trivs. Vad jag vet, så har jag inte hört talas om att någon skulle bli direkt nedtryckt eller så. Men andra saker har jag hört ... som gör att jag förstår en del att Amanda inte trivs. Hon är en känslig person ... precis som jag ... och därför förstår jag henne.
Nå ... får se nu vad som händer ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar