15 år av saknad

Idag, för exakt 15 år sedan, så såg jag dig ta dina sista krampaktiga andetag. En kraftig morfindos för smärtan och sen var det slut för alltid.

Den julen gick jag som i ett vakuum ... lite som en robot. Julklappar inhandlades, likaså all julmat. Julgranen pyntades och julmaten lagades. Samtidigt planerade vi för en begravning. 

Just då funkade det ändå bra att fira jul. Allt var ju så nytt. Det kändes mest som om du hade åkt iväg på semester och saknaden hade ännu inte rotat sig fast i mig, men från somliga håll fick jag höra att jag var känslokall.

Känslokall, för att jag försökte fira någon form av jul istället för att ligga i mitt rum och gråta dygnet runt?

Jag HADE gråtit. Jag grät nästan ett helt dygn. Sen skrev jag min sång till dig och slutade därefter gråta. 

Jag var inte känslokall. Jag ville bara inte gråta mer och jag ville fortsätta leva. Dessutom var allt så nytt. Om julen hade inträffat några månader efter din död, så hade det antagligen känts jobbigare för mig. Den där julen, för 15 år sedan, så hade du ju precis "rest" iväg.

Den första tiden efter att du dött, så oroade jag mig mycket över att jag så småningom skulle glömma bort dig. Att det skulle kännas som att du aldrig existerat.

Men nu i efterhand, så kan jag säga att det blev precis tvärtom. Saknaden efter dig blir allt större och ju äldre jag själv har blivit, desto bättre har jag börjat förstå dig. Jag har på något konstigt sätt kommit dig närmre trots att jag inte träffat dig på så lång tid. 

Igår var vi till graven och tände ett ljus, men jag önskar så innerligt att jag hade sluppit det. Om en dryg vecka skulle du ha fyllt 70 år och jag skulle SÅ mycket hellre velat tände ljus på din tårta än framför din gravsten.

Saknar dig massor! ❤️

Apropå skönhetsideal ...

Jag måste bara lägga in en låt som jag fullkomligen älskar! Det var Amanda som började lyssna på den. Hon satt vid datorn och sjöng samtidigt.
Först trodde jag att det bara var en konstig låt med en del fula ord. Men så började jag lyssna på texten och insåg då att den faktiskt är väldigt bra.
Den handlar om skönhetsideal och att man duger precis som man är. Man behöver inte se ut som en Barbie-docka, vilket nog kan vara bra för småflickor att höra.

Om ni inte kan se videon, så kan ni gå via den här länken: http://youtu.be/7PCkvCPvDXk

Bekräftelsebehov

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja gå upp en supermassa kilon igen ... typ 40 kilo eller nåt sånt.
Inte för att jag vill vara tjock. Det vill jag VERKLIGEN inte.
Men däremot skulle jag vilja göra en ny viktresa. En ny ... STOR viktresa ... och inte bara de 13 kilon som jag tappade förra året. Jag är ju verkligen sååå otroligt bra på att gå ner i vikt, så jag vet ju att jag skulle klara av det. När jag har den rätta motivationen, så vet jag att det funkar hur bra som helst.
Men är det verkligen värt det? Är mitt bekräftelsebehov verkligen så mycket värt att att jag skulle vilja ge kroppen en massa extra fett? Bara för att kunna göra en ny, dokumenterad viktresa med ordentliga före- och efterbilder.
Nej! Ingenting vore nog värt så mycket att jag skulle göra mig själv till ett fetto igen. Jag har ju redan varit där och sa då till mig själv: "Aldrig mer!"
Men ändå känner jag mig på ett sätt lite avundsjuk. Avundsjuk på alla som idag gör den här viktresan. Idag, när man kan dokumentera saker på ett helt annat sätt, så går det ju att få så mycket mer uppmärksamhet.
Då, för drygt 15 år sedan, så var det ju ingen annan än familjen som visste något om min resa. Det fanns ju varken Facebook, Twitter, Instagram eller bloggar. Om man dessutom var väldigt ensam och utan vänner, så var det därmed inte många man kunde få den där uppskattande bekräftelsen av. Det var inte av många man kunde få höra: "Wow, vad du har varit duktig! Hur bar du dig åt?"
När jag såg min egen spegelbild och insåg att jag faktiskt inte längre var överviktig, så kände jag mig verkligen superstolt! Så stolt att jag skulle ha velat basunera ut det för hela världen. "Titta, vad jag har åstadkommit! Titta, vad jag har lyckats med ... helt på egen hand! Shit, vad jag är bra!"
Men jag hade inte många att berätta för. Jag fick vara glad på egen hand.

Nu har det gått många år sedan jag kom ner till normalvikt för första gången. Snart är det 17 år sedan jag för första gången i livet kunde se mig själv som icke-tjock. Inte ens mullig.
Under alla dessa år har jag endast haft tillfälliga viktuppgångar, vid exempelvis graviditeter. Sedan har jag tagit tag i vikten igen och gått ner till rätt sida BMI-gränsen.
Det har inte varit några extremt långa perioder av övervikt, utan jag har sett till att ta itu med övervikten innan den barkat iväg. Det går ju fortare att tappa 20 kilo än att tappa 40 och jag VILL ju verkligen inte komma upp till 92 kilo igen.
Men ... så har vi det där med bekräftelsebehovet. Jag kan faktiskt känna mig smått avundsjuk på folk som går ner i vikt idag och som får väldigt mycket uppmärksamhet. Folk, som har precis samma tillvägagångssätt som jag ... samma tankar om hur en viktminskningen bör gå till ... hur man ska göra och hur man ska tänka ... de får höra en massa hejarop och de får föreläsa om sin resa. De ... de, som precis har gått ner i vikt. De ... de, som ännu inte bevisat det svåraste med viktresan ... nämligen att behålla vikten sen efteråt.
Själv står jag här och har faktiskt OCKSÅ gjort en viktresa. Jag har dessutom bevisat att det går att behålla vikten efteråt. Det är jag verkligen OTROLIGT stolt över.  Är nog den sak jag är allra mest stolt över att jag har lyckats åstadkomma.
Men inte är det någon som ber MIG att föreläsa. Ändå tror jag att många faktiskt skulle kunna vara intresserade av att lyssna på mig. Jag är ju beviset på att mitt sätt fungerar och att man faktiskt kan förbli smal efter att man gjort den här resan.
Jag har dessutom erfarenhet av att växa upp som en tjockis och hur det är att vara en överviktig tonåring. Så DET skulle också kunna vara ett intressant föreläsningsämne.
Visst ... jag har ju bara min egen erfarenhet och självklart är det inte lika för alla tjocka ungdomar. Men ändå tror jag att det finns många i liknande situation som jag var i och jag tror att nog vissa skulle kunna känna igen sig i mina tankar.
Jag gjorde inte den här viktresan för någon annans skull (även om det fanns en hop människor som nog försökte under min skoltid), utan jag gjorde detta helt för min egen skull. På den punkten tror jag faktiskt att jag skulle kunna vara ett bra föreläsningsexemplar för föräldrar och skolpersonal. De kanske tror att de hjälper sina barn när de agerar på ett visst sätt, men i själva verket så kanske de borde göra precis tvärtom?
Fast idag kanske folk är mer upplysta, så de kanske inte har samma problem idag?

En bild jag satte ihop för ett bra tag sedan

En nyare bild: Vänster är tagen sommaren 2012 och Höger är tagen hösten 2013

Som jag sa tidigare, så har jag ju alltid haft en anledning till att jag gått upp i vikt. Den senaste gången berodde det dock inte på någon graviditet. Nej, då var nog snarare orsaken min MS-diagnos och jag kände att det inte längre kändes lika viktigt att ha sådan stenkoll på min vikt och på vad jag åt längre. Det resulterade då i en 15 kilos viktökning, som jag då förra året tog tag i igen.
Men nu har jag stenkoll igen ... och kommer inte gå upp utan anledning. Så länge jag har koll så kommer jag inte gå upp. Detta är ju något som jag är riktigt bra på.
Synd bara att man inte får så mycket uppmärksamhet för det. Man vill ju bli bekräftad för sådant man är stolt över och som man är riktigt duktig på. Därför kan jag ibland känna mig lite avundsjuk när andra får en massa uppmärksamhet för att de gjort samma resa men precis nyligen. Då tänker jag lite: "Jaha ... kom igen om 10 år" ... för det är efter att "resan" är klar som det jobbiga börjar på riktigt.
Man kan aldrig tro att viktresan är slut för att man når sin målvikt. Nej, då börjar jobbet med att bibehålla vikten ... och för någon som haft viktproblem, så är det inte alldeles enkelt.
Min viktresa finns med mig alla dagar ... även nu, så här långt efteråt. Så det är inte något man bara kan släppa. Aldrig någonsin. Detta är "For life"!

Hallelujah

Eftersom jag inte kan skriva så mycket just nu pga min musarm, så tänkte jag att jag istället skulle lägga upp en video. Filmade lite när Amanda sjöng "Hallelujah" ...

Jag är verkligen otroligt stolt över henne. Hon är såå mycket bättre än vad jag någonsin har varit och på ett sätt kan jag nog känna mig lite smått avundsjuk för det. Men samtigt är hon min dotter och därför vill jag försöka hjälpa henne med sången så mycket jag bara kan. Tekniken, kan jag ju, så jag vet ju en del om hur hon ska göra för att bli ännu bättre.
Med tanke på att hon knappt alls har någon sångträning, så tycker jag hon är rätt bra. :-)

Handikappad

Jag vet att det blivit extremt dåligt med bloggande den senaste tiden och tyvärr kommer det inte kunna bli någon stor förbättring den närmaste tiden.

Jag har nämligen drabbats av musarm och klarar inte av att skriva så mycket för tillfället.

Förra veckan var jag sjukskriven och var förbjuden att använda högerarmen, men i måndags köpte jag ett epikondylitförband  som jag trycker till armen med.

Med denna på, så kan jag i att fall använda armen lite och jag kan koncentrera mig på något annat än den extrema värken jag annars har. Med den här på, så klarar jag av att jobba, vilket är skönt. Det går lite långsammare, dock, men ändå ...

Nästa vecka ska jag till en fysioterapeut, så då kanske jag får någon mer hjälp.

Fast det kan ta tid att läka och just nu funkar det alltså inte så bra att skriva. Tyvärr...

                                                 -Åsa

Sällskapssjuk

Nu har jag ju varit ensam hemma den här veckan ... bara jag och katterna. De flesta kanske skulle njuta för fullt av all ensamtid utan någon människa att passa upp på och inga måsten eller krav hemma. Bara ha sig själv att bry sig om och bara sina egna behov att uppfylla.
Men så känner inte jag alls. Jag tycker inte alls om att vara ensam. Det är verkligen supertråkigt! Jag är alldeles för sällskapssjuk för att njuta av en massa tid alldeles för mig själv. Kanske jag skulle känna annorlunda om jag hade en massa kompisar att umgås med? Men nu HAR ju inte jag det, så då blir det rätt trist att ha en massa timmar i endast katternas sällskap. De är ju inte ens särskilt sällskapliga av sig. Åtminstone inte i den här värmen.
Jag kan nog tänka att jag är väldigt glad för att jag inte är singel, för jag har ingen aning om hur man fördriver tiden helt på egen hand. Eller ... man kan ju kolla på TV eller man kan läsa en bok. Men jag gör ju hellre sådana saker tillsammans med någon annan. Hm ... nja ... boken läser jag väl kanske själv. ;-) Men jag gör det gärna i ljudet av någon annans andetag. Men TV och film är inte alls lika roligt att titta på ensam. Jag vill ha någon där som jag kan prata med samtidigt och diskutera saker som vi ser. Det är mycket roligare att uppleva saker tillsammans med någon annan, så jag är otroligt glad över att jag har min man. På måndag har vi förresten varit gifta i 13 år, by the way. :-) Och jag känner fortfarande att jag skulle kunna spendera dygnets alla timmar tillsammans med honom. Har aldrig någonsin tröttnat på hans sällskap.

Sen har ju jag aldrig någonsin bott själv heller. Jag flyttade hemifrån pappa när jag var 24 år och gravid med mitt första barn. Då flyttade jag ihop med Petri och vi har därefter aldrig bott isär. Så jag är ju inte alls van vid att bo själv heller. Jag har ju aldrig gjort det. Så jag har ju egentligen inget singelliv att längta tillbaka till eftersom jag aldrig har haft något ... och inte vill jag det heller. Jag trivs väldigt bra med att vara gift.

Det finns ju dock EN fördel med att vara ensam hemma ... och det är att jag har möjlighet att äta precis vad jag vill.
Idag köpte jag till exempel en mikrolåda med quornlasagne. Jag gillar ju egentligen quorn, men det är inte helt uppskattat av alla i familjen. Dessutom är det rätt dyrt, så vi köper det inte särskilt ofta. Men nu passade jag på ... nu, när jag var ensam.

Detta åt jag idag - Quornlasagne

Om jag hade råd och möjlighet att köpa en massa quornprodukter, så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att bli vegetarian. Det är nämligen riktigt gott. Den här lasagnen hade dock kunnat behövt lite mer salt, men annars var den bra. Annars gillar jag även quornbitar och quornfiléer. Som köttälskare, så tycker jag verkligen att detta är ett helt okej alternativ. De smakar ju faktiskt riktigt bra.
Annat var det när min bror var vegetarian för typ 30 år sedan. Då fanns det bara vegetarisk färs på påse. Nåt torkat pulver, typ, och det var inte alls gott. Väldigt långt ifrån kött, kan jag säga. Faktiskt så smakade det riktigt äckligt och med sådana produkter skulle jag aldrig kunna överväga att bli vegetarian.
Men idag finns det många bra alternativ, så nu skulle jag helt klart kunna överväga saken. Åtminstone skulle jag kunna tänka mig att byta ut vissa måltider mot detta nån gång ibland. Tyvärr tycker jag dock att det är lite väl dyrt för att laga till hela familjen.
Vi äter ju ändå annan typ av vegetarisk mat emellanåt ... typ pesto, ostsås, svampsås och diverse soppor som inte har något kött i sig. Så vi äter ju faktiskt inte kött alla dagar.

Nå ... nu ska jag lägga mig och i morgon kommer min familj hem! :-)

Hemlängtan ...

I höst blir det 10 år sedan vi flyttade hit till Åland. I slutet av oktober år 2004 tog vi vårt pick och pack och lämnade vår födelseort och vår uppväxtmiljö för att bege oss ut på nya äventyr ... till en helt ny stad och till ett helt annat land. Vi lämnade Sverige för att bli utlandssvenskar.
Barnens gudfar (som tyvärr avled för några år sedan) gav oss tre år. Han trodde att vi inte skulle bli borta längre än så. Men här sitter vi nu ... tio år senare ... och vi har fortfarande inte flyttat tillbaka. Det blev några fler än de där tre åren, vilket kanske inte är så konstigt om man flyttar till paradiset på jorden?
Åland ÄR verkligen ett paradis! En helt fantastisk utopi och som en slags låtsasvärld. Här är allt så litet, men samtidigt är allt så stort. Här är det tryggt. Här är det lugnt och när vi först flyttade hit, så kändes det lite som om jag hade "hittat hem". Mariehamn kändes som en stad helt i min smak ... som en småstad, men med en storstads utbud.
Jag har ju liksom aldrig riktigt trivts i stora städer. Södertälje kändes också alldeles för stor, trots att jag ändå hade bott där i hela mitt liv. För att inte tala om Stockholm. Stockholm, var jag livrädd för och tänkte då att jag aldrig någonsin skulle kunna tänka mig att bo i den staden. Jag kände mig stressad av bara tanken ... en massa trafik, tunnelbana, folk som springer hit och dit och en allmänt stressig miljö. Det kändes som en riktig mardröm.
Men Mariehamn ... Mariehamn var som en riktig dröm. Knappt någon trafik (så lite att till och med en kör-rädd människa som jag vågade ge mig ut i trafiken), inte mycket folk, ett lagom tempo, låg arbetslöshet och trevliga människor. Typ precis raka motsatsen mot stressiga Stockholm ... och även väldigt långt ifrån min egen barndomsstad. I Mariehamn kände jag mig direkt som hemma. Det tog inte lång stund förrän jag visste att jag verkligen skulle trivas på min nya bostadsort.

Nu var det ju dock inte för min skull som vi flyttade. Inte var det heller för makens skull (även om vi aldrig skulle ha flyttat om inte han hade fått jobb i Mariehamn). Nej, den största orsaken till flytten, var ju barnen. Vi ville inte att de skulle behöva växa upp i Södertälje.
Strax före flytten så var det ett väpnat rån på posten precis där vi då bodde. Det kändes inte som någon trygg uppväxtmiljö för våra då små barn och vi oroade oss en hel del över hur det skulle bli sedan när de växte upp ... när de började skolan och när de så småningom skulle bli tonåringar. När vi tänkte på sådana saker så kändes inte Södertälje som något bra alternativ. Vi ville bort därifrån. Vi ville hitta en tryggare framtid för våra barn.
Därför hamnade vi då plötsligt i Mariehamn ... i ett helt annat land. Här hittade vi den trygga värld som vi med ljus och lykta eftersökte, för ur trygghetssynpunkt så måste Åland höra till en av de allra bästa platserna i världen. Det är en helt fantastiskt trygg plats och ett alldeles underbart ställe för barn att växa upp på. Så jag kan inte annat säga än att våra tankar med flytten verkligen infriades. Det blev precis så bra som vi hade trott ... och hoppats på. Åland är fantastiskt! Och nu var det alltså snart tio år sedan vi hittade hit.

 Under alla dessa år, så har jag verkligen trivts jättebra. På Åland fick jag det lugn jag såväl behövde och jag började nog rätt snart att verkligen älska mitt nya hem. Varje gång vi hade varit på besök i Sverige, så kändes det så otroligt skönt att komma hem igen. Hem till min trygga, lilla värld. Då kunde man andas ut. Här fanns min lycka, min egen oas.
Jag trivdes som fisken i vattnet och aldrig någonsin har jag känt att jag vill tillbaka. Aldrig någonsin har jag ångrat flytten och aldrig någonsin har jag velat bort härifrån. Så bra som jag har trivts här på Åland trivdes jag aldrig i Södertälje. Där kände jag mig mest bara ledsen och ensam. Här känner jag mer att jag "hör hemma" (vilket i och för sig nog kan förklaras en del av att jag blivit äldre).

Mycket har hänt sedan vi kom hit. Vi har bytt bostad åtskilliga gånger (vilket nog är lite av vårat kännetecken ;-)), jag har blivit finsk medborgare, fått Åländsk hembygdsrätt, har fått jobb, barnen har börjat dagis, slutat dagis, börjat skolan, vi har fått vänner, barnen har fått en massa vänner, vi har gjort resor, bytt bil och en hel del annat som hör livet till. Livet har haft sin gilla gång och nu har vi snart spenderat tio år av våra liv på denna ö. Tio år ... och NU ... nu känner jag för första gången hemlängtan.
Jag längtar inte till Södertälje. Det gör jag verkligen inte. Men däremot så längtar jag till Sverige. Jag längtar efter att bo i Sverige och att få känna mig som alla andra och vara svensk ... på "riktigt". Jag ÄR ju svensk. I mitt hjärta så är jag mest av allt svensk. Jag tänker som en svensk och känner som en svensk. Jag är helt enkelt svensk.
Nu kan man ju tycka att det inte är en särskilt stor skillnad mellan ålänningar och svenskar och visst kan det säkert vara så. Men ändå är det en sak som skiljer mig från dem. Det finns något som gör att jag aldrig någonsin kommer att känna mig som ålänning helt och hållet ... och det är minnena och uppväxten ... traditionerna och alla diverse livsskeden. Mina minnen och upplevelser är ju svenska och i vissa sammanhang så kan jag på något sätt känna mig så otroligt utanför. I vissa sammanhang så känner jag mig verkligen så oerhört svensk och verkligen som en riktig utböling. Jag kommer från en plats där man knappt visste namnet på närmaste grannen, men här vet man inte bara namnet, utan man vet även grannens farbrors kusins småkusins ingifta frus pappas namn och vad han jobbade med och att han var otrogen med den och den och den. Nu var väl detta bara en lätt överdrift, men generellt så kan man nog säga att ålänningar vet allt om alla. Åtminstone har man ett hum. Men själv känner jag mig mest bara som ett frågetecken och försöker i huvudet memorera allas livsöden och försöker få något som helst samband i alla dessa släktled.
Sen är  det ju också det att vi inte har någon släkt här. Vi har inget riktigt nätverk, så som alla andra verkar ha. Vi har ingen att fråga om vi vill ha kattvakt, blomvakt, postintagare eller barnvakt. Vi har ingen farmor, mormor, kusin, moster eller småkusin (vilket kallas "syssling" där jag kommer ifrån). Nej, vi är helt ensamma. För det mesta så är vi helt ensamma och det gör väl också att man känner sig lite mer utanför.
Visst har vi ju fått lite vänner. Det har vi absolut. Men samtidigt känns det som om de har fullt upp med sitt och man vill inte tränga sig på.

Hur som helst, så har jag tidigare aldrig någonsin känt någon hemlängtan. "Mitt hem är ju på den plats jag bor", har lite varit mitt ledord. Men som jag sa tidigare, så är det inte till Södertälje jag längtar. Jag längtar inte hem till någon specifik plats. Det jag saknar nu, är Sverige ... svensk kultur, svenska traditioner och svenska minnen. Ja, så saknar jag förstås friheten. Friheten att bara kunna sätta sig i bilen och köra i en massa timmar för att sedan kunna komma hem igen samma kväll. Sådant blir lite mer knepigt när man bor på en ö. Det kan stundvis kännas så oerhört instängt.
Åland ÄR helt fantastiskt, men Åland är samtidigt så oerhört litet och nu efter att vi var till USA i somras, så är det nästan att man kan känna sig lite klaustrofobisk här. Nu plötsligt kan jag tycka att stora, läskiga Stockholm känns som en pyttestad i förhållande till exempelvis Los Angeles eller till och med San Diego.
Jag gillar ju små ställen, men på något sätt så fick jag nu efter resan en större känsla för perspektiv.
Åland är inte bara litet. Åland är JÄTTELITET!

Troligtvis är väl den här hemlängtan bara tillfällig. Kanske någon slags 10-årskris? Kanske blir det bättre så småningom? Kanske är det bara en liten svacka? Det blir säkert bättre.
Kanske känner jag mig bara lite extra deppig för tillfället eftersom min familj är i Helsingfors och jag är ensam hemma med katterna eftersom jag jobbar på dagarna.
Det blir säkert bra igen.

Nyfriserad

I måndags var jag till frisan. Det var typ ett år sedan senast, så håret började bli aningen slitet.

Så här såg jag ut före jag gick iväg hemifrån:

Risigt, va'? Så det var helt klart dags att fräscha upp håret. Ville få det gjort innan vår resa till USA.

Jag vill ju dock fortfarande ha långt hår. Det är väl en av anledningarna till att jag klipper mig så sällan. Så därför bad jag henne bara att ta bort riset och få håret att se mer friskt ut.

Efter besöket såg jag då ut så här:

Sen ville jag ju även piffa upp mig lite ytterligare. Har börjat få alldeles för många vita hårstrån och det är lite bökigt att dra bort dem. Vill ju inte riskera att bli skallig. ;-)

Så då satte jag igång min egen lilla hårsalong hemma. Gav håret en toning (vill inte använda permanent hårfärg eftersom det blir så fult när håret växer och färgen är kvar på det äldsta håret).

Sen fönade jag håret också, för att få till en snygg bild. 

Och så här blev då det slutgiltiga resultatet:

Bättre, va'?

Så nu är jag redo att sticka till USA ... och kanske hamna med på en och annan semesterbild. ;-)

"Det bidde ingenting"

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev egentligen inte alls som jag hade tänkt mig. Det här senaste året.
Jag valde ju att lägga sången på is ett år. Jag tänkte som så att om jag lät bli att ta sånglektioner under ett år, så kunde jag dels spara lite pengar till vår USA-resa (som då endast var i planeringsstadiet) och dessutom skulle jag ju få en massa extratid över till annat. Det var den där tiden som jag hade så storslagna planer för, men som bara blev till enda stor pannkaka.
Jag hade ju tänkt ägna det här senaste året åt till att skriva. Dels i bloggen (och med tanke på hur få inlägg det blivit här den senaste tiden, så har ni väl förstått hur det har gått med den saken). Men så tänkte jag även börja skriva på annat ... en bok, exempelvis ... en roman eller något dylikt, som jag hade hoppats få inspiration till.
Inspiration, hade jag nog också ... från och till ... men så var det det där med tiden också ... tiden, som jag trodde att jag hade, men som ändå blev som totalt bortblåst. Vad hände, liksom???
Inte fanns det någon ork heller. Åtminstone inte under de stunder som tiden fanns. Tiden och orken gick liksom inte hand i hand. De var snarare som de värsta ovännerna och riktigt höll sig undan från varandras sällskap. Därför förvandlades all den där extratiden som jag hade hoppats på, till ett ångmoln som löstes upp i tomma intet. "-Det bidde ingen bok. -Jaså, bidde det ingen bok? Vad bidde det då? -Det bidde ingenting."
Så sitter jag då här ett år senare ... på samma ställe som jag startade ... och ingenting har hänt. Alla mina planer och drömmar bara försvann. Pang! Bom! Borta! Eller uppskjutna på framtiden, I guess.

Nå ... NÅGOT hände ju faktiskt under det senaste året. Jag fick ju till exempel ett nytt jobb ... en befordran, skulle nog somliga uttrycka det som eftersom det är ett jobb där jag helt klart får mer användning av min hjärnkapacitet. Jag har också fler utvecklingsmöjligheter på den avdelningen, så för framtiden är det absolut ett lyft.
På sätt och vis, så kan man nog säga att det trots allt var min skrivartalang som tog mig till det här jobbet. Jag skrev några jobbansökningar (dock inte för just det jobbet) och då fick HR upp ögonen för mig och insåg att jag hade kapacitet för SÅ mycket mer. Hon förstod då att jag var på helt fel plats, att jag var överkvalificerad och borde ges en möjlighet att komma vidare. Det fick hon ju då reda på när hon läste mina jobbansökningar. En annan person, sa ju att det var bland de bästa jobbansökningar han någonsin läst, så jag gissar ju att jag har en del talang för det här med att skriva.
Därför hade jag ju verkligen velat komma igång med den där boken. Den där boken, som skulle bli mitt stora genombrott. ;-) Författare, är ju ett yrke som jag alltid har drömt om. Det var ju egentligen det enda jag drömde om som liten. Författare, och musikalskådespelare. Inga andra framtidsdrömmar fanns för mig. Jag älskade att skriva och jag älskade att sjunga. Spela teater, tror jag också att jag faktiskt hade (och kanske har) talang för, men har dock inte fått tillfälle att prova så många gånger. Men jag tycker om att låtsats vara någon annan ... om jag har ett manus.

Hur som helst, så blev det då ingen bok. Inte det här året, åtminstone.Jag fick ett nytt jobb, men ingen bok blev skriven. Fast drömmen lever väl ändå kvar. Det kommer den troligtvis alltid att göra.
Hur det blir med sånglektionerna nästa år, vet jag inte. Jag hade ju egentligen bara tänkt göra uppehåll under ett läsår, men nu vet jag inte ...
Visst ... vi åker ju till USA nästa helg, så jag behöver inte längre spara pengar till den resan. men däremot har vi ju flyttat och har nu dyrare hyra. Dessutom skulle jag vilja börja träna mer. Så nu kan det kanske bli svårt att få tid och råd till de där sånglektionerna. Jag älskar ju dock att sjunga och att jag där får tillfällen att uppträda, men det är ju så hemskt svårt att få tid över till allt man skulle vilja göra. Sånt är livet, antar jag.
Så mycket man vill göra. Så mycket man vill hinna med. Men ACK så lite tid!

Firardag

I morgon är det skolavslutning för barnen. Tänk att sonen nu gått ett helt år i högstadiet, redan! Bara två år kvar tills det blir dags för gymnasium. Jösses!

Nu får vi för första gången sedan han började skolan inte gå på hans skolavslutning. Varken i 7:an eller i 8:an får föräldrarna gå. Men sen i 9:an så få vi komma. ;-)

Fast Amandas avslutning får vi ännu gå på. Hon slutar ju 4:an, så i morgon bitti ska vi gå till skolan och höra barnen sjunga in sitt sommarlov. Mysigt, somrigt och fullt av glädje och förväntningar.

Efter skolavslutningen ska jag till jobbet, fast det blir ju då en väldigt kort dag för mig eftersom jag slutar redan klockan 15 numer.

Sen blir det direkt hem och kolla in barnens betyg och sedan fixa till mig lite innan jag och maken sticker iväg till det svenska generalkonsulatet en sväng. Det är ju Sveriges nationaldag (och även MIN, förstås), så vi är bjudna till konsulatet för att fira nationaldagen.

Efter det så ska vi hem och fira ytterligare ... barnens skolavslutning ... och så tänkte jag fixa till lite god firarefterrätt.

Bakade denna ikväll:

En kladdkaka, typ, vilket var superlängesen jag bakade. Tänkte servera den med grädde och jordgubbar. Mums!

Buzzadorkampanjen för Hälsans kök, vegetarisk kebab

Ja, så var det ju den här buzzadorkampanjen som jag kom med i. Den för vegetarisk kebab från hälsans kök.

I torsdags blev det dags att testa, så jag hade införskaffat lite ingredienser så att vi skulle kunna få till en komplett- och förhoppningsvis god måltid.

Familjen var väl aningen skeptisk, eftersom herrarna i familjen inte är helt överförtjusta i vegetariska substitut, liknande quorn. Dottern, som istället ÄLSKAR quorn, var också skeptisk eftersom hon inte är så förtjust i kebab.

I alla fall, så satte jag igång med att steka "kebab"bitarna. Jag skar även till lite grönsaker och kokade basmatiris, som jag tänkte att vi skulle ha till. Jag rörde också ihop en vitlökssås och sedan när allt var klart, så satte vi oss till bords.

Hur smakade det, då?

Jo ... vi blev nog alla väldigt positivt överraskade. Konsistensen, var mycket fastare än vad quorn är, så det gillade vi! Klart att det inte smakade som kebab, men själv skulle jag faktiskt absolut kunna tänka mig att äta detta oftare och eventuellt som kebabsubstitut.

Grabbarna skulle dock aldrig välja detta före kebab, men som rätt tyckte de att detta var helt okej att äta.

Dottern, som inte gillar kebab, tyckte att detta var MYCKET godare än vanlig kebab. Så tydligen var detta en rätt bra produkt. :-)

 Här ovan är min tallrik. Visst ser den god ut? 

Även om de flesta familjemedlemmar nog föredrar kött, så blev vi nog rätt positiva till denna ersättningsprodukt. Konsistensen var riktigt bra och smaken var helt okej. Om jag åt sådana här produkter istället för kött, så skulle jag nog lätt kunna vara vegetarian. 

Men det gäller nog endast mig själv. Resten av familjen skulle aldrig byta ut köttet. Eventuellt dottern, men inte killarna.

Äntligen ny kampanj!

Jag kom nyligen med i en Buzzadorkampanj igen. Äntligen! Det var rätt länge sedan jag kom med i en kampanj,så jag blev ju förstås riktigt glad. 

Jag trodde dock att jag skulle bli tvungen att hoppa av kampanjen eftersom jag inte hittade produkten på affärerna här i stan (eftersom det var en frysvara, så skulle man köpa den själv och sedan få presentkort). 

Men ikväll åkte vi iväg till Kantarellen (en matbutik som ligger i grannkommunen) och DÄR hittade jsg ÄNTLIGEN vad jag sökte efter! Yeay!

Så nu kan jag äntligen få buzza igen. :-) Denna gång för en matvara ... vegetarisk "kebab", från Hälsans kök.

Familjen verkade dock inte lika entusiastisk. "Det är inte kebab om den är vegetarisk", sa sonen.

Nå ... vi får väl se om de har samma negativa uppfattning efter att de smakat på den. Blir spännande att testa.

Ett stolt ögonblick!

Jag kom ju på att jag inte skrivit något om vad som hände förra veckan, så det måste jag ju göra nu. ;-)

Det var nämligen så att vi var på barnens skolas gårdsfest (för åk 1-6) och under tiden var Viktor på sin vanliga judoträning.

Strax efter att vi kommit hem, så kom även sonen hem och tala om att vi blev förvånade när han ur sin väska drog upp ett blått !!!!! bälte! Då hade han blivit graderad under träningen. Han, och några till av killarna hade fått högre bältesgrader (de andra hade fått grönt och oranget).

Det där bältet var verkligen sååå efterlängtat och han är verkligen så oerhört värd det. Blev riktigt stolt och rörd när jag fick syn på bältet.

Och likt alla andra stolta föräldrar, så var vi ju självklart tvungna att slita fram mobilerna för att ta kort.

Ja, så blev det ju förstås också en massa skrytsamma uppdateringar i de sociala medierna. ;-) Det var verkligen otroligt roligt, och jag vet ju att det betyder så mycket för honom.

Nu i helgen ska han iväg till Judofestivalen i Lindesberg, så då blir det judo för hela slanten.

Själv ska jag vara hemma och packa eftersom vi flyttar om en vecka.

"This is me"

Ikväll hade jag lite lätt sångcoachning med Amanda. Tipsade henne om vissa saker och sen filmade jag när hon sjön låten "This is me", från filmen "Camp Rock".

Att hon kollar åt sidan när hon sjunger, beror på att hon har texten där.

Måndag morgon ...

Jag tänkte i alla fall försöka få till lite fler inlägg här nu, så får vi se om jag kommer igång igen.
Hur som helst ....

Den här veckan blir det bara 3 dagars arbete. Nice! Det är ju valborgsmässoafton på onsdag, på torsdag är det 1:a maj och på fredag har jag tagit ledigt från jobbet.

Här är en bild på min frukost ...

Inläggsbrist

Jag får verkligen hemskt dåligt samvete av att jag inte bloggar längre. Lite ledsen, blir jag nog också över det. Jag hade ju egentligen så mycket planer för det här året. Jag hade tänkt satsa mer på skrivandet när jag ju gjorde uppehåll med sången. Jag hade tänkt skriva massor .. både här i bloggen och annat. Men istället har det inte blivit skrivet någonting alls. Har helt tappat musten.

Jag har ju varit rätt trött också den senaste tiden. Dessutom slår jag inte på datorn så ofta längre hemma och det är lite jobbigt att skriva på mobilen. 

Men, men ...

Kanske orken och lusten kommer tillbaka mer så småningom ..???

Hoppas det!

                                                   -Åsa

I tidningen ...

Idag var Viktor med i Nya Åland också. :-)  Har tagit foto av tidningsklippet.

                                                    -Åsa

En till medalj!!!

Viktor var och tävlade i Sverige igår och här kan man läsa hur det gick.

Silver till judokan Viktor Carlsson i Sörmlandsträffen - Ålands Radio och Tv Ab

Jag kan ju säga att jag är otroligt stolt över honom. Han går hela tiden från klarhet till klarhet och har verkligen utvecklats enorm under det senaste året.

Var med i tidningen ...

Idag var jag med i Nya Ålands "Må bra"-bilaga.

Det handlade om olika dieter och vi var 4 personer som hade olika erfarenheter.

Har tagit bild på tidningen ...

 

 

Lägger in hela sidan som jag var med på (var totalt 3 sidor) och sedan en beskuren bild på MIN del, vilken är enklare att läsa (om man så vill) ;-).

Blev väl inte helt nöjd med hur jag ser ut. Men, men ...

Var väl rätt okej, ändå.

                                                   -Åsa

Äntligen slut på allt dubbelarbete!

Jag tänkte att ska skulle få till ett nytt inlägg här idag. Det blir alltför sällan nu för tiden, men jag hoppas det kommer bli mer frekvent så småningom. Kanske det blir enklare när allt stabiliserat sig mer på jobbet?
Nu har det ju varit extremt mycket de senaste månaderna. Jag har ju liksom jobbat på två avdelningar samtidigt och det har känts minst sagt rörigt ... och framförallt stressigt.
Dels har jag försökt lära mig det nya jobbet, men samtidigt har jag haft kvar alla uppgifter på det gamla jobbet, vilket kändes något utmattande.
Sen började min ersättare för två veckor sedan och då fick jag 1,5 vecka på mig att lära upp honom. Fast jag var samtidigt på nya avdelningen och jobbade, så jag sprang emellan på dagarna. Då var jag lärare en del av dagen och elev under den andra delen. :p
Det kändes ju smått hattigt att jobba på det sättet och jag kände att tiden på min nya avdelning inte räckte till för allt jag ville hinna lära mig.
Jag fick dock väldigt mycket positiv feedback från min "elev" om att jag var en utmärkt lärare ... lugn och pedagogisk. Det var nog bra att höra med tanke på att jag kände mig allt annat än lugn många gånger. Faktum är att det från och till kändes som om jag nästan kokade inombords, men uppenbarligen lyckades jag dölja det väl.
Saken är ju den att jag ÄR väldigt lugn. Särskilt i stressande situationer. Så har jag alltid varit. Därför kanske jag är rätt bra på att lära ut saker? Inombords kan jag koka, men utvändigt verkar jag lugn som en filbunke och jag antar att mitt lugn gör att folk känner sig trygga.
Själv kanske jag mår mindre bra av den där invändiga stressen, dock. Men det är kanske ändå bättre än väl synlig stress, för den synliga stressen drabbar alla. Den "osynliga" stressen drabbar bara mig.

Hur som helst, så skulle jag nu denna vecka ÄNTLIGEN övergå helt till min nya avdelning! Äntligen skulle mina månaders dubbelarbetande ta slut och äntligen skulle jag få koncentrera mig fullt på att lära mig allt det nya. Tjohoooo!!!!
Dessutom skulle jag helt plötsligt gå ner i arbetstid. Den nya tjänsten är ju endast på 80 %, så nu skulle jag få gå hem redan klockan 15 på dagarna. Jösses, vad konstigt!
Just arbetstiden, är faktiskt något som nog kommer ta ett tag att vänja sig vid. Jag är inte alls van vid att jobba så korta dagar, så när jag går hem vid 15 känns det nästan som om jag "skolkar". Det är nästan så att man kollar sig om på väg hem från jobbet och hoppas att ingen ser en "smita" från jobbet. Än, så känns det åtminstone så. Fast antagligen kommer jag vänja mig snart.
Nu har det ju bara gått några dagar än, men ändå har jag redan upptäckt en massa fördelar med att sluta tidigare. Man hinner ju plötsligt så mycket mer. Nu hinner jag handla efter jobbet och kommer trots det hem i god tid före jag måste börja laga middag. Det är verkligen en avsevärd skillnad mot tidigare. Eftersom någon av barnen har träning varje kväll klockan 18, så behöver vi hinna äta middag vid 17-tiden för att de ska hinna smälta maten i hyfsad tid före. Därför brukar kvällarna bli smått stressiga när jag slutar först 16.30 och då måste ta mig hem och sedan laga middag på ungefär en halvtimme totalt (vilket innebär ca 20 minuters tillagningstid som max). Så nu, när jag slutar 15, hinner jag plötsligt laga middag UTAN en massa stress. Superskönt!
Idag hann jag till exempel detta efter att jag slutat:

*Handla
*Plocka undan torr tvätt
*Sopa golvet i hallen och köket
*Sätta på en diskmaskin
*Hjälpa Viktor lite med bakning till skolan (han bakade själv, men jag gav honom lite tips och assistans)
*Sätta på en tvättmaskin
*Laga middag
 
Så var klockan ca 17 när vi satte oss för att äta. ALLT ovanstående hade jag hunnit med under de två timmarna som gick sedan jag stängde av min dator på jobbet. Helt otroligt!
Så kanske att jag kommer uppskatta all den här extratiden jag nu kommer få. Visserligen kommer jag ju få mindre i lön också eftersom jag inte jobbar full tid. Men det är det kanske värt?
Än känns det åtminstone helt okej.

Det nya jobbet känns också helt okej, by the way. Det känns som om det passar mig superbra. Precis sådant som jag gillar att göra och faktiskt så känns det som om detta jobb är mer i nivå med min egen mentalitet. Kanske var jag innan lite orolig över hur det skulle gå och om jag hade tagit mig lite vatten över huvudet. Men nu, när jag kommit in i arbete lite mer, så känner jag faktiskt att jag absolut klarar AV det här jobbet och ju mer jag lär mig, ju mer erfarenhet jag får, desto bättre kommer jag ju bli och desto mer kommer jag klara av. Så hittills känner jag mig verkligen riktigt glad över att jag tackade ja till den här möjligheten.
Dock känner jag lite dåligt samvete gentemot min tidigare kollega. Han får ta mycket nu när hans nya kollega inte kan så mycket än. Idag fick jag riktigt ont i magen när jag var dit och kände av en viss oreda. Det SKA ju egentligen inte vara mitt problem längre, men ändå kan jag inte låta bli att känna ett visst ansvar och känna skuld över allt jag lämnat efter mig. Men det blir väl förhoppningsvis bättre för dem snart. När den nya blivit mer varm i kläderna. Då blir det säkert bättre.
Den här gången tänkte jag ju för en gångs skull helt och hållet på mig själv. Om jag hade tänkt på kollegorna, så hade jag ju fortfarande jobbat kvar där, för det hade ju varit klart enklast för dem.
Men nu tänkte jag på MIG och min egen framtid och välmående. Vad vill JAG med mitt liv? Så tänkte jag och kom då till den slutsatsen att jag var tvungen att gå vidare nu, när någon faktiskt var villig att ge mig den chansen.
Nu måste jag bara försöka slänga bort all oro och allt ansvar över mitt gamla jobb. Visst har jag ju lovat att assistera dem vid behov, men ändå måste ju huvudansvaret ligga hos min ersättare och inte hos mig. Jag har ett nytt jobb nu och vill kunna koncentrera mig på det fullt ut.

Nå ... det blir nog bra ändå tillslut ...

Mumsigt värre

Idag är det ju Fettisdagen, vilket är ovanligt sent i år.

Eftersom semlor inte är världens nyttigaste grej, direkt, så brukar jag inte äta fastlagsbullar mer än på fettisdagen. 

I år slog jag dock på stort och fick i mig hela TVÅ stycken semlor! :-o

Anledningen till mitt stora frosseri berodde nog mest på att Amanda var hemma från skolan idag (sjuk) och missade därmed skolans fastlagsbulle. Därför tyckte jag ju att hon ändå skulle få en bulle, så jag köpte hem några stycken.

Jag fick ju dessutom en på jobbet idag, som efterrätt till ärtsoppan. Så därmed blev det två stycken totalt.

Så nu får jag väl hålla igen med kaloriintaget för resten av veckan. :p 

Vad gäller smaken, så tyckte jag att jobbets bullar var godare. Eller ... FYLLNINGEN var godare i jobbets bullar, men själva bullarna var godare i dem som jag köpte själv.

Nå ... nu dröjer det väl nästan ett år till nästa fastlagsbulle.

                                                     -Åsa

Lurade mig själv

Jag kollade på lite gamla bilder och hittade bland annat den här bilden på mig:

Den togs när vi var på Madeira på bröllopsresa år 2001.

Som de flesta säkert kan se, så bar jag på rätt så många extrakilon då. Men det lustiga är att jag faktiskt inte visste om att jag var så pass tjock som jag var. 

Ok ... jag visste väl att jag inte var mager och att jag vägde lite för mycket. Men ändå trodde jag då att jag faktiskt var rätt nära vad som är "normalt". Jag KÄNDE mig inte särskilt tjock och tyckte jag såg rätt bra ut när jag tittade mig i spegeln.

Men jösses, vad förvånad jag blev när jag sedan såg bilderna efteråt. Jag var ju inte ALLS smal! Hur kan man bedra sig själv så? Som någon slags tvärtomanorexi. 

Antagligen ville jag väl inte riktigt erkänna för mig själv att jag var så överviktig. Och dessutom jämförde jag mig väl med det fettberg jag hade varit 10 år tidigare, då jag vägt ca 10-12 kg mer än på denna bild. 

Men faktum var ju att det ändå inte var mer än så till min maxvikt och det fattade jag nog inte då. Jag trodde verkligen att jag var bra mycket smalare, men nu i efterhand så kan jag ju se att jag var långt ifrån smal.

Just nu väger jag nästan 30 kg mindre än vad jag gjorde när den här bilden togs. Nästan 30 kg!

Jag kan knappt förstå det, faktiskt, eftersom jag inte riktigt såg den perioden som någon tjockperiod i mitt liv. 

Jag var bra mycket större än vad jag trodde och när jag sedan såg bilderna så insåg jag ju hur mycket jag ljugit för mig själv.

Idag har jag mycket bättre självinsikt. Idag skulle jag knappast kunna lura i mig själv att jag är smal om jag i själva verket väger 80 kg. Jag är mer medveten nu och ljuger inte längre för mig själv.

Kanske är det därför som jag kunnat gå ner så bra också? Och kanske är det därför som jag är så bra på att behålla vikten efter att jag nått mitt mål?

Jag är medveten, har kontroll och jag ljuger inte för mig själv. 

Man måste vara ärlig, för annars kanske man plötsligt hamnar där igen och intalar sig själv att man inte alls är tjock ... och att den där bakelsen man åt till efterrätt inte räknas eftersom den hörde ihop med maten. 

Är man tjock, så är man ... och ALLT man stoppar i sig räknas! 

                                                  -Åsa

Ny mobil och nya byxor

Jag testar att blogga med min nya mobil. :-) Fick ju en IPhone 5 i födelsedagspresent. Sååå himla glad. Så nu har jag en egen iphone som jag faktiskt kan använda (och inte  bara jobbmobilen). Jippi! Jippi! Jippi!

Nå ... till nåt helt annat, så köpte jag ett par nya jeans i veckan. Har inte köpt nya jeans på flera år, så nu passade jag på när det var rea och när jag hade fått lite födelsedagspengar.

Dessa byxor blev det:

I dessa byxor kommer jag bli lite tvingad att hålla den här vikten eftersom byxorna är väldigt små och tighta, så jag har inte mycket extrautrymme att spela på. :p

För ett år sedan så hade jag nog inte ens fått upp dem till knäna ens, så visst har det hänt en del med min kropp det senaste året.

          

                                                     -Åsa

Grattis till mig!

Idag fyller jag år! 38 år blir jag idag. Eller 25, som jag brukar säga. ;-)
Tänk, nu är det bara två år kvar till jag fyller 40. Inte klokt, vad gammal jag har blivit. Fast det är ju tur att jag ser rätt ung ut fortfarande. Då kan man ju alltid ignorera det där årtalet lite och låtsas att man är yngre. Eller hur? ;-)

Hur som helst, så firas födelsedagen rätt stillsamt (det hör väl kanske åldern till?). Barnen har sportlov och är hemma. Förhoppningsvis har de packat, för i natt ska de åka till sin farmor och farfar i Helsingfors.
Själv har jag jobbat hela dagen. Egentligen hade jag väl tänkt ta ledigt på sportlovet, men eftersom jag håller på att byta jobb, så har jag inte riktigt tid att vara ledig just nu. Har ju liksom två arbeten för tillfället och jag måste fortfarande lära mig massor på det nya jobbet.
Men det är ju rätt lugnt den här veckan, så det går nog bra att jobba.

Ikväll ska vi äta middag ute på restaurang. Troligtvis blir det på Texas Longhorn. Huvudsaken är att de har efterrätt, sa jag. Haha! Eftersom vi inte ska ha nån tårt eller kladdkaka eller så, så vill jag ju gärna ändå få i mig något födelsedagsaktigt gottigt efter middagen.

Som födelsedagspresent, blev jag lovad en ny, valfri mobiltelefon. Yeay!!! Såååå glad! Har ju velat ha en ny länge. Förhoppningsvis kommer jag efter det inköpet kunna blogga lite mer (och oftare), för då tänkte jag börja köra med med mobilbloggande. Jag sätter ju på datorn hemma så sällan nu, så därför blir det tyvärr dåligt med blogginlägg. Men med en ny telefon, så kanske det blir enklare att komma till skott? Jag hoppas ju på det i alla fall.

Av Amanda fick jag också någonting. Hon gav mig nämligen ett löfte (typ som ett presentkort) om pedikyr och manikyr, som hon ska utföra på mig. Min gullgumma!

Nå ... nu ska jag fira resten av födelsedagen i lugn och sen far familjen iväg med nattbåten och lämnar mig ensam hemma med katterna.
Maken kommer hem sen på torsdag, men barnen får jag inte träffa igen förrän på söndag. :-(

En otrolig bedrift!

I lördags var ju jag och maken iväg till Sverige för att kolla på när våra barn skulle tävla i Södra judo open 1, i Haninge. Ja, vi skulle ju såklart följa de övriga åländska judokorna också. ;-)

Barnen åkte iväg redan på fredagskvällen och skulle inte komma hem förrän på söndagen eftersom ålänningarna alltid brukar kombinera dessa judotävlingar med läger. Fast jag och maken åkte endast dit för tävlingen ... i kombination med lite shopping.

För Amanda var det första tävlingen, så hon var nog rätt nervös. I första matchen förlorade hon fort på ett kast eftersom hon nog inte var riktigt beredd. Den andra matchen gick betydligt bättre, men hon förlorade även den och det var därmed sluttävlat för henne. 

Hon var ju ändå mest med pga lägret, så hon kunde nog fort slänga av sig förlusten.

Hur gick det då för Viktor? I höstas tävlade han 2 gånger och förbättrades nog en hel del mellan tävlingarna, men det kändes ändå som om han hade en bit kvar till sina svenska motståndare. Därför hade vi väl inga stora för hoppningar, så döm om vår förvåning när han vann match efter match och plötsligt befann sig i en finalmatch helt obesegrad. Tre raka vinster. Tre rätt snabba och raka matcher. Vinnare av sin grupp. Vinnare av en semifinal och så stod han plötsligt i finalen. VAD hade hänt??? Vi var nog alla rätt chockade och som mamma kände jag mig sjukt stolt.

Det var en helt annan kille än den som tävlade på den första tävlingen i höstas. Den här killen utstrålade en enorm styrka och självsäkerhet. Den här killen lyste självförtroende och visade på att han kunde sin sak. Den här killen visade upp precis vad vi såg hos hans konkurrenter i höster och vad vi efterfrågade. För att prata ungdomsspråk, så kan man säga att han "ägde"! Jag har aldrig någonsin sett den tävlingsglöden och självsäkerheten i honom tidigare, så det kändes riktigt roligt.

Tyvärr så förlorade han finalen, men inte för att han var sämre, utan det var nog mer pga slarv vilket nog berodde på att han kände sig rätt nöjd med ett silver. Annars hade han definitivt kunnat vinna matchen, för han hade övertaget innan missen. Men en silvermedalj fick han och det var otroligt bra gjort i en sådan här rankingtävling. Det är hans klart största judomerit hittills och inger lite mer positivism inför framtiden.

Åland fick även en till fin medalj i den här tävlingen. Viktors jämnåriga judokompis, Kristoffer, lyckades ta en bronsmedalj. Så killarna var riktigt glada och hade mycket att fira sen efteråt.

Här står det lite om händelsen:

http://www.radiotv.ax/sporten/judosilver-och-brons-alanningar-i-sverige

Nu är nog Viktor riktigt sugen på fler tävlingar, för nu känns det riktigt kul!

                                                    -Åsa

Spännande tider

Jag har inte alls haft någon riktig ork eller lust att blogga den senaste tiden. Har knappt haft på datorn alls på kvällarna, utan har kollat in Internet lite snabbt via mobilen. Har spenderat mer tid under en filt i TV-soffan och bara slappat. Jag och maken i varsitt soffhörn. Hur mysigt som helst och antagligen rätt välbehövligt, för jag har verkligen känt mig riktigt slut.
Härom veckan blev jag dessutom sjuk ... feber, för första gången på nästan 6 år och superont i halsen ... så då mådde jag inget bra alls. Var hemma från jobbet i 3 dagar och låg mest under den tiden. Jag blir ju så hemskt dålig av feber.

Så har det förstås varit en del på jobbet också. Jag håller ju på att försöka lära mig mina nya uppgifter, samtidigt som jag jobbar kvar på mitt gamla jobb. Det är helt klart uttröttande. Men ... det blir nog bra när allt är klart sen. Det ska bli riktigt kul med mitt nya jobb, och nu när jag fått lite utbildning och fått ett smått hum om vad jag kommer göra, så känns det nästan ÄNNU roligare än vad jag innan trodde. Så det här kommer nog bli riktigt bra. :-)
I fredags fick jag dessutom vara med på en avdelningsträff med min nya avdelning och det tyckte jag var riktigt roligt. Då fick jag tillfälle att umgås en stund med mina nya blivande kollegor och det kändes väldigt kul!
Fast det tar nog ännu ett tag till jag kan gå över dit helt och hållet eftersom vi just nu har anställningsstopp (pga samarbetsförhandlingar) och därmed inte får anställa min ersättare. Men det löser sig väl så småningom. Jag försöker därför att lära mig jobbet lite mer successivt, när tid finns över.

Nå ... eftersom jag känner mig så slut, så tänker jag inte bli långrandig. Tänkte lägga mig snart, tror jag, för denna vecka kommer vara rätt händelserik och nog energikrävande. På fredag kväll ska vi på föreningsmöte för Moderaterna (eller Moderat Samling, eller vad nu det "nya" partiet kommer heta) och sedan ska vi upp tidigt på lördag morgon för att åka till Sverige och kolla på när barnen tävlar i judo. De åker med judoklubben redan på fredag kväll och det blir Amandas allra första tävling, så det blir hemskt spännande.
Men nu ska jag ta kvällsmål och sen gå och lägga mig. Natti, natti ...

Amanda sjunger "What are words?"

Igår spelade jag in när Amanda sjöng "What are words?" Ljudkvaliteten är väl inte den bästa eftersom jag filmade med mobilen och redigerade sedan inte bort bruset (som jag annars brukar göra). Men det hörs nog rätt bra ändå.

År 2013 - Uppvaknandet

Ja, så har det då blivit ett nytt år. 2014, är det visst nu. Som vanligt så känns det rätt konstigt när man precis bytt år i kalendern. Man måste ju liksom tänka efter en massa när man både pratar och skriver. Vad var det för år nu igen?
Men ... man brukar ju vänja sig efter ett tag ... typ lagom till min födelsedag i februari. Vid det laget brukar jag ha fått årtalet tillräckligt inpräntat i huvudet.

Nu, när det precis har varit Nyårsafton, så har man på Facebook kunnat läsa en massa statusuppdateringar angående det gångna året, diverse nyårslöften och en hel del förhoppningar om det nya året.
När jag nu läst alla dessa statusuppdateringar, så kan jag nog kort sammanfatta dessa som att väldigt många människor har haft ett riktigt skitår det senaste året. Eller så är det bara jag som har en väldigt hög andel av sjukliga och/eller otursamma personer som vänner på Facebook?
Själv kan jag nog inte se år 2013 som något skitår. För mig innebar det snarare en vändpunkt och ett slags uppvaknande.
Jag insåg att jag faktiskt ville något mer med mitt liv. Jag ville inte stagnera, utan ville vidareutvecklas och jag bestämde mig för att jag inte längre bara skulle stå och titta på i livet och vänta på att något skulle hända, utan jag skulle själv mer aktivt se till att saker hände.
På våren 2013 så började jag studera på min fritid, vilket resulterade i att jag ett halvår senare fick mina första högskolepoäng. Yeay, för det! :-)
Jag började även fundera väldigt allvarligt på min arbetssituation. Visst hade jag kapacitet för så mycket mer, så varför nöja sig med den enkla lösningen och låta tiden bero. Att jobba dag ut och dag in på ett jobb som kändes tryggt och lugnt, trots att jag egentligen kände att jag skulle vilja göra något annat.
Vid nedskärningarna för snart 2 år sedan, då alla mina kollegor försvann, så valde jag att stanna kvar eftersom det inte fanns någon annan än jag kvar. Jag sökte inte mitt jobb, men blev ändå erbjuden det eftersom jag var den enda de hade att tillgå. Jag ville egentligen inte alls ha jobbet, men ville heller inte bli arbetslös. Därför valde jag att stanna kvar. Sen har det ju faktiskt funkat bra mycket bättre än vad jag kanske trodde från början, men ändock är det inget drömjobb och ingenting jag önskar jobba med livet ut. Jag vet ju att jag har kapacitet för så mycket mer.
I somras fick jag också höra att jag var "för smart för mitt jobb". Det kom från en person som jag nyss lärt känna, men som läste av mig så klockrent med en gång. Och det fick mig verkligen att fundera. Vad GJORDE jag där, egentligen, och varför gjorde jag inget för att komma därifrån? Svaret på det, blev väl "För att det är enkelt". Det ÄR enkelt att bara jobba vidare. När man har ett fast jobb med bra arbetstider och okej arbetsuppgifter. Då är det enkelt att bara jobba på. Man jobbar utan att tänka efter så mycket och när arbetsdagen är slut går man hem och riktigt njuter av att äntligen vara ledig. Arbetsgnistan var ju rätt bortblåst, men jag hade ändå ett helt okej jobb och nöjde mig med tillvaron som den var. Men innerst inne så längtade jag ju efter någonting helt annat och sommaren 2013 började jag inse att jag faktiskt KAN göra någonting åt min arbetssituation och egentligen hela mitt liv. Det är ju endast JAG som kan förändra mitt liv och om jag hela tiden låter allting bero och låter allt vara som det är, så kommer ingenting att hända. Om jag vill ha någon förändring, så måste jag nog själv ligga på och vara mer aktiv. Det insåg jag år 2013.

Så satt jag då plötsligt vid datorn och skrev på en jobbansökan. Jag hade hittat någon intressant tjänst inom den kocern som jag jobbar.
Dagen efter att jag skickat in ansökningen blev jag kallad till intervju, varpå chefen jag träffade sa att min ansökan var bland de bästa ansökningar han någonsin läst. Så tydligen är det fler än jag som tycker att jag är rätt hyfsad på att skriva. ;-)
Tyvärr fick jag inte jobbet. Men ... det fick ingen annan heller. De valde nämligen att lägga tjänsten på is ett tag, men chefen sa att han gärna ville behålla min ansökan utifall det skulle bli en ny öppning så småningom.
Hur som helst, så hade ju även vår HR-person fått upp ögonen för mig efter att hon sett min skrivarkonst. Hon upptäckte nog vilken kapacitet jag skulle kunna besitta, så när en ledig tjänst uppstod på en annan avdelning tog hon direkt kontakt med mig och frågade om det skulle vara intressant. Hon trodde att det jobbet skulle passa mig jätte bra och eftersom det var på en avdelning som jag länge önskat komma till, så kan jag ju säga att jag blev riktigt otroligt glad.
Några dagar senare fick jag komma på en slags intervju med cheferna (gruppchefen och avdelningschefen) och det samtalet gick nog riktigt bra. Även om jag själv alltid inbillar mig att jag är så dålig på att prata med folk och att bli intervjuad, så är jag nog egentligen rätt bra på sådana situationer ändå. Prata, kan jag ju i alla fall. ;-) Så när vi pratat klart blev jag direkt erbjuden jobbet och fick därefter betänketid till följande dag.
Anledningen till att jag behövde fundera alls, var egentligen för att tjänsten bara var på 80 %, vilket då skulle innebära en lönesänkning för mig eftersom jag idag jobbar heltid. Annars hade jag nog tackat ja på stående fot. Nu kände jag att jag behövde fundera mer och diskutera saken med familjen också.
Efter en kvälls funderingar och noga övervägningar, så bestämde jag mig tillslut för att faktiskt tacka ja till jobbet. Jag kände att det här faktiskt kunde vara min chans ... min chans att komma in på en annan bana och äntligen få göra något nytt och någonting som jag sååå mycket hellre skulle vilja. Jag kände att det vore extremt dumt att säga nej till en sådan här möjlighet. Pengar är ju inte allt och jag vet att jag skulle ångra mig något så oerhört om jag sa nej till detta. Efter att ha tänkt igenom allt ordentligt så kände jag att jag verkligen inte KUNDE säga någonting annat än ja.
Så precis före jul blev det då klart att jag skulle börja på ett nytt jobb. Det var en trevlig julklapp för mig, men mindre trevligt för min chef. Han blev nog rätt besviken ... och antagligen ganska orolig för hur de ska klara sig utan mig. Men den här gången tänkte jag helt och hållet på mig själv och på mitt eget välmående. Jag tänker annars alltid på alla andra. Alla andra går alltid före mig. Men den här gången prioriterade jag mig själv och struntade helt i att ta hänsyn till alla andra.

En annan stor och positiv sak som hände under år 2013 var att jag gick ner 13 kilo. Från BMI 26,5 till BMI 21,4 vilket innebar en viktminskning på ca 19,3 %.
Jag har inte vägt så lite sen 2006, dvs före jag fick MS, så den viktminskningen var oerhört välkommen. Visst innebar det en hel del jobb och visst innebar det en extrem kontroll och självbehärskning. Men när jag slutligen stod där på vågen och såg de där låga siffrorna, så kände jag mig bara så fruktansvärt lycklig och då kändes det som om det verkligen varit värt allt slit. Äntligen kunde jag få på mig en massa gamla kläder igen och det var även väldigt roligt att köpa nya kläder. Det var stort! Det var så oerhört stort!
Om detta ämne (viktminskning) skulle jag kunna prata hur länge som helst, men eftersom jag redan skrivit så mycket om det här i bloggen, så skippar jag det viktsnacket i detta inlägg. För de som är intresserade och inte orkar söka i hela bloggen, så kan man HÄR läsa en massa viktinlägg. ;-)

Från Januari 2013 till Nyårsafton 2013

Vad hände mer under 2013, då? Sonen började årskurs 7 i augusti. Plötsligt var jag mamma till en högstadieelev! Wow! Hur har han kunnat bli så stor? Det innebär ju en helt ny era i livet. Tonårstiden och högstadietiden. Nu börjar allvaret ... på riktigt.
För Viktor, som nu bytte till Amandas skola, betydde det ju sovmorgon att börja i högstadiet. Han fick ju närmare till skolan och behövde därmed inte gå upp så tidigt på morgnarna längre, så det tyckte han nog var riktigt positivt.

För Amandas del, så innebar nog 2013 att hon blev av med sin scenskräck. Hon började dansa och fick mer mod till att uppträda ... både i grupp och ensam. Hon började 4:an på hösten och fick ny lärare i klassen. Höstens lärare var dock bara en vikarie eftersom deras nya, ordinarie klassföreståndare var mammaledig. Hon kom till dem nu först efter att jullovet tog slut.

På sommaren 2013 valde vi att stanna inom Nordens gränser. Ingen dyr charterresa detta år eftersom vi ville spara lite pengar för att kunna åka till USA så snart det bara var möjligt. En USA-resa med hela familjen har vi ju pratat om i flera år, men eftersom vi istället har åkt på dyra allinclusive-resor till Turkiet de senaste åren, så har det varit lite svårt att spara till den där USA-resan. Men förra sommaren valde vi att inte åka så långt. Istället gjorde vi en nöjesparkstripp till Sverige och Danmark ... som förvisso också inte var helt billig ... men ändå inte lika dyrt som att åka till Turkiet.

Ja, så har vi det här med min MS också. Hur var mitt 2013 på sjukdomsfronten?
Över lag, så kan jag nog säga att jag mådde väldigt bra förra året. Jag hade inte mycket besvär alls. Klart att jag fortfarande känner av svagheten i mitt vänsterben. Det gör jag alla dagar. Men ändå tycker jag att det faktiskt har känts bättre den senaste tiden. Det har varit färre perioder av extrem tyngdhetskänsla. Jag har nog generellt känt mig både starkare och piggare än tidigare. Jag gjorde dessutom en ny MRT i början av juni och fick då reda på att inga nya plaque tillkommit, vilket känns som en riktigt positiv utveckling av denna sjukdom. Det verkar inte hända så mycket och det känns ju riktigt bra.
Sen är det ju klart att jag inte känner mig helt frisk. Utöver svagheten i min vänstra sida, så har jag ju även en hel del nervsmärtor ... vissa dagar mer ... andra dagar mindre. Men jag har blivit så van vid detta nu att jag egentligen inte känner mig särskilt besvärad av det. Det är som det är, liksom, och inte så mycket jag kan göra något åt. Just face the reality and deal with it. Vad hjälper det att klaga och vad hjälper det att känna efter hela tiden? Nada! Därför försöker jag faktiskt att strunta i min sjukdom så mycket det bara går. Jag tänker egentligen inte alls så mycket på att jag har MS, utan försöker att köra på precis som vanligt, så får det bli som det blir.
Sen blir man ju såklart påmind om det varje söndag när jag ska ta min medicin. Just nu känns den stunden som det absolut värsta med denna sjukdom. Det har förresten blivit mycket jobbigare att injicera nu igen. Kanske det kan ha ett samband med att jag gått ner i vikt och därmed känner ett större obehag eftersom låren inte har lika mycket fett som tidigare? Fast om MS:n fortsätter att hålla sig lika lugn som den gjort nu de senaste åren, så är ju mina förhoppningar att jag kan få sluta med sprutorna helt. Just nu känns det som om jag verkligen skulle vilja det, för jag hatar de där söndagskvällarna och den där ångesten jag får när det är dags att trycka på knappen till injektorn. Inte gillar jag ju biverkningarna heller, förstås, men de är ändå långt ifrån lika obehagliga som själva injektionstillfället. Men, men ... jag lyckas ju ändå med att ta sprutan varje vecka, så ...

Något väldigt tråkigt som hände år 2013, var att min underbara neurolog sa upp sig och flyttade till Sverige. Det var inte alls roligt, för nu står vi helt utan någon permanent neurolog på Åland och den enda som finns att tillgå är en konsult från Sverige som jag avskyr så fruktansvärt mycket att jag vägrar träffa honom. JA, jag vågar helt öppet säga något sådant här i bloggen eftersom jag faktiskt meddelat min neurologsköterska precis hur jag känner inför den läkaren, så det är ingen hemlighet. Fast jag har ju förstås förhoppningar om att vi snart får hit en bra och förstående läkare igen. Men till dess är jag nog rätt glad för att jag är så pass frisk som jag är.

Ja, det var väl min sammanfattning av år 2013. Över lag, ett väldigt bra år på många olika plan. Istället för att nu önska att år 2014 blir bättre, så önskar jag mer att år 2014 blir minst lika bra.
I och med mitt nya jobb, så vet jag ju att året kommer vara fyllt av en hel del nya utmaningar och det ska bli riktigt kul och spännande att ta sig an allt detta nya. Att lära sig nya saker och utveckla mig själv. Det känns dock lite läskigt att inte längre vara expert på mitt jobb och det är möjligt att jag kommer känna mig lite korkad i början. ;-) Men det blir väl enklare så småningom och jag ser väldigt mycket fram emot allt det här nya.
Något annat som jag också ser otroligt mycket fram emot i år är den där USA-resan, som vi faktiskt har bokat nu. I sommar åker vi iväg och kommer vara borta hemifrån under nästan tre veckors tid. Det är tidsmässigt den längsta resan jag någonsin varit på och det kommer bli sååå kul! Än har vi inte bestämt någon exakt rutt, utan har bara bokat flygen. Slutdestinationen den första resdagen kommer vara San Diego, men så mycket mer än så vet vi inte än. Så nu blir det till att planera resrutten så småningom och så behöver vi hålla igen en del på utgifterna för att kunna ha råd med mat och boende under vår tid over there. Shit, vad häftigt det kommer bli!
Jag oroar mig dock en del för min vikt. Första året när jag och maken var i Las Vegas  (2006) så gick jag upp två kg under den veckan vi var där. Den vikten gick jag sedan inte ner efteråt. När vi sedan var till Las Vegas igen året efter (2007) så ökade jag även då två kg i vikt. Alltså hade jag efter dessa två USA-resor en fyra kg högre vikt än innan och den vikten gick jag aldrig ner igen ... inte förrän nu 2013. Nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde efter den första USA-resan och vill egentligen inte bli så smal som jag var före den resan längre. Men jag vill ju heller inte gå UPP i vikt. Om jag gick upp 2 kg under EN vecka ... hur mycket kommer jag då gå upp på 3,5 vecka? Hu!
Nå ... jag får väl försöka röra mig lite mer under den här resan. Och så behöver man väl kanske inte äta ALLA amerikanska onyttigheter som man kommer över? ;-)

Hur som helst så hoppas och tror jag att detta nya år ... år 2014 ... kommer att bli alldeles, alldeles, alldeles underbart!