Föräldramöte

Ikväll var jag till Viktors skola på föräldramöte för hans klass. Han började ju 5:an precis och det innebär en hel del förändringar. Nya ämnen, nya lärare, nytt klassrum och ett rätt olikt upplägg mot tidigare. Nu har de ett "hem"-klassrum, där de har sin pulpet och alla sina böcker och i det klassrummet har de lektioner med sin klasslärare. Men sen har de nu även lektioner med andra lärare och dessa lektioner har de i andra klassrum. Därför har de också nu fått en skolkalender som de måste ta med sig till alla lektioner ... så de kan skriva ner alla läxor de får.
Det känns lite märkligt ... hela upplägget i år ... så annorlunda mot när jag själv gick i 5:an. Det påminner mer om när jag gick i högstadiet. Så mycket ansvar och så mycket allvar. Skolan känns ju överhuvud taget mer allvarlig här i Finland än vad den verkar vara i Sverige ... och den är definitivt mer allvarlig än vad den var när jag var liten. Från första klass så har barnen haft läxor alla dagar (förutom över helgen) och förra året hade Viktor för det mesta 2-3 läxor om dagen. I år kommer han även ha läxa till måndagar eftersom de har både kemi/fysik och Finska då och lärarna i dessa ämnen vill ju ge barnen läxor som de sen kan förhöra. Nu BEHÖVER de ju inte vänta till sista minuten med att göra de läxorna, utan de kan säker göra dem före helgen om de vill. Fast då har de ju för det mesta en massa andra läxor som också ska göras.
Jag har nog i alla fall en väldig tur att jag har en son som är så otroligt duktig på att göra sina läxor. Inget gnäll alls ... inga ord om att han behöver hjälp ... och oftast har han redan gjort läxorna när jag kommer hem från jobbet. Han är verkligen jätte duktig. Fast nu läste Viktors lärare upp ett meddelande till oss föräldrar från finska-läraren, där hon ville att barnen skulle läsa sin finska läs-läxa högt ... så då får man väl lov att lyssna på hans läxa de gångerna. Det var nog bra att vi fick höra det där om finska-läxan, för annars tror jag Viktor skulle läst den själv ... i tysthet ... utan att nämna något alls. Men nu vet jag ju hur läraren vill ha det.

Nå ... sen var det väl en del prat om Fronter (läroplattformen som de flesta skolor numer använder sig av). Vissa hade inte så mycket koll och andra hade ännu mindre koll. ;-) Antagligen är jag den förälder som har kollat in på klassens sida på Fronter allra mest, men så "bor" jag ju vid datorn också. ;-) Det diskuterades också huruvida vi föräldrar ska använda oss av samma inloggningsuppgifter som barnen eller inte. Idag har vi samma. Men på Amandas skola har barnen egna inloggningsuppgifter och föräldrarna ett annat ... gemensamt. Det berättade jag om på mötet ... hur det skiljer sig åt. Det är ju inte bestämt än hur det ska bli på Viktors skola. Själv så föredrar jag egentligen den varianten som de har på Amandas skola ... mycket för att jag vill veta vem det är som sitter vid datorn (man ser ju vilka som är online). Om föräldrarna har samma, så vet man ju inte om det är barnet eller föräldern som är där. För mig känns det bättre ... och enklare. Sen tycker jag också att barnen borde få ha en del för sig själva ... utan en massa övervakning hela tiden. Visst ska man ju ha koll på vad barnet gör på nätet såklart, men vissa saker tycker jag ändå att barnen ska kunna få ha ifred. En läroplattform borde vara ett tämligen säkert ställe, så därför tycker jag inte att man måste använda sig av barnens lösen. Jag tycker gott att de kan få ha det för sig själva. Just nu finns det dock inget alternativ.

Vi fick också höra om lite planering under läsåret ... vissa hållpunkter och så. Så berättade fröken en del om vad de sysslar med i olika ämnen ... i stora drag. Sen var det över. En timme tog det, så det gick rätt fort.
Viktors fröken brukar sällan bli alltför långrandig, utan hon vill nog komma hem så snart som möjligt. Men inte mig emot. Amanda var ju ensam hemma eftersom Viktor var på judo och maken på ett annat möte, så jag ville gärna hem till henne. Men det var nog nästan att hon tyckte jag kom hem lite för fort. Haha!

En månadslista

Nu har jag hittat en månadslista som jag tänkte köra på den närmaste månaden. Jag har dock tagit bort vissa saker och istället ersatt med annat ... för att det ska passa mig bättre. Vissa dagar var ju liksom jätte konstiga och helt omöjliga att kunna komma på nåt att skriva om och andra saker ville jag helt enkelt inte ha med. Men nu har jag fått till en lista som jag nog kan tänka mig att använda mig av.
Jag tänkte starta på torsdag ... den 1:a September ... så får jag se om jag klarar av att skriva varje dag. Annars får jag skriva om dessa punkter vid tillfälle ... och att det då i så fall kanske tar längre tid än en månad. Men det visar sig.

Detta är i alla fall listan:

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Mina föräldrar
Dag 03 – Mitt hem
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Om jag fick 10 miljoner
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Något jag är stolt över

Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Mina intressen

Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Min favoriträtt
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Min politiska åsikt
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Något jag saknar
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Min drömresa

Facebook-vänner

Jag blev lite fundersam igår ... när jag upptäckte att en släkting till mig lagt till en väldigt känd svensk person som vän på Facebook. Jag tänkte ju då först att det kanske var en fan-sida eller något, så därför klickade jag mig vidare på namnet och såg då att det inte alls verkade vara någon fan-sida, utan det verkade på riktigt vara den personens personliga Facebook-sida.
Alltså ... VARFÖR lägger man som kändis (eller icke-kändis med för den delen) till helt okända människor som vän på Facebook? Den här personen hade över 3000 vänner, så jag skulle ju gissa att han tackar ja till varenda vänförfrågan han får. Varför GÖR man så? Är det något slags bekräftelsebehov man har som man vill fylla? "Se MIG! Jag är JÄTTE populär och ALLA vill vara min vän!" Vill man ha en massa människor där som kan säga hur fantastisk man är? Är det därför? En massa okända, kändiskåta människor som överöser en med beröm och gulliga ord. Detta var ju ingen superkändis, men de flesta i Sverige vet ändå vem det är. Jag kan ju tänka mig att det faktiskt är någon som vill ha det där berömmet från folk. Men jag har ändå svårt att förstå det. Han kan omöjligt veta vilka alla de där 3000-4000 människorna är (kommer inte ihåg exakt hur många, men det var långt över 3000). Vännerna utgör nog bara en bråkdel av hans FB-"vänner". De flesta har han säkert aldrig träffat ... eller ens hört talas om.
Han är ju tydligen inte den enda kändisen som gör på det här viset heller, för idag upptäckte jag att samma släkting hade blivit vän med en till kändis ... en kvinna den här gången ... och den kändisen hade också en bra bit över 3000 vänner. Antagligen har den kändisen också ett bekräftelsebehov att fylla. Jag har dock ändå svårt att förstå det. Kan de inte nöja sig med att det finns en massa folk som vill vara vän med dem? Måste de tacka JA till alla vänförfrågningar de får?

Själv så blir jag ju enbart vän med sådana personer som jag vet vilka det är. Skulle aldrig tacka ja till en vänförfrågan från någon helt okänd som jag inte har något som helst band till ... någon som jag inte har en aning om vem det är och som jag inte ens har något uppenbart gemensamt intresse med. Visst ... jag har en hel del FB-vänner som jag aldrig träffar IRL, men då är det sådana som jag "träffat" på till exempel Familjeliv ... eller så är det personer som jag har något gemensamt med, som folk med MS. Oavsett vilken connection jag har till alla, så vet jag exakt vilka alla är. Nja, jag kan ju inte redogöra för allas liv, direkt, men däremot så kan jag säga i vilket sammanhang jag lärt känna dessa vänner. Varenda en kan jag redogöra för. Jag kan förklara hur jag stött på dem eller varför jag har dem som vän. Även om jag kanske inte KÄNNER alla mina Facebook-vänner, så vet jag åtminstone vilka de är ... på något sätt, så vet jag vilka de är.
Nu har jag ju "bara" 99 vänner också ... vilket inte är så jätte många om man jämför med vad andra har. Av dessa är det mest släktingar, gamla klasskompisar, FL-kompisar och sådana som har MS. Sen finns det en klick under kategorin "övrigt" också ... vänner, som jag stött på i diverse sammanhang.
Jag skulle ju dock gärna vilja ha den där hundrade vännen ... nu, när det är så nära. Men jag skaffar inte vänner bara för att skaffa dem. Då får siffran hellre ligga på 99 till jag får någon vän jag vill ha där.
Nu verkar jag kanske som värsta stroppen? Men så är det inte. Jag har nog tackat ja till de flesta vänförfrågningar jag fått. De enda jag nekat är egentligen sådana som jag aldrig över huvud taget hört talas om och som heller inte gett någon form av motivering till varför de vill bli min vän. Härom veckan, så fick jag till exempel en vänförfrågan från en mörkhyad man som bodde i Stockholm. Huh? Den förfrågan avböjde jag direkt. Men annars så nekar jag sällan. Om det är någon person där relationen inte känns så uppenbar för mig, så vill jag nog dock gärna ha någon slags motivering. Jag vill, som sagt, veta vilka som är mina vänner ... och vad vi har gemensamt.
Den senaste tiden har jag ju ökat på mina Facebook-vänner en del, eftersom jag nu har skapat- och blivit deltagare i MS-grupper ... och jag vill gärna ha fler vänner med Multipel Skleros. Där har vi ju något gemensamt ... även om vi aldrig träffats. Fast kommer det nån förfrågan från en okänd människa i Brasilien (bara ett exempel), så tackar jag nej direkt. 

Mysigt dunder

I morse vaknade jag med dunder och brak. Det åskade ute ... dundrade på som bara den ... och under tiden som jag låg i sängen och njöt av smällarna som hördes, så började det regna. Det regnade nog rätt ordentligt, för det smattrade mot väggen, hörde jag ... ett riktigt sommaråskväder, kan man nog säga. Det var otroligt mysigt att ligga där i sängen, blunda och bara slappna av.

Jag älskar verkligen åskväder. Det har jag gjort ända sedan jag var ca 4 år och pappa satte sig med mig i trappan upp till övervåningen till mormors barndomshem (där vi var på somrarna när jag var liten) och tittade ut över det otroligt mäktiga skådespel som uppenbarade sig utanför vårt fönster. Det var verkligen fruktansvärt vackert ... och den stunden botade min åskrädsla för all evighet.
Tidigare den kvällen, så hade jag varit ensam där med mormor och hon var extremt åskrädd och hade därför överfört den rädslan på mig, så när pappa kom dit var jag helt skräckslagen. Därför tog han med mig till trappfönstret och så tittade vi tillsammans ut över landskapet och såg hur blixtarna slog ner runt omkring oss och hur regnet piskade ner mot marken. Det var ett väldigt mysigt minne ... och från den stunden har jag aldrig mer varit rädd för åskan. Visst VET jag ju att blixten kan vara väldigt farlig, men är man bara varsam och inne i tryggheten, så händer ju oftast ingenting. Det är verkligen ett mäktigt skådespel och jag känner mig så otroligt lugn när det åskar ute ... lugn och trygg ... och jag njuter verkligen i fulla drag. Supermysigt!

Två bilder

Tänkte lägga in några bilder från i somras ... från när vi var i svärmors systers stuga i Finland. Jag tog många fler bilder, men nu tänkte jag bara lägga in en bild på mig och en bild på Amanda.

Ja, bilden på mig tog jag ju inte själv ... den var det maken som tog ... men bilden på Amanda tog jag. ;-)

Månadslista?

Jag funderar på att starta en sådan där månadslista som jag har sett att en del har i sina bloggar. Det brukar ju cirkulera sådana med jämna mellanrum.
Är det någon som har nåt tips på en sådan lista som jag skulle kunna använda mig av?

Vi översköljs av information

Jo .... jag tänkte att jag skulle fortsätta där jag slutade igår. Orkade ju inte skriva allt som jag hade tänkt, men nu har jag lite mer tid. Mer ork, har jag inte ... men mer tid, eftersom klockan inte är så mycket än.

Jag har funderat lite på hur mycket information vi egentligen får ta del av nu för tiden. Förr, när jag själv var liten och gick i skolan, så var det väl kanske att man tog hem nån lapp till pappa ibland ... men inte mycket mer än så. Föräldrarna hade nog egentligen inte någon superkoll på vad deras barn gjorde i skolan, utan de fick förlita sig på vad barnen sa och så kanske att de fick skriva under saker ibland eller så fick de hem nån lapp om föräldramöte eller kvartsamtal. Läraren hade de inte någon kontinuerlig kontakt med och heller inte andra föräldrar. Jo ... visst fanns det ju föräldrar som hade koll även på min tid ... men det var sådana som sprang hos läraren typ hela tiden och skulle veta allt om allting och ville berätta allt. Fast dessa föräldrar hörde ändå till en minoritet.
Men nu för tiden så ska alla föräldrar ha superkoll på precis varenda liten grej. Nu ska alla ha regelbunden kontakt med skolan ... minst en gång i veckan, men gärna flera. Nu har barnen veckodagböcker som ska signeras varje vecka och dessutom ska man så ofta man bara kan kolla in på Fronter ... en nätbaserad läroplattform. Där finns en massa information om skolan, schema, vad som är på gång och varje vecka uppdateras den med ett veckobrev som klassläraren skrivit. Detta veckobrev måste man läsa varje vecka (kommer oftast ut på fredagen för nästföljande vecka). Ibland kan det också hända att ändringar görs, så därför är det bra att kolla in där någon gång mitt i veckan också. Till Fronter har även barnen egna inloggningsuppgifter och bör kolla in där emellanåt för att ta del av informationen där ... och så finns det lite lärorika spel där också.
Ja, så har ju skolorna egna hemsidor också där man såklart också bör kolla in nån gång ibland, fast just det brukar jag nog faktiskt vara lite dålig på. Jag tycker att det räcker med klassinformationen ... och den övriga informationen som jag kan läsa i Fronter.
Det är ju så otroligt mycket information man ska ta del av nu för tiden. Föräldrarna ska verkligen veta allt om precis allting ... och läraren måste försäkra sig om att föräldrarna tagit del av all information genom att få underskrifter i veckodagboken. Sen har vi ju mejlen också ... "tveka inte att skicka ett mejl om det är nåt". Nu för tiden är det lika självklart att alla har mejl som att alla har telefon eller mobiltelefon. Det är så otroligt lätt att utbyta information idag. Skicka bara ett mejl, så går det ut till alla föräldrar i hela klassen. Det är så otroligt enkelt.
Det måste vara en fruktansvärt stor skillnad nu mot hur det var när jag själv gick i skolan. Då hade nog inte föräldrarna så jätte mycket koll och visste nog inte så mycket om vare sig läraren eller de andra föräldrarna. Men idag vet man allt om alla. Man har Fronter, man har mejl och man har Facebook. Det är så oerhört enkelt att ha koll på allt idag ... både på folk och på skolarbete. Vi översvämmas av information nu för tiden och man har verkligen koll på allt.


För mig, som är lite av ett kontrollfreak, så känns det rätt tryggt att veta om allt som händer ... men jag tror nog att vissa kan känna all den här informationen som rätt jobbig. Det blir nästan too much. Men det är nog bara att vänja sig, för jag tror knappast att allt detta informationsflöde är en övergående fluga. Nej, det här informationssamhället är nog här för att stanna.

Möten

Ikväll var vi till Amandas skola på ett slags informationsmöte. Det var rektorn som pratade ... mest om skolans organisation och så ... och så presenterade de lärarna. Sen skulle det vara information om KiVa också ... vilket är ett slags antimobbningsprogram som finska skolor är med i nu. Fast jag och maken gick hem innan den informationen eftersom de kommer köra exakt samma grej på Viktors skola om några veckor och då kände vi att det var onödigt att gå på båda.
Det är mycket möten nu när skolan precis dragit igång för hösten ... skolinformationsmöten, hem&skola-möten och vanliga föräldramöten. Jag och maken brukar för det mesta gå på alla dessa möten tillsammans, men det är inte alltid att det funkar. Ett år så var det föräldramöte på dagis samtidigt som det var föräldramöte på Viktors skola, så då fick vi dela upp oss. Det kommer vi få göra nästa vecka också. Då är det nämligen föräldramöte för Viktors klass samtidigt som maken har ett annat möte han måste gå på, så då får jag gå på föräldramötet själv. Men resten av mötena kommer nog funka bra.
Jag, som inte går på så mycket möten annars, tycker faktiskt det kan vara rätt kul att gå på föräldramöten ... och träffa lite folk. Fast det kan ändå kännas som lite mycket ... när det är så många olika möten att gå på. Det är ju liksom inte bara 1 möte per skola, utan det är två eller tre möten per skolan ... och det kan nog kanske kännas lite väl mycket.
Nu hade jag egentligen tänkt skriva om en annan sak också ... om information nu för tiden ... men nu måste jag verkligen lägga mig, så det får jag ta en annan dag.

Sömnproblem

I går kväll så lyckades jag i alla fall somna fortare än vad jag gjort på länge, men ändå inte tillräckligt fort vilket då resulterade i ännu en natt med för lite sömn. Jag vet inte vad jag ska göra åt det här riktigt, för min kropp mår verkligen uruselt av att inte sova ordentligt. Jag antar att det beror på sömnbristen i alla fall ...
Har ont i hela kroppen, benen vibrerar, jag känner mig otroligt svag, det bränns i huden och jag känner av domningar lite varstans. Dessutom känner jag mig ju nästan som apatisk när jag kommer hem från jobbet på kvällarna. Det tar verkligen på krafterna att känna sig så här.
Jag tror verkligen inte att detta är något nytt skov. Då borde det ju inte vara så här omfattande. Jag tror snarare att det är bristen på sömn som är orsaken till alla dessa besvär. Nu tror ni väl att jag sovit minimalt ... typ 3-4 timmar eller nåt ... men faktum är att jag kanske fått runt 7 timmar den senaste tiden (på vardagsnätter). Någon natt så blev det väl bara 6 timmar ... men 6-7 timmar räcker inte för mig. Vet inte om ens 8 timmar räcker. Jag vet bara inte vad jag ska göra åt saken. Hur somnar man?
Jag ÄR verkligen jätte trött när jag lägger mig. Hela kroppen är jätte trött. Men ändå funkar det inte. Det känns ju som om det vibrerar i kroppen när jag ligger ner ... lite som om man skulle åka färja ... och när jag känner av de där vibrationerna så är det liksom inte särskilt lätt att finna ro.
Men, men ... så småningom somnar jag ju ... men får då tyvärr för lite sömn. Hoppas verkligen att det blir bättre snart.
Snart är det i alla fall helg igen. :-D

I morgon har Viktor skolfotografering, så innan han lade sig tog vi fram de kläder som han ska ha på sig. Vill ju att han ser hyfsad ut på fotot ... fast han fick ju välja kläderna helt själv i alla fall. Han måste ju känna själv att han ser fin ut också. Men ... han valde nog rätt bra kläder. :-)
Amanda har skolfotografering om några veckor först, så då måste vi fundera ut vad hon ska ha på sig också. Hon är ju VÄLDIGT noga med sådant, så det lär ju ta en stund att klura ut vad hon ska ha på sig.

True talent på TV3

Jag har precis kollat på True talent, som nu börjat på TV3. Jag tycker faktiskt att det är en jätte bra programidé ... att man ska kunna få en chans utan en massa förutfattade meningar. Oavsett vad folk säger, så HAR utseendet betydelse. Man bildar sig ju direkt någon slags åsikt om en person man träffar ... enbart baserat på utseendet. Den första åsynen skapar ju alltid en slags bild av vilken person det är ... första intrycket, som man säger. Först tittar man på utseendet, sen bildar man sig en åsikt av hur personen verkar vara (blyg, lugn, framåt, tillbakadragen, orolig m.m.) och därefter kanske man lyssnar på vad personen verkligen har att säga också. Ålder, tittar man ju också på när man möter någon ny.

I alla musiktävlingar och talangprogram som tidigare gått på TV, så har man ju alltid till viss del tagit hänsyn till dessa saker i bedömningarna. Talang kommer sällan i första rummet. Klart ... man går väl inte och vinner Idol utan någon som helst talang. Självklart kan alla som vinner sjunga bra. Men ... jag tror heller inte att man kan vinna Idol om man är en 45-årig, smårund kvinna ... inte ens om man sjunger som en gudinna. Det skulle liksom aldrig hända.

Därför gillar jag verkligen den här programidén. Där tar man ju verkligen hänsyn till riktiga talanger. Man lyssnar först och tittar sen. Det tycker jag är toppenbra!
Man kanske till exempel inte ser ut som någon fotomodell eller så är man lite blyg och tillbakadragen. Man kanske också känner att åren plötsligt dragit förbi utan att man hunnit förverkliga sina drömmar. Då är ju i så fall den här True talent perfekt!
Jag fick faktiskt höra i förra veckan att jag borde sökt dit. Det var en tjej på vår marknadsavdelning som stoppade mig i korridoren bara för att säga det till mig. Ja, så var hon ju tvungen att tillägga "... inte för att jag inte tycker du ser bra ut ..."
Haha! Men hon HAR ju faktiskt rätt. Jag skulle inte passa i Idol ... inte längre, i alla fall. Jag börjar bli för gammal nu ... tyvärr. :-( Det är väl inte det att jag är ful. Det tycker jag inte att jag är. Men ... jag är inte alltför utåtriktad, har en del problem med nervositet och dessutom är jag ingen tonåring längre. Därför skulle detta program passa mig bra mycket bättre än andra talang-program. Här är det enbart rösten som räknas ... och efter vad jag hörde i programmet idag, så tycker jag faktiskt att jag mycket väl skulle kunna platsa där. Men ... den här gången är det ju för sent ändå. Kanske en annan gång? Eller inte ...

Åländsk MS-sida på Facebook!

Igår startade jag en MS-sida på Facebook ... för folk på Åland som har MS. Här finns ju liksom ingen riktig MS-förening. Jo ... det finns en grupp här för MS-sjuka som träffas typ en gång i månaden ... men jag tror att många som nyligen fått diagnosen ogärna går dit. Jag har fått den uppfattningen om att det mest är äldre och mer handikappade personer på dessa träffar och som nysjuk och relativt "frisk", så tror jag att man har svårt att identifiera sig riktigt med dessa människor. Så finns det ju ingen nysjukekurs här som man kan gå ... och ingen riktig plats där man kan träffa mer likasinnade. Därför tänkte jag att jag skulle skapa mitt eget nätverk för det ändamålet. Jag tror nämligen att behovet för detta verkligen finns.


Denna sida är ju dock helt öppen för tillfället, men min tanke är att jag ska starta en sluten MS-grupp för oss så fort jag har någon som vill bli medlem. Jag kan ju liksom inte starta en grupp med endast en deltagare. Därför fick det till en början bli en öppen sida ... bara för att folk ska kunna hitta dit ... och göra folk uppmärksam på vad jag har på gång.

Så ... om du har MS och bor på Åland ... gilla gärna min sida och/eller ta kontakt med mig och meddela om du är intresserad av att vara med i en sluten MS-grupp, så startar jag den omedelbart. Jag tror nämligen att det är fler än jag som vill ha fler Åländska MS-kontakter. Varje år får vi ju nya MS-diagnoser på Åland ... och som nydiagnostiserad, så tror jag faktiskt en sådan här grupp vore av stort intresse. Så tveka inte att ta kontakt om du är intresserad!

Inget vidare

Idag var verkligen ingen vidare dag. Har känt mig riktigt dålig hela dagen. Alltså ... inte så att jag känner mig sjuk eller så. Det är bara det att jag känner mig så fruktansvärt svag och orkeslös för tillfället ... och hemskt trött. Kroppen känns supertung och så har jag en konstig vibrerande känsla i benen. Den där svagheten och vibrationerna gör att jag får svårt att somna på kvällarna. Det bara kryper i benen ... kryper och pirrar ... och det känns inte alls särskilt skönt. På kvällarna känner jag mig verkligen riktigt matt ... matt i hela kroppen ... men när jag så ligger i sängen och ska sova, så känner jag bara av alla vibrationer i benen och då går det inte alls särskilt bra att somna. Jag ligger och vrider och vänder på mig, och det tar en hel evighet innan jag lyckas komma till ro. Det resulterar ju då i att jag får för lite sömn, vilket i sin tur resulterar i att min kropp mår ÄNNU sämre. Det blir lite som en ond spiral.

Det är ju inte bara idag som jag har känt mig så här slut, utan det har hållit på rätt länge till och från. Det började redan före semestern och jag trodde ju då att semestervilan skulle hjälpa mot denna hemska kroppströtthet, men tyvärr så hjälpte den inte. Visst blev det lindrigare ... när man fick ta dagen som den kom och när man fick sova så länge man ville på morgnarna ... fast riktigt toppenbra blev det ju aldrig. Sen började jag ju jobba igen för en vecka sen och då har allt blivit bra mycket värre. Jag har ju annars varit väldigt positiv den senaste tiden ... angående min MS alltså ... och inte är jag väl särskilt negativ nu heller, egentligen. Jag ser ljust på framtiden och tar dagen lite som den kommer. Men ... att jobba 100 % känns inte riktigt bra för tillfället. Fick jag vara hemma mer, så hade jag säkert inte känt allt detta som lika betungande. Just nu så känns det verkligen som om min kropp inte riktigt orkar med, men ändå kämpar jag ju på och låtsas som om allt är bra. De flesta dagar brukar det ju funka att dölja besvären på det viset, men idag har det verkligen känts riktigt crappigt! Har gjort så lite jag bara kunnat idag, för jag kände att jag egentligen inte orkade göra någonting alls ... och då fick jag ju dagen avklarad åtminstone ... fast hela dagen så gick jag bara och kollade på klockan och väntade på att jag skulle få gå hem. Idag var verkligen en riktigt skitdag!

Nå ... det är ju måndag idag också ... och måndagar brukar ju alltid kännas tyngst. Så en visst del kan jag väl härleda till det. Men inte allt ...

Jag har en hel del andra MS-besvär just nu också ... det bränns till exempel massor i händerna och i fötterna ... och lätta domningar känner jag av lite varstans. Sen är det ju antagligen så att en hel del av mina problem just nu är orsakade av sömnbrist. Om jag bara fick sova mer på nätterna, så ...

Får se om sömnen kommer tillbaka till mig snart. I fredags kunde jag somna fort, men då var jag så påverkad av min medicin. Dessutom spelar det ju inte så stor roll om jag somnar bra på en fredagkväll. Då är jag ju liksom ledig dagen efter och kan sen sova hur länge jag vill på morgonen. Det är på vardagarna som jag behöver sova ... då, när jag ska upp och jobba dagen efter. Det är DÅ jag behöver kunna somna. 

Jag känner mig ju liksom jätte trött när jag ska till att sova. Hela kroppen känner sig jätte trött. Men ändå funkar det inte. 

Får hoppas det går bättre ikväll, för jag har ingen lust med en lika jobbig dag i morgon som jag har haft idag.

Äntligen bio!

Äntligen har vi fått en fungerande bio här i Mariehamn! Den har ju varit stängd i flera år och nu är den renoverad och moderniserad ... med bra utrustning och sköna, väl fungerande biostolar ... och härom veckan slog de upp portarna för allmänheten.
Folk har verkat jätte positiva till den här nya salongen och vad jag hört, så har de haft mycket besökare den här första tiden. Viktor var där med några kompisar redan i Torsdags ... och såg då Bilar2 i 3D. Han tyckte då att det nog verkade bra i alla fall. Fast han är ju inte särskilt kinkig med bekvämlighet eller annat heller för den delen.
Men i alla fall, så föreslog maken igår att vi skulle gå och se på Harry Potter idag ... Harry Potter och dödsrelikerna del 2. Den går ju nu på bion här ... i 3D till och med ... och självklart ville vi ju alla se den filmen!

Amanda är egentligen för liten ens i vuxet sällskap, men eftersom pappa åkte till Sverige idag så kunde ju inte han passa henne ... så då tog vi med henne till bion. Hon är ju väldigt duktig och blundar direkt om det är något som är lite för läskigt, så det funkade faktiskt väldigt bra. Men filmen VAR faktiskt inte så extremt läskig. Det var nog egentligen bara vid ett tillfälle som det var så pass otäckt att hon fick blunda. Annars var det ju mest spännande och lite sorgligt ... men inte särskilt otäckt.
Det var verkligen en oerhörd upplevelse att gå på den här 3D-filmen. Det såg ju verkligen ut som om personerna befann sig i samma rum och det såg otroligt realistiskt ut när dementorerna flög fram i luften ... som om de flög precis framför oss. Otroligt häftigt och välgjort. En sådan filmupplevelse hade vi ju aldrig kunnat få hemma i soffan.
Sen var ju filmens handling otroligt bra också. Harry Potter är ju visserligen alltid bra, men den här filmen var nog ändå den bästa av filmerna. Den var så gripande också. Tur att man hade 3D-glasögonen på sig, så ingen kunde se att man grät. ;-) Jag är ju så hemskt blödigt och tar åt mig lätt av filmer ... och tydligen är Amanda likadan, för hon började också gråta ... på samma ställe som jag. Haha. "Sådan mor, sådan dotter". När familjens killar fick höra det efteråt, så stod de helt oförstående och fattade inte riktigt varför vi hade börjat gråta. Men det VAR faktiskt sorgligt ett tag nära slutet. Det slutade ju dock bra sen, ändå ...
Dock är det ju hemskt trist att detta var den absolut sista Harry Potter-filmen. Det känns lite vemodigt, tycker jag. Man vill ju se mer! Men nu är det definitivt slut.

Det är i alla fall superkul att vi nu fått en bio så nära oss. Är ju lite enklare att ta sig några hundra meter bort än att man måste ta färjan över till Sverige för att kunna se på biofilm. Att åka till Stockholm för att gå på bio skulle ju ta oss en hel dag ... och då gör man det ju liksom inte särskilt ofta.
Nu kommer det garanterat bli fler biobesök så småningom. Är otroligt nöjd med den "nya" Bio Savoy!

Nu är låten klar!

Nu har det äntligen blivit klart med vallåten som jag i somras var med och sjöng på. Jag skrev ju om det i det här inlägget. Nu har Stefan (som gjort låten) redigerat den färdigt och i veckan så godkände valledningen låten, så nu är den godkänd och officiell. :-)
Själv blev jag verkligen helt nöjd med resultatet. Jag fick ju sjunga mest av alla, så då är jag nöjd. ;-) Nja ... mest, kanske jag inte sjunger, men jag hörs nog mest i alla fall ... och jag fick faktiskt en helt egen vers, till skillnad från de andra. Jo, Stefans dotter har en egen vers också ... men av de vuxna så är jag ensam om att sjunga helt solo..
Nu vet jag ju dock att min sånginsats inte är helt perfekt, men vi hade ju inte så jätte mycket tid och nöjde oss därför med två inspelningar av solisterna. Så tyckte vi att min andra inspelning blev helt okej, så då körde vi på det. Men jag vet att det inte är felfritt. Det hade kunnat låta bättre, men vaddå? Vi ska ju liksom inte tävla i melodifestivalen eller nåt och som en vallåt, så tycker jag nog att detta duger.

Bild från när vi spelade in låten

 Så fort låten blivit officiell, så lade maken upp den som en ljudfil på partiets hemsida. Jag lade sen också upp den på Facebook, för även om det bara är en fjuttig grej egentligen, så är detta ändå rätt stort för MIG ... att jag är med och sjunger på en riktig inspelning ... på en låt som folk kommer att höra. Jag tycker det är rätt coolt, faktiskt ... även om andra kanske tycker det är löjligt. Jag blir ju ingen stjärna för detta, direkt. Det vet jag nog om ... men ändå är det här någonting väldigt stort för mig. Jag har ju sjungit i hela mitt liv, men detta är första gången som jag får vara med på en riktig inspelning och det var ju verkligen så otroligt roligt!

Hur som helst ... det fanns ju ingen video till låten, så därför tänkte jag att man kanske kunde sätta ihop ett bildspel i Moviemaker? Låten heter ju "Ett Åland för alla" och handlar om Åland och naturen här och sådant, så därför satt jag länge igår och letade bland alla våra bilder sedan 2004 (då vi flyttade till Åland). När jag hittat ett gäng med bilder och efter att jag redigerat dem lite i photoshop, så började jag med att sätta ihop filmen. Så nu har jag ett färdigt bildspel. :-)
Jag visade maken filmen och då tyckte han att den var så bra att han skickade mig några ytterligare bilder + att jag fick ta bort några andra bilder ... och så fick jag göra vissa andra ändringar. Han ville nämligen att den skulle kunna användas för partiets räkning.
Jag sparade dock några andra versioner också ... innan den var helt klar, så jag tänkte att jag skulle lägga upp den näst sista versionen här. Detta är alltså inte någon officiell valvideo, men låten är officiell. ;-)
Det är jag som sjunger första versen, om någon undrar ...

Alla bilder i bildspelet är sådana som vi själva tagit under de år som vi bott på Åland ... och bilderna är från lite olika ställen ... Geta, Brändö, Föglö, Mariehamn, Järsö, Jomala ... och så en del från skärgården. Tyckte det var rätt passande för den här låten. Det tog lite tid att leta fram allt, men sen blev jag nog rätt nöjd nu efteråt. 

Däckad

I morse var jag verkligen helt däckad. Vet inte om det berodde på den här första, tunga arbetsveckan eller om det var pga medicinen jag tog igår. Kanske en kombination? Jag brukar ju annars inte få särskilt mycket biverkningar av min medicin längre, men den här gången kände jag av den riktigt ordentligt. Igår kväll fick frossa, ont i kroppen, ont i huvudet och jag tror att jag även fick lite lätt feber. Det kändes inte alls skönt. Sen sov jag som en klubbad säl hela natten och vaknade inte förrän strax före 11 i morse!
Vi var nog dock trötta hela familjen, för barnen hade inte heller gått upp när jag och maken vaknade. Men de steg upp precis efter oss. Tydligen så hade det tagit hårt på barnen att börja skolan igen ... så slut som de blev. De sov ju liksom längre än vad de gjort på hela sommarlovet.
Eftersom klockan var så mycket, så tyckte jag att vi kunde fixa brunch idag ... istället för frukost ... så då blev det omelett, smörgåsar och sen pannkakor ... och så apelsinjuice att dricka till. Var riktigt gott!
Sen har det blivit en väldigt lugn dag idag. Har mest suttit vid datorn och så har vi städat lite. Det behövde dammas, så jag tog itu med det idag ... nu, när jag är ledig.
Sen hade vi en liten kräftskiva till middag. Med "liten" menar jag att vi inte var så många. Det var bara jag, maken, Viktor, Amanda och min pappa ... och så hade vi en mycket sugen katt under bordet. ;-)
Först åt vi potatis med grillad flintastek, men när den maten var slut så tog vi fram den stora skålen med kräftor ... och så hade vi rostat bröd till ... och ostar ... Koskenlaskija och extra lagrad Kastelholm. Var riktigt, riktigt gott ... och jag lärde Amanda att skala kräftorna på "mitt" sätt ... så då upptäckte hon att det faktiskt inte alls var särskilt svårt. Efter att hon lärt sig skala ordentligt, så tog hon kräfta på kräfta och fick faktiskt i sig en hel del ... alldeles självskalade!
Vi tände stearinljus vid middagen också. Jag tyckte det var så pass mörkt att man faktiskt kunde göra det. Det känns nog att hösten är på väg ... fast med tända ljus, så känns det ändå rätt mysigt. Hösten ÄR faktiskt rätt mysig, ändå.

Som jag skrev, så har det blivit än rätt lugn dag idag ... och det beror nog till stor del på att jag själv inte har känt mig riktigt tip-top. För ovanlighetens skull, så har jag faktiskt känt av min medicin väldigt mycket hela dagen. Har känt mig väldigt svag ... varm, ont i kroppen, lite huvudvärk ... nästan som om man varit bakis ... och det kan jag INTE ha varit. Men nu börjar det i alla att ge med sig. I morgon är säkert allt som vanligt igen.

Tävlar om Veckans blogg ...

Jag är med och tävlar om "Veckans blogg" hos Elfina. :-)

Skitsnack!

Jag läste på Aftonbladet idag ... om 32-åriga Susanne, som påstår sig ha som mål att bli den tjockaste kvinnan genom tiderna. Med hennes 330 kilo tunga kropp så är hon redan världens tjockaste mamma, men nu säger hon att hon vill öka ännu mer ... och slå den nuvarande Guinness Rekordboksmästarinnan, Carol Yager. Rekordet ligger på 725 kg och det tror Susanne att hon kommer ha slagit när hon är kring 41 eller 42 år.

Bild från Aftonbladet

Många tänker kanske att människan måste vara helt sjuk i huvudet som har en sådan idiotisk målsättning. Vem vill vara fetast i världen, liksom?
Naturligtvis vill INGEN det! Det tror jag knappast att Susanne vill heller. Men ... hon intalar sig säkert det. Jag tror knappast att hon hade den målsättningen när hon vägde 70-80 kg, men nu när hon är så ofantligt långt ifrån en mer normal vikt, så är det ju garanterat enklare för henne att intala både sig själv och andra att det är precis så som hon vill ha det och att hon vill öka ännu mer. Det är ju ett slags mentalt skydd för henne. Då har hon ju en ursäkt för att vara så fet och för att äta en massa onyttigheter. Hon "vill ju gå upp i vikt ... och bli fetast i världen". Det är ju precis vad hon VILL och då kan ingen trycka ner henne och säga att hon borde gå ner. Hon VILL ju inte gå ner. Hon vill gå UPP!
I själva verket, så tror jag att Susanne ser det som en total omöjlighet att komma ner till en sådan vikt att hon inte skulle se fet ut längre. Även om hon går ner 200 kg, så skulle hon fortfarande se ut som ett rejält fettberg och därför ser hon det som en enklare lösning att istället gå upp så mycket hon bara kan. Då kan hon fortsätta att äta allt hon vill och istället för att folk ser henne som en fet person med dålig karaktär, så ser de henne som en häftig och målinriktad kvinna med väldigt bra självförtroende.
Men personligen så tror jag att hon bara lurar sig själv ... och andra ... eftersom det är en bra mycket enklare väg för henne att gå.
Men visst ... lycka till Susanne ... på din väg mot en tidig död ...

Tänkvärt

Jag läste en sak på Facebook, som jag kände att jag ville kopiera eftersom det var en väldigt tankvärd liten historia ...

Dalai Lama svarade på frågan vad
som förvånar honom mest; "Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna
pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så
angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte
lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö.
Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt."

Vardag igen

Men fy, vad jag känner mig trött. Tycker det blir värre för varje dag nu efter semestern. Suck! Undrar när man ska börja känna sig piggare igen? Lagom till nästa semester?
Nja ... så länge hoppas jag ju att det inte dröjer. Det blir nog bättre snart igen ... när man jobbat ett tag och kommit in i rutinerna lite mer. Fast för tillfället känns det mesta väldigt luddigt.
I morgon börjar ju barnens skola igen också, så då kommer man ju ännu mer in i vardagsrutinerna ... jobb, skola, läxor, snabba middagar pga kvällsaktiviteter och snart börjar väl Viktors judo också. Då blir ju allt vardag på "riktigt" och man får återigen börja se fram emot helgerna, då vi kan mysa tillsammans och äta gott i lugn och ro.
Barnen börjar ju nu 2:an respektive 5:an ... och faktiskt så ser de båda fram emot att börja skolan igen. De tycker det ska bli roligt att träffa alla kompisar igen och Viktor ser nog fram emot att börja lära sig finska, som han ju ska börja läsa det här året. Barnen har faktiskt alltid varit lätta att få iväg till skolan. De trivs bra och är motiverade ... särskilt Viktor. Amanda har väl gnällt lite över läxorna ibland, men Viktor har alltid gjort läxorna utan tjafs och går sen glatt iväg till skolan alla dagar. Det är så skönt att det går så bra för dem och att de trivs så bra.

Den här hösten kommer nog bli rätt intensiv, kan jag tänka. Det är ju val här i Oktober och maken är ju en av kandidaterna till både kommunal- och lagtingsvalet, så han lär ju ha fullt upp fram till dess. Han är ju dessutom politisk sekreterare och har därför en massa att göra med alla andra kandidater också ... och med journalister och allt möjligt ... så det kommer verkligen bli en fullspäckad höst. Jag gissar att vi knappt kommer se till honom under vissa perioder. Men, men ... det blir väl bättre sen efter valet, förstås.
Valrörelsen har väl inte riktigt kommit igång än, men snart kommer allt vara i full gång ... och i det här valet, så är jag berättigad till att rösta i både kommunal- och lagtingsvalet, vilket jag inte var vid det senaste valet. Då hade jag ju inte Åländsk hembygdsrätt, så därför fick jag endast rösta i kommunalvalet. Fast nu får jag rösta i precis allt. :-)

Så var semestern slut

Nu har jag börjat jobba igen efter semestern och det känns väl lite si så där. Igår kändes det faktiskt förvånansvärt bra med tanke på att det var första dagen och trots att vi kommit hem från Helsingfors på natten. Men idag har det känts otroligt tungt. Har haft ont i hela kroppen och så har jag känt en extrem trötthet i princip hela dagen. Längtade bara efter att få komma hem och vila. Suck!
Nå ... det känns väl värst nu i början, men sen kommer man väl in i jobb-tempot igen och kroppen vänjer sig mer vid att röra sig mer på dagarna. Just nu känns det bara BLÄ, men snart blir det nog bättre igen.

Hur som helst, så hade jag i alla fall en otroligt fin avslutning på semestern. Vi hade verkligen en jätte härlig helg i makens mosters stuga på fastlandet (fasta Finland). Vi var där tillsammans med svärföräldrarna, makens morbror + fru och makens bror med familj. Min svåger bor i Italien med sin Italienska fru och deras två söner (som är 8 respektive 5 år). Så det blev lite språkbad i helgen. Våra barns italienska kusiner och deras mamma kan knappt någon svenska alls ... inte heller finska eller engelska (8-åringen, har väl börjat läsa engelska i skolan, dock) ... och min svärmors svägerska kan endast finska. Så det blev en salig blandning av svenska/finska/italienska om vart annat. Jag förstår ju dock en hel del finska nu. Det är en klar skillnad mot tidigare. Nu kan jag hänga med hyfsat i samtalen, faktiskt, fast jag pratar ju inte. Jag kommenterar på svenska om det är nåt jag vill säga. Fast för det mesta så lyssnar jag bara och koncentrerar mig på att försöka förstå.
Italienska förstår jag ju också lite av nu ... fast inte lika flytande som finska. Jag kan mer enstaka ord och förstår en del enkla meningar. Jag lärde mig också en hel del nytt den här här helgen ... mycket tack vare barnens kusiner. Jag lärde mig att förstå en del av vad de sa, faktiskt, så det var roligt. Språk, är ju alltid bra att kunna.

Anyway ... i fredags hade vi Kräftskiva. Det brukar svågern vilja ha när de är på besök, så det blev hattar, månar, färgade lampor och hela kittet. Ja, så blev det ju en himla massa goda kräftor, räkor och snaps. MUMS!
Före kräftorna, så åt vi även lite grillat kött och kokt potatis till det. Så hade vi också små baguetter ... eller pain riche, kanske det heter? På Italienska, så heter det i alla fall panini. ;-) Och så fanns det tre olika sorters ost att välja på. Snacks, fanns det också. Allt var verkligen jätte gott ... särskilt de stora kräftorna!

Utöver kräftskivan, så blev det även en massa bastubadande. De har ju en riktig vedeldad bastu där ... precis vid vattnet. Eftersom det inte finns något rinnande vatten vid stugan, så fick man ju istället tvätta sig i bastun ... + att man fick bada om man ville. Jag är ju en extrem badkruka ... badar verkligen aldrig i dessa nordiska, kalla vatten. Det gjorde jag inte nu i fredags heller. De andra i familjen hoppade glatt i under tiden som vi bastade, men jag stannade kvar vid bastustugan och väntade på dem.
På lördagen, så tänkte jag dock att jag ändå skulle ta på mig badkläderna och gå ner på bryggan när de andra badade ... så att jag också fick svalka av mig lite. Det slutade då med att de lyckades övertyga mig om att jag skulle hoppa i. Det blev bara ett snabb-dopp, men jag vågade ändå kliva ner i vattnet. Det var bra stort, bara det. Blev riktigt stolt, faktiskt! KALLT, var det ju ... men det var himla skönt sen efteråt.Så nu har jag badat bastu ... på RIKTIGT!

Det var en jätte rolig helg, hur som helst. Trevlig samvaro, god mat, roligt Mölkky-spelande och helt enkelt ett underbart avslut på ledigheten.
Sen åkte vi hem med kvällsfärjan från Helsingfors i söndags. Där åt vi god mat i Food Garden. Sen spelade vi några omgångar med UNO i hytten och därefter var det dags att sova för oss. Vi skulle ju av båten redan klockan 04.25, så vi ville ju hinna få så mycket sömn som möjligt till dess.
Det gick nog faktiskt rätt bra att komma upp vid den tiden på morgonen (strax före 4) och sen gick vi genast till sängs igen när vi kom hem. Jag skulle ju upp och jobba, så jag behövde lite fler timmar för att orka med.
Det tog väl lite tid för mig att somna om, men en LITEN stund hann jag nog sova i alla fall. Sen ringde mitt mobillarm och "talade" om för mig att det var dags att stiga upp.

Så ... nu är min semester slut och det är lååångt kvar till nästa. På torsdag börjar barnen skolan igen och så kommer vi in i det vardagliga livet åter igen. Är väl skönt på ett sätt, fast ändå inte ...
Nå ... det är väl så som det är ...

Strax bär det av

Nu kommer vi vara bortresta några dagar igen, så det kommer inte bli några uppdateringar här under hela helgen. Vi kommer vara i en stuga i Finland och kommer varken ha dator eller Internet. Åker iväg om några timmar, bara. Sen återkommer jag när vi är tillbaka. Eller ... måndag tvivlar jag på att jag kommer orka skriva något ... men på tisdag, kanske?

Innan vi åker, så kanske jag ska berätta lite om hur vår bröllopsdag har varit, i alla fall? Vi började dagen med att äta hotellfrukost. Därefter, så tog vi det bara lugnt hemma. Jag vilade en del, eftersom jag känt mig sjukt trött hela dagen ... och inte bara i huvudet, utan tröttheten har framförallt suttit i armarna och i benen.
Hur som helst, så blev det mest en slappardag ... och på eftermiddagen packade jag ner alla grejer vi ska ha med oss på resan.
Sen åt vi middag ute på en restaurang ... ingen "fin" restaurang, men heller inget vanligt snabbmatsställe. Jag åt bakad potatis med nån slags oxfilégryta och sallad till, vilket var väldigt gott. Sen, när vi ätit klart, så sa jag till maken att vi kanske kunde åka iväg till en Italiensk glassbar och äta efterrätt där ... och tro't eller ej, men HAN hade faktiskt tänkt föreslå PRECIS samma sak! Haha! Vi är nog som gjorda för varann, som tänker samma tankar till och med. ;-)
Vi åkte förbi hemma hos oss först, för att hämta upp pappa som nyss kommit tillbaka från Sverige (och Talinn) ... så att han också skulle få fira oss med lite god glass.
Gott, var det verkligen! Bland den godaste glass jag ätit, skulle jag tro. En fantastisk god efterrätt!
Efter glassen, så åkte vi hem och har efter det bara tagit det lugnt vid datorn, typ ... och nu bär det strax av till färjan.

See ya' next week!

Ett stort steg närmare lösningen

Igår läste jag någonting oerhört positivt på Aftonbladet! För mig, som har MS, så känns ju detta verkligen otroligt roligt ... som om ett ljus av hopp tänds inför framtiden. Dock tror jag ju att det kommer dröja åtskilliga år innan man kommer så långt med forskningen så man lyckas hitta ett botemedel. Antagligen kommer nog inte jag ens hinna få ta del av något sådant, för jag vet att det tar åratal att få fram nya mediciner ... och ett botemedel mot MS skulle ju vara revolutionerande och är knappast något som man tar fram i en handvändning. Men nu har de ju i alla fall lite att gå på. Nu är de ett stort steg närmare lösningen ... ett stort steg närmare problemet på gåtan. Detta känns som ett otroligt stort framsteg i forskningen! Hoppas SÅ att det här leder till någonting fantastiskt bra!

Jag hittade även ett filmklipp om saken ...

Tenn-bröllop idag

Idag, för exakt 10 år sedan, så gifte jag mig med min make. Tänk, vad tiden har gått fort. Fast samtidigt känns det som om den gått oerhört långsamt, för det känns som om det var en hel evighet sen. Så mycket har hänt sedan dess. Så mycket vi har varit med om. Så många händelser. Så många förändringar.
Idag, för 10 år sedan, så fick jag vara prinsessa för en dag. Den dagen fick jag min prins på "riktigt". Den dagen blev det vi på alla de sätt.
Fast sagan började långt tidigare ... sagan som ledde till att vi slutligen hamnade här ... här, där vi är idag. Kvällen då vi blev tillsammans är en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Från den stunden visste jag att det var den mannen som jag ville leva med för resten av mitt liv. Jag ville gifta mig med honom och skaffa barn med honom. Jag ville åldras och bli gammal med honom. Jag ville att det skulle vara vi för alltid. Så kände jag då och så känner jag nu ... om än mer. Jag har aldrig någonsin tvivlat på vårt förhållande. Det är så självklart, på något sätt. Så självklart att det ska vara vi. Jag kan inte tänka mig att leva ett liv utan honom. Det finns inte alls i min hjärna ... och de tankarna har aldrig funnits. Från dag ett, så har jag varit helt bombsäker på att jag aldrig skulle vilja lämna honom.
Visst ... nu låter det ju som om jag lever i nån slags drömvärld, där allt är rosenskimrande och folk går omkring leende hela dagarna och allt är totalt problemfritt. Självklart är det inte så. Alla dagar är ju självklart inte super-duper-lyckliga. Visst har vi tjafsat en del genom åren. Fast min man är en väldigt positiv person och är inte särskilt långsint, tack och lov. Därför blir våra tjafs sällan särskilt långvariga. Det hade nog inte funkat lika bra om han hade varit lika långsint som jag. Jag tror att vi kompletterar varann väldigt bra. Vi är så oerhört olika, men ändå är vi på många sätt väldigt lika. Han är min älskade make, men samtidigt så är han min absolut bästa vän.
Så ... idag firar vi Tenn-bröllop. Grattis till oss! Tänk att han har stått ut med mig i så många år nu! Tio långa år ... och förhoppningsvis blir det oerhört många fler.

Slapparvecka

Den här veckan har hittills varit en riktig slapparvecka. Har nästan inte gjort någonting alls. Bara tagit det lugnt och vilat ut riktigt ordentligt. Lite mat, har jag ju lagat, förstås ... och handlat några gånger. Men annars har jag mest varit hemma. Jag har i och för sig inte känt mig särskilt bra i kroppen heller. Känner mig riktigt svag ... typ överallt. Armarna har knappt någon styrka alls och benen känns också riktigt trötta, så därför har jag väl varken ork eller lust till att göra särskilt mycket. Har inte berättat detta för någon, utan jag låtsas som ingenting och gör vad jag brukar ... bara i lite lugnare tempo, kanske. Jag vill nämligen inte höra att jag borde gå och vila istället. Jag VILL ju inte vila. Jag vill njuta av min semester och göra vad jag känner för att göra ... och styrkan kommer knappast tillbaka genom att ligga i sängen. Nej, då låtsas jag hellre att allt är bra. Ingenting blir ju liksom bättre av att gnälla till andra eller att tycka synd om sig själv. Hm ... nu låter det väl kanske som om jag gör just det ... att jag tycker synd om mig själv? Men det GÖR jag inte. Jag MÅR ju egentligen bra ... bara att styrkan inte är den bästa för tillfället. Men det gör inte mig så himla mycket. Jag har ju fortfarande semester, så då kan jag ta dagen lite som den kommer och göra allt i min egen takt ... och vara lite av en dagdrivare. Jag har inga tider att passa och har inga måsten för tillfället, så därför bekommer det mig inte särskilt mycket om kroppen inte är riktigt på topp. Det är som det är, men det känns ändå helt okej för mig. Just nu känns det i alla fall helt okej. Sen hoppas jag ju förstås att jag återfår styrkan till på måndag, då jag ska tillbaka till jobbet igen. Annars kommer det nog kännas rätt tungt. Men, men ... det visar sig ...

Jag har i alla fall inte BARA varit hemma idag. Jag tog med barnen till KappAhl en sväng, för Viktor behövde nya mjukisbyxor som han kan ha på skolgympan sen när skolan börjar igen. De hade 25 % rabatt på alla barnbyxor, så vi köpte ett par till honom ... och så hittade vi också överdragsbyxor till Amanda, vilket hon behöver nu till skolstarten.
Jag tog en sväng förbi damavdelningen också eftersom jag var lite på jakt efter en svart top (någon lång t-shirt, typ) och jag hade ju en kupong med 25 % rabatt, som jag tänkte att jag kunde använda. Det tog inte länge förrän jag faktiskt hittade en tröja ... precis en sådan som jag ville ha. Med rabatten, så fick jag den för endast 5.59 €, tror jag. Hyfsat bra pris ändå.

Sen gick vi förbi mataffären på vägen hem. Där gjorde jag faktiskt också ett fynd. ;-) Hittade fryst kycklingfilé för endast 3.99 € för 900 gram. Så billigt har jag nog aldrig hittills fått kyckling för ... här på Åland ... så då slog jag till. Det tillagade jag sen till middag, så idag blev det stekt kycklingfilé med ugnsstekta potatisklyftor/morötter/vitlök, sallad och två olika yoghurtsåser ... en med currysmak och en med vitlök. Det var verkligen en jättegod semestermiddag. Kändes rätt lyxigt med sådan festmat så här på vardagen. Men är man ledig, så är man.
Imorgon blir det väl också nåt gott, antar jag, för då firar jag och maken vår 10-åriga bröllopsdag. Vi har väl inte bestämt exakt hur vi ska fira, men det blir väl troligtvis att äta ute då. Sen åker vi till Helsingfors på natten, men det blir ju långt efter middagstid. Strax före midnatt, går båten. 
Vi ska till svärföräldrarna på kräftskiva. Makens bror med familj, kommer också dit. De är nu på semester ... från Italien, där de bor. Frun är italienska ... och även deras två pojkar, då.
Två nätter ska vi vara på fastlandet. Sen tar vi färjan hem från Helsingfors på söndag kväll och kommer hem först vid halv fem på måndag morgon. Då blir det till att försöka somna så fort som möjligt, så jag hinner få några ytterligare timmars sömn innan det är dags att stiga upp för att gå till jobbet. Då är ju nämligen min semester slut. Suck!

Nåja ... jag ska försöka njuta så mycket som möjligt av den tid jag har kvar nu av ledigheten. Det har ju varit en väldigt bra semester ... och än är den inte slut. Jag längtar väl inte så där super mycket tillbaka till jobbet, förstås, men det finns ju ändå fördelar med att jobba också ... jag får ju röra mig en del, till exempel ... så som jag inte gör hemma. ;-) Så får jag träffa en hel del folk också. Fast annars, så föredrar jag nog ändå att vara ledig och göra lite vad jag vill. 

Nåja ... det hade ju faktiskt kunnat vara bra mycket värre ...

Rolig läsning

Haha! Jag läste någonting kul i min vän Tessans blogg. Jag fick flera goda skratt av den läsningen, så jag kände att jag bara var tvungen att kopiera detta till min egen blogg.

Så läs detta ... och få en rolig stund, du också ...

Mer svenskundervisning åt läkare!
Man skriver inte alltid som man menar.

Citaten är från patientjournaler på Karolinska Institutet.

* Inkommer med kvadratmeterstor sårskada på lillfingret.

* Som preventivmetod har patienten använt oavbrutet samlag.

* Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

* 12 cm långt, sårigt underben

* Vi ordnar med mat, hemkört och rollator till pat.

* Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

* Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

* Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

* Blöder ibland ifrån vänster näsa.

* Patienten måste sova högt under kudden.

* Hon beskriver huvudvärken som spännande.

* Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

* Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall.

* Går nu med stel rygg och huvudet ner i marken.

* Sköts i hemmet av maken som är militär.

* Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

* Mat får han från sonen som ligger infryst.

* Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

* Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

* Nyligen varit på kontroll hos gynekolog som friat.

* Bihålor spolade 5-600 ggr.

* Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.

* Änka, bor med frisk make.

Åsa- Nisse Wälkom to Knohult

Igår blev det en oplanerad filmkväll, här hemma. Maken gick iväg med Viktor till polisen för att hämta ut sitt nya körkort och när de kom tillbaka så hade han med sig tre filmer. De hade varit förbi video-butiken på vägen hem och det blev ju jag jätte glad för, förstås. Jag älskar att kolla på film, så det var riktigt nice.

Hur som helst ... den ena filmen de hade hyrt, var den nya Åsa-Nisse filmen ... Åsa-Nisse Wälkom to Knohult. Jag har ju velat se den ... trots att den har fått väldigt dålig kritik. Jag har ju sett de gamla Åsa-Nisse filmerna ... vissa har jag sett flera gånger, till och med ... så därför ville jag ju se även denna.

De gamla Åsa-Nisse filmerna tycker jag inte var särskilt bra, egentligen. Visst kunde det finnas lite lustiga episoder i dem, men det mesta var ändå rätt knasigt och overkligt. Jag tror att de som är helt lyriska över dessa gamla filmer, är det pga den nostalgiska biten. De har minnen kring filmerna och eftersom de då inte hade så mycket annat att jämföra med, så tyckte de ju att dessa filmer var SÅ bra och SÅ roliga. Har hört kommentarer från jobbarkompisar till exempel, att Åsa-Nisse är ju ändå Åsa-Nisse och honom går det inte att göra om eller göra bättre. Men personligen, så tror jag att detta mest handlar om nostalgi och gamla minnen. För de gamla filmerna var verkligen inte så bra och att göra dessa filmer bättre anser jag borde vara hyfsat enkelt, egentligen.
Men ... nu har jag ju sett att den här nya filmen fått väldigt dåliga recensioner, så jag hade verkligen inga höga förväntningar nu före jag såg den. Därför blev jag oerhört förvånad och faktiskt väldigt positivt överraskad. Filmen var ju verkligen sååå mycket bättre än vad hade föreställt mig. Buskis-humor? Ja, visst. Men det SKA det vara. Overkligt? Ja, visst. Åsa-Nisse SKA vara overkligt. Han SKA göra knasiga uppfinningar som egentligen inte är särskilt realistiska. Det SKA även hända overkliga saker, som att de rider på en älg och vinner galopptävlingar. Det är så som Åsa-Nisse SKA vara. Annars är det inte Åsa-Nisse. Man kan inte jämföra äpplen med päron, därför kan man ju inte jämföra denna komedi med andra komedier utan man måste jämföra denna film med andra Åsa-Nisse filmer. Vet inte om det är så som kritikerna har gjort, men jag bryr mig egentligen inte särskilt mycket om filmkritiker. Jag kan bilda mig en egen åsikt och tycker inte att något är bra bara för att en kritiker säger det eller att en film är dålig för att en kritiker sagt så. Nej, jag är nog rätt open minded och bedömer själv vad jag tycker om filmer jag ser.
Mina åsikter om denna Åsa-Nisse film är då klart mer positiva än kritikernas. Jag tyckte faktiskt att filmen var riktigt bra. De hade verkligen fått in själva Åsa-Nisse känslan i filmen. MEN ... den här filmen var bra mycket bättre än de gamla, svart-vita filmerna. Jag skrattade typ från början till slut och eftersom handlingen gick rätt fort, så var man ju tvungen att hålla igen på skrattandet lite för att kunna hänga med i handlingen. Det var inte mycket dödtid i filmen, utan det hände saker mest hela tiden och även de mest knasiga saker kändes på något sätt helt självklara. Filmen var väldigt bra sammanflätad och dialogerna funkade perfekt. Man var ju tvungen att lyssna på vad alla sa ordentligt, för det fanns en hel del underfundiga, humoristiska uttalanden som man kanske inte hann reagera på om man inte lyssnade på allt.
Det var ju många kända skådespelare och komiker med i filmen också och jag tyckte absolut att dessa gjorde ett otroligt bra jobb. De passade väldigt bra för de roller de spelade. Kanon!
En hel del filmer som man sett, har känts oerhört trista och man har efteråt suttit gapande och undrat vad den ens handlat om och varför den tagit slut utan att den kändes klar. Men denna lämnade inga som helst frågetecken. Handlingen var absolut färdig och tiden framför TV:n kändes inte alls som bortkastad. Tvärtom!
Detta var absolut den bästa Åsa-Nisse film som jag sett och då har jag faktiskt sett flera stycken, så jag vet vad jag pratar om. Jag har dessutom läst många Åsa-Nisse serier och tycker att denna film verkligen fångade Åsa-Nisse perfekt!
Eftersom jag skrev tidigare att man inte ska jämföra äpplen och päron, så ska man därför jämföra denna film med andra liknande typer av filmer och i den genren, så skulle jag ge den här filmen betyget 4 (av 5). För jag tycker verkligen att den var otroligt sevärd ... en enkel och rolig underhållning. 

Hemma igen!

I'm back!

Nu har vi kommit hem igen från Turkiet och jag kan äntligen uppdatera bloggen igen. Inte för att någon kanske har saknat mina inlägg här ;-), men JAG har saknat att skriva. Nja ... det har jag väl egentligen inte riktigt gjort, om jag ska vara ärlig. Det var faktiskt rätt skönt att ta semester från allt ... även från bloggen ... bara ta det lugnt en vecka ... slappa, bada, äta, dricka ... ja, att ha en riktig SEMESTER! Men nu är det back to reality igen.
Det var helt underbart i Turkiet. Värmen var väl förstås lite väl hög. På eftermiddagen, när det var som varmast, så låg temperaturen på över 40 grader alla dagar (41-42 grader, för det mesta). Om man kollade på en väderkarta över Alanya, så stod det nog att det "bara" skulle vara 35 grader, men det här hotellet låg lite utanför stan och det låg som i en dal, med berg runt om ... och då blev det som en kokande gryta precis där. Supervarmt, blev det. Dessutom låg det ju precis vid havet, så luftfuktigheten var rätt hög. På morgonen var det ca 35 grader och likaså sent på kvällen och däremellan låg temperaturen på mellan 39 och 42 grader. VARMT!
Fast det var ändå otroligt skönt! Inte värmen, kanske? Men att bada i poolen var otroligt skönt ... poolen, som höll 33,9 grader. Där spenderade vi åtskilliga timmar. Tyvärr tyckte jag att den var lite för djup. Den var 1,50 som lägst (förutom på trappan), vilket innebar att jag fick stå på tåspetsarna för att kunna ha huvudet ovanför vattenytan. Den innebar även att jag fick hålla mig mestadels utmed kanterna och kring trappan eftersom jag är rätt vattenrädd och ogärna simmar där jag inte bottnar. Fast det funkade ju ändå rätt bra att hålla sig vid kanten. Tur dock att barnen inte är lika rädda som jag och tur att de båda är så bra på att simma. De var precis som fiskar i vattnet ... simmade runt, dök och hade sig ... och bara älskade att vara där!

Min lilla "sjöjungfru"

Redo att dyka i poolen

Jag och barnen vid poolkanten

Det blev ju även en hel del mat under resan. Eftersom vi hade All inclusive, så blev det ju alldeles för mycket mat. Buffé flera gånger om dagen ... massor av slush och även en del glassar. Gick upp ca två kilo under den här veckan, vilket inte var så konstigt eftersom jag åt så mycket och kände mig konstant mätt. De sista dagarna så kände jag mig alldeles svullen om magen när jag skulle lägga mig. Var inget skönt alls. Visst var det ju enkelt med All inclusive, fast tror inte att vi kommer välja det i fortsättningen. Var kul att testa en gång, men det får nog räcka med det. Nu måste man ju liksom gå på diet för att ens komma ner till den vikt man hade före resan ... och då var ju den redan lite för hög enligt mitt tycke. Men jag hade väl lite räknat med detta i och för sig. Har planerat att börja gå ner lite i vikt nu efter semestern ändå, så nu blir det ju bara att jag får lov att gå ner lite extra.
Maten var ju dock god. Det var olika teman varje kväll, så det blev inte så enformigt. Så var servitörerna klädda olika alla kvällar beroende på vilket tema det var.

Vi flickor, vid middagsbuffén

Familjens pojkar

En servitör under den Turkiska aftonen

Så var det ju shower nästan alla kvällar också. Vi passade på att äta så sent det bara gick för att vi skulle kunna ha kvar våra platser till showen sen. Det fanns nämligen inga andra platser än de vid matborden. Men det funkade bra att göra på det viset. Var i alla fall jätte kul att se på de olika showerna.

Magdans, på den Turkiska aftonen

Piratshow

Eurovision-show

Cirkus-show

Barnen gick ju också på Superkids under 5 av dagarna. Där fick de träffa andra Nordiska barn och göra olika saker tillsammans med dem ... lite tävlingar och annat skoj. Det tyckte de var jätte roligt. Viktor tyckte faktiskt att det hörde till det roligaste på hela resan, trots att de blev så svettiga efter att de fick tillbringa två timmar utomhus i den stekande Turkiska solen.

En dag hade barnen ledigt från Superkids. Då passade vi på att åka in till Alanya och gå till Aqua Park, vilket är en vattenpark mitt inne i stan. Själv, så vågade jag ju knappt åka någonting alls. Det hade jag ju lite räknat med också, eftersom jag känner obehag av både vatten och åkattraktioner. Men vi åkte ju dit mest för barnens skull ... och de tyckte ju att det var JÄTTE roligt. De vågade åka allt som de fick och hade nog verkligen superkul. Det fanns i alla fall 1 pool som jag kunde bada i ... en slags långgrund pool som sluttade nedåt hela vägen och ebbade ut i ett "vattenfall". Den var rätt mysig och där badade jag med Amanda.

Amanda åker nedför den gula rutschkanan

Viktor har åkt nedför det blåa röret

Efter att vi varit vid Aqua Park, så kollade vi lite i affärer inne i Alanya innan vi gick till bussen. Där shoppade vi lite kläder i en butik ... och maken fick visa upp sina fina prutkunskaper. :o) Vi hamnade i en butik med en försäljare som kunde prata svenska, men som påstod att han aldrig bott i Sverige. Han hade haft en svensk flickvän, sa han. Märkligt, för SÅ bra svenska borde man inte kunna lära sig enbart genom att ha haft en svensk partner. Hon måste i så fall ha varit en otroligt bra lärare, för kan kunde ju verkligen konversera på svenska. Helmärkligt.
Nå ... vi fick ju med oss lite grejer därifrån till bra priser i alla fall.

Bild som jag tog inne i Alanya

Barnen var törstiga i den extrema värmen

Över lag, så var resan otroligt härlig ... och visst hade man kunnat vara där ett tag till. Det värst var väl värmen, förstås, fast det var ändå otroligt skönt att vi hade AC på rummet. Annars hade det varit outhärdligt.
Fast det är rätt skönt att vara hemma nu ändå ... att äta vanlig mat igen ... och mindre portioner, framförallt. Barnen gillade mycket att få stuvade makaroner och korv till middag igår kväll.
Nu blir det till att ta det lugnt hemma i några dagar. Sen åker vi iväg till Helsingfors i slutet av veckan och så fort vi kommer tillbaka därifrån, så är det dags för mig att börja jobba igen. Suck! Vad fort den här sommaren har gått. Detta är min sista semestervecka. Men, men ...
Får väl göra det bästa av tiden som är kvar. Än är det ju sommar ... och än är det semester ...