Jag berättade ju igår om svagheten i min vänstersida ... min tunga arm och mitt tunga, haltande ben. Jag trodde väl igår att det nog bara var en tillfällig trötthet i kroppen ... en slags MS-"träningsvärk" ... och att den skulle vara över när jag vaknade i morse. Men nu blev det inte riktigt så ... snarare tvärtom, faktiskt. Jag haltade redan när jag steg upp från sängen och tyngden i armen var även den väldigt påtaglig. Dessutom eskalerade den under dagen. Ju längre dagen gick, desto tyngre blev min arm, så mot slutet av dagen orkade jag knappt använda den över huvud taget. Det kändes ... och känns ... så fruktansvärt tungt. För att göra en liknelse, så känns det lite som om jag har ett viktband fastspänt runt min vänstra överarm ... ett viktband som jag inte kan ta av mig. Det funkar ju kanske ett tag att ha den där vikten ... men när man sen haft den där konstant i flera dagar, då blir man väldigt slut. Man blir trött och ledsen och känner att man helst av allt bara skulle vilja bädda ner sig någonstans och bara gråta ... och vänta på att det hela ska försvinna. Jag styrketränar ju inte i vanliga fall heller, så varför skulle jag vilja styrketräna dygnet runt nu helt plötsligt? Jag VILL inte, men blir ändå tvingad till det.
När jag fick mitt första skov för snart 5 år sen, så fick jag ju då en kraftig tyngdkänsla i mitt vänsterben. Den första tiden var den känslan verkligen extrem och det var otroligt jobbigt att lyfta benet över huvud taget. Sen blev det väl successivt lindrigare, fast helt har ju tyngden aldrig gått över. Jag har ju dock bättre dagar och sämre dagar och under de bättre dagarna känns det knappt av alls. Hur som helst, så har jag ju lite lärt mig att leva med det. Jag är van vid att ha en extravikt på låret nu och kan bra hantera den. Dessutom känner jag sällan av något om jag är stilla ... om jag sitter ner ... eller om jag ligger. Då känns benet precis som det gjorde innan jag blev sjuk, så därför känns det ändå rätt okej.
Då upplever jag tyngdkänslan i armen som värre. Den känner jag ju av hur stilla jag än är ... 24/7 när det är som värst ... och jag har inte hunnit vänja mig vid den där tyngden än. Första gången jag upplevde den där extrema tyngden i armen var för ganska exakt ett år sedan. Det klassades väl då som ett skov och försvann så småningom helt ... eller nästintill. Sen kommer ju tyngden tillbaka igen med jämna mellanrum ... som en slags fysisk trötthet ... men oftast har den hittills varit rätt kortvarig.
Men nu är det annorlunda. "Tröttheten" i armen försvinner ju inte. Den blir snarare värre. Dessutom har jag ju nu blivit så sjukt trött i övrigt också. Höll nästan på att somna idag på jobbet. Var så himla trött att jag hade svårt att koncentrera mig på annat än hur mycket klockan var och hur lång tid det var kvar tills arbetsdagen skulle ta slut. Sååå otroligt trött!
Jag börjar ju såklart fundera över ifall detta skulle vara ett nytt skov. Sådana tankar kommer väl alltid när man känner av nya (eller nygamla) symptom? Det är väl antagligen rätt vanligt när man har en sådan här sjukdom.
Just nu är väl dock ingen vidare bra tidpunkt att få ett skov på. Vi har ju liksom ingen neurolog här längre ... och vad jag vet, så finns det heller ingen konsult att tillgå. Inte för att det spelar så stor roll. Jag klarar mig nog bra utan läkarhjälp. De kan ju liksom ändå inte göra så mycket ... annat än att kanske konstatera ... och skriva ut läkarintyg om man skulle behöva vara sjukskriven.
Fast jag har ändå inte tid att vara sjukskriven just nu. Sedan banken rensade ut alla kollegor, så är vi ju liksom alldeles för få nu för att klara av något längre personalbortfall. Det funkar kanske någon dag, men inte mer än så. Dessutom ska både min chef och min kollega vara borta samtidigt under två dagar nästa vecka, så då kommer jag få jobba helt ensam ... och kan ju absolut inte vara sjukskriven. Därför är det nog bara till att härda ut och hoppas att dessa besvär snart drar över. Jag har ju jobbat under skov tidigare, så nog funkar det bra trots att kroppen inte är i tiptop-skick. Det beror ju förstås en hel del på allmäntillståndet också. Fast eftersom jag är en person som nästan aldrig är borta från jobbet, utan jobbar hur jag än mår, så är ju risken knappast särskilt stor att jag stannar hemma för detta. Men då beklagar jag mig kanske lite extra här istället. ;-)
Nå ... helst av allt, så hoppas jag ju att allt detta bara är en tillfällighet och att tyngden och tröttheten snart går över ... och att allt blir som vanligt igen. Nu blir det ju helg, så kanske får jag lite tid över för att vila ... och förhoppningsvis kommer den vilan räcka för att alla knas-symptom ska hinna gå tillbaka.
Det är ju vad jag hoppas, för man blir inte vidare munter av att knappt kunna lyfta upp armen. Just nu använder jag ju knappt vänsterarmen alls på grund av den osynliga tyngden som finns där. Just nu känner jag mig faktiskt rätt handikappad. När man använder högerhanden till att ta något som ligger vid sin vänstra sida, då är det ju inte riktigt bra. Det känns väldigt handikappande ... att inte kunna ... eller snarare att inte vilja ... använda sin ena arm. Så jag hoppas verkligen att detta snart går över.
Nu ska jag i alla fall försöka få mig lite sömn ... så jag blir så utvilad som möjligt ... så jag kan gå till jobbet i morgon bitti och låtsas vara pigg och glad. :p
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar