Munsköljmedel att testa!

I veckan var jag ju och hämtade ut mitt Buzzadorpaket. Den här gången är det munsköljmedel från Fludent fresh ... både för barn och vuxna. Junior-flaskor för barn över 6 år och andra flaskor för vuxna.
Så här såg paketet ut efter att jag öppnat det:

 

En massa munskölj, var det. Stora flaskor, som vi kan ha här hemma för att testa och så små flaskor att dela ut till vänner och bekanta.

Om du kommer befinna dig i Mariehamn någonting den närmaste tiden, så kan du få en sån här flaska och hjälpa mig att testa de här produkterna. Har ännu lite flaskor kvar att dela ut. Bara hör av dig i så fall!

Kanske hittar jag tillbaka?

Ikväll var jag på höstens första sånglektion på Bel Canto. Den här terminen blir det helt individuella lektioner på 30 minuter per gång, så nu blir ju allt fokus på mig och min röst. De tidigare terminerna som jag sjungit på Bel Canto, så har jag sjungit tillsammans med andra i olika konstellationer ... allt mellan 3 och 8 personer i grupperna. Jag gillade ju det, för då fick man möjlighet att sjunga för och med andra personer ... duetter, solo eller mindre grupper. Jag gillade det konceptet eftersom man då fick lite mini-träning på att sjunga inför andra ... och att framträda. Dessutom tyckte jag det var bra att få feedback från de andra gruppdeltagarna och inte bara från sångpedagogen. Men i höst kommer jag att sjunga helt ensam eftersom det tydligen var svårt att få till någon passande grupp för mig .. och sångpedagogerna tyckte heller inte att det fanns någon annan elev som kunde passa ihop med mig, så därför blev det nu individuella lektioner.
Nu, efter att jag varit på den första lektionen, så är jag nog väldigt nöjd med att det blev en sådan här lösning ändå. Jag har ju haft en hel del problem med min röst ända sedan i mars ... efter framträdandet vi hade på Önningebymuseet ... så jag behöver nog rätt mycket coachning just nu ... för att förhoppningsvis hitta tillbaka till min forna röst igen.
Saken är ju den att jag blev hes då i mars och den här gången gick aldrig rösten tillbaka helt ... så som den annars brukar göra. Jag var jätte hes under någon månad och sedan blev det successivt bättre. Fast helt bra blev det aldrig. Jag fick tillbaka rösten så pass mycket att jag kunde sjunga igen, men det var inte längre så lätt att ta de där högsta tonerna. Det kändes lite som om jag hade ett tunt lock på mina stämband ... och så känns det fortfarande. Jag KAN sjunga, men inte längre lika höga toner och rösten blir fort trött.
Det märktes idag ... hur pass påverkad min röst fortfarande är ... men då är det nog ännu viktigare att faktiskt ta dessa lektioner. Min sångpedagog trodde att vi nog skulle hitta tillbaka igen ... med rätt sånger att öva på, så trodde hon att jag nog skulle klara av att komma tillbaka till min breda röst igen.
Jag hoppas ju verkligen på det, för jag vill sååå få tillbaka min gamla röst igen ... den som jag hade före jag blev sjuk i mars.
I vanliga fall, så brukar min röst alltid gå tillbaka helt efter att jag varit hes, men eftersom den inte gjorde det den här gången, så funderade jag ju lite på varför. Jag har ju känt mig rädd för att detta tillstånd ska vara permanent. Då sa Cathrine (min nuvarande sångpedagog) att det kanske kunde bero på att rösten blev för lite tränad förra terminen? Att jag kanske sjöng för lätta sånger? Och att jag höll mig till ett lägre ... tryggare tonläge. Det är ju förvisso sant. Jag gick då på en slags lättare masterclass och då var det väl mer sångerna och repertoaren som vi koncentrerade oss på ... och inte att få ut det mesta möjliga av sin röst. Jag tyckte ju verkligen att det var jätte roligt att ha en sådan typ av sångundervisning, men det är ju klart att jag kanske inte fick någon ordentlig röstcoachning på så sätt. Det var roligt ... men enligt Catherine, så kanske det var för lätt?

 Nu tyckte hon att vi skulle leta upp sånger där jag verkligen får träna min röst ... där min röst kommer mest till sin rätta ... låtar som passar mig ... och som kan hjälpa mig att hitta tillbaka till min vanliga röst igen.
Barbara Streisand-låtar, tyckte hon borde passa mig ... så det är väl lite vad vi ska rikta in oss på nu. De låtarna är ju dessutom sådana som jag inte finner alltför tråkiga, så det ska nog funka bra för mig.
Jag fick med mig lite låtar hem nu som jag kan öva på ... och så hade hon visst någon annan låt hemma som hon skulle leta upp. Så kanske kommer jag hitta upp till de där höga tonerna igen?
Just nu så går det jätte bra att sjunga ... fast när det går alltför högt, så tar det lite stopp ... och det där stoppet vill jag komma förbi. Kanske det kommer funka nu ... med rätt coachning och rätt låtval ... så kanske kommer jag hitta tillbaka?

Har nu varit mamma i 12 år!

Idag fyller Viktor 12 år. Tänk, att det var så länge sedan jag låg på Huddinge BB med det där lilla nyfödda knytet bredvid mig. Tänk, att det var så länge sedan jag blev mamma för första gången! Jösses ... vart har alla år tagit vägen, liksom?
Han vägde inte ens 2,5 kg då, men idag väger han betydligt mer. Lång, är han också ... i år växte han ju om mig, så nu är jag näst kortast i familjen. Han börjar verkligen bli stor, min lilla kille ... nästan tonåring ju ... och långt ifrån någon liten bebis.
Även om det känns som om det var precis nyss som han föddes, så känns det samtidigt som en hel evighet sen. Det har ju hänt så otroligt mycket sedan dess. Så många förändringar som skett i våra liv sedan dess. Under alla de här åren, så är det inte bara barnen som vuxit och blivit stora, utan även jag har vuxit otroligt mycket. Kanske inte rent storleksmässigt, utan som person. Mentalt har jag vuxit något så fruktansvärt mycket under de här åren. Jag är inte en naiv liten flicka längre, utan har numer blivit en vuxen och hyfsat mogen kvinna ... och mamma. Jag är inte samma person som jag var då och en stor del av den förändringen beror nog på barnen. Som mamma måste man ju lära sig att vara pedagogisk och att ta en massa beslut. Ibland måste man ta hastiga beslut och själv kunna analysera vad som verkar mest vettigt och rätt.
I början var det inte så svårt. Då kunde jag hanka mig fram bra på min barnsliga naivitet. Det är enkelt med små barn, som inte ifrågasätter något ... utan accepterar allt som mamma säger rätt godtyckligt. Men sen när barnen blir äldre så blir det svårare. Då måste man fundera lite extra och reflektera mer över hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det blir liksom knepigare att svara på frågor och besluten blir inte längre lika enkla.
För mig var denna skillnad oerhört stor, eftersom jag var så pass mesig och omogen tidigare. Jag kände att jag var en jätte bra och lämplig småbarnsmamma, men när jag plötsligt fick skolbarn, så kändes det lite som om jag inte riktigt passade in. Det var inte riktigt "jag", om man säger så. Alla andras skolbarnsföräldrar verkade så mycket äldre och mognare än mig och det kändes inte riktigt som om jag hörde dit.
Fast sen vände allt. Jag vet inte riktigt när, men successivt så blev det bättre. Jag mognade allt mer ... blev bättre på att ta de där besluten och jag blev även bättre på att konversera med andra skolbarnsföräldrar. Jag kände mig inte lika udda längre, utan kände faktiskt att jag visst kunde passa in där ... som skolbarnsmamma. Det hade kanske tagit lite längre tid för mig att mogna? Men under årens lopp så blev jag mer erfaren och genom att vara en skolbarnsmamma så växte jag allt mer.
Jag har haft en enorm mental resa under dessa 12 år och till stor del så kan jag nog tacka barnen för det. De har verkligen fått mig att växa ... som person och som mamma.

I alla fall så fyllde ju min förstfödda idag 12 år och dagen började vi ju då med sång och presenter. Sen blev det en mysig frukost innan det var dags för jobb och skola.

Till middag hade Viktor önskat sig hemmagjord pizza, så då fick det väl bli så. Det tog väl lite tid att få mat, dock, men det var det värt.

Viktor var nog väldigt nöjd med maten, i alla fall, för han åt hela 6 bitar. Eller så var han bara riktigt vrålhungrig? ;-)

Lite senare så blev det födelsedagstårta, som min pappa hade bakat. Den var också riktigt god och båda barnen åt stora bitar av tårtan. Dock finns det ju fortfarande massor kvar, så nu får de väl äta tårta i flera dagar.

Tårtan som pappa bakade

Viktors pappa har ju varit i Bryssel sedan i måndags, så han kunde tyvärr inte vara med och fira vår 12-åring i år. Men han kommer hem i morgon, så vi ska fira Viktor igen ... efter att vi alla är samlade. Då ska Viktor få en till present också ... något mer värdefullt än vad han fick idag ... så han blir nog nöjd med det.
Fast jag tror ändå att han var rätt nöjd med sin födelsedag. Han fick spela Mindcraft hela kvällen, typ, så då var han nog glad. ;-)

En ny kampanj

Äntligen har jag ju kommit med i en Buzzador-kampanj igen! Yeay! Det var länge sedan sist, så nu blev jag riktigt glad att jag kom med.

Den här gången blev det en kampanj för munsköljprodukter från Fludent fresh. Det ska vara för både barn och vuxna, så då får vi tillfälle att testa, hela familjen. :-)

 

Idag kom avin på posten, så jag får se om jag hinner hämta ut paketet i morgon. I så fall får det bli på dagen, för Viktor fyller år i morgon och då har jag inte tid att gå in någonstans efter jobbet eftersom jag måste skynda mig hem för att laga födelsedagsmiddag. 

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

 

 

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Blir nytt igen

Det blev ju inte alls bra när jag gjorde om här inne. Jo ... när jag är inne på min laptop och använder mig av Firefox (vilket jag typ alltid gör), så ser det jätte bra ut. Men i Explorer ser det jätte knäppt ut ... och även i Firefox ser det konstigt ut om jag använder den stationära datorn. Därför har jag nu bestämt att jag ska skippa min egna bakgrund och använda mig av nån neutral standardmodell istället. Det är ju ändå texten som är det viktiga och inte layouten, så nu kommer jag om igen.

Om folk bara visste ...

Ibland kan jag bli så otroligt irriterad när jag läser tidningarnas insändare eller mess och ser folks benägenhet att yttra sig i ämnen som de inte har en blekaste aning om. De tar för givet saker och uttalar sig om sådant som de egentligen har fått totalt om bakfoten. De är upprörda och arga över något som de tror är sant och går till rejäla personangrepp på personer som de aldrig har träffat eftersom de via media har fått en viss bild av personen och för att de dessutom tolkar allt på sitt eget sätt. Inte nog med att de går till personangrepp ... de vågar ju dessutom inte ens stå för sina åsikter, utan går till attack anonymt. Det tycker jag är väldigt fult. Under signatur, så kan man ju säga precis vad som helst och vara precis hur elak man vill mot vem som helst utan att någon får reda på vem du är.
Egentligen tycker ju inte jag om att man är elak över huvud taget och gillar inte alls när man går till personangrepp ... inte ens om det kanske är befogat. Men ... om man har en grund för anklagelserna och om man vågar stå för sina åsikter ... då kanske det kan vara lite mer okej i alla fall? Men om man kommer med rejäla personangrepp och kommer med påstående som grundar sig i okunskap om hur saker och ting fungerar och när man egentligen inte alls vet man pratar om ... då blir jag riktigt irriterad.

I morse var det till exempel en insändare i tidningen, där personen klankade ner på stans politiker ... att de har suparfester, typ, istället för att lägga pengarna på de som verkligen behöver det och så påstod människan att de fick en massa lön som politiker i stan. Öh ... jaså? Vilken lön då, om jag får fråga? Är det någonting som folk verkligen tror? Att kommunalpolitiker tjänar en massa pengar?
Jag kan då berätta att inte en enda av de styrande i staden får någon lön ... varken här i Mariehamn eller i någon annan kommun på Åland. Man får mötesarvoden ... och det är då rakt inte någon häv summa med tanke på all tid de lägger ner på sina uppdrag. Jag skulle säga att de faktiskt jobbar nästintill ideellt. Det är verkligen en skitsumma de får om man räknar med all fritid som offras.
Jag tror knappast att dessa människor som går till angrepp skulle vilja byta med politikerna. Om de bara visste hur mycket de faktiskt offrar för att få vara med i politiken ... för att få vara med och påverka om hur vår och deras nutid och framtid ska se ut. Om de bara visste hur många timmar som läggs ner på att få till alla beslut. Om de bara visste hur många timmar som läggs ner på att läsa igenom föredragningslistor eller hur många kvällar och helger som spenderas med en telefon i handen.
Inte tror jag heller att så många skulle uppskatta all den offentlighet som tillkommer. Allt man säger och allt man gör riskerar att hamna i tidningen. Alla "felaktiga" beslut riskerar att bli förstasidesnyheter med en efterföljande hetsjakt. Hur många är alls starka nog att stå ut med något sådant? Knappast de som skriver anonyma insändare i tidningen, i alla fall. Det verkar ju livrädda för att stå för vad de tycker, så knappast att de skulle klara av ett öppet mediadrev.
Nej ... om folk bara visste hur mycket våra politiker verkligen offrar ... hur mycket obetald fritid de lägger ner för att de tror på något. De vill inte bara tyst sitta och titta på och gnälla ... utan de vill själva kunna förändra sitt samhälle ... och påverka. Hade de gjort det för pengarna, så hade det knappast funnits många kommunalpolitiker över huvud taget. Mötesarvodena de får är bara en droppe i havet jämfört med hur mycket de faktiskt sätter på spel. Att då komma och säga att de får en massa höga löner och kan sitta och leka med andras pengar ... som jag vet är rent och skärt skitsnack ... gör mig riktigt upprörd.
Få personer skulle vilja byta plats med dem, så därför kan jag känna att kritiken folk ger är så fruktansvärt orättvis.
Jag vet hur det är att leva med en högt uppsatt politiker och jag vet hur mycket tid som verkligen läggs ner på politiken ... så därför vet jag också att det inte alls är så enkelt som folk verkar tycks tro.
Var glada över att det finns folk som verkligen ställer upp på detta! Var glada för att det finns folk som frivilligt ställer upp på att vara allmänt villebråd i dessa spartider! Var glada för att någon vill ta ansvar och som inte är rädd för att förklara alla dessa obekväma inbesparingar. Var glada för att dessa människor finns!
Men ... det verkar vara så enkelt för folk att hitta skuldbockar. Politikerna har ju själva valt att ge sig in i det "kallet", vilket givetvis är sant ... och då är det så enkelt för människor att ge sig på dessa frivilliga "offerdjur".
Jag förstår ju att man egentligen inte borde bry sig. Särskilt lätt borde det ju vara att ignorera anonyma mess eller insändare. Men ändå kan jag inte låta bli att uppröras över folks okunskap och känner att anklagelserna är totalt felaktiga och orättvisa. De verkar tro att det är så himla enkelt och att det är en riktig dans på rosor att vara politiker. Men knappast skulle de vilja byta med dem. En som inte ens vågar skriva under med sitt eget namn, skulle knappast heller våga ge sig in i politiken. No way!
Var då glad över att det faktiskt finns folk som ställer upp på detta ... som frivilligt ställer upp på att ge sig in i denna offentlighet som politiken innebär. Om ni bara visste hur mycket tid dessa människor lägger ner på att försöka göra allt så bra som möjligt för vårt samhälle. Om folk bara visste.

Lite nytt utseende

Vet inte om någon märker det, men jag har gjort om lite här inne. Har ändrat lite på layouten ... ändrat bredden och har bytt lite fonter och så. Även om skillnaden kanske är minimal, så tycker jag själv att detta känns lite mera stilrent.
Att jag ändrat teckensnittet och bredden på textfältet, beror på att jag ville det skulle bli lite mer lättläst. Även om bokstäverna kanske är mindre nu, så tycker jag på något sätt att detta blev lite enklare att läsa.
Någon som märker någon skillnad?
Vad tycks i så fall? Bättre? Sämre?

Var inte så full som det verkade ...

På bröllopet vi var på igår, så kunde jag läsa på gästlistan att jag är en "Flitig bloggare" ... så då är det väl bäst att jag lever upp till det omdömet ... och försöker få till ett inlägg så snart som möjligt nu efter att den värsta baksmällan lagt sig. ;-)
Det var lite roligt, faktiskt ... att de i häftet presenterade varenda gäst som närvarade på festen. Drygt 100 personer stod namngivna på listan och till varje namn fanns en kort presentation. Det var väldigt intressant att läsa om alla ... vilka de var och om de var nåt särskilt som utmärkte just dem. På vissa stod det ju bara vad de jobbade med, typ ... och vem de var gift med. Medan andra presentationer var lite mer åt det lustiga hållet ... och "berättade" vad som var särskilt speciellt med just den gästen.
Efter mitt namn, så stod det då: "Flitig bloggare. Gift med Petri". Jag tyckte det var lite kul, faktiskt ... och så funderade jag ju lite på vad som skulle ha stått där om de hade gift sig någon vecka tidigare ... före jag hamnat i tidningen med delar av mitt blogginlägg. För jag antar att det var därför som det blev mer allmänt känt att jag har den här bloggen.
Nåja ... jag är helt nöjd med den presentationen i alla fall, för det verkade få folk intresserade och nyfikna. Även om jag ju egentligen mest skriver här för min egen skull, så tycker jag ju ändå det är rätt kul om folk faktiskt läser vad jag skriver. Det ger en ju lite extra motivation till att verkligen engagera sig i bloggen och att skriva bättre och intressantare inlägg. Man tänker ju efter lite extra om man vet att det finns folk som faktiskt läser.

Snart tänkte jag berätta lite mer om bröllopsfesten, men först måste jag berätta om en annan väldigt rolig sak som hände under gårdagen. Det var nämligen skolmästerskap i friidrott igår och Viktor skulle delta i kula och i 800 meter. Tyvärr kunde vi ju inte vara med och kolla på, men min pappa var med honom ... och Amanda var också med ... så fick vi sen rapporter från pappa genom sms. När det första sms:et kom, så blev vi riktigt glada ... och något förvånade ... för då hade Viktor lyckats komma 2:a i kulstötningen. Hur kul som helst!
Någon timme senare kom det andra sms:et och då hade han sprungit in på en tredje plats på 800 meter!!!??? What??? Hur gick det till, liksom??? Två medaljer fick han med sig från ett skolmästerskap där skolor från hela Åland deltar. HUR gick det till? Han, som inte ens tränar friidrott. När jag pratat med Viktor idag, så verkade han nästan lika förvånad själv. Han hade nog inte alls räknat med att det skulle gå så bra. Tror ingen hade gjort det, så det blev en otroligt positiv överraskning. :-) Tala om att vi blev stolta över honom! Synd bara att vi inte kunde vara där och bevittna hans bedrifter. Men, men ... vi har ju fått se medaljerna i alla fall. ;-)

Tillbaka till bröllopet ...

Det var väldigt vackert ... som bröllop alltid brukar vara. Båda lyckades säga Ja till varann i kyrkan också, så det började ju bra. ;-)
Efter själva vigselceremonin, så blev vi hänvisade till någon av de två bussarna som skulle ta oss till Svartsmara, där själva festen skulle hållas.
Fast först togs det väl lite bilder, förstås ... uj, vilken massa fina systemkameror som fanns där bland gästerna. Ja, vi hade ju med oss vår kamera också.

Så här såg min bröllopsoutfit ut, by the way:

Den här klänningen köpte jag i början av sommaren och för någon månad sen så kompletterade jag klänningen med de här orangea strumpbyxorna. Vad jag inte visste då, var att orange ... just den här nyansen av orange ... är färgen för MS. Så som Rosa-bandet hör ihop med bröstcancer, så finns det även ett orange band ... som hör ihop med Multipel Skleros. Därför var ju den här outfiten otroligt passande för just mig. To make a statement, liksom ... även om nog inte så många andra var medvetna om det. Men ändå ...
Jag visste ju inte heller om det för någon månad sen ... 

Hur som helst ... efter att vi kommit till festlokalen, foton hade blivit tagna och alla hade skålat med brudparet ... så fick vi äntligen komma in under tak och sätta oss ner till bords. Det regnade ju lite ute, så därför var det nog många som längtade in efter en stund.

De hade inrett ladan riktigt mysigt och höstlikt.
Sen kom toastmastersen (hm ... låter konstigt, men de var ju två, så vad säger man?) och presenterade lite av vad som skulle hända.
Sen kom kocken och presenterade menyn för oss. Kocken var ju ingen mindre än Michael Björklund ... så man fick ju direkt höga förväntningar, förstås. Han är ju verkligen riktigt bra på att laga mat ... TV-kock och allt.
Jag kan ju säga att förväntningarna infriades också. Maten var helt otroligt god! MUMS! Men så är ju inte jag särskilt kinkig heller, eftersom jag älskar mat och äter det mesta ... så det är nog ganska enkelt att tillfredsställa mig på den fronten. ;-)

Sen blev det en kväll fylld av diverse olika tal, god mat, god dryck, massor av skratt och en allmänt trevlig samvaro. Allt var verkligen helt perfekt och jag måste säga att det var en otroligt lyckad bröllopsfest. JAG blev helt klart nöjd, i alla fall.
Tyvärr så blev det väl lite för mycket alkohol för mig. Alltså ... inte drack jag väl mer än någon annan ... men min kropp blir mer påverkad av alkohol än vad andra ... friska personer blir. Jag kom till den insikten nu. Tydligen klarar jag inte av att dricka längre ... inte i samma utsträckning som andra. Mina ben blir fort alldeles ostadiga och jag får verkligen rejäla balansproblem. Huvudet känns nästintill normalt. Jag kan föra normala diskussioner utan att någon kan tänka sig att jag druckit massor. Jag verkar nog tämligen nykter. Påverkad? Ja! Men knappast aspackad! I huvudet känner jag mig klar och inte alls särskilt full. Men däremot blir benen så ostadiga att folk kanske får för sig att jag är ordentligt stupfull. :-( Just det upptäckte jag igår och det gjorde mig så himla ledsen. Jag höll ju på att nästan ramla in i en stolpe, men fick tag i den direkt och kunde med stöd ta mig till en stol och sätta mig ner. Det kändes ju hemskt pinsamt att inte kunna hålla sig på benen ... som värsta fyllot, liksom. Jag VET ju att det är på grund av min MS som jag blir så där obalanserad så fort. Men det vet ju kanske inte andra? De kanske tänker: "Den där Åsa verkar ju vara en sån som super till riktigt ordentligt och inte kan hålla sig på benen"?
Den tanken skrämmer mig en del ... att andra får för sig sådana saker när de ser att jag helt tappar styrseln i benen efter att jag druckit alkohol. Det händer ju inte omedelbart, såklart. Det händer ju först efter att jag druckit lite för mycket. Men för mycket för mig, är mindre än vad som är för mycket för andra. Uppenbarligen kan jag inte längre dricka samma mängd som tidigare ... inte om jag vill hålla mig på benen åtminstone.

Jag vill ju dock inte avstå helt från alkohol. Jag är ju livsnjutare och vill kunna "leva" också ... njuta av god mat och dryck och ha lite roligt i livet. Men efter igår, så har jag bestämt mig för att hålla igen på alkoholintaget om jag är bortbjuden eller är på nån tillställning. Jag har bestämt att jag nästa gång bara kommer smutta på vinet (eller vad jag nu än dricker) ... ta små, små klunkar. På så sätt kommer det ju ta längre tid att dricka och då hinner jag inte få i mig samma mängd alkohol ... och minimerar då risken att min kropp ska bli så alkoholpåverkad. Så kanske jag får behålla balansen hela kvällen ... förhoppningsvis.
Jag tänkte åtminstone ge det ett försök. Då kan jag dricka väldigt lite utan att någon märker att jag håller igen ... och så kanske jag slipper fyllo-stämpeln.

Så om någon såg mig vingla igår kväll ... jag var inte alls så full som det nog verkade. Jag har bara MS, vilket gör att min balans försämras avsevärt mycket fortare än för andra som dricker. Just so you know!

Det var i alla fall annars en otroligt rolig kväll igår! Ett fint bröllop och en väldigt genomtänkt och bra fest.

Bättre idag

Idag har det faktiskt känts lite bättre. Inte bra ... men åtminstone mycket bättre än igår. Klart att jag fortfarande har haft en väldig tyngdkänsla i benet, men armen har känts avsevärt bättre ... och inte har jag heller varit lika trött.
Idag klarade jag ju till och med av att åka iväg och handla efter jobbet. Maken hämtade upp mig och sen åkte vi iväg till affären. Sen knatade jag ju omkring där en bra stund och plockade på mig diverse varor och när vi var klara åkte vi hem för att packa upp alltihop. Det var ju en bra stund då som jag fick använda benet ... så visst började det kännas tyngre och tyngre ju längre tiden gick. Fast ändå blev det inte riktigt lika illa som igår.
Efter att allt var upplockat, så började jag direkt med middagen. Det skulle bli tortillas, så det var ju en del att skära upp ... och så skulle såserna lagas. När det slutligen var dags för köttfärsen att stekas, så började det förstås kännas riktigt ordentligt i benet ... fast då hade jag ju ändå målet inom räckhåll. Jag visste att det snart skulle bli middag och att jag alldeles strax skulle få tid till att sitta. Men det var faktiskt bara benet som kändes jobbigt. Armen kändes rätt okej. Inte helt bra, förstås ... men rätt okej.

Precis före middagen, så kom min pappa hem till oss. Han ska stanna till på torsdag, tror jag. Dels ska han vara barnvakt i morgon, eftersom  jag och maken ska iväg på bröllop. Sen så tänkte han fira sin födelsedag här på söndag och på onsdag vill han fira Viktor, som fyller 12 år.
Det är ju skönt nu när han bor så pass nära, så han enkelt bara kan ta färjan hit om han känner för det ... eller om vi är behov av en barnvakt. :-)

Nå ... nu känner jag att det verkligen är superskönt med fredag! Idag ska jag inte göra ett dugg mer, så det känns väldigt skönt och avslappnande. Sen får jag ju sovmorgon i morgon, vilket också är himla skönt. Det känner jag att jag verkligen behöver. Veckan har ju liksom varit något tung och tröttsam, så nu behöver jag verkligen sova ut.
Eftersom vi ska på bröllop i morgon, så är det nog dessutom extra viktigt att jag är utvilad ... så att jag orkar vara pigg och alert hela kvällen ... så man är i skick att socialisera lite grann. ;-) Jag kan ju dessutom bli lite extra trött när det är en massa folk och ljud runtomkring mig. Det blir lätt rörigt i mitt huvud då, så därför är det nog extra viktigt att jag har sovit ut ordentligt före.
Det ska i alla fall bli kul att gå på bröllop. Var länge sen vi var på något, så det ser jag fram emot. Fast man lär väl antagligen känna sig lite seg sen på söndag, men det får man väl ta.

Handikappad

Jag vill egentligen inte alls gnälla, men just nu känner jag att jag är inne i en väldigt dålig period och då är det inte alltför lätt att låta glad och positiv. Jag försöker väl ändå att hålla skenet upp så gott det går, fast idag har det verkligen inte funkat nåt vidare alls ... inte ens på jobbet. Det var dock ingen som sa nåt, men folk MÅSTE ju ändå ha lagt märke till hur trött jag såg ut idag. Såg ju ut som värsta spöket, typ. Jag försökte väl le och småprata när någon var närvarande, men så fort de försvann så gick jag nog tillbaka till den där zombiemänniskan igen ... så som jag kände mig.
Jag berättade ju igår om svagheten i min vänstersida ... min tunga arm och mitt tunga, haltande ben. Jag trodde väl igår att det nog bara var en tillfällig trötthet i kroppen ... en slags MS-"träningsvärk" ... och att den skulle vara över när jag vaknade i morse. Men nu blev det inte riktigt så ... snarare tvärtom, faktiskt. Jag haltade redan när jag steg upp från sängen och tyngden i armen var även den väldigt påtaglig. Dessutom eskalerade den under dagen. Ju längre dagen gick, desto tyngre blev min arm, så mot slutet av dagen orkade jag knappt använda den över huvud taget. Det kändes ... och känns ... så fruktansvärt tungt. För att göra en liknelse, så känns det lite som om jag har ett viktband fastspänt runt min vänstra överarm ... ett viktband som jag inte kan ta av mig. Det funkar ju kanske ett tag att ha den där vikten ... men när man sen haft den där konstant i flera dagar, då blir man väldigt slut. Man blir trött och ledsen och känner att man helst av allt bara skulle vilja bädda ner sig någonstans och bara gråta ... och vänta på att det hela ska försvinna. Jag styrketränar ju inte i vanliga fall heller, så varför skulle jag vilja styrketräna dygnet runt nu helt plötsligt? Jag VILL inte, men blir ändå tvingad till det.

När jag fick mitt första skov för snart 5 år sen, så fick jag ju då en kraftig tyngdkänsla i mitt vänsterben. Den första tiden var den känslan verkligen extrem och det var otroligt jobbigt att lyfta benet över huvud taget. Sen blev det väl successivt lindrigare, fast helt har ju tyngden aldrig gått över. Jag har ju dock bättre dagar och sämre dagar och under de bättre dagarna känns det knappt av alls. Hur som helst, så har jag ju lite lärt mig att leva med det. Jag är van vid att ha en extravikt på låret nu och kan bra hantera den. Dessutom känner jag sällan av något om jag är stilla ... om jag sitter ner ... eller om jag ligger. Då känns benet precis som det gjorde innan jag blev sjuk, så därför känns det ändå rätt okej.
Då upplever jag tyngdkänslan i armen som värre. Den känner jag ju av hur stilla jag än är ... 24/7 när det är som värst ... och jag har inte hunnit vänja mig vid den där tyngden än. Första gången jag upplevde den där extrema tyngden i armen var för ganska exakt ett år sedan. Det klassades väl då som ett skov och försvann så småningom helt ... eller nästintill. Sen kommer ju tyngden tillbaka igen med jämna mellanrum ... som en slags fysisk trötthet ... men oftast har den hittills varit rätt kortvarig.
Men nu är det annorlunda. "Tröttheten" i armen försvinner ju inte. Den blir snarare värre. Dessutom har jag ju nu blivit så sjukt trött i övrigt också. Höll nästan på att somna idag på jobbet. Var så himla trött att jag hade svårt att koncentrera mig på annat än hur mycket klockan var och hur lång tid det var kvar tills arbetsdagen skulle ta slut. Sååå otroligt trött!
Jag börjar ju såklart fundera över ifall detta skulle vara ett nytt skov. Sådana tankar kommer väl alltid när man känner av nya (eller nygamla) symptom? Det är väl antagligen rätt vanligt när man har en sådan här sjukdom.
Just nu är väl dock ingen vidare bra tidpunkt att få ett skov på. Vi har ju liksom ingen neurolog här längre ... och vad jag vet, så finns det heller ingen konsult att tillgå. Inte för att det spelar så stor roll. Jag klarar mig nog bra utan läkarhjälp. De kan ju liksom ändå inte göra så mycket ... annat än att kanske konstatera ... och skriva ut läkarintyg om man skulle behöva vara sjukskriven.
Fast jag har ändå inte tid att vara sjukskriven just nu. Sedan banken rensade ut alla kollegor, så är vi ju liksom alldeles för få nu för att klara av något längre personalbortfall. Det funkar kanske någon dag, men inte mer än så. Dessutom ska både min chef och min kollega vara borta samtidigt under två dagar nästa vecka, så då kommer jag få jobba helt ensam ... och kan ju absolut inte vara sjukskriven. Därför är det nog bara till att härda ut och hoppas att dessa besvär snart drar över. Jag har ju jobbat under skov tidigare, så nog funkar det bra trots att kroppen inte är i tiptop-skick. Det beror ju förstås en hel del på allmäntillståndet också. Fast eftersom jag är en person som nästan aldrig är borta från jobbet, utan jobbar hur jag än mår, så är ju risken knappast särskilt stor att jag stannar hemma för detta. Men då beklagar jag mig kanske lite extra här istället. ;-)

Nå ... helst av allt, så hoppas jag ju att allt detta bara är en tillfällighet och att tyngden och tröttheten snart går över ... och att allt blir som vanligt igen. Nu blir det ju helg, så kanske får jag lite tid över för att vila ... och förhoppningsvis kommer den vilan räcka för att alla knas-symptom ska hinna gå tillbaka.
Det är ju vad jag hoppas, för man blir inte vidare munter av att knappt kunna lyfta upp armen. Just nu använder jag ju knappt vänsterarmen alls på grund av den osynliga tyngden som finns där. Just nu känner jag mig faktiskt rätt handikappad. När man använder högerhanden till att ta något som ligger vid sin vänstra sida, då är det ju inte riktigt bra. Det känns väldigt handikappande ... att inte kunna ... eller snarare att inte vilja ... använda sin ena arm. Så jag hoppas verkligen att detta snart går över.

Nu ska jag i alla fall försöka få mig lite sömn ... så jag blir så utvilad som möjligt ... så jag kan gå till jobbet i morgon bitti och låtsas vara pigg och glad. :p