Ofta hör man talas om att folk på Facebook målar upp en illusion av sitt perfekta liv ... ofta helt uppdiktat för att man ska verka mycket bättre än man är och för att ens liv ska se mycket bättre ut än den trista verkligheten. Detta kan då skapa en enorm stress hos folk och andra börjar sträva efter att också få ett sådant där perfekt liv ... en perfekt partner, fantastiska barn, aldrig några hårda ord från någon, hemlagad mat ALLTID, fullt träningsschema för samtliga familjemedlemmar, fredagsmys, resor och tid för både familj, jobb, träning, vänner och en massa nöjen. Folk strävar efter att få samma liv som sina perfekta Facebook-vänner har ... ett liv som egentligen inte existerar. De strävar efter en illusion.
Den här bilden av Facebook har man ju hört åtskilliga gånger och visst är det möjligt att de här vardagsmytomanerna verkligen finns. De som jämt och ständigt förskönar sitt liv och samtidigt ger alla andra dåligt samvete över att de inte orkar upprätthålla samma positivism och inte klarar av sitt livspussel så som de skulle önska.
Men för egen del så har jag inte alls upplevt denna sidan hos mina Facebook-vänner. Visst kanske det finns någon som ständigt är så där överdrivet irriterande positiv och klämkäck. Men dessa vänner är verkligen otroligt få.
Däremot har jag upptäckt en helt annan sida på Facebook ... nämligen folks undanträngda ilska. Folk verkar ha en benägenhet att irritera sig på allt och alla och när de tidigare antagligen höll dessa åsikter för sig själva kan de idag istället få utlopp för sin aggressivitet på ett väldigt enkelt sätt. Det är ju bara att skriva ner en liten rad på sin status och så får alla "vänner" reda på hur man innerst inne känner.
Ibland behöver man inte skriva själv heller, utan bara dela en bild med ett passande budskap. Det finns ju mängder av sådana citat-bilder att välja mellan.
Ett exempel på en sådan typ av aggressiva citat postades nyligen av några Facebook-vänner till mig och det löd så här:
"Some people just
need a high-five.
In the face.
With a chair."
"Vissa
människor lever enbart för att det är olagligt att döda dem"
Det kan nog tyckas att jag är väl överkänslig som reagerar så hårt på den här typen av citat, men jag KAN verkligen inte sympatisera med någon form av våldsromantiska uttalanden. Jag tycker inte att våld är okej i några som helst lägen.
Visst ... om man hade syftat på mördare eller pedofiler, så hade jag väl kunnat ha någon slags förståelse för en lust att göra något våldsamt mot vederbörande. Men oftast är det inte sådana personer som åsyftas, utan för det mesta handlar det om våld mot personer med "fel" åsikt. Personer som betett sig på "fel" sätt eller som har en annan ideologi och därför tänker väldigt annorlunda mot en själv.
Jag får själv enorma obehagskänslor av sådana här tankegångar. Inte vill jag göra någon oliktänkande illa. Vi lever väl i demokrati? Man har väl ändå rätt att tycka vad man vill utan att folk ska vilja ha ihjäl en för det? Personligen upplever jag denna typ av våldsamma tankegångar som otroligt skrämmande och väldigt obehagliga. Det låter kanske hårt och överdrivet, men jag upplever sådana här typer av uttalanden som onda. Man måste vara en ondskefull person om man vill döda sådana som har en annan åsikt. Så känner åtminstone JAG. Man behöver ju inte alltid hålla med alla om allt, men man måste åtminstone kunna acceptera att alla inte tänker lika.
Jag har ju MS och är därför med i flera MS-grupper på Facebook. I dessa grupper får jag också läsa en hel del aggressiva inlägg och svarskommentarer av samma karaktär. Oftast handlar ju de här aggressiva inläggen om det politiska läget, hur dåligt allt funkar och att de vill ha ett regeringsbyte för att få bort de här känslokalla och oempatiska politiker som idag styr Sverige.
Ibland kan jag nog känna mig lite av en spion när jag följer de här grupperna och när jag läser dessa hetsiga, politiska inlägg. Jag har ju liksom en väldigt annorlunda syn och kan inte över huvud taget instämma i klagoropen. Jag har ett mer borgerligt tankesätt medan typ alla andra MS-sjuka verkar vara mer åt vänster rent ideologiskt. Fast vad vet jag? Kanske finns det fler som jag i de här grupperna? Bara att de inte säger någonting. Jag säger ju heller inget. Det känns rätt meningslöst att lägga sig i sådana här politiska diskussioner eftersom jag vet att jag är i minoritet och aldrig skulle få gehör för mina tankar. Därför håller jag mig utanför så långt det bara går. Oftast läser jag inte inläggen så noga heller, utan skummar bara igenom lite hastigt. Fast det är klart att man ändå snappar upp en del. Det är rätt oundvikligt.
Bland annat så var det för ett tag sedan någon som tyckte att de styrande politikerna borde få MS, så att de skulle få känna på hur det var att jobba och samtidigt ha denna kroniska sjukdom. De skulle inte palla ens en dag, hävdade personen.
Hm ... JAG har MS, JAG är inte symptomfri utan känner av sjukdomen alla dagar rätt ordentligt, JAG jobbar heltid, JAG pluggar dessutom 50%, JAG har ett hem och en familj att ta hand om och JAG klarar AV detta! Att få en MS-diagnos innebär inte att man omedelbart blir totalt arbetsoförmögen. Jag tror ju att ALLA kan jobba. Bara det att alla inte kan jobba med allt. Men nog tror jag att de flesta kan hitta någon sysselsättning som passar just för dem. Att tro att politiker inte skulle klara av detta, utan bara bestämmer en massa saker som de inte vet ett dyft om ... det tycker jag är en rätt befängd tanke. Låt säga att JAG blev politiker ... skulle då MINA åsikter väga tyngre i sådana här frågor eftersom jag faktiskt vet en del vad jag pratar om och vad det innebär att ha en sådan här kronisk sjukdom?
I dessa grupper postas det även en hel del länkar. Så fort MS kommer på tal i något sammanhang, så ska det givetvis länkas omedelbart. Särskilt om det handlar om den svenska misären och om folk som blivit drabbade på grund av den här "skitregeringen". Nyligen kunde jag bland annat läsa om en MS-sjuk man som blivit nekad sjukersättning eftersom han var för frisk, men som blev bortkörd från Arbetsförmedlingen eftersom han var för sjuk. Läkaren hade nämligen skrivit att han inte kunde jobba på höga höjder och att han inte kunde stå några längre stunder och det skulle då inte funka i jobbet som byggarbetare. Visst ... DÄR kan jag tycka att någon verkligen begått ett fel. Men JAG anser att felet till största delen i så fall var Arbetsförmedlingens. Vad är det som säger att han måste jobba som byggarbetare för resten av livet, då? Om han inte längre har fysiska förutsättningar för det, varför kan han då inte bli anvisad att söka andra ... mer stillasittande jobb? Eller varför inte ombilda sig?
Jag vet dock inte hur det funkar idag, men nyligen vet jag att regeringen hade på tal att det skulle bli enklare att ombilda sig senare i livet. Det tycker jag verkligen verkar som en riktig toppen idé. I sådana här lägen, då man inte längre klarar av att jobba med sitt tidigare arbete ... då är det ju jätte bra om man kan få en möjlighet att lära sig något nytt. Då slipper man ju förhoppningsvis hamna i ett permanent sjukskrivningstillstånd och kan trots sjukdom få en längre arbetskarriär. Det vore väl jätte bra?
Mer flexibilitet i arbetslivet och mer anpassning efter nya situationer, så tror jag att fler skulle kunna jobba en längre period än vad de kanske gör idag.
Hm ... nu kom jag ju egentligen in på ett sidospår. Det var ju om den undanträngda aggressiviteten som jag hade tänkt skriva. Det handlar ju inte enbart om sådan här våldsromantik ... som jag absolut avskyr ... utan jag har upptäckt att somliga över lag skriver väldigt aggressiva och gnälliga statusar. Allt är bara skit och så följer en hel radda av svärord därtill. Det behöver inte alls vara några personangrepp, utan kan handla om lite vad som helst ... skola, studier, trafik, livsmedel, dagis ... ja, om lite allt möjligt. Dessa statusar är precis raka motsatsen till de där überpositiva statusarna. Faan, helvete, jävlar och allt vad de inflikar under dessa argsinta meningar.
Visst ... det rör ju egentligen ingen annan, så varför alls irritera sig över lite ovårdat språk och argsinta statusuppdateringar? Nja ... inte är det väl egentligen så extremt störande. Men eftersom jag själv aldrig svär (jag vet ... jag är värsta ängeln ... med gloria och allt), så finner jag faktiskt sådana här inlägg som något otrevliga. Varför vara så arg på allt hela tiden? Det känns så onödigt.
Visst skriver väl jag också en hel del gnälliga statusar ... och visst har även jag gjort något argsint inlägg. Fast ändå tror jag inte att mina inlägg känns så väldigt hårda eftersom jag inte använder mig av något ovårdat språk. Dessutom brukar jag ofta försöka gnälla med glimten i ögat ... så gott det bara går. Fast alltid funkar det inte. Ibland är det nog bara rent och skärt gnäll. ;-)
Men elak ... det är jag i alla fall INTE!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar