Man ska veta vilka tider barnen börjar skolan, se till att de kommer upp i rätt tid på rätt dag, man ska veta vilka dagar de har idrott och se till att de får gympapåsen packad till dessa dagar. Dessutom ska man ju ha koll på kvällsaktiviteterna, man ska veta hur snabbt vi behöver få i oss middag och gärna flera dagar i förväg, eftersom mat måste inhandlas ... gärna snabblagad mat, så man hinner innan det blir dags för träning eller möten eller what so ever. Så ska man ju ha koll på allas kläder också ... ligger de i tvätten eller är de rena? Behöver de tvättas eller kan de användas igen? Har barnen tillräckligt med kläder, eller behöver nya införskaffas? Hur är det med vinter/sommar-kläder? Har barnen passliga skor?
Ja ... det finns hur mycket som helst som upptar utrymme i min hjärna ... saker som en mamma bara MÅSTE ha koll på ... och ibland känns det som om all information inte riktigt får plats. Det är supersvårt att ha koll på allting hela tiden och jag börjar faktiskt bli alltmer rädd för att få någon slags kortslutning.
Jag vet inte om det beror på min MS eller om det bara är normal virrighet, men förra måndagen så hände just det som jag lite befarat ... min hjärna kopplade fel när jag skulle ställa in en tid ... och det resulterade i att jag skickade iväg Viktor en timme försent till skolan. :-(
Inte fattade jag något själv heller ... inte förrän Viktor berättade det senare på kvällen. Han sa att han ju börjar 8 på måndagar och jag hade väckt honom en timme försent, så han hade kommit en dryg halvtimme försent till skolan (bussen han tar kommer ju till skolan ca 25 minuter före lektionerna börjar, så därför blev inte förseningen mer än så.) Jag blev alldeles stel när han berättade det. Jag hade ju verkligen inte vetat om det ... inte förrän just då ... då när han berättade det. Jag hatar ju själv att komma försent (är aldrig försenad till någonting ... never ever) och därför tyckte jag att det kändes fruktansvärt jobbigt och pinsamt att jag hade skickat iväg min son försent till skolan. Jag kände mig nästan panikslagen. Det är ju liksom något som jag aldrig trodde skulle kunna hända. Tid, är ju otroligt viktigt för mig och därför tog jag detta misstag otroligt hårt.
Det konstiga var ju också att jag faktiskt hade checkat av med Viktor kvällen före om att han började klockan 8 på måndagen. Jag VISSTE ju att han skulle börja klockan 8, men ändå lyckades jag på något sätt ha glömt bort det totalt när det blev dags att ställa väckning. Eller ... jag tänkte faktiskt: "Viktor börjar klockan 8" ... och så ställde jag väckningen på 7.30. Med tanke på att bussen går 7.20, så var det ju en lite tokig tid att ställa. Fast nu i efterhand så minns jag att jag tänkte: "Viktor börjar klockan 8, så därför måste han ta bussen som går 8.20"??? Jag fattar verkligen inte alls hur min hjärna kunde koppla så fel ... och jag blev verkligen livrädd ... och ledsen ... när mitt misstag uppdagades. Jag brukar ju verkligen alltid ha koll på allt. Jag brukar ha kontroll. Men nu var det precis som om någon hade sparkat undan fötterna på mig och fått mig att tappa fotfästet totalt. Jag GÖR ju verkligen aldrig sådana här misstag och därför blev jag otroligt rädd. Det är ju dock tur att Viktor inte bryr sig så mycket. Han hade bara sagt till läraren att jag väckt honom för sent (vilket ju var sant) och så var det inte mer med det. Hade det hänt Amanda, så hade hon nog blivit alldeles förstörd, för hon är lika hård som jag när det gäller att passa tider.
Fast jag sa ändå till Viktor att han nog får ställa väckning själv från och med nu ... så har vi båda larmet ställt, vilket minimerar risken att något sådant händer igen ... och så slipper jag känna att allt ansvar ligger på MIG. Min hjärna klarar ju kanske inte av att ha ett sådant ansvar på egen hand längre, så därför känns det bättre att vi hjälps åt med att hålla tiderna.
Jag blev verkligen riktigt rädd och ledsen av den här händelsen och hemskt dåligt samvete, fick jag ju också. Bra mamma, liksom ... som skickar iväg barnen till skolan en timme för sent. :-(
Det vill jag aldrig någonsin vara med om igen, så nu minimerar jag den risken i och med att jag låter Viktor ta mer ansvar själv. Han är ju ändå snart 12 år, så det börjar väl bli dags att kunna ta mer ansvar för sina egna tider.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar