Var tar tiden vägen?

Att det ska vara så himla svårt att få tid med allt man borde! Eller allt man skulle vilja. Fattar egentligen inte var all tid tar vägen??? Det känns som om det finns någon hemlig makt som stoppar undan minuterna utan att man märker något. Helt plötsligt har ju tiden gått och man har inte hunnit med ens en bråkdel av vad man hade tänkt sig.
Jätte konstigt!
Jag hade ju tänkt att jag skulle få så mycket mer tid nu i höst. Nu, när jag gör uppehåll med mina sånglektioner och nu, när jag slutfört kursen i webbdesign (tror inte jag berättat det tidigare i bloggen, men jag klarade den kursen och fick därmed 7,5 hp avklarade). Det borde väl ge mig MASSOR av tid över?
Men icke!
Jag har ju visserligen påbörjat en annan kurs nu istället ... en kurs i Typografi och texthantering ... och eftersom jag kom in på en sen reservplats, så ligger jag rätt långt efter och måste väl jobba ikapp en del. Kanske att de studierna kan ha lagt en del extra tid av de timmar jag har till förfogande?
Jag har dessutom börjat baka eget matbröd, vilket nog också tar en del av den där extratiden. Inte tycker jag väl att det är så hemskt tidskrävande, egentligen. Det är ju mest jästiden som tar tid. Men man blir ju ändå rätt låst under bakningen och visst tar det ju längre tid att baka själv än att köpa brödet på affären.
Ja, så har ju Amanda mer träning nu. Judo tränar hon två gånger i veckan (tidigare var det bara en) och även om jag egentligen inte BEHÖVER följa med henne dit, så tycker jag ju att det är rätt kul att titta på.
Så har hon dans en dag i veckan också och behöver skjuts dit och hem ... även om hon hittills ofta har fått skjuts av kompisar som också ska dit.
Sen har vi det här med min viktminskning. Det låter kanske inte som någonting som skulle kunna ta extra lång tid, men det tar faktiskt längre tid att gå ner i vik än att inte göra det. Matplaneringen tar längre tid, att försöka laga nyttigare mat tar längre tid, att väga maten tar längre tid och att skriva upp allt man äter tar tid. Så visst tar det längre tid att gå ner i vikt. Det är dock en tid som jag gärna lägger ner, för det har gått otroligt bra för mig att vara så här strikt och noggrann. Har gått ner samtliga veckor förutom 3 sedan jag började i maj. 1 vecka gick jag upp i vikt och två av veckorna har jag stått still. Resten har genererat viktnedgång, vilket känns riktigt superkul!!!! -9 kg var det i tisdags, vilket innebär en viktminskning på knappt 12 %. Yeay!!!!

Så ... visst finns det väl en del orsaker till att man inte riktigt hinner med. Jag har ju dessutom inte mått helt bra i kroppen den senaste tiden. Det känns som om jag går med biverkningar av min medicin alla dagar. Känner mig riktigt mörbultad för det mesta. Men ... jag försöker väl ändå hålla skenet uppe så gått det går och försöker hinna med så mycket jag känner att jag orkar med. Men ibland ... rätt ofta ... så känner jag bara för att slappa.
Så det kanske egentligen inte är så hemskt konstigt att tiden bara försvinner iväg?

Min duktiga pojke

Idag var Viktor med som hjälptränare på Amandas judo, så då blev det ju lite extra spännande för mig att vara åskådare. Ville ju se hur sonen skötte sig. ;-)
Det var egentligen första gången som han var hjälptränare på det här sättet. Han var ju med och hjälpte till vid en prova-på-dag i somras, typ ... en slags sommarklubb, där de testade olika sporter och hade med judo en av dagarna. Men han har aldrig varit med som tränare under någon av de vanliga träningarna tidigare, så detta var nog hans debut.
Jag antar att det kommer bli lite varierat tränarutbud nu på torsdagarna för Amanda, för den ordinarie tränaren har kommit in på en kurs som går precis den tiden och därför har de varit tvungna att sätta in en annan huvudtränare ... en som annars bara brukar vara hjälptränare. De senaste två gångerna har en 15-årig kille varit med som hjälptränare. Han har grönt bälte, precis som Viktor. Men det har väl hittills inte fungerat så där jätte bra. Första gången (för två veckor sedan) var det riktig kaos. Visserligen hade då den ordinarie tränaren lovat komma, så de blev väl lite tagna på sängen när hon inte dök upp. Därför blev väl träningen totalt improviserad och det funkade inget vidare. Amanda sa efteråt att det hade varit den tråkigaste träningen någonsin, så det var ju inget vidare betyg.
Sen hade de ju planerat bättre till gången efter och då fungerade det betydligt bättre. Visserligen fanns den ordinarie tränaren med vid sidan av mattan och kunde hjälpa till lite grann vid behov.
Men den här veckan fanns hon inte på plats, så nu var det bara den "nya" torsdagstränaren och så två tonåriga judokas ... Viktor, som snart fyller 13 och en annan kille som är 14 år.

Problemet med den här nya huvudtränaren är att hon knappt kan svenska. Hon är från Rumänien och förstår nog ganska bra. Men däremot så pratar hon inte mycket, vilket ju komplicerar en del. Hon kan ju då inte förklara så bra och barnen blir lätt villrådiga eftersom de inte fattar vad hon vill att de ska göra.
Men Viktor är inte rädd för att prata. ;-) Han var nog idag den som pratade allra mest. Han förklarade vad de skulle göra och hur de skulle göra. Tränaren viskade till honom vad de skulle köra för övning och så vidarebefordrade han det till barnen sen.
Det var inte bara det att han vidarebefordrade övningar, utan han var även väldigt aktiv med att gå runt bland barnen och hjälpa till så att de fick till det korrekt. Om de gjorde fel, så påtalade han det och visade hur de skulle göra för att få det rätt.
Han var faktiskt riktigt duktig och försökte verkligen vara en bra tränare. Han peppade också barnen och sa "Bra" när de gjorde något bra.

Viktor förklarar för en liten judoka

Viktor syns i bakgrunden, där han berättar något för pojkarna

Jag kände mig faktiskt riktigt stolt över min duktiga pojke. Han verkade kunnig, förklarade enkelt och pedagogiskt och det såg nog ut som han tyckte det var lite kul att lära ut.
Amanda var också mycket nöjd med honom. Eftersom barnen var ojämna par, så fick hon även möjlighet att mot slutet köra lite randori (vet ej hur det stavas) med (mot???) honom och det tyckte hon var väldigt kul! Så hon vill nog gärna ha storebror som tränare fler gånger. :-) Jag tror faktiskt att hon också var rätt stolt över honom.

Så trött

Jag hade tänkt att jag skulle blogga idag. Jag hade tänkt skriva ett jättebra inlägg. Ett fyndigt och genomtänkt inlägg och jag hade väl en hyfsad ide.
Men ... nu blev det inte riktigt att jag orkade med att få till det där superbra inlägget som jag hade tänkt mig. :-( Så jag får väl skjuta upp det till en annan dag istället. Till dess får ni hålla till godo med detta småtrista blogginlägg. Småtrista ... och antagligen även lite gnälliga ... för just nu känner jag mig så orkeslös att jag inte alls orkar med att vara särskilt kreativ eller fyndig.

Det är ju så att jag de senaste dagarna har känt mig så fruktansvärt slut. Känner mig alldeles mörbultad i hela kroppen och jag är trött ... verkligen riktigt TRÖTT.
Jag antar att det är min MS som spökar, men kanske även det faktum att jag inte haft så mycket tid att träna den senaste tiden. Det var enklare under semestern, men när jag började jobba igen blev det betydligt svårare att hinna med. I början försökte jag en del i alla fall, men sen blev jag sjuk och fick göra uppehåll på över en vecka.
Sen trotsade jag ändå min trötthet i måndags och körde ett pass zumba, men det kändes bra tungt. Fast ikväll ... när jag hade kunnat ta mig tid till zumba, så klarade jag inte av att köra igång över huvud taget. Jag orkade inte alls tänka på någon träning. Är ju bara så sjukt slut i hela kroppen, så istället tog jag mig ett varmt, skönt bad.

Eftersom kroppen känner sig så mörbultad, så kan det trots min trötthet vara lite svårt att somna på kvällarna. Det strålar ju sådant utmed benen och känns hemskt obehagligt. Men däremot sover jag otroligt bra efter jag väl somnat. Kroppen känns ju så tung, så därför blir det en jätte skön och djup sömn på natten. Känner mig som fastlåst i madrassen och alldeles lugn och det är en otroligt skön känsla.
Om tyngden och tröttheten skulle koncentrera sig till enbart nattetid, så vore det väl inga problem. Det vore väl egentligen det mest ultimata. Men tyvärr så håller det ju i sig även efter att mitt mobillarm ringer på morgonen. När jag stängt av ringningen och det blir dags att stiga upp, så känns det precis som om en osynlig magnet vill hålla kvar mig i den varma, sköna sängen ... och jag måste nästan SLITA mig upp därifrån. Jag lyckas ju ändå ta mig upp hyfsat fort, men de här senaste dagarna har det verkligen känts riktigt, riktigt jobbigt.
Sen blir det ju alltid bättre en stund efter att jag kommit upp och visst funkar väl dagarna rätt bra trots allt, men sen återkommer den här extrema tröttheten mot kvällningen igen. Ja, egentligen börjar den väl smyga sig på redan på eftermiddagen, men inte så pass mycket att jag inte klarar av att jobba. Det går nog riktigt bra, ändå. Fast kvällarna känns tunga.



Annars har ju min MS känts väldigt obesvärande det senaste halvåret, typ, men just nu känns det aningen jobbigt. Men, men ... det blir väl förhoppningsvis bättre snart igen. Kanske om jag försöker få mer sömn på nätterna? Kanske det skulle kännas bättre då? Får väl försöka med det.

Blev stum

För ovanlighetens skull, så har jag faktiskt nu varit hemma från jobbet i två dagar. Jag är ju annars en sådan person som verkligen ALDRIG sjukskriver mig. Jag går liksom till jobbet no mather what.
Tidigare har jag sagt som så att de enda orsakerna som får mig att stanna hemma är om jag har feber eller om jag är extremt handikappad (typ har ryggskott eller liknande). Men den här gången valde jag att stanna hemma för en "vanlig" förkylning.
Fast så värst vanlig kan jag väl ändå inte påstå att den var. Det hör ju nämligen inte till vanligheterna att jag blir helt stum när jag är förkyld. Hes brukar jag alltid bli ... som jag nog nämnt åtskilliga gånger här i bloggen ;-) ... men den här gången tappade jag rösten helt och hållet.
Det började egentligen i lördagsmorse. Jag hade ju varit lite småförkyld någon dag då redan, men så blev jag hes på lördagsmorgonen. "Som vanligt", tänkte jag ju då. "En helt vanlig förkylning".
Så påbörjade vi lördagssysslorna ... städning stod på schemat för dagen ... och veckohandling. Jag hade även tvättstuga på eftermiddagen. Förkyld, var jag ju ... hostade och var hes ... men försökte ändå fixa allt som skulle fixas i den takt jag orkade.
Sen blev det dags för lunch och under diskussionen vid matbordet, så upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde få fram ett ord längre. Jag öppnade munnen, men ut kom bara luft. Jag var inte längre hes. Jag hade blivit STUM! Rösten var helt borta!
Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare. Min röst hade kapats helt och hållet och jag kunde inte prata hur mycket jag än ville ... och det var verkligen FRUKTANSVÄRT!

Så då insåg jag ju att jag nu var tvungen att hålla tyst tills rösten kom tillbaka igen.
För en babbelmaja som jag, så kändes det verkligen som värsta tortyren. Jag vill ju kunna diskutera och har åsikter om det mesta ;-) ... men nu var jag tvungen att endast lyssna på när de andra i familjen pratade. Så hade jag mobilen nära till hands, så jag kunde skriva ner en anteckning om jag absolut var tvungen att säga någonting.
Det var verkligen otroligt frustrerande när jag hade en massa saker att säga, men inte kunde få fram något. Fy, vad jobbigt jag hade det.
Men jag tror att familjen tyckte det var lite roligt. ;-) Äntligen hade de fått tyst på mig!
Det tyckte de säkert var jätte kul. Och varje gång jag försökte viska något, så sa de åt mig att jag skulle vara tyst.
Det var verkligen INTE roligt! Hes, är jag ju van vid att vara och då kan jag ju prata även om jag kraxar som en kråka, typ. Men att tappa rösten så där totalt har jag verkligen aldrig tidigare varit med om och det var sjukt mycket jobbigare. Ett tag kändes det lite som om jag hade varit döv och försökte mig med mimande göra mig förstådd av hörande. Inte helt enkelt, eftersom familjen tydligen var helkassa på att läsa på läppar. Eller så var det bara jag som var för dålig på att mima? :p Det funkade betydligt bättre att skriva ner anteckningar på mobilen, så det körde jag mycket med.
Hur som helst, så blev ju den här stumheten rätt långvarig. På måndag morgon hade jag fortfarande ingen röst, så därför valde jag att stanna hemma från jobbet. Även om jag inte är helt beroende av rösten i mitt jobb, så skulle det ändå ha komplicerat en del om jag hade jobbat helt utan röst. Jag hade dessutom inte kunnat svara i telefon, för det är svårt att läsa på läpparna genom en telefonlur.
Inte var det ju endast rösten som var fel på mig heller. Jag hostade en hel del, hade extrem huvudvärk och mådde allmänt risigt. Fast det var ju ändå rösten som kändes som mitt största problem och för att få bukt med den, så behövde jag nog hålla mig undan folk så gott jag bara kunde.
Sen började väl rösten komma tillbaka så smått på tisdagen. Var ju fortfarande hes, såklart, men det kändes i alla fall lite hoppfullt att min stumhet verkade vara över. Äntligen kunde jag få delta i diskussioner igen! Fast visst ... inte skulle jag väl börja snacka massor omedelbart, heller. Jag var ju fortfarande extremt hes, så rösten behövde garanterat vila ordentligt ännu. Men jag var i alla fall glad över att faktiskt KUNNA prata igen. Att vara stum, var verkligen fruktansvärt och är inget jag vill uppleva alltför många gånger.

Så gick jag tillbaka till jobbet igen idag ... fortfarande riktigt hes, men inget jag behöver stanna hemma från jobbet för. Det brukar jag ju liksom aldrig göra annars.
Det funkade nog rätt bra att jobba i alla fall, fast det hade nog gått ännu bättre om jag hade haft vett att hålla tyst. Jag pratade nog alltför mycket ... och en väldig massa i onödan. ;-)
Det kändes ju ändå rätt bra ... först ... i början av en konversation. Men när jag pratat typ en mening utan avbrott, så blev min hals återigen mycket hesare och rösten började nästan försvinna igen ett tag. Men annars gick det hyfsat bra att jobba.

Så måste jag ha kommit tillbaka på "Ge komplimanger till Åsa-dagen" också, så det var ju väldigt passande. :-D
Först på morgonen, så var det en som såg att jag blivit smalare och berömde mig för det, typ. Jag, som inte trott att det syns så mycket för andra än för mig själv (även om jag gått ner ca 12,1 % av min vikt nu). Så det blev jag ju rätt glad över. Det var ju ingen som jag pratat om min viktminskning med heller, så därför tänkte jag ju att det faktiskt måste SYNAS nu, då. Annars skulle man knappast påpeka något sådant.
Sen mot slutet av dagen så var det en person som utbrast: "Oj, vad FIN du är idag!" när hon fick syn på mig. Haha! Sånt brukar man ju liksom inte få höra alla dagar. Nästan så man funderade om jag utsattes för nåt slags practictical joke eller nåt. :-D Fast ... jag tog det som en spontan och ärlig åsikt och blev nog mest glad över komplimangen.

Nu är det bara två dagar kvar att jobba den här veckan och jag SKA försöka att prata lite mindre dessa resterande dagar. Jag känner ju nu att rösten tagit en hel del stryk idag, för nu är jag hesare än vad jag var i morse. Så jag får väl försöka hålla mig undan från folk så mycket som möjligt, för finns det någon i min närhet, så har jag hemskt svårt att vara tyst. Vill ju liksom få tillbaka rösten snart, så därför får jag väl försöka att prata lite mindre. 
Men det ÄR verkligen hemskt svårt.

Kräftskiva

I helgen som var nu senast, så var vi i Helsingfors. Maken skulle springa Helsinki midnight run på lördagkvällen, så då ville jag och barnen vara där och heja på honom.

Vi hade även planerat in att ha den årliga kräftskivan tillsammans med svärföräldrarna.

Eftersom maken deltog i ett möte i Pargas i mitten av veckan och därmed åkte direkt ner till Helsinfors därifrån, så var jag och barnen tvungna att åka över till Helsingfors på egen hand. Det var faktiskt första gången någonsin som jag reste ensam med barnen. Amanda var väl lite orolig över hur vi skulle klara oss utan pappa ;-), men det gick nog riktigt bra. Jag drog resväskan till hamnen och Viktor bar den tunga kylväskan med alla kräftor i. I år hade vi ju köpt med oss Åländska kräftor till kräftskivan. MUMS!

Det var väl lite si så där med vädret sen i Helsingfors, men när makens lopp var, så regnade det i alla fall inte. Däremot regnade det en hel del på söndagen.

Fast vi hade ju kräftskivan inne i lägenheten, så därför var vi ju inte särskilt väderberoende.

Svärmor och Amanda hade även lagat en jätte god Västerbottenpaj, som vi åt före kräftorna. 

Kräftorna var ju sedan fantastiskt goda, så de åt vi alltför fort upp. 

Vi blev sedan även serverade en god efterrätt ... en Irish coffee tårta, som svärmor hade gjort. Riktigt god, även den.

Sedan gick vi upp riktigt tidigt på måndag morgon, för att bege oss upp mot Åbo och ta morgonfärjan därifrån. Barnen hade fått ta ledigt från skolan, så att vi skulle hinna med allt i Helsinfors.

Det var nog en trevlig helg i alla fall, men nu lär det nog vara slutrest på ett tag. Har blivit väldigt många småresor den senaste tiden, så barnen har nog lite börjat ledsna. Borta bra men hemma bäst, som man säger.