Trivs med mitt jobb

Så var semestern slut. :-( Eller ... än återstår ju några timmar ... men i morgon bitti är det dags att börja jobba igen. Faktiskt, så tycker jag inte att den här semestern har gått otroligt fort ... nej, det känns som om det var JÄTTE  länge sedan jag senast var på jobbet. Så brukar jag inte riktigt känna. Kanske det kan bero på att vi har varit hemma mer än vanligt den här sommaren plus att vi gjorde väldigt mycket under tiden vi var bortresta?
Att semestern gått långsamt beror ju inte på att jag haft tråkigt och att jag saknar jobbet. Nej ... jag skulle kunna vara hemma lika länge till och ännu längre än så till och med. Jag trivs allra bäst med att vara hemma ... och framför allt med att vara LEDIG!
Men ... man måste ju tjäna pengar för att kunna göra någonting under tiden man är hemma ... och faktiskt så trivs jag rätt bra med mitt jobb. Eller rättare sagt, så trivs jag VÄLDIGT bra med mitt jobb. Efter snart 4 år, så kan jag jobbet rätt bra ... bäst av alla, faktiskt. Det kan ju förstås vara både för- och nackdelar med att vara bäst på det man gör ... den största nackdelen har väl varit att jag periodvis känt mig rätt oumbärlig på jobbet. Om jag velat vara ledig eller om barnen eller jag varit sjuka, så jag har behövt vara hemma ... då har allt känts så jobbigt. Det har känts som om de andra på jobbet har tyckt att det varit så krångligt utan mig. Jag gick ju till och med till jobbet med ryggskott bara för att slippa gnället och för att slippa orsaka besvär. Jag gillar inte att vara krånglig.
Det är väl den största nackdelen med jobbet. Annars så trivs jag oerhört bra. Det är ju väldigt självständigt. Visst har jag mina rutiner, men jag kan själv bestämma över hur jag gör allt och till viss mån kan jag även bestämma över när jag gör vissa saker. Det är skönt att jag kan tänka: "Nu behöver jag sitta ner en stund, så får jag göra det där lite senare". Särskilt under tider då min kropp inte funkat riktigt bra, har det känts skönt att jag jobbat själv, så att jag kunnat planera in mer sitt-tider utan att behöva tänka på andra.
Så ... jag trivs väldigt bra med mitt jobb, fast jag skulle ändå hellre vilja vara hemma och vara ledig. Men eftersom man behöver ha en inkomst, så är det bara att knalla iväg till jobbet och se glad ut. Och det hade kunnat vara mycket värre. Innan vi flyttade till Åland, så jobbade jag i hemtjänsten, och jag var livrädd för att bli fast i ett sådant jobb hela livet. Jag var livrädd för att få en "hemtjänst-stämpel". Visst var jag duktig på mitt jobb. Jag tycker om att umgås med äldre människor och jag var nog väldigt populär hos vårdtagarna. Men ... jag trivdes inte med arbetsuppgifterna ... städa, värma mat, städa, tvätta, städa, handla, städa, duscha, städa, städa, städa ... ja ... jag kände mig som en städerska många dagar. Det var dessutom otroligt stressigt och så gillade jag inte allt kärringkackel som uppstod vid våra morgonmöten. Jag var så arg när jag gick från lokalen vissa morgnar ... efter att vi fördelat arbetena och vissa bara fyllde sina dagar till hälften medan andra (jag och några till) hade så många timmars jobb att vi inte hann ta lunch och var tvungna att jobba i dubbel takt eftersom vi kunde ha 12-14 timmars jobb på en 8 timmars dag.
Detta hade dock förbättrats när jag kom tillbaka efter att jag varit mammaledig med Amanda. Då hade vi fått en arbetsplatssamordnare, vilket jag hade velat ha ända sedan jag började där. Det är helt omöjligt att en bunt kvinnor ska kunna samarbeta, ska kunna komma överens och ska kunna fördela uppgifterna rättvist. Den som kom på den briljanta idén med att avskaffa samordnarna (som hade gjorts strax före jag började) måste ju ha varit en otroligt naiv människa.
Men ... trots att stämningen var mycket bättre på jobbet efter min mammaledighet, så var ju ändå arbetsuppgifterna desamma ... och jag ville, som sagt, inte hamna i "vårdbiträdes-facket". Det var jag otroligt rädd för.
Därför sökte jag inte ens några hemtjänstjobb efter att vi kommit till Åland och det var dags för mig att börja jobba igen. Jag ville ju inte ha nåt sådant jobb. Konstigt nog, så tvingade inte arbetsförmedlingen mig att söka några sådana jobb heller.
Jag var nog egentligen bara skriven på arbetsförmedlingen här i ca 3 månader ... sen fick jag mitt jobb på banken. Blev så otroligt glad över det. Det kändes lite som "ÄNTLIGEN!" "Äntligen kommer jag bort från det där facket!" Det kändes bara sååå otroligt skönt! Nu har det snart gått 4 år sedan jag började där och hittills har jag aldrig känt mig sugen att sluta.

Nej, nu måste jag lägga mig om jag ska orka upp i morgon bitti. Hade inte tänkt skriva så här mycket egentligen, men ibland bara skenar fingrarna i väg på tangentbordet.