Tidigare tog jag alltid sprutan på onsdagar, men efter att det gick på tok en gång i oktober förra året, så ändrade jag till fredagar. Anledningen till det var för att min man oftast är hemma på fredagkvällar, men inte alltid på onsdagkvällar, så då kunde han hjälpa mig med medicinen.
Det var så att jag träffade en nerv när jag tog sprutan den gången och det är nog bland det läskigaste jag någonsin varit med om. Det kändes som om nålen sköts som en blixt in i låret ... och att den sen fortsatte nedför hela benet. "Aj ... aj ... aj ..." sa jag och så blev jag som chockad. Jag domnade omedelbart bort ner till knät och så började jag gråta. Där satt jag med injektorn i handen och nålen instucken i låret och var skiträdd. Men trots att jag var så pass omtöcknad, så hade jag ändå tillräcklig sinnesnärvaro för att tänka på att jag måste trycka in medicinen. Alternativet var väl förstås att dra ut sprutan direkt istället och sen ta en ny ... eller att inte ta alls den veckan. Men just då så kände jag att jag ville ta medicinen ... så att inte all min smärta och allt mitt obehag skulle ha varit förgäves. Att dra ut nålen och ta en ny ... det var inget alternativ för mig ens, för det visste jag att jag aldrig skulle klara av. Därför tryckte jag in medicinen ... så som jag alltid gjorde. Sen drog jag ut sprutan och lade den ifrån mig. När sprutan väl var ute och plåstret kommit på, då kom själva störtfloden ... av tårar. Jag grät, skakade och allt bara snurrade. Har nog aldrig varit så nära att svimma någon gång tidigare i mitt liv. Det kändes oerhört obehagligt. Jag bad min man att hämta ett glas vatten till mig, för jag kände att jag måste dricka. Kände mig så hemskt rädd och ledsen. Det var verkligen en skräckupplevelse. Hade ju totalt tappat känseln i nedre delen av låret också ... och jag oroade mig ju för att det skulle ha blivit nån permanent skada.
Tror jag gick och lade mig nästan direkt efteråt och sen kände jag mig skakig i flera dagar efter den upplevelsen. Domningen kvarstod ju ett tag, så då var ju minnet av den kvällen så påtaglig. Det tog nog flera veckor innan domningen började ge med sig ... och successivt bli bättre. Har fortfarande en lätt känselnedsättning på en del av knät som följd av den felträffen. Utöver domningen, så gjorde det ju även ont i knät. Det högg som knivar när jag gick. Den första veckan ökade de i styrka för var dag, men sedan började de sakta gå över. Det gjorde riktigt ont från och till ... så ont att man helst bara ville gråta. Försökte ju dock undvika att gråta när jag var på jobbet. Idag, kan jag fortfarande få små stick-känslor i knät ... men det händer bara nån gång ibland ... och går oftast över väldigt fort.
Hur som helst ... efter den gången, så blev jag extremt rädd för att trycka av knappen på injektorn. Var livrädd för att det skulle bli fel igen. Om det innan hade tagit 20 minuter för mig att ta modet till mig att trycka av, så tog det nu istället ca en timme ... eller ännu längre ... och när jag var till min läkare strax efteråt, så sa han att det inte ska vara så. Det ska inte ta mer än 5 minuter, sa han.
Haha! skrattade jag. 5 minuter hade jag ju aldrig ens varit i närheten av, så det verkade heeelt uppåt väggarna galet.
Men ... så tänkte vi till lite ... och så blev det så att min man började hjälpa mig med sprutorna. Jag fixade i ordning allt och sen kom han och tryckte på knappen, varefter jag injicerade medicinen. Och då tog det faktiskt inte mycket mer än de 5 minuterna som min läkare pratat om. Så nu tycker jag att det funkar jätte bra med medicineringen.
 |
| Min spruta i injektorn |
Eller bra ...? Jag GILLAR ju inte att ta medicinen. Ibland känns det knappt någonting alls och då går det väl bra, förstås. Men ibland gör det jätte ont eller så börjar det blöda massor (har hänt några gånger) och då är det ju lite mindre kul. Helst skulle jag ju vilja slippa sprutorna helt och hållet, men idag finns det ju tyvärr inget alternativ. Det är ju dock tabletter på gång ... fast det är inget som har släppts än. Men det är tänkt att tabletterna ska komma ut på den officiella marknaden ... inom en rätt snar framtid också. Fast vilka som kommer bli berättigade till tabletterna ... det vet jag ju inte. Själv, så hoppas jag ju att jag kommer vara en av dem som kommer få dem. Vill verkligen slippa sprutorna ... och det vet nog min läkare om också.
Men ... det beror väl lite på också ... vilka biverkningar tabletterna ger och hur pass beprövade de kommer vara. Vill ju inte ha dem till vilket pris som helst, liksom.
Medicinen jag har nu funkar ju. Jag får sällan några biverkningar längre och så är det ju bara en gång i veckan ... en gång i veckan som jag får utstå en stunds obehag. Men annars går det ju bra.
Det är ju himla skönt när man tagit veckans medicin, för nu vet jag ju att det är en hel vecka kvar till nästa gång. Skönt!
Usch vad hemskt. Förstår din rädsla för sprutor till fullo. Tycker att du är oerhört modig som vågar ta den sprutan som du tar. Själv har jag Betaferon som jag tar varannan dag, den nålen är inte alls lika grov som din.
SvaraRaderaVissa dagar kan det ta upp emot 20 minuter för mig och ta sprutan men det börjar bli bättre. Har tagit Betaferon i snart 14 månader nu.
Hoppas nu att du slipper uppleva denna skräckinjektion en gång till.
Kram kram/Sofie
Ja, jag hade ju Betaferon först ... men jag bytte efter bara två månader. Trots att de sprutorna är så små, så gjorde det överlag sååå mycket ondare att ta dem. Själva nålsticket kändes ju inte med Betaferon, men däremot gjorde injiceringen ont ... och efter ett tag så kunde jag knappt ta i låren längre, eftersom jag fick sådan kramp efteråt ... som kunde sitta i en hel vecka. Dessutom tänkte man ju på medicinen varenda dag ... "Är det idag jag ska ta medicinen eller är det imorgon" tänkte man ju. Nu tänker jag ju bara på medicinen en gång i veckan och det onda jag får, är oftast bara själva sticket (förutom när jag träffade nerven). Så jag är trots allt nöjd med bytet, eftersom jag hade mer besvär av Betaferon.
SvaraRaderaTur att man har olika alternativ, i alla fall ... eftersom alla mediciner inte verkar passa alla.
Kram
Aldrig trevligt med Injektioner,ja'
SvaraRaderavet :(
*Kram*
Jag såg precis på CNN där de pratade om att de flesta läkemedel tillverkas i Kina, att Kina har "oengagerad" övervakning, och att FDA sällan åker över för att själva övervaka att det blir rätt.. ..och att det därför kan bli lite fel ibland i läkemedel. Om det verkligen stämmer, varför är inte läkemedlen MYCKET billigare än idag? När jag var liten var man tvungen att jobba i ca 20h för att tjäna ihop till ett par byxor, men nu när produktionen flyttats över till Kina så räcker det ju att bara jobba 1-2h för att ha råd med byxor... Men men... Men när det gäller läkemedel så känns det ju som om prisskillnaden bara blivit jämförelsevis marginell, typ bara 30% lägre pris eller nåt.. Men i Kina kan man ju köpa premiumbyxor för 40kr som sen säljs här för ca TRETTIO gånger så mycket, så varför har inte läkemedelspriserna sjunkit med typ 90-95% sen de flyttade produktionen till Kina?
SvaraRaderaJa, det kan man ju fråga sig. Fast när det gäller mediciner, så tror jag ju inte att de VILL att de ska vara för billiga heller ... för då kanske vissa skulle ta mediciner i onödan eller överdosera?
SvaraRaderaSen så kostar ju säkert forskningen väldigt mycket. Det är nog mest det som man betalar för ... flera års forskning ... som ibland inte ens leder till någonting alls.
Nu vet jag ju inte så mycket om hur det är med tillverkningen i Kina ... VAD det är som flyttats dit. Men jag kan tänka mig att det mestadels är själva produktionen ... efter att preparatet forskats fram. Forskningen tror jag sker främst på annat håll och det är nog den vi får betala för till största delen.
Fast hutlöst dyrt, är det. Tur att vi här i Norden får mediciner subventionerade. Annars skulle jag få betala över 1000 Euro i månaden ... och det är nog få som har råd med något sådant.