Jag blev dock inte överlycklig när jag såg vilken läkare jag skulle till. Nej, snarare raka motsatsen, faktiskt.
Namnet som stod där, tillhörde nämligen en person som jag hade hoppats på att aldrig någonsin mer behöva återse. Jag blev ju så fruktansvärt glad den dagen han berättade att han skulle dra sig tillbaka och pensionera sig från sina uppdrag på Åland. När jag gick ut från hans rum den gången, så gjorde jag det med ett leende på läpparna. Det kändes som en enorm lättnad eftersom jag längtat efter den dagen sedan första mötet med honom.
Nonchalant, arrogant, allsmäktig, översittare, dryg, okänslig och en enormt dålig människokännare, är ord som jag skulle kunna använda om den personen.
"Gudomlig", "Frälsare", "Fantastisk", "Allvetande", "Bäst", är väl kanske mer ord som sjuksköterskorna på neurologen skulle använda sig av. Där avgudar de nämligen honom och ser upp till honom som om han vore någon slags Gud. En fantastisk frälsare som sänts hit till dem för att lösa allas våra problem. De upphöjer honom till skyarna och vågar inte säga ett ont ord om den människan. "Bättre neurolog finns ju inte att få tag på och vi är SÅ lyckligt lottade av att få ha denna underbara människa här hos oss", verkar det som om de tänker.
Själv har jag dock en totalt annan uppfattning. Jag har tidigare likställt honom med Dr House, här i bloggen. Den rollen skulle passa honom perfekt, för han är verkligen Dr House personifierad.
Ingen kan väl ta ifrån honom att han är en riktigt duktig läkare. Det ÄR han. Han har skrivit böcker, är specialist på MS och forskar i stamcellsbehandlingar. Han har bland annat utfört flera lyckade stamcellstransplantationer, så det skulle jag väl säga är hans stora passion i livet och är antagligen något som gjort honom än mer höjd till skyarna. Så att han är kunnig inom sitt område motsäger jag mig inte. Men det är inte bara just kunnigheten som gör att han påminner om House. Nej, det är även hans generella attityd gentemot sina patienter. Om man inte är "tillräckligt" sjuk, så är man inte särskilt intressant. Om man inte är jättesjuk i sin MS, så verkar han tro att man inbillar sig alla symptom och det ger honom rätt till att strunta i vad patienten har att säga. Är man inte tillräckligt sjuk, så är man inte viktig och inte värd särskilt mycket i hans tycke. Ett exempel på denna nonchalans, är till exempel när han ställde en fråga till mig och samtidigt började läsa på datorskärmen. Han var alltså inte intresserad av mitt svar och därför lät jag istället bli att svara. Jag pratar inte med folk som inte lyssnar. Då håller jag hellre tyst.
Jag brukar ju egentligen aldrig ha svårt för folk. Jag brukar komma överens med de flesta. Därför blev jag rätt fundersam över varför det inte funkade med denna läkare. Jag KUNDE verkligen inte tycka om honom. Men saken var ju den att han gjorde en sak som är bland det värsta man kan göra mot mig ... nämligen att insinuera att jag skulle inbilla mig symptom, ha psykiska besvär och fiska efter att bli sjukskriven. Jag, som är i princip så långt ifrån en hypokondriker som man kan komma. Jag har en alltför hög arbetsmoral (något som även arbetsgivare påtalat), är så gott som aldrig sjukskriven och jobbar in i det sista. Om jag stannar hemma från jobbet, så är jag verkligen riktigt sjuk ... ELLER att jag är rejält handikappad, med exempelvis ryggskott (även om jag faktiskt jobbat med ryggskott också). Jag uppsöker nästan aldrig läkare och när jag väl gör det, så har det troligtvis gått väldigt långt. När jag fick mitt första skov till exempel, så gick jag till läkare först efter att halva kroppen varit totalt domnad under två dygns tid.
Därför förstår jag inte alls hur någon kan ta mig för inbillningssjuk, eftersom det är så långt ifrån mig som det bara är möjligt. Jag går ju sällan till läkare eftersom jag inte vill bli misstrodd och jag tar åt mig något oerhört när detta så sker.
Jag hatar verkligen när folk inte tror på mig och vid ett av besöken hos denna läkare så blev jag nog rätt hysterisk efter att han insinuerat att jag skulle inbilla mig. Jag är rätt bra på att sätta mig in i hur andra människor tänker och förstår ofta vad de menar utan att de säger det rakt ut. Är också en rätt bra människokännare. Därför behövde han ju inte säga att han inte trodde på mig. Det kände jag så tydligt att han inte gjorde och det gjorde mig otroligt ledsen, arg och frustrerad.
Tyvärr är jag ju en alltför känslig person och börjar fort gråta ... särskilt när jag känner mig misstrodd. Därför började jag ju grina ... mest av ilska, faktiskt ... och då tog han ju för givet att jag var psykiskt sjuk och skulle behöva träffa en psykiater. Att höra detta gjorde ju mig ju bara ÄNNU mer hysterisk, vilket troligtvis inte gagnade min sak. Men jag kunde inte hjälpa det just då. Kände mig så hemskt arg, ledsen och frustrerad och ville helst bara hem och skrika. Eller ... nja ... HELST hade jag nog faktiskt velat klippa till honom. :p Men jag tror ändå inte riktigt på våld, och är alltför snäll för att gå till fysiskt angrepp.
Hur som helst, så bestämde jag efter det läkarbesöket att jag aldrig mer skulle berätta för honom hur jag mådde. Jag skulle bara gå dit och säga: "Allt är bra" och sedan få undersökningen avklarad så fort som möjligt. Han trodde ju ändå inte på mig.
Så blev det också. Under de efterföljande kontrollerna så var jag så neutral som jag bara kunde. Det var enklast och lugnast på det sättet. Jag är ju bra på att ignorera mitt mående, så det funkade bra att låtsas som om allt var bra och att jag mådde så bra som han tyckte att jag borde må ... som den mallen han placerat mig i. Så väntade jag bara på att han en dag skulle säga att han skulle dra sig tillbaka.
Den dagen kom så tillslut en dag och vi fick en ny, helt underbar neurolog. Hon var då raka motsatsen till den tidigare läkaren. Hon brydde sig och hon lyssnade och redan vid första besöket, så insåg hon hur pass hög arbetsmoral jag har. Hon förstod direkt att jag alltid tänker på andra före mig själv och att jag jobbar in i det sista. Hon läste av mig med en gång, något som "Dr House" missat totalt under de år som jag gick hos honom. Jag kände mig äntligen förstådd och äntligen vågade jag vara ärlig vid läkarbesöken.
Därefter påtalade hon nästan varje gång att jag borde tänka mer på mig själv och inte bara vara snäll mot alla andra hela tiden. "Världen faller inte ihop för att jag inte kommer till jobbet en dag", något som jag verkade tro. Jag har ju, som sagt, till och med jobbat med ryggskott. Proppade bara i mig en massa superstarka värktabletter först, så funkar det ju ... hm ... hyfsat.
Att antyda för en person som i princip aldrig är sjukskriven (trots sjukdomar eller åkommor) att hon är hypokondriker, är ungefär som att säga till en anorektiker att hon är tjock.
Vad händer DÅ? Jo ... anorektikern börjar antagligen äta ännu mindre och den som arbetar för mycket arbetar troligtvis ännu mer och drar sig ännu mer för att uppsöka läkare. Så blev det ju förstås för mig också. Så fort jag kände av någonting så tänkte jag: "Jag inbillar mig väl bara?" och det är ju inte särskilt bra att det leder till sådana tankar.
Men så hade jag ju fått den där underbara läkaren. Men säg den lycka som varar för evigt. :-( I början av detta år blev det klart att hon skulle sluta och flytta till Sverige. Suck!
I juni jobbade hon sina sista dagar och sedan stod vi helt utan neurolog. Inte en vidare rolig situation eftersom det inte är särskilt enkelt att få tag på bra neurologer. Så visade sig ju vara fallet också. ÅHS har sökt en efterträdare ända sedan hon slutade, men har ännu inte lyckats hitta någon.
Jag hörde ju dock via en bekant att den tidigare konsulten var på väg tillbaka igen och det gjorde mig naturligtvis orolig och irriterad.
Så fick jag då den här kallelsen till honom och kände spontant att jag absolut inte har något behov av att träffa den där människan igen. Jag hade ju verkligen hoppats på att den eran nu var över.
Därför bestämde jag mig för att lämna återbud till den här halvårskontrollen. Jag mår inte sämre än annars, har inga riktigt akuta besvär och jag behöver inget förnyat recept. Därför är det inte nödvändigt att träffa honom just nu.
Så skrev jag igår ett mail till min neurologsköterska och i det mailet var jag väldigt ärlig. Jag berättade att jag inte behövde komma på kontrollen och jag berättade även varför ... den helt sanningsenliga versionen. Jag förklarade hur jag kände och varför jag kände så och gjorde nog helt klart för henne att det helt och hållet berodde på läkaren. Det var inte så att jag öste ur mig en massa plumpa och oövertänkta uttalanden, utan jag var nog väldigt saklig ... fast på mitt eget, känslosamma sätt ... och jag blev väldigt nöjd efter att ha skickat iväg mailet.
Det är nog inte så många som vågar gå till angrepp på deras gudomliga läkare, men jag vet att jag inte är ensam om liknande känslor för honom. Det har jag förstått efter att han slutat här. Jag vet till exempel om personer som vägrar att besöka neurologen så länge som han är den läkare man har att tillgå, så det är inte bara mina åsikter och känslor som är konstiga. Fler känner precis som jag. Bara att få vågar säga det rakt ut.
Jag vågade nog heller inte säga så mycket tidigare, men nu kände jag att jag inte ville vara snäll och tyst längre. Jag ville vara ärlig och vill inte längre lida i det tysta.
Jag berättade för sköterskan att jag inte har något behov av att träffa honom nu, utan väntar med kontroll tills det finns någon annan läkare att tillgå.
Jag avslutade bland annat mailet så här: "Det är ju ändå inte så att jag är symptomfri. Det är jag aldrig. Men jag vill inte träffa en nonchalant läkare som inte lyssnar och som inte bryr sig. Då klarar jag mig hellre själv."
Sen fick jag svar från henne rätt snart efteråt, där hon skrev att hon tyckte det var väldigt ledsamt att jag kände på det sättet. Men så sa hon också att hon skickar en ny kallelse efter att det kommit någon ny läkare, vilket troligtvis kommer ske i vår. Så jag kände mig rätt nöjd med det svaret. Det kändes också skönt att ha delgett mina åsikter om deras underbara konsult. ALLA är liksom inte lika förtjusta i honom och för en gångs skull kändes det riktigt skönt att vara helt ärlig!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar