Saknaden blir allt större ...

När min mamma dog för nästan 13 år sedan, då var jag rädd för att jag så småningom skulle glömma bort henne.
Jag fattade ju att livet skulle gå vidare ... även om det kändes avlägset just då ... då när allt bara kändes tungt och ledsamt. Men jag visste ändå på något sätt att sorgen skulle kännas lättare med tiden. Livet skulle ju gå vidare även utan henne ... och antagligen gick det ju fortare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tre veckor efter att mamma dött, så var jag nyförälskad och lyckligare än någonsin. Från en intensiv sorg efter att precis ha förlorat min mamma, så vände allt plötsligt till den största lycka jag någonsin hade upplevt. Jag var upp-över-öronen förälskad i en man som jag såg som min framtid ... en man som jag ville flytta ihop med, gifta mig med, skaffa barn med och bli gammal med. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom och lyckan jag kände just då hjälpte mig nog att komma ur den där stora sorgen efter mamma. Jag hade ju liksom annat att tänka på och lyckoruset jag kände då var stort nog att blåsa bort all sorg.
Kanske gick det lite för fort? Så fort att jag inte riktigt hann bearbeta sorgen ordentligt? Jag hade ju fullt upp med mitt ... och bildandet av min egen lilla familj. Jag hann liksom inte tänka. Jag bara följde med på vad som hände i mitt liv. Kanske var det bra? Kanske var det bra att jag inte hann tänka ... och aldrig hann bli neddragen i det där djupa, mörka sorgehålet? Jag är en person som funderar väldigt mycket, så antagligen var det en väldig tur att jag hann finna lyckan före jag blev fastbunden av sorgen. När jag kom till insikten att mamma inte bara var på en lång semester, utan att hon faktiskt aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen ... då hade jag redan en bebis i magen och kände att jag inte riktigt hade tid ... eller lust ... att sörja längre. Jag var ju lycklig och ville fortsätta vara det. Jag skulle ju bli mamma! Nu var det JAG som skulle vara MAMMA!
Livet gick ju vidare för mig och i början tänkte jag på mamma ibland bara för att jag inte ville glömma bort henne. Jag var rädd för att minnet av henne skulle blekna med tiden ... och att hon så småningom bara skulle vara en person på ett fotografi. Jag var rädd för att jag skulle sluta tänka på henne, sluta sakna henne och att jag tillslut knappt skulle minnas henne alls. Det låter kanske helknäppt? Men jag var verkligen rädd för att jag skulle glömma bort min mamma ... som om hon aldrig hade funnits. Jag hade ju fullt upp med min egen, nya familj, så hur skulle jag klara av att hålla minnet levande av någon som inte längre fanns kvar?

Fast nu sitter jag här många år senare ... i december blir det 13 år sedan dödsdagen ... och jag saknar henne mer än någonsin. Glömt henne, har jag självklart inte gjort ... och sorgen har dessutom blivit allt starkare. Man säger att "Tiden läker alla sår", men jag antar att man då inte pratar om saknad? För min saknad har vuxit sig allt större under årens lopp. Ibland saknar jag mamma så mycket att det gör riktigt ont i hjärtat. Jag vill att hon ska vara här hos mig. Jag vill prata med henne och diskutera saker som andra kanske inte kan förstå. Nu, när jag blivit äldre, så har jag dessutom börjat förstå min mamma mycket bättre ... trots att jag inte träffat henne på så länge. När mamma dog, så var jag inte riktigt vuxen. Jo ... på pappret var jag ju det ... men inte mentalt. Jag var inte riktigt mogen och kände mig nog rätt långt ifrån vuxen. Visst var jag ordentlig och kunde lätt ha hand om ett hushåll och sköta om en familj ... men inombords kände jag mig fortfarande som en liten flicka. Det är egentligen först nu de senaste åren som jag börjat känna mig mer vuxen ... och den mognaden fick mig att förstå min mamma mycket bättre. Det fanns en del saker som hon gjorde (som jag inte vill berätta om här), som jag då hade rätt svårt att förstå. Men nu, när jag blivit äldre, så förstår jag henne precis. Jag kan förstå hur hon tänkte. Jag kan förstå hur hon kände och jag kan förstå varför hon agerade på vissa sätt i olika situationer. Jag kan nu förstå allt precis ... antagligen för att jag själv nu tänker en del på samma sätt ... och den insikten har gjort saknaden allt större. Det känns som att jag nu skulle behöva henne mer än någonsin eftersom jag tror att hon är den enda person som över huvud taget skulle kunna förstå mig och den enda som jag på riktigt skulle kunna prata med. Jag saknar henne så ... så ... mycket!
Jag skulle ge vad som helst för att få henne tillbaka igen. Jag behöver henne bra mycket mer nu än vad jag gjorde då. "Semestern" är över för länge sen, men än har hon inte kommit tillbaka ... och jag vet ju att det heller aldrig kommer ske. Mamma är borta för alltid och det gör mig så hemskt ledsen.
Visst går ju livet vidare. Det gör det hela tiden. Men ibland önskar jag bara att livet gjorde en totalvändning och kunde föra mig tillbaka till min mamma igen. Jag saknar henne så.

Mamma och jag 1976

Till höger på den här bloggen, så finns låten jag skrev till mamma efter att hon precis hade dött. Du får gärna lyssna på den, om du vill. Jag sjöng den på hennes begravning.