Vid föräldramötet vi hade strax före skolstart, så kom det ju fram att de enbart skulle ha en enda läsebok för alla i klassen. Jag blev rätt paff när jag hörde det, eftersom jag tyckte det kändes så omodernt. Både jag och maken är ju för individualiserad inlärning och vi trodde nog egentligen båda två att man idag mer såg till olika individers behov och utgick därifrån ... särskilt när man börjar första klass ... och många ligger på väldigt olika nivåer. Vissa kanske läser helt flytande ... sedan länge ... andra kanske läser lite grann, fast inte flytande ... och en del kanske inte kan läsa alls. Då tycker ju jag att man borde ha böcker därefter också. Det hade de i Viktors skola när han började 1:an. De hade tre olika nivåer på läseböcker ... lätt, medel och svår ... och jag trodde det var standard idag att man hade på det sättet. Därför blev jag så snopen att det tydligen inte alls funkade på det sättet överallt. Nej, vissa skolor vill tydligen fortfarande hämma de elever som kan "för mycket" ... så att alla hamnar på samma nivå så snart som möjligt. Så tänkte jag i alla fall efter det där första föräldramötet. Jag fick sådana flashbacks från min egen skolstart ... då alla fick börja på samma nivå ... oavsett förkunskaper. Jag, som lärde mig alfabetet när jag var 3 och hade läst flytande sedan flera år, tyckte ju det var måttligt roligt att läsa meningar som: "Far ror", "Mor är rar" i vår första läsebok. Nu låter det ju som om jag var liten på typ stenåldern ... men jag kommer faktiskt ihåg dessa knäppa meningar ... och JA, jag tyckte det lät konstigt och uråldrigt redan då.
Hur som helst, så kände jag att detta med endast en läsebok kändes så omodernt och jag kände mig faktiskt rätt ledsen efter det föräldramötet. Jag kände mig ju orolig över att Amanda skulle tycka läsningen var urtrist. Skulle hon, som redan läser kapitelböcker flytande, få läxa att läsa en sida där det står typ två meningar på? Det kändes INTE som en roande tanke. Snarare Oroande.
Antagligen, så märkte fröken vår negativa inställning till läseboken, så hon frågade sen maken om det var någonting ... och då berättade han för henne vad vi ansåg om saken ... och han berättade ju då också att Amanda kunnat läsa flera år redan ... och vi tyckte det kändes trist och önskade oss mer individualiserade lösningar.
Och ... tydligen så hörsammade Amandas lärare våra önskemål! När Amanda idag berättade att de hade tre olika läseböcker, så blev jag rätt förvånad och sa: "Men ni skulle ju ha en, bara".
"Nej, vi har tre ... en lätt, en mellan och en med mer text", sa Amanda ... och då ... då blev jag så fruktansvärt glad! Amanda tog fram den gula boken ur väskan för att visa mig ... och visst ... det var ju exakt samma läsebok som Viktor hade haft när han gick i 1:an! Det var samma serie ... och Amanda hade ju direkt fått den svåraste boken. Fast svår ... det är den ju inte. Det gick rätt fort för Amanda att läsa de två sidorna hon hade i läxa. Men det kändes ändå så oerhört skönt att vi faktiskt blivit hörsammade. :-)
De ska fortfarande ha den andra läseboken ... fast inte som läsläxa. Den ska de ha som högläsning i klassen. Läsläxa, kommer de få i de individuella böckerna.
Tror aldrig jag blivit så glad över en läxbok tidigare. Haha! :-D
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar