Ett mäktigt fenomen

Tala om att det regnade i natt. Det bara vräkte ner ... och så åskade det. Jag hade lite svårt för att somna igår ... och när jag väl lyckats, så vaknade jag dessutom flera gånger under natten ... så då låg jag vaken och lyssnade på när regnet smattrade mot plasttaket på vår balkong. Smatter, smatter, smatter ... och så ett och annat dån i fjärran. Tror inte åskan var så jätte nära, för det var inga rejäla smällar ... bara lite dova dunder med jämna mellanrum.
Jag älskar verkligen åskväder! Tycker det är sååå otroligt mysigt. Särskilt om det regnar samtidigt ... och är mörkt. Då bara njuter jag ... och känner mig så lugn och rofylld.
Jag har dock inte alltid varit så förtjust i åska. Det ändrades en sommarkväll när jag var 4 år ...
Vi var ofta på landet på somrarna när jag var liten. Landet = mormors barndomshem ca 4 mil norr om Uppsala ... som vi hade som sommarstuga i många år när jag var yngre.
En kväll ... eller kanske var det en eftermiddag ... så var jag ensam där med mormor. Vet inte var de andra var, men vi väntade hem dem lite senare. Hur som helst ... denna dagen så var det ett extremt åskväder. Det regnade, var mörkt och åskan dundrade på som bara den ... och där var jag ... 4 år ... och ensam med min mormor ... en mormor, som var livrädd för åskan! Mormor försökte inte ens dölja sin rädsla för mig. Hon irrade runt i huset rent skräckslagen och sa typ: "Kommer de inte snart? Kommer de inte snart? Kommer de inte snart?" "Snart kommer de nog! Snart kommer de nog! Snart kommer de nog!"
Vi tittade ut genom fönstren och väntade på att mina föräldrar skulle komma. Ju längre tiden gick desto räddare blev vi ... både jag och mormor. Åskan fortsatte att dundra på och ju mer det dundrade desto stissigare blev mormor. Hon stressade upp både sig själv och mig ... och jag kände mig nog tillslut rätt skräckslagen.
När pappa så ÄNTLIGEN kom dit, så möttes han av en skräckslagen, tårögd 4-åring, som var så, så glad att hon slapp vara ensam där mer. Pappa var nog INTE glad på mormor vid det tillfället. Jag hade ju inte varit särskilt åskrädd innan, men nu var jag plötsligt alldeles paniskt rädd för åskan.
Denna rädsla ville ju då pappa råda bot på, så han satte sig med mig i trappan till övervåningen. Där fanns ett fönster ... och så satt vi där länge och tittade på "skådespelet" utanför. Vi såg hur blixtarna slog, hörde åskan mullra och regnet smattra. Det var otroligt mäktigt ... och oerhört vackert ... och så länge jag satt där inomhus ... i pappas knä ... så kände jag mig alldeles lugn ... och trygg ... och tyckte snart inte alls att åskan var nåt farlig. Så sen den kvällen har jag aldrig mer varit rädd för åskan. Så länge jag är inomhus ... i trygghet ... så tycker jag bara att blixtar är ett helt makalöst fenomen och jag bara ÄLSKAR sådant väder. Är så otroligt mysigt och det lärde jag mig tycka den gången ... då när jag var 4 år och satt i en trappa i min pappas knä.