Faktiskt, så tycker jag att det känns lite jobbigt att han ska iväg. Jag kommer sakna honom jätte mycket. Visst ... min pappa bor ju hos oss. Men det är ju inte riktigt samma sak. Så har jag ju barnen hemma såklart ... och de kan man ju krama och pussa om man känner för (ja, åtminstone Amanda ... Viktor vill nog ha så lite närkontakt som möjligt nu för tiden) ... men jag kommer ändå sakna min mans närvaro.
Jag längtar redan tills han kommer hem och då har han ju inte ens åkt än. Låter säkert jätte löjligt, men det är så jag känner.
Jag har funderat lite på det där med kärlek ...
Hur blir man egentligen kär i någon? Och hur blir man tillsammans med någon? Det måste ju liksom vara ömsesidigt också.
Framförallt, så har jag väl funderat på det här med otrohet ... folk som blir förälskade i någon annan trots att de redan har en partner. Hur går det till egentligen? Man hör ju talas om sådant hela tiden, men hur kan det egentligen bli så?
Jag och min man har varit tillsammans i många år nu ... och snart firar vi 10-årig bröllopsdag ... och jag kan verkligen inte tänka mig att någonting skulle kunna komma emellan oss. Jag älskar honom så oändligt mycket och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan honom. Jag minns ju knappt ens hur mitt liv såg ut innan vi träffades. Hade jag ens något liv då? Han är verkligen mitt allt. Han ... och våra barn.
Jo, så funderade jag då på det här med otrohet ... hur folk kan bli kära i någon annan när de redan har en partner som de säger att de älskar. Jag fattar inte det. Själv så känner jag ju att jag har en slags blockering gentemot andra män. Jag är ju verkligen inte inställd på att bli kär i någon och då kan jag heller inte bli det. Jag har en del manliga bekanta ... och har egentligen lättare för att prata med män än med kvinnor ... men jag kan verkligen inte känna något annat än vänskap. Jag har ju redan min drömman, så varför skulle jag då söka efter något annat?
Det där med kärleksblockeringar ... det har jag ju en del erfarenhet av. När jag och maken blev tillsammans, så hade jag först en blockering gentemot honom. Jag intalade mig själv att jag inte skulle bli kär ... och det funkade bra. Men så pratade vi massor då en kväll (vi var alltså bara kompisar) och under samtalets gång så släppte min blockering. Han fick mig att inse att jag var på väg att bli en person som jag alls inte ville vara och då började jag helt medvetet att tänka om ... att släppa på min blockering ... och då tog det inte lång stund förrän jag förstod att jag ju faktiskt visst ville bli kär i honom. Då rörde han vid min hand och plötsligt förstod jag att det var honom som jag hade väntat på i hela mitt liv. Jag blev alldeles störtförälskad och kände att han var den som jag ville dela min framtid med, gifta mig med och bilda familj med. Det förstod jag då ... när min blockering hade släppt ... och han kände ju exakt likadant för mig, så efter den natten så är vi oskiljaktiga.
Om någon man skulle visa intresse för mig, så tror jag nog inte ens att jag skulle märka det eftersom jag inte alls är inställd på något sådant. Fast just eftersom jag inte är inställd på det, så tror jag inte heller att någon kommer visa intresse för mig. Inte har jag märkt nåt hittills i alla fall. Men så är jag ju aldrig ute på krogen heller ... och är inte heller särskilt flörtig av mig ... så att vara otrogen ... eller att ens komma i närheten av otrohet ... det ligger rätt långt borta för mig.
Så då funderar jag lite på hur folk hamnar i sådana situationer. Hur går det egentligen till? Hur kan de riskera ett långt förhållande för någonting helt nytt och osäkert? För mig är det ju helt otänkbart, eftersom jag inte ens är inställd på att kunna bli förälskad. Men ... antagligen är det väl tillfälligheter som avgör?
Jag har en tävling på min blogg just nu där man kan vinna en söt silverängel, var gärna med! =)
SvaraRadera