Utöver alla frukostar och bufféer, så blev det ju även mycket snabbmat ... hamburgare, pommes frites, tunnbrödrulle, friterade kycklingvingar/friterade räkor och annat onyttigt. Visst blev det lite mindre onyttiga saker också, som t ex nudlar ... men det onyttiga vägde nog över under våran resa. Så blev det ju även glass och slush under resan ... och lite godis slank också ner.
Visst ... vi promenerade otroligt mycket under resan ... många timmar om dagen blev det under flertalet dagar. Men ... för att göra av med allt överflödigt vi stoppade i oss, så skulle vi nog ha behövt springa motsvarande tid istället. Vi satt ju också i bilen många timmar och då förbrukar man ju inte så jätte mycket energi heller.
Så ... nu har vi bestämt oss för att börja äta nyttigare, hela familjen. Nu, när sommaren tar slut, så blir det nya tag. Nu ska vi äta mindre och nyttigare. Ja, barnen behöver ju inte äta mindre, förstås, men däremot kan det göra de gott att få lite nyttigare mat. Så nu blir det andra bullar!
Själv, så är jag inte riktigt överviktig ... inte än ... men jag vägde mig igår och såg att jag gått upp ca 3 kg i sommar, vilket ju innebär att jag ökat ungefär ett kilo i veckan ... och det är ju inget vidare. Mina jeans, som jag precis kunnat ha igen, de vågar jag inte testa för tillfället. Jag tror nämligen att jag kommer ha rejäla problem med att knäppa de just nu. Tror jag behöver gå ner nåt kilo först. För mig, som är så liten, så gör 1 kg jätte stor skillnad. Eftersom jag har så svårt att hitta bra kläder i min längd, så vill jag hellre kunna komma i de kläder jag redan har och därför måste jag ta tag i vikten innan det går alltför långt. Om jag går ner 3 kg, så vet jag att jag lätt kan få på mig två av mina jeans ... fast jag vill ju gå ner mer. Helst skulle jag vilja tappa 8-9 kilon, för då kommer jag i precis alla mina kläder ... utom de som då blir för stora, förstås ... så det är väl mitt mål. Jag har ju egentligen inga problem med att gå ner i vikt ... inte när motivationen finns där. Fast saknas motivationen, så är det stört omöjligt. Men nu känns det som om motivationen är den rätta.
När jag var yngre, så trodde nog många att jag aldrig skulle bli smal ... eller "normalviktig" någon gång. Jag var ju tjock. Det var den jag var och den person som alla såg. En tjockis.
Egentligen kunde jag väl inte själv heller se mig själv som smal. "Hur skulle jag kunna bli det?" Jag var ju inte byggd sådan ... trodde jag.
Men tji fick jag.
Efter avslutningen i 9:an, så bestämde jag mig för att gå ner i vikt. Fast jag visste så lite då om viktminskning och jag kunde inte heller visualisera något slutresultat. Jag ändrade lite matvanor och gick på så sätt ner ca 10 kg över sommaren. Då kände jag mig nöjd och slutade i princip att försöka gå ner i vikt. Under året som följde, så tappade jag ändå ca 10 kg till ... enbart pga mina ändrade kostvanor. Jag vägde då ca 72 kg, vilket är en hög vikt för någon som bara är 159 cm, men jag fattade inte då att jag inte var klar. Jag tyckte ju då att jag var smal och tänkte inte att jag kunde bli mindre än så. Men ... så fick jag ett litet uppvaknande när jag stötte på en gammal klasskompis. Hon såg att jag gått ner i vikt och typ grattade mig för det, men så antydde hon något om ifall jag skulle fortsätta gå ner. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa nu. Men hur som helst, så förstod jag ju då att jag faktiskt inte alls var smal än. Det räckte inte alls!
I det läget, så lät jag det dock bero. Jag behöll vikten genom hela gymnasietiden och en stund efter.
Sen ... när jag var 21 ... då läste jag i tidningen om folk som varit tjocka och blivit smala ... och då tänkte jag att om de kan, så kan väl jag med? Så då började jag målinriktat viktminska. Jag satte upp delmål och slutmål och det gick över förväntan. Den dagen jag hamnade under 60 kg för första gången i mitt liv (sedan jag gick på mellanstadiet, tror jag) så gick mina mungipor upp till skyarna. Jag bara log och var så otroligt glad! Jag kände att det inte alls var svårt att gå ner i vikt. Det var verkligen min grej och jag var superduktig på det!
Den gången gick jag ner till ca 55 kg och vikten behöll jag bra ... tills jag några år senare träffade maken och blev gravid. Under graviditeten gick jag upp massor, men gick ändå ner till nästan normalvikt .... så blev jag gravid med Amanda.
När Amanda var ca 10 månader, så bestämde jag mig för att bli smal igen ... och då började jag återigen målinriktat att viktminska ... och blev då smalare än jag någonsin varit. Slutade på 52 kg den gången ... och efter det så har jag egentligen aldrig varit överviktig. Det var väl någon vecka förra sommaren som jag låg precis på gränsen till övervikt, men inte mer än så.
Så jag måste ju säga att jag ändå är rätt stolt över mig själv. Det var nog få som kunde tro detta om mig när jag var yngre.
Var ju överviktig ända till jag var 22 år, men sedan dess, så är det endast graviditeterna som gjort mig tjock igen ... och jag gjorde ju då något åt saken så fort jag orkade och kände motivation.
Motivation, är det allra viktigaste om man vill gå ner i vikt. Motivation, motivation, motivation!
Så ... nu hoppas jag att min motivation står sig den här gången, för jag vill verkligen komma i mina kläder igen ... mina xs-kläder och 32-kläder.
Så ... får se nu hur långt jag kan gå. Har inte bråttom heller, utan sätter väl mer mitt mål till nästa sommar.
Vilket inspirationsgivand inlägg. Det fick mig verkligen att hoppas och tro att även jag kommer klara av mitt mål. Känns skönt och veta att det finns personer som du. Tack för en trevlig läsning och len spark i ändan min.
SvaraRadera/Sofie