Bekräftelsebehov

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja gå upp en supermassa kilon igen ... typ 40 kilo eller nåt sånt.
Inte för att jag vill vara tjock. Det vill jag VERKLIGEN inte.
Men däremot skulle jag vilja göra en ny viktresa. En ny ... STOR viktresa ... och inte bara de 13 kilon som jag tappade förra året. Jag är ju verkligen sååå otroligt bra på att gå ner i vikt, så jag vet ju att jag skulle klara av det. När jag har den rätta motivationen, så vet jag att det funkar hur bra som helst.
Men är det verkligen värt det? Är mitt bekräftelsebehov verkligen så mycket värt att att jag skulle vilja ge kroppen en massa extra fett? Bara för att kunna göra en ny, dokumenterad viktresa med ordentliga före- och efterbilder.
Nej! Ingenting vore nog värt så mycket att jag skulle göra mig själv till ett fetto igen. Jag har ju redan varit där och sa då till mig själv: "Aldrig mer!"
Men ändå känner jag mig på ett sätt lite avundsjuk. Avundsjuk på alla som idag gör den här viktresan. Idag, när man kan dokumentera saker på ett helt annat sätt, så går det ju att få så mycket mer uppmärksamhet.
Då, för drygt 15 år sedan, så var det ju ingen annan än familjen som visste något om min resa. Det fanns ju varken Facebook, Twitter, Instagram eller bloggar. Om man dessutom var väldigt ensam och utan vänner, så var det därmed inte många man kunde få den där uppskattande bekräftelsen av. Det var inte av många man kunde få höra: "Wow, vad du har varit duktig! Hur bar du dig åt?"
När jag såg min egen spegelbild och insåg att jag faktiskt inte längre var överviktig, så kände jag mig verkligen superstolt! Så stolt att jag skulle ha velat basunera ut det för hela världen. "Titta, vad jag har åstadkommit! Titta, vad jag har lyckats med ... helt på egen hand! Shit, vad jag är bra!"
Men jag hade inte många att berätta för. Jag fick vara glad på egen hand.

Nu har det gått många år sedan jag kom ner till normalvikt för första gången. Snart är det 17 år sedan jag för första gången i livet kunde se mig själv som icke-tjock. Inte ens mullig.
Under alla dessa år har jag endast haft tillfälliga viktuppgångar, vid exempelvis graviditeter. Sedan har jag tagit tag i vikten igen och gått ner till rätt sida BMI-gränsen.
Det har inte varit några extremt långa perioder av övervikt, utan jag har sett till att ta itu med övervikten innan den barkat iväg. Det går ju fortare att tappa 20 kilo än att tappa 40 och jag VILL ju verkligen inte komma upp till 92 kilo igen.
Men ... så har vi det där med bekräftelsebehovet. Jag kan faktiskt känna mig smått avundsjuk på folk som går ner i vikt idag och som får väldigt mycket uppmärksamhet. Folk, som har precis samma tillvägagångssätt som jag ... samma tankar om hur en viktminskningen bör gå till ... hur man ska göra och hur man ska tänka ... de får höra en massa hejarop och de får föreläsa om sin resa. De ... de, som precis har gått ner i vikt. De ... de, som ännu inte bevisat det svåraste med viktresan ... nämligen att behålla vikten sen efteråt.
Själv står jag här och har faktiskt OCKSÅ gjort en viktresa. Jag har dessutom bevisat att det går att behålla vikten efteråt. Det är jag verkligen OTROLIGT stolt över.  Är nog den sak jag är allra mest stolt över att jag har lyckats åstadkomma.
Men inte är det någon som ber MIG att föreläsa. Ändå tror jag att många faktiskt skulle kunna vara intresserade av att lyssna på mig. Jag är ju beviset på att mitt sätt fungerar och att man faktiskt kan förbli smal efter att man gjort den här resan.
Jag har dessutom erfarenhet av att växa upp som en tjockis och hur det är att vara en överviktig tonåring. Så DET skulle också kunna vara ett intressant föreläsningsämne.
Visst ... jag har ju bara min egen erfarenhet och självklart är det inte lika för alla tjocka ungdomar. Men ändå tror jag att det finns många i liknande situation som jag var i och jag tror att nog vissa skulle kunna känna igen sig i mina tankar.
Jag gjorde inte den här viktresan för någon annans skull (även om det fanns en hop människor som nog försökte under min skoltid), utan jag gjorde detta helt för min egen skull. På den punkten tror jag faktiskt att jag skulle kunna vara ett bra föreläsningsexemplar för föräldrar och skolpersonal. De kanske tror att de hjälper sina barn när de agerar på ett visst sätt, men i själva verket så kanske de borde göra precis tvärtom?
Fast idag kanske folk är mer upplysta, så de kanske inte har samma problem idag?

En bild jag satte ihop för ett bra tag sedan

En nyare bild: Vänster är tagen sommaren 2012 och Höger är tagen hösten 2013

Som jag sa tidigare, så har jag ju alltid haft en anledning till att jag gått upp i vikt. Den senaste gången berodde det dock inte på någon graviditet. Nej, då var nog snarare orsaken min MS-diagnos och jag kände att det inte längre kändes lika viktigt att ha sådan stenkoll på min vikt och på vad jag åt längre. Det resulterade då i en 15 kilos viktökning, som jag då förra året tog tag i igen.
Men nu har jag stenkoll igen ... och kommer inte gå upp utan anledning. Så länge jag har koll så kommer jag inte gå upp. Detta är ju något som jag är riktigt bra på.
Synd bara att man inte får så mycket uppmärksamhet för det. Man vill ju bli bekräftad för sådant man är stolt över och som man är riktigt duktig på. Därför kan jag ibland känna mig lite avundsjuk när andra får en massa uppmärksamhet för att de gjort samma resa men precis nyligen. Då tänker jag lite: "Jaha ... kom igen om 10 år" ... för det är efter att "resan" är klar som det jobbiga börjar på riktigt.
Man kan aldrig tro att viktresan är slut för att man når sin målvikt. Nej, då börjar jobbet med att bibehålla vikten ... och för någon som haft viktproblem, så är det inte alldeles enkelt.
Min viktresa finns med mig alla dagar ... även nu, så här långt efteråt. Så det är inte något man bara kan släppa. Aldrig någonsin. Detta är "For life"!