Ensam hemma

Sent igår kväll så åkte min familj till Helsingfors. Mina svärföräldrar har precis flyttat dit, så maken tänkte att han kunde ta med sig barnen dit för att få sig lite studiero medan barnen får tillfälle att umgås med farmor och farfar. Själv, så måste jag ju vara hemma eftersom jag jobbar fortfarande.
Nästan en hel vecka kommer jag nu få vara ensam hemma. De kommer hem tidigt på måndag morgon, så det blir 6 hela dagar utan dem. Heeelt ensam, kommer jag ju inte vara, eftersom jag ju har katterna. Men jag menade så klart att jag kommer vara ensam utan några andra människor i min närhet.
Det kommer kännas jätte konstigt att vara själv så länge. Vet inte om jag egentligen bott själv så länge någonsin tidigare. Först bodde jag ju hemma hos pappa ... och då var jag aldrig helt ensam. Och sen flyttade jag ju ihop med min man ... och så föddes Viktor ... och under den tiden och efter, så har ju antingen barn och/eller make varit hemma med mig. Aldrig att jag har varit heeelt ensam. Har alltid varit någon där.
Jo, förresten ... en gång bodde jag ensam ... i nästan två veckor. Det var när jag tog körkort. Jag tog en intensivkurs i Falun när jag var 19 år och pappa skjutsade upp mig på typ söndagkvällen och kom sen och hämtade mig på fredagen ... nästan 2 veckor senare. Fast ... då bodde jag ju på vandrarhem ... och hade dessutom en rumskompis den första veckan ... så det kan man väl inte riktigt räkna in.
Nu ska jag ju bo hemma i min egen lägenhet alldeles själv ... och det är någonting som jag ALDRIG har gjort förut.
Låter väl lite underligt att en 34-åring säger något sådant ... men det har liksom aldrig blivit av. Så det blir ju lite spännande för mig, det här.
Min första tanke när detta kom på tal, var: "Hjälp". Inte för att jag inte tror att jag kan klara mig själv. Det vet jag ju att jag klarar av gott och väl. Klarar jag av att sköta ett hushåll och ta hand om barn, så klarar jag nog av att ta hand om mig själv också. ;-) Jag tänkte nog mer: "Hjälp! Vad ska jag göra hemma helt ensam? Ingen att laga mat till. Ingen att fixa saker åt och ingen att prata med. Vad GÖR man när man är ensam?" Det var mer så som mina tankar gick.
Folks kommentarer när jag sagt att jag ska vara ensam hemma nästan en vecka, har varit: "NJUT!" Haha! Ja, antagligen har de väl rätt. Jag borde nog passa på att njuta av ensamheten. Tänk ... ingen annan att ta hänsyn till (mer än katterna, då) ... ingen annan att fixa saker till ... ingen som säger vad jag ska göra och ingen som tjatar. Det låter väl som värsta drömmen för många. Kanske att det är en dröm? Men ... det är ju så TYST! Ingen som pratar och ingen som jag kan prata med. Jag, som är värsta babbelmajan ... jag kommer väl ha värsta prat-abstinensen i slutet av veckan. :o)
På vardagarna går det nog rätt bra. Då har jag ju jobbet ... och har folk där som jag kan prata med. Men sen till helgen ... DÅ kommer jag nog märka av ensamheten och tystnaden mer.
Jag gillar ju egentligen att ha folk omkring mig ... så inte vet jag om det kommer bli en särskilt stor njutning att vara hemma alldeles själv. Men ... det är kanske en nyttig erfarenhet ... och jag SKA försöka njuta av situationen. Dessutom kanske jag uppskattar familjen desto mer sen när de kommer hem. Kommer nog längta ihjäl mig efter dem.
Tur att svärföräldrarna har bredband och dator nu, i alla fall, för då kan vi ha videokonferens varenda dag. Då får jag ju prata med dem en liten stund om dagen åtminstone ... så får jag den värsta abstinensen stillad.

Nu, när jag kommer få så mycket egentid och tid utan avbrott, så tänkte jag sätta igång med ett bild-projekt jag egentligen redan borde ha börjat med. Det blir ju enklare nu, när man kan börja utan att bli avbruten. Så då har jag någonting att fylla min fritid med, i alla fall. Så får jag hoppas att jag hinner med så mycket som möjligt den här veckan.
I övrigt så ska jag nog göra så lite jag bara kan.