Nu har det ju varit extremt mycket de senaste månaderna. Jag har ju liksom jobbat på två avdelningar samtidigt och det har känts minst sagt rörigt ... och framförallt stressigt.
Dels har jag försökt lära mig det nya jobbet, men samtidigt har jag haft kvar alla uppgifter på det gamla jobbet, vilket kändes något utmattande.
Sen började min ersättare för två veckor sedan och då fick jag 1,5 vecka på mig att lära upp honom. Fast jag var samtidigt på nya avdelningen och jobbade, så jag sprang emellan på dagarna. Då var jag lärare en del av dagen och elev under den andra delen. :p
Det kändes ju smått hattigt att jobba på det sättet och jag kände att tiden på min nya avdelning inte räckte till för allt jag ville hinna lära mig.
Jag fick dock väldigt mycket positiv feedback från min "elev" om att jag var en utmärkt lärare ... lugn och pedagogisk. Det var nog bra att höra med tanke på att jag kände mig allt annat än lugn många gånger. Faktum är att det från och till kändes som om jag nästan kokade inombords, men uppenbarligen lyckades jag dölja det väl.
Saken är ju den att jag ÄR väldigt lugn. Särskilt i stressande situationer. Så har jag alltid varit. Därför kanske jag är rätt bra på att lära ut saker? Inombords kan jag koka, men utvändigt verkar jag lugn som en filbunke och jag antar att mitt lugn gör att folk känner sig trygga.
Själv kanske jag mår mindre bra av den där invändiga stressen, dock. Men det är kanske ändå bättre än väl synlig stress, för den synliga stressen drabbar alla. Den "osynliga" stressen drabbar bara mig.
Hur som helst, så skulle jag nu denna vecka ÄNTLIGEN övergå helt till min nya avdelning! Äntligen skulle mina månaders dubbelarbetande ta slut och äntligen skulle jag få koncentrera mig fullt på att lära mig allt det nya. Tjohoooo!!!!
Dessutom skulle jag helt plötsligt gå ner i arbetstid. Den nya tjänsten är ju endast på 80 %, så nu skulle jag få gå hem redan klockan 15 på dagarna. Jösses, vad konstigt!
Just arbetstiden, är faktiskt något som nog kommer ta ett tag att vänja sig vid. Jag är inte alls van vid att jobba så korta dagar, så när jag går hem vid 15 känns det nästan som om jag "skolkar". Det är nästan så att man kollar sig om på väg hem från jobbet och hoppas att ingen ser en "smita" från jobbet. Än, så känns det åtminstone så. Fast antagligen kommer jag vänja mig snart.
Nu har det ju bara gått några dagar än, men ändå har jag redan upptäckt en massa fördelar med att sluta tidigare. Man hinner ju plötsligt så mycket mer. Nu hinner jag handla efter jobbet och kommer trots det hem i god tid före jag måste börja laga middag. Det är verkligen en avsevärd skillnad mot tidigare. Eftersom någon av barnen har träning varje kväll klockan 18, så behöver vi hinna äta middag vid 17-tiden för att de ska hinna smälta maten i hyfsad tid före. Därför brukar kvällarna bli smått stressiga när jag slutar först 16.30 och då måste ta mig hem och sedan laga middag på ungefär en halvtimme totalt (vilket innebär ca 20 minuters tillagningstid som max). Så nu, när jag slutar 15, hinner jag plötsligt laga middag UTAN en massa stress. Superskönt!
Idag hann jag till exempel detta efter att jag slutat:
*Handla
*Plocka undan torr tvätt
*Sopa golvet i hallen och köket
*Sätta på en diskmaskin
*Hjälpa Viktor lite med bakning till skolan (han bakade själv, men jag gav honom lite tips och assistans)
*Sätta på en tvättmaskin
*Laga middag
Så var klockan ca 17 när vi satte oss för att äta. ALLT ovanstående hade jag hunnit med under de två timmarna som gick sedan jag stängde av min dator på jobbet. Helt otroligt!
Så kanske att jag kommer uppskatta all den här extratiden jag nu kommer få. Visserligen kommer jag ju få mindre i lön också eftersom jag inte jobbar full tid. Men det är det kanske värt?
Än känns det åtminstone helt okej.
Det nya jobbet känns också helt okej, by the way. Det känns som om det passar mig superbra. Precis sådant som jag gillar att göra och faktiskt så känns det som om detta jobb är mer i nivå med min egen mentalitet. Kanske var jag innan lite orolig över hur det skulle gå och om jag hade tagit mig lite vatten över huvudet. Men nu, när jag kommit in i arbete lite mer, så känner jag faktiskt att jag absolut klarar AV det här jobbet och ju mer jag lär mig, ju mer erfarenhet jag får, desto bättre kommer jag ju bli och desto mer kommer jag klara av. Så hittills känner jag mig verkligen riktigt glad över att jag tackade ja till den här möjligheten.
Dock känner jag lite dåligt samvete gentemot min tidigare kollega. Han får ta mycket nu när hans nya kollega inte kan så mycket än. Idag fick jag riktigt ont i magen när jag var dit och kände av en viss oreda. Det SKA ju egentligen inte vara mitt problem längre, men ändå kan jag inte låta bli att känna ett visst ansvar och känna skuld över allt jag lämnat efter mig. Men det blir väl förhoppningsvis bättre för dem snart. När den nya blivit mer varm i kläderna. Då blir det säkert bättre.
Den här gången tänkte jag ju för en gångs skull helt och hållet på mig själv. Om jag hade tänkt på kollegorna, så hade jag ju fortfarande jobbat kvar där, för det hade ju varit klart enklast för dem.
Men nu tänkte jag på MIG och min egen framtid och välmående. Vad vill JAG med mitt liv? Så tänkte jag och kom då till den slutsatsen att jag var tvungen att gå vidare nu, när någon faktiskt var villig att ge mig den chansen.
Nu måste jag bara försöka slänga bort all oro och allt ansvar över mitt gamla jobb. Visst har jag ju lovat att assistera dem vid behov, men ändå måste ju huvudansvaret ligga hos min ersättare och inte hos mig. Jag har ett nytt jobb nu och vill kunna koncentrera mig på det fullt ut.
Nå ... det blir nog bra ändå tillslut ...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar