Jag börjar visst svalna ...

Nu har  halva familjen varit sjuk och febrig under några dagar, så när jag igår kväll började känna mig lite risig tänkte jag ju att det kanske nu var min tur. Jag hade ont i huvudet och ont i halsen, symptom som inledde sonens förkylning.
Jag får ju dock väldigt sällan feber nu för tiden. Det brukar bli typ vart femte år. Men nu är det ju så att jag senaste hade feber i mars 2008, vilket ju innebär att det är mer än 5 år sedan dess och därför är jag nog lite mer på min vakt nu och tänker att det faktiskt skulle kunna ske när som helst. Det är liksom inte lika avlägset som det hade varit om jag hade haft feber förra året eller för två år sedan. Nu är jag mer beredd.
Därför tänkte jag då igår att jag skulle kolla tempen eftersom jag faktiskt kände mig rätt kass. Jag trodde faktiskt att det kunde finnas en möjlighet eftersom jag kände mig nästan som febrig. Ont i kroppen. Ont i huvudet. Ont i halsen, och allmänt seg.
Men döm om min förvåning när jag kollade på mätaren och det visade sig att jag endast hade 35,9 grader!!??? What??? Inte ens 36 grader, liksom. Så låg temperatur har jag mig veterligen aldrig någonsin haft.
Nog för att jag alltid brukar ha rätt låg temp, men den brukar ändå hålla sig kring 36,8 grader. Men nu låg temperaturen under 36. Jag blev verkligen riktigt förvånad och maken blev nog också lite förbryllad för han började direkt att googla på företeelsen med väldigt låg kroppstemperatur.
"Informationen" han hittade, var i alla fall att det inte är normalt med kroppstemperaturer under 36. Normaltemperaturer kan ju skifta från person till person, men under 36 grader ska den inte ligga.
Man kan dock få sänkt kroppstemperatur om man är dement och den kan även sjunka efter klimakteriet, men på de punkterna kan jag nog inte riktigt räkna in mig i.
Nog för att jag kan känna mig glömsk och virrig ibland, men dement är jag nog inte riktigt än. ;-)
Inte har jag kommit in i klimakteriet än heller och definitivt inte förbi klimakteriet, så den anledningen håller inte heller.
Men sen hittade han något som nog mer kunde passa in på mig. Man kan tydligen få sänkt kroppstemperatur om man fått lägre ämnesomsättning eller under svält.
Jag har ju gått ner i vikt en del och eftersom jag vägt så pass lite, men fortfarande har velat tappa mer i vikt, så har jag ju inte ätit särskilt mycket de senaste månaderna.
Inte tycker jag väl att jag har svultit, direkt, men visst kan jag ju erkänna att jag vissa dagar har haft ett hyfsat lågt kaloriintag som nog kan ha hjälpt till med att sänka min ämnesomsättning.
Så jag gissar ju att min kosthållning ... hur varierad den än må ha varit ... är orsaken till min låga temperatur.

Så ... jag borde väl antagligen börja äta lite mer igen. "Ät mer så kommer du må bättre! Du äter för lite!", är väl ord som en matälskare som jag, egentligen drömmer om att få höra. Jag VILL ju äta massor. Jag VILL ju äta mer än jag gör. Nu har jag ju dessutom nått min målvikt och behöver inte längre gå ner.
MEN ... det är inte lika lätt som det låter. Hur mycket jag än skulle vilja öka på mina portioner eller hur mycket jag än skulle vilja äta lite godare frukostar eller mellanmål, så vågar jag inte riktigt. Inte än. Jag är så otroligt rädd för att gå upp massor i vikt igen, så därför vågar jag inte äta för mycket innan jag känner mig helt trygg med att jag har kontroll över kosten och klarar av att behålla vikten utan att gå upp. Jag vill ha kontroll innan jag vågar öka på mitt matintag mer. Nu är det ju dessutom snart den värsta kalorimånaden på hela året, så därför vågar jag verkligen inte äta mer än nödvändigt på vardagarna. Kanske att det kommer kännas lättare sen efter jul? Kanske att min orolighet kommer släppa mer då? Men just nu känner jag mig hyfsat nojig över den här kommande högtiden, så därför vågar jag ännu inte börja äta så mycket mer.
Visst VILL jag ju äta. Och visst HAR jag ju börjat öka doserna något och har börjat "fuska" lite mer. Men det får nog allt gå i väldigt små steg, för jag är verkligen livrädd för att gå upp i vikt igen. Jag vill ju inte behöva gå på diet med jämna mellanrum, utan jag vill kunna leva som normalt och ha den vikt som jag trivs med utan att gå upp och utan att känna "tvånget" att behöva gå ner.

Julmys fint!

Nu har vi det  fint hemma. Riktigt julmys fint!
Jag vet att det egentligen är i tidigaste laget, men jag upptäckte att det inte fanns någon annan tid än nu den senaste helgen för att fixa hemmet inför julen. Jag jobbar ju liksom på vardagarna och så har barnen en massa aktiviteter alla kvällar, så att julfixa på vardagarna fanns varken tid, ork eller möjlighet till.
Det är ju Lilla jul redan på lördag (och sedan 1:a Advent på söndag), så innan dess brukar jag alltid ha velat julstäda klart och tagit fram det mesta pyntet. Därför blev det bestämt att vi skulle gör allt sådant under den senaste helgen.
Eftersom jag brukar vilja göra en lite mer omfattande städning då, så vill jag gärna att hela familjen hjälps åt. Det går liksom lite fortare då ... och så blir jag lite mindre gnällig än vad jag hade blivit om jag fått göra allt själv. ;-)

Hur som helst, så satte vi igång med städningen direkt efter frukosten på lördags förmiddag och sedan höll vi på precis hela dagen. Mycket plockande, blev det. Mycket dammande, blev det. Mycket sorterande, blev det. Och när kvällen kom så hade vi det så fint och välstädat. Mer städat än på länge ... och det kändes sååå himla skönt. Då kunde man verkligen koppla av och njuta av den resterande delen av kvällen.
Vi hann dock inte julpynta något på lördagen. Men på söndagen tog jag hjälp av barnen med att plocka ner julkartongerna från vinden och så kunde vi sätta igång med pyntandet.
Det var väl främst Amanda som pyntade, dock, men hon är ju så duktig på sådant ... att pynta och dekorera. Själv strök jag julgardinerna under tiden och Viktor hjälpte mig att hänga upp dem.
Jag strök även lite juldukar, som  jag sedan placerade ut på lite olika ställen.

Under tiden som vi pysslade runt med sådant där julfix, så hade vi på julmusik. Riktigt mysigt och stämningsfullt, var det och det blev så vackert. Jag ÄLSKAR verkligen den här tiden på året. Det blir så ljust och glatt och stämningsfullt.
Vi satte ju även upp adventsstjärnor i fönstren och precis när jag var på väg ut ur barnens rum efter att jag hängt upp en stjärna där, så vände jag mig om och tittade mot fönstret och då såg jag att stora snöflingor föll utanför fönstret. TALA om tajming! Mitt i allt julpyssel, liksom! Nu blev ju inte snöfallet särskilt långvarigt, dock, men ändå kändes det just då helt perfekt. WOW! kändes det just i den stunden och en enorm lycka spred sig inombords.

Mot slutet av dagen så pyntade Amanda vår Lillajulgran (ska vara ett sammansatt ord, så det är inte felstavat ;-) ) och då blev det verkligen riktigt stämningsfullt.
Fast julstjärnorna har vi inte haft tända än. De tänder vi nog först till helgen. Men de hänger i alla fall uppe i fönstren helt förberedda inför vad som komma skall.

Jag nådde mitt mål!!!!

ÄNTLIGEN!!!!!!!!
Äntligen har jag nått mitt slutgiltiga viktmål! På ett drygt halvår så lyckades jag komma ner till den vikt som jag hade bestämt mig för. Shit, vad jag känner mig duktig!
Som jag sagt tidigare, så ÄR jag verkligen bra på det här med att gå ner i vikt och det blev ju nu återigen bekräftat.

När jag senast skrev om den här viktminskningen, så var jag ju endast 0,1 kg ifrån målvikten. Men då började jag antagligen slappna av så pass mycket att jag började fuska mer än vad jag borde ha gjort. Det resultarade i en liten viktökning till veckan efter, vilket då gjorde att mitt mål tog något längre tid att nå än vad jag hade hoppats. Men den viktökningen gjorde mig ju också än mer peppad till att jobba ännu hårdare. Det var nog min mest målinriktade vecka under hela det här halvåret. Jag SKULLE nå mitt mål en vecka senare. Det var jag fast besluten att göra. Därför kämpade jag verkligen riktigt hårt. Hårdare än någonsin. Jag blev ju så irriterad över den där viktökningen, så nu skulle jag minsann gå ner massor ... åtminstone så pass mycket att jag skulle nå min målvikt.
Visserligen åt jag julbord på lördagen. Vi var till Sverige och kollade på när sonen tävlade i judo och så åt jag och maken julbord på vägen hem. Men eftersom jag varit så extremt duktig alla andra dagar, så hade jag faktiskt "råd" att unna mig den där julmaten. Det gjorde liksom inte så mycket. Inte efter den där tuffa veckan jag haft och inte heller med tanke på att jag tänkte ha två ytterligare tuffa dagar innan det var dags för min veckovägning. Jag åt faktiskt julmaten med rätt gott samvete också. Jag njöt och blev ordentligt mätt och kände nog lite att jag faktiskt var värd det.

Ja, så kom då tisdagen ... den dagen då det var upp till bevis. Skulle jag ha lyckats med mitt hårda slit? Skulle jag ha nått målet?
Det kändes lite nervöst att ställa sig på vågen den morgonen, men när jag såg siffrorna på vågen så förvandlades nervositeten till en underbar lycka! Yes!!! var min spontana tanke. Yes! Det lyckades!
Över ett kilo hade jag tappat den där sista veckan och nu vägde jag till och med mindre än min utsatta målvikt. WOW! Det kändes verkligen underbart!
Sedan jag började i maj, så hade jag gått ner 12,3 kg. Jag hade gått från BMI 26,5 till BMI 21,6 och jag hade tappat nästan 18,4 % av den kroppsvikt jag hade i våras.
Mitt målmedvetna slit hade verkligen lyckats och shit, vad jag kände mig duktig!
VILL jag, så KAN jag. När jag VERKLIGEN vill och har den här målmedvetenheten, så funkar det verkligen hur bra som helst. Det fick jag än en gång bevisat. Jag är verkligen superbra på det här med att gå ner i vikt!

Jag vet att jag ältar väldigt mycket om det här med viktminskning och att jag är så bra på detta, men saken är den att jag faktiskt känner mig särskilt duktig den här gången. Visst ... jag HAR gått ner mer tidigare och jag HAR gått ner i snabbare takt tidigare. Men ändå känner jag mig mer lyckad just denna gång och det finns flera orsaker till det.

• Jag har haft en väldigt konsekvent viktminskning. Har tappat vikt nästan varenda vecka sedan jag började i maj (har endast haft uppgång 3 veckor och stått still ca 2 veckor). Sådan jämn och regelbunden viktminskning har jag nog aldrig någonsin varit med om tidigare.
• Jag har jobbat på dagarna ... ett vanligt jobb, som ju gjort att man inte kunnat ha fullt fokus på att gå ner i vikt. Det är faktiskt första gången som jag arbetat och viktminskat samtidigt. Har tidigare haft dagarna mer flexibla, vilket då underlättat för mig när jag velat ha full kontroll på min mat. De sista månaderna under viktminskningen som ledde till att jag gick ner till BMI 20,6, så jobbade jag dock. Men då jobbade jag i hemtjänsten och rörde mig typ från morgon till kväll, vilket gjorde det rätt enkelt att tappa vikt utan att behöva tänka så mycket på kosten. Därför räknar jag inte riktigt med den gången. Jag hade ju dessutom redan nått min målvikt då när jag kom tillbaka till jobbet efter mammaledigheten. Allt jag då gick ner var mer som en välkommen bonus och inget nödvändigt.

Så därför känner jag mig alltså extra lyckad den här gången. Shit, vad duktig jag har varit!!!! Skryt, skryt, skryt! ;-) Men just nu så tycker jag faktiskt att jag är värd att få skryta lite extra. Jag känner mig faktiskt väldigt stolt.

Sen tror jag inte att folk kan se att jag faktiskt har gått ner över 12 kilo det senaste halvåret. Folk tyckte nog inte att jag var så stor. Eller rättare sagt, så tänkte de nog inte på att jag faktiskt var lite överviktig (till och med enligt BMI-skalan). Jag dolde nog kroppen så gott jag kunde. Hade ofta stora tröjor eller tunikor, vida klänningar, koftor och mjukisbyxor eller tights.
Jag kunde ju liksom inte få på mig några jeans och jag vägrade att köpa nytt. Dessutom tyckte jag det var hemskt pinsamt att synas i vissa kläder när jag kände mig så oerhört plufsig. Därför blev det väl lite så att jag "dolde" mig under lämpliga kläder. Faktiskt gick det så långt att jag även retuscherade mig själv. Jag hade köpt en ny, ärmlös klänning och lade upp en bild på Facebook där jag hade den klänningen på mig. Visst var det ju JAG på bilden, men ändå inte helt och hållet. När jag såg hur tjocka mina armar såg ut på originalbilden, så blev jag så irriterad och tyckte det var hemskt pinsamt, så därför minskade jag måttet lite grann. Jag är ju hyfsat bra på Photoshop, så det funkade bra att dra in måttet lite så att det såg naturligt ut. Tror inte någon märkte retuscheringen. Fast själv visste jag ju om det och mentalt kändes det inget vidare att se den där originalbilden. Men för andra visade jag ju upp något annat, så därför kan man väl säga att jag lurade i folk att jag var smalare än jag var.
Men nu slipper jag i alla fall luras. Nu kan jag visa upp mig i vilka kläder som helst (hm ... nästan) utan att behöva skämmas och utan att känna något retusheringsbehov och det känns verkligen riktigt bra.

Dock kan jag nu i efterhand ångra att jag inte tog några autentiska före-bilder i våras. Bilder på hur jag "egentligen" såg ut ... utan någon som helst retuschering. Men eftersom jag tyckte det var så hemskt jobbigt att se mig själv på det sättet, så tog jag inga sådana bilder. Jag skämdes ju så över min kropp och ville ogärna vara med på bilder. Särskilt om jag inte hade skylande kläder på mig. Därför kan jag ju nu inte visa upp någon bra före/efter-bild, eftersom jag inte har någon bra bild på mig själv från i våras.

Men ... ni kan ju få se en risig bild på mig från igår kväll istället ...

Jag köpte de här kläderna i Sverige och när Amanda fick se blusen så blev hon något avundsjuk, för hon skulle också vilja ha en sådan. Det har hon önskat sig länge, sa hon.
Fast den här gången tyckte jag ändå att det faktiskt var min tur att får lite nytt.
Dessutom lär det väl inte dröja så jätte länge till Amanda kan börja låna blusen av mig, för det är strl XS och den storleken lär inte ta så jätte lång tid innan hon kan ha.
Det syns kanske inte exakt hur den ser ut, men den är rätt luftig och transparent. Jag har ett svart linne under, eftersom jag inte vill visa mig halvnaken. Riktigt SÅ nöjd är jag inte med min kropp. ;-)
Byxorna är egentligen lite för stora, men det var den minsta storlek jag hittade och eftersom jag så gärna ville ha ett par sådana byxor, så köpte jag dem i alla fall. De är ju inte så stora att de ramlar av åtminstone. De sitter bara inte så hårt åt i midjan ... och det kan ju förvisso vara lite skönt också.
Jag var i alla fall rätt nöjd med köpet. Nu fattas bara en ny klänning också ... den jag hade lovat mig själv efter att målet var nått. Så jag får väl börja leta efter en passlig sådan.
Nu är det ju i alla fall lite roligt att köpa kläder igen. Jag älskar ju kläder och jag älskar att se bra ut i dem. Så nu känner jag mig rätt nöjd. :-)

 

Ärlighet varar längst ...

I fredags fick jag hem en kallelse till neurologen. Det var dags för min halvårskontroll, så jag hade väl lite väntat på det där brevet.
Jag blev dock inte överlycklig när jag såg vilken läkare jag skulle till. Nej, snarare raka motsatsen, faktiskt.
Namnet som stod där, tillhörde nämligen en person som jag hade hoppats på att aldrig någonsin mer behöva återse. Jag blev ju så fruktansvärt glad den dagen han berättade att han skulle dra sig tillbaka och pensionera sig från sina uppdrag på Åland. När jag gick ut från hans rum den gången, så gjorde jag det med ett leende på läpparna. Det kändes som en enorm lättnad eftersom jag längtat efter den dagen sedan första mötet med honom.
Nonchalant, arrogant, allsmäktig, översittare, dryg, okänslig och en enormt dålig människokännare, är ord som jag skulle kunna använda om den personen.
"Gudomlig", "Frälsare", "Fantastisk", "Allvetande", "Bäst", är väl kanske mer ord som sjuksköterskorna på neurologen skulle använda sig av. Där avgudar de nämligen honom och ser upp till honom som om han vore någon slags Gud. En fantastisk frälsare som sänts hit till dem för att lösa allas våra problem. De upphöjer honom till skyarna och vågar inte säga ett ont ord om den människan. "Bättre neurolog finns ju inte att få tag på och vi är SÅ lyckligt lottade av att få ha denna underbara människa här hos oss", verkar det som om de tänker.
Själv har jag dock en totalt annan uppfattning. Jag har tidigare likställt honom med Dr House, här i bloggen. Den rollen skulle passa honom perfekt, för han är verkligen Dr House personifierad.
Ingen kan väl ta ifrån honom att han är en riktigt duktig läkare. Det ÄR han. Han har skrivit böcker, är specialist på MS och forskar i stamcellsbehandlingar. Han har bland annat utfört flera lyckade stamcellstransplantationer, så det skulle jag väl säga är hans stora passion i livet och är antagligen något som gjort honom än mer höjd till skyarna. Så att han är kunnig inom sitt område motsäger jag mig inte. Men det är inte bara just kunnigheten som gör att han påminner om House. Nej, det är även hans generella attityd gentemot sina patienter. Om man inte är "tillräckligt" sjuk, så är man inte särskilt intressant. Om man inte är jättesjuk i sin MS, så verkar han tro att man inbillar sig alla symptom och det ger honom rätt till att strunta i vad patienten har att säga. Är man inte tillräckligt sjuk, så är man inte viktig och inte värd särskilt mycket i hans tycke. Ett exempel på denna nonchalans, är till exempel när han ställde en fråga till mig och samtidigt började läsa på datorskärmen. Han var alltså inte intresserad av mitt svar och därför lät jag istället bli att svara. Jag pratar inte med folk som inte lyssnar. Då håller jag hellre tyst.

 Han klarar heller inte av att man ifrågasätter honom eller olika behandlingar. Då blir han argsint och känner sig antagligen påhoppad. "Han vet ju bäst om allt, så ingen annan bör lägga sig i över huvud taget. Det är ju bara han som vet. ALLT!". Han är inte heller särskilt bra på att ta människor, så om man är en känslig person som inte är supersjuk, så kan man få en del problem hos honom ... och känna ett visst obehag. Så därav min liknelse med Dr House.

Jag brukar ju egentligen aldrig ha svårt för folk. Jag brukar komma överens med de flesta. Därför blev jag rätt fundersam över varför det inte funkade med denna läkare. Jag KUNDE verkligen inte tycka om honom. Men saken var ju den att han gjorde en sak som är bland det värsta man kan göra mot mig ... nämligen att insinuera att jag skulle inbilla mig symptom, ha psykiska besvär och fiska efter att bli sjukskriven. Jag, som är i princip så långt ifrån en hypokondriker som man kan komma. Jag har en alltför hög arbetsmoral (något som även arbetsgivare påtalat), är så gott som aldrig sjukskriven och jobbar in i det sista. Om jag stannar hemma från jobbet, så är jag verkligen riktigt sjuk ... ELLER att jag är rejält handikappad, med exempelvis ryggskott (även om jag faktiskt jobbat med ryggskott också). Jag uppsöker nästan aldrig läkare och när jag väl gör det, så har det troligtvis gått väldigt långt. När jag fick mitt första skov till exempel, så gick jag till läkare först efter att halva kroppen varit totalt domnad under två dygns tid.
Därför förstår jag inte alls hur någon kan ta mig för inbillningssjuk, eftersom det är så långt ifrån mig som det bara är möjligt. Jag går ju sällan till läkare eftersom jag inte vill bli misstrodd och jag tar åt mig något oerhört när detta så sker.
Jag hatar verkligen när folk inte tror på mig och vid ett av besöken hos denna läkare så blev jag nog rätt hysterisk efter att han insinuerat att jag skulle inbilla mig. Jag är rätt bra på att sätta mig in i hur andra människor tänker och förstår ofta vad de menar utan att de säger det rakt ut. Är också en rätt bra människokännare. Därför behövde han ju inte säga att han inte trodde på mig. Det kände jag så tydligt att han inte gjorde och det gjorde mig otroligt ledsen, arg och frustrerad.
Tyvärr är jag ju en alltför känslig person och börjar fort gråta ... särskilt när jag känner mig misstrodd. Därför började jag ju grina ... mest av ilska, faktiskt ... och då tog han ju för givet att jag var psykiskt sjuk och skulle behöva träffa en psykiater. Att höra detta gjorde ju mig ju bara ÄNNU mer hysterisk, vilket troligtvis inte gagnade min sak. Men jag kunde inte hjälpa det just då. Kände mig så hemskt arg, ledsen och frustrerad och ville helst bara hem och skrika. Eller ... nja ... HELST hade jag nog faktiskt velat klippa till honom. :p Men jag tror ändå inte riktigt på våld, och är alltför snäll för att gå till fysiskt angrepp.

Hur som helst, så bestämde jag efter det läkarbesöket att jag aldrig mer skulle berätta för honom hur jag mådde. Jag skulle bara gå dit och säga: "Allt är bra" och sedan få undersökningen avklarad så fort som möjligt. Han trodde ju ändå inte på mig.
Så blev det också. Under de efterföljande kontrollerna så var jag så neutral som jag bara kunde. Det var enklast och lugnast på det sättet. Jag är ju bra på att ignorera mitt mående, så det funkade bra att låtsas som om allt var bra och att jag mådde så bra som han tyckte att jag borde må ... som den mallen han placerat mig i. Så väntade jag bara på att han en dag skulle säga att han skulle dra sig tillbaka.  

Den dagen kom så tillslut en dag och vi fick en ny, helt underbar neurolog. Hon var då raka motsatsen till den tidigare läkaren. Hon brydde sig och hon lyssnade och redan vid första besöket, så insåg hon hur pass hög arbetsmoral jag har. Hon förstod direkt att jag alltid tänker på andra före mig själv och att jag jobbar in i det sista. Hon läste av mig med en gång, något som "Dr House" missat totalt under de år som jag gick hos honom. Jag kände mig äntligen förstådd och äntligen vågade jag vara ärlig vid läkarbesöken.
Därefter påtalade hon nästan varje gång att jag borde tänka mer på mig själv och inte bara vara snäll mot alla andra hela tiden. "Världen faller inte ihop för att jag inte kommer till jobbet en dag", något som jag verkade tro. Jag har ju, som sagt, till och med jobbat med ryggskott. Proppade bara i mig en massa superstarka värktabletter först, så funkar det ju ... hm ... hyfsat.

Att antyda för en person som i princip aldrig är sjukskriven (trots sjukdomar eller åkommor) att hon är hypokondriker, är ungefär som att säga till en anorektiker att hon är tjock.
Vad händer DÅ? Jo ... anorektikern börjar antagligen äta ännu mindre och den som arbetar för mycket arbetar troligtvis ännu mer och drar sig ännu mer för att uppsöka läkare. Så blev det ju förstås för mig också. Så fort jag kände av någonting så tänkte jag: "Jag inbillar mig väl bara?" och det är ju inte särskilt bra att det leder till sådana tankar.

Men så hade jag ju fått den där underbara läkaren. Men säg den lycka som varar för evigt. :-( I början av detta år blev det klart att hon skulle sluta och flytta till Sverige. Suck!
I juni jobbade hon sina sista dagar och sedan stod vi helt utan neurolog. Inte en vidare rolig situation eftersom det inte är särskilt enkelt att få tag på bra neurologer. Så visade sig ju vara fallet också. ÅHS har sökt en efterträdare ända sedan hon slutade, men har ännu inte lyckats hitta någon.
Jag hörde ju dock via en bekant att den tidigare konsulten var på väg tillbaka igen och det gjorde mig naturligtvis orolig och irriterad.
Så fick jag då den här kallelsen till honom och kände spontant att jag absolut inte har något behov av att träffa den där människan igen. Jag hade ju verkligen hoppats på att den eran nu var över.
Därför bestämde jag mig för att lämna återbud till den här halvårskontrollen. Jag mår inte sämre än annars, har inga riktigt akuta besvär och jag behöver inget förnyat recept. Därför är det inte nödvändigt att träffa honom just nu.

Så skrev jag igår ett mail till min neurologsköterska och i det mailet var jag väldigt ärlig. Jag berättade att jag inte behövde komma på kontrollen och jag berättade även varför ... den helt sanningsenliga versionen. Jag förklarade hur jag kände och varför jag kände så och gjorde nog helt klart för henne att det helt och hållet berodde på läkaren. Det var inte så att jag öste ur mig en massa plumpa och oövertänkta uttalanden, utan jag var nog väldigt saklig ... fast på mitt eget, känslosamma sätt ... och jag blev väldigt nöjd efter att ha skickat iväg mailet.
Det är nog inte så många som vågar gå till angrepp på deras gudomliga läkare, men jag vet att jag inte är ensam om liknande känslor för honom. Det har jag förstått efter att han slutat här. Jag vet till exempel om personer som vägrar att besöka neurologen så länge som han är den läkare man har att tillgå, så det är inte bara mina åsikter och känslor som är konstiga. Fler känner precis som jag. Bara att få vågar säga det rakt ut.
Jag vågade nog heller inte säga så mycket tidigare, men nu kände jag att jag inte ville vara snäll och tyst längre. Jag ville vara ärlig och vill inte längre lida i det tysta.
Jag berättade för sköterskan att jag inte har något behov av att träffa honom nu, utan väntar med kontroll tills det finns någon annan läkare att tillgå.
Jag avslutade bland annat mailet så här: "Det är ju ändå inte så att jag är symptomfri. Det är jag aldrig. Men jag vill inte träffa en nonchalant läkare som inte lyssnar och som inte bryr sig. Då klarar jag mig hellre själv."

Sen fick jag svar från henne rätt snart efteråt, där hon skrev att hon tyckte det var väldigt ledsamt att jag kände på det sättet. Men så sa hon också att hon skickar en ny kallelse efter att det kommit någon ny läkare, vilket troligtvis kommer ske i vår. Så jag kände mig rätt nöjd med det svaret. Det kändes också skönt att ha delgett mina åsikter om deras underbara konsult. ALLA är liksom inte lika förtjusta i honom och för en gångs skull kändes det riktigt skönt att vara helt ärlig! 

SÅ nära!

Sååå nära! Jag var sååå nära att nå mitt slutgiltiga viktmål i morse. Endast 0,1 kg ifrån. Attans, kändes det lite som. :p Men vaddå ...? Jag känner mig faktiskt rätt nöjd ändå, eftersom jag faktiskt tappade 0,6 kg den senaste veckan och hela 1,4 kg de senaste två veckorna och det är faktiskt en rätt bra bedrift när man väger så pass lite som jag gör. Faktiskt så känner jag mig superstolt över vad jag har lyckats åstadkomma. Shit, vad jag är duktig på detta!
Japp ... nu blir det ett sådant där skrytsamt viktinlägg igen ;-) ... men jag känner mig ju så himla glad och stolt över mig själv, så därför känner jag ett stort behov av att berätta detta för alla andra också.

Idag är det exakt 6 månader sedan jag började den här viktminskningen och jag lyckades då nästan att tappa de 12 kilon som jag hade satt upp som slutgiltigt mål. Det innebär ett snitt på nästan 0,5 kg i veckan, vilket jag tycker är en helt lagom takt för en knappt överviktig tjej.
Jag hade ca 26,5 i BMI när jag började i maj och nu har jag tagit mig ner till ett BMI på 21,8 (eller 21,795 för att vara exakt). Är det inte bra, så säg? Har tappat ca 17,8 % av den vikt jag hade i våras, så det känns helt okej, måste jag säga.
Så här bra har jag inte lyckats gå ner på flera år, men nu var jag verkligen riktigt motiverad och extremt målmedveten och därför har det funkat bättre än på länge. Dessutom har det underlättat att även maken varit med på "hälsospåret" den här gången . Det har gjort det så mycket enklare för mig själv eftersom det blivit färre pizzor och annan snabbmat det senaste halvåret.

Man brukar ju säga att de sista kilona är de allra svårast att bli av med, men egentligen kan jag inte helt hålla med om det påståendet. Jo, visst är det svårare att bli av med de sista kilona om man fortsätter att äta samma mängd som tidigare. Om man äter i snitt 1500 kalorier om dagen när man väger 65 kg och då går ner i vikt på det, så är det väl självklart att man inte går ner lika mycket om man väger 58 kg och forstätter att snitta 1500 kalorier dagligen? Man väger ju då mindre och bränner därmed inte lika mycket kalorier, så därför måste man då minska ner sitt energiintag för att kunna ha en fortsatt bra viktnedgång.  Alternativt att man kör hårdare med träningen så att man bränner fler kalorier. Men eftersom jag själv går ner i vikt enbart med hjälp av kosten, så är det därför det ämnet som jag fokuserar mig på.

Som jag sa, så brukar man säga att de sista kilona är svårast att bli av med, men personligen så har det nästan gått bättre nu de sista veckorna. Nu har jag ju känt att målet varit så nära, så därför har det varit enklare att minska ner på kosten och hålla igen lite extra. "Jag är ju snart klar",  har jag tänkt och så skippar jag müsslin på morgonen för att spara några av mina dagliga kalorier. Det låter antagligen alltför strikt, och kanske aningen fanatiskt och till viss mån vrickat? Men eftersom jag nu måste äta så pass lite för att kunna gå ner, så måste jag dra in på så mycket kalorier som jag bara kan.
Inte drar jag ju heller in på allt. Jag äter fortfarande mat och unnar mig nåt lite extra på helgerna. Men däremot försöker jag nog hålla igen på det mesta nu under vardagarna. Jag vill ju så gärna nå det där målet ... målet som nu är så sjukt nära. Därför är jag nog nu lite väl hård mot mig själv.
Vissa dagar kanske jag äter aningen för lite. Men det är ju inte så att jag svälter. Jag går väl hungrig lite oftare nu än tidigare, dock, men snart är jag ju äntligen klar! Snart kan jag släppa lite av min stenhårda kontroll. Fast helt kommer jag aldrig kunna släppa kontrollen. Jag vill inte hamna på övervikt igen. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig mer bli överviktig, men ändå hamnade jag plötsligt på ett BMI högre än vad som klassas som normalvikt. Därför har jag ju nu förstått att det inte funkar att släppa helt på den där kontrollen. För någon som tidigare lidit av viktproblem, så funkar det inte att släppa på all kontroll.
Jag vet att det antagligen låter fanatiskt, men faktum är att jag MÅSTE ha koll på allt jag äter även efter att jag nått den vikt jag vill ha. Annars kan en plötslig viktökning komma som en väldigt obehaglig överraskning en dag. Som tidigare fetto, så är den strikta kollen helt nödvändig om man vill hålla sig kvar på sin önskevikt. Antagligen är det svårt för smala människor att förstå. Men detta med vikten är verkligen en daglig kamp.

Nu är ju jag i normala fall rätt bra på att ha den här kollen. Åtminstone har jag alltid tidigare varit det. Få, som jag lärt känna efter att vi flyttade till Åland, har nog svårt att förstå att jag någonsin har varit tjock. Jag är ju så liten.
Men därför känns det också lite extra jobbigt. De flesta tror antagligen att jag är en av de lyckligt lottade människorna som blivit liten av naturen och slipper tänka så mycket på min vikt. Men faktum är att jag får jobba extremt hårt för att behålla min vikt (eller gå ner vid tillfällen då jag ökat något). Det är en oerhörd kamp alla dagar och jag får slita nåt oerhört för att hålla mig inom normalt BMI.
Det är lite som ett osynligt handikapp. "En gång tjockis, alltid tjockis"! På ytan kanske jag ser ut som en rätt liten och hyfsat smal person, men inuti är jag fortfarande en tjockis som bara längtar efter en massa god mat och underbara efterrätter.
Jag har ju ändå som måtto att "allt är tillåtet", men ändå måste jag ju begränsa mängden. Jag kan inte äta hur mycket jag vill och jag kan inte heller äta onyttigheter alltför ofta. För en matälskande människa, som jag är, så är det inte alltid helt roligt att behöva begränsa sig på det viset. Men jag vill verkligen inte bli tjock igen. Jag älskar ju att vara smal! Därför måste jag ha den här strikta kontrollen ... forever.
Om man aldrig har haft några viktproblem och aldrig heller har varit särskilt intresserad av mat, så tror jag det kan vara lite svårt att sätta sig in i min situation. Men jag tror definitivt att andra f.d tjockisar kan känna igen sig i mina tankar.

Jag roade mig lite ikväll med att sätta ihop en före/efter-bild över den här senaste viktminskningen, men tyvärr brukar jag liksom ha en tendens att sky kameran när jag känner mig alltför obekväm i min kropp. Därför har jag inga bra bilder av mig sedan i våras, då jag hade min viktmässiga toppnotering på flera år. Så istället tog jag en före-bild från förra året, då vi var i Turkiet och då jag nog vägde flera kilo mindre än vad jag gjorde nu i maj. Men visst kan man väl ändå se en viss skillnad?

Bilden till vänster togs sommaren 2012, medan den till höger togs idag (november 2013)

Nu blir detta inlägg väldigt långt och jag är inte riktigt klar än. ;-) Jag har ytterligare en sak som jag vill ta upp ...
Under den här 6-månadersperioden, så har jag ytterligare fått bekräftelse på att jag faktiskt är väldigt duktig på det här med att gå ner i vikt och efter att jag nu har använt den här appen, så har jag blivit alltmer säker på att ALLA kan gå ner i vikt om man gör som jag (alla, som inte har något bevisat ämnesomsättningsfel, vilket är tämligen ovanligt). Gör man på "mitt sätt", så går man garanterat ner i vikt.
Jag tror inte på några som helst metoder. Ät vanlig kost, men gör av med mer energi än du förbrukar! Svårare än så är det faktiskt inte!
Dock måste man vara väldigt konsekvent och ha en enorm självkontroll.
Jag har nog hört åtskilliga människor som sagt "Jag kan inte gå ner i vikt" eller "Jag går upp så fort jag äter kolhydrater". Skitsnack! säger jag då. Skitsnack och ursäkter! OM man verkligen VILL gå ner ... alltså VERKLIGEN vill gå ner ... då klarar man det absolut på mitt sätt.
Felet som många gör, är att de äter alldeles för mycket. Folk tror att de kan äta mer än de borde göra. De tycker att de inte äter så mycket, men oftast tar de ändå för stora portioner. Jag frågade häromdagen en person om hon testat att skriva upp allt hon åt, varpå svaret blev att hon gjort det. Men jag tvivlar då på om hon verkligen skrev upp exakt varenda gram. Det räcker inte med att skriva upp VAD man äter, utan man behöver även skriva upp MÄNGDEN. Mängden, är jätte viktig för att få koll på sitt exakta kaloriintag. De flesta som påstår att de inte kan gå ner i vikt äter troligtvis alltför stora mängder.
Stoppa i dig färre kalorier än du förbrukar, så går du garanterat ner. Om jag kan göra på detta sätt och tappa vikt i princip varenda vecka trots att jag inte ens är överviktig längre, så funkar detta även för överviktiga personer. Alla kan gå ner i vikt ... OM man verkligen vill. Fast alla orkar inte vara så konsekvent som jag är och alla har inte min karaktär. Många försöker söka sig genvägar till viktminskning och kör mer kortsiktiga dieter som de tröttnar på så småningom och sedan genererar en viktökning istället. Min "metod" är ju ingen genväg. Det är mer en livslång lösning som är mer hållbar om man man är ute efter något mer varaktigt.
Eftersom jag älskar mat ... egentligen ALL mat ... så vill jag inte ge upp någonting helt och hållet. Därför använder jag mig av detta sätt, som innebär att jag inte behöver försaka någonting som jag tycker är gott. Men mängderna har jag självklart fått ge upp. Även om jag nog tillåter mig själv att "fuska" någon gång också, och tillfälligt får äta lite mer. Huvudsaken är väl den att jag inte stannar kvar i de där mängderna, utan mer ser dem som engångsföreteelser.

Hur som helst, så är jag ju alldeles strax klar med den här viktminskningen och då kan jag äntligen börja äta något större portioner igen. Vill ju hellre äta för att bibehålla vikten än för viktnedgång, för det är en viss skillnad. Sen ska jag se till att inte komma upp till så höga vikter igen. Det tog ändå ett halvår att komma ner till den här vikten och även om jag faktiskt är rätt bra på att gå ner i vikt, så tycker jag ändå inte att det är sååå roligt att viktminska. :p

Blev riktigt rörd

Den här senaste helgen var det judoläger här på Åland och nu ville även Amanda vara med på detta läger. Viktor har ju redan varit med på flera stycken, men för Amanda var det första gången.
Hon hade egentligen inte tänkt sova över, utan vi hade nog planerat för att ha henne hemma på natten. Men när vi kom till judosalen på lördagsmorgonen, så ändrade hon sig plötsligt. Det var väl några tjejer från hennes träningsgrupp som hade tänkt sova där, så då kände hon väl att hon också ville stanna kvar med dem. Så då checkade vi av med tränarna att det skulle gå bra och så lovade vi att komma tillbaka senare med övernattningsgrejer till henne.

Även om nu barnen var där på läger, så kollade jag och maken faktiskt på de flesta träningspassen. Jag tycker ju det är rätt kul att titta på och framförallt är det roligt att kolla på Viktor, som man annars inte ser träna så mycket längre.
Den här gången var det även ett gäng tonåringar från Fagersta (i Sverige) som kom hit på lägret och det var verkligen riktigt roligt ... och nyttigt för de Åländska ungdomarna. De är ju inte så många, så det är väldigt bra att de får möta lite annat folk och får mer variation i träningen och får testa på nya motståndare. Så det var riktigt kul att få hit svenskarna till lägret.

Jag måste ju också säga att som mamma kände jag mig så fruktansvärt stolt över att se Viktor "in action" nu i helgen. Han är en otroligt mogen och ansvarsfull 13-åring och jag blev riktigt rörd när jag såg honom träna.
Det var inte bara det att han var duktig (även om han ju är det också, förstås), utan det jag blev mest stolt över var hans agerande gentemot sina motståndare på mattan. Han verkar ha någon slags inbyggd tränarimpuls, som bara längtar efter att få lära ut allt han kan. Det var ju nämligen så att vid ett flertal tillfällen, när han mötte någon som han var avsevärt mer erfaren än, så tipsade han dem om vad de kunde göra och hur de skulle göra för att lyckas bättre och så var han riktigt peppande ... precis som om han vore en tränare. Det var ju egentligen meningen att de skulle brottas (vilket de ju gjorde också), men istället för att brotta ner motståndarna, så lärde han DEM hur de skulle brotta ner HONOM. Ingen hade ju sagt åt honom att göra på det viset, utan det föll sig nog helt naturligt för honom. Han verkar verkligen älska att lära ut och antagligen känns det roligt att han faktiskt KAN någonting riktigt bra.
Själv satt jag vid sidan av och bara log ... och fick nästan tårar i ögonen av stolthet. Det var otroligt roligt att se hans agerande gentemot dessa mindre erfarna jodokas.
Sen var det ju förstås roligt att se honom träna också. Han har utvecklats enormt, tycker jag. När han nu gjorde framåtfall, så visade han en enorm självsäkerhet. Det gick fort, snabbt, kraftfullt och självsäkert. En avsevärd skillnad mot sådana som inte tränat så länge. Han såg verkligen riktigt proffsig ut.

Sen berättade också Viktor att han och några till killar hade fått hålla lite ordning i judosalen när de skulle sova på natten. Det var tydligen några småkillar som inte kunde sluta prata på kvällen och ingen vaken vuxen fanns i salen, så då hade våra fina tonåringar sett till att killarna blev tysta. De hade bland annat gått dit och särat på de snackiga pojkarna. Det tyckte jag var väldigt ansvarsfullt av dessa 13-15-åringar. Otroligt moget och ansvarsfullt och det gjorde mig också otroligt stolt. :-)

Sen kom söndagen och då inleddes Amandas träningspass med lite gruppfotografering. Just nu har jag dock bara en rätt risig mobilbild att tillgå, så det får duga tillsvidare.

Här är en del av alla lägerdeltagare (+ tränarna)

Efter fotograferingen drog de yngre barnen hem (de under 10 år) och det var dags för de äldre barnen och ungdomarna att träna. Ungdomarna hade dock redan tränat ett tag, eftersom de hade fått vara med på de yngre barnens träningspass. Men för Amanda blev det dagens första ... och enda träning.
Denna träning blev rätt tuff och de fick även träna en del på armlås, något som Amanda egentligen är ALLDELES för ung för att använda sig av. Man får inte köra det förrän man är 13-14 år, egentligen. Varken på tävling eller träning är det tillåtet, men på läger kan man få prova på. Amanda tyckte nog dock att det var lite läskigt, så jag kan nog förstå varför det är åldersgräns på greppet. Vill det sig riktigt illa så kan man ju bryta av armen, så det gäller ju att man stoppar i tid och att den i underläge säger till när man vill avbryta.

Så var ju både radion och tidningen på plats för att göra en lite kort bevakning av lägret och tidningen fick ju till en liten intervju med Amanda innan det blev dags för hennes andra lördagsträning.
Så idag fanns min kära dotter med i den ena av våra morgontidningar ...

Från dagens Nya Åland (det är Amanda som sitter på knä)

Hur som helst, så hade nog båda barnen haft det riktigt roligt på lägret. Det hade gått bra för Amanda att sova där och hon hade knappt saknat oss alls, sa hon, så det kändes ju riktigt skönt att höra. Då kanske hon vågar sig på liknande saker fler gånger.
Fast de var nog lite slut sen efteråt. Framförallt Viktor. Han hade ju haft dubbelpass på söndagen och hade ont på alla möjliga ställen. Ont hade han idag också, så därför stannade han hemma från dagens träning, så får han ta nya tag på onsdag istället. Han hade ont i nacken och ville inte riskera några skador före nästa tävling, sa han. Den 16:e november är det dags.
Så nu har han ju två vilodagar tills det blir träningsdags igen och det borde väl antagligen räcka för att återställa kroppen mer efter helgens intensiva träningspass.