Konserten!

Ikväll var det så dags för Bel Cantos konsert på Uncan och själv skulle jag sjunga två sånger. Två sånger, som egentligen är raka motsatserna till varandra. Alltså ... båda låtarna är ju musikallåtar (vilket är den genre jag känner mig som mest hemma i). Men i den första låten skulle jag vara hemskt ledsen och desperat, eftersom jag är på väg att skicka iväg mitt barn och sen ta livet av mig, medan jag i andra låten ska vara fullkomligt euforisk eftersom jag är superkär och alldeles överlycklig.
Hur som helst, så var jag ju såklart jättenervös. Det brukar jag ju alltid bli före en konsert. Mest orolig var jag väl över att jag skulle tappa texten och därmed komma av mig. Hur pinsamt vore inte DET?
När vi satt där på sidan i lokalen och väntade på vår tur (samt lyssnade på alla andra som sjöng), så upprepade jag texterna om och om och om igen i mitt huvud och strax innan det blev dags för mig att äntra scenen så upptäckte jag att jag plötsligt inte alls kom ihåg en viss textrad. Shit, vad nervös jag blev då. Kände riktigt hur paniken började komma. Men så lugnade jag ner mig lite när jag kom på den smarta idén att jag faktiskt kunde smygkika  i pianistens papper precis innan det blev dags att sjunga. Jag visste ju liksom vilket ställe som fattades för mig. Så de tankarna lugnade mig en del.

Eftersom maken var upptagen på annat håll och därmed inte kunde få ta del av mitt framträdande, så hade Amanda fått äran att ta med vår kamera och filma när jag sjöng. Då kunde jag ju visa maken sen efteråt, plus att det kan vara lärorikt för mig att titta på så att jag kan se vilka fel jag gjort. ;-)
Därför kan jag ju nu också ladda upp filmklippen här på bloggen.

I första låten var jag verkligen jätte nervös. Fast jag klarade mig ändå igenom hela. Kom ihåg all text och klarade av att hålla mig på benen under hela låten (även om benen började skaka efter en stund).
Barnen sa att det märktes tydligt att jag var nervös, fast när jag tittade på videon sen efteråt, så tyckte jag inte att var riktigt lika illa som jag trott.

Den andra låten jag sjöng gick mentalt bra mycket bättre. Då kände jag mig inte ett dugg nervös, faktiskt, så därför kändes väl antagligen framträdandet mycket tryggare. Åtminstone om man ska tro på kommentarerna jag hört. De verkade tycka att den andra låten gick bättre, fast ni får väl bedöma själva?
Jag lägger upp den också här under ...

Jag är nog över lag hyfsat nöjd med konserten. Även om man känner sig så sjukt nervös både före och under uppträdandet, så är det samtidigt riktigt roligt. Det ÄR verkligen det. Så tänker jag ju att den där nervositeten minskar lite för varje gång som man utsätter sig för det där "jobbiga".
Sen måste jag ju säga att det faktiskt var väldigt bra att få detta filmat, för då kan jag i efterhand själv granska mitt framträdande och se hur det kan uppfattas av andra. Och jag blev konstigt nog positivt överraskad, för jag trodde att det skulle sett sämre ut än det gjorde ... särskilt den första låten, där jag var så hemskt nervös.
Nå ... även om det var roligt att sjunga ... så kändes det ändå som en slags lättnad när jag sjungit mina båda låtar och jag var helt klar. Då kunde man slappna av.
Fast samtidigt var det faktiskt riktigt kul att stå där.

Passande jobb för mig?

Haha! Det var ju lite lustigt, faktiskt! Härom dagen så skrev jag ju här om den där roliga jobbannonsen som Paf har ute nu ... jobbet som siare.
Så fick jag i morse ett mail från LinkedIn, där rubriken löd: Jobb som kanske intresserar dig ... och KAN ni tänka ... det var just det där Paf-jobbet som de tyckte att jag borde söka. :-D
Kanske jag borde kolla igenom min profil på LinkedIn? Stämmer min profil in i arbetsbeskrivningen för en flummig spåtant?
Eller vet de något som inte jag vet? Kanske är jag lite synsk ... utan att veta om det? Jag tror ju att det var första gången de ens föreslog ett jobb för mig, så därför tyckte jag ju att det var lite märkligt att det blev just detta jobb. Jag, som precis skrev om den här tjänsten för någon dag sedan.
Kanske jag BORDE söka? LinkedIn tycker ju att det borde passa mig. Haha! :-D Nja ... jag tror nog att jag avvaktar ett tag till. ;-)

Jonas Wilén hade också en jätte bra bild i dagens tidning om hur denna annons uppkommit ...

Såå himla bra! 

Undanträngd aggressivitet

Jag har den senaste tiden funderat en del på det här med ilska. Inte ilska som i värsta aggressiviteten där man fysiskt angriper allt och alla totalt hejvilt, utan mer en slags "vardagsilska" som verkar finnas i var och varannan människa nu för tiden.

Kanske har det alltid varit så? Men för mig har det inte varit riktigt uppenbart tidigare. Det är nog egentligen först nu ... under den här Facebook-eran ... som det uppdagats inför mina ögon ... folks undanträngda ilska ... som man så enkelt kan ge uttryck för i sociala medier, så som Facebook till exempel.

Ofta hör man talas om att folk på Facebook målar upp en illusion av sitt perfekta liv ... ofta helt uppdiktat för att man ska verka mycket bättre än man är och för att ens liv ska se mycket bättre ut än den trista verkligheten. Detta kan då skapa en enorm stress hos folk och andra börjar sträva efter att också få ett sådant där perfekt liv ... en perfekt partner, fantastiska barn, aldrig några hårda ord från någon, hemlagad mat ALLTID, fullt träningsschema för samtliga familjemedlemmar, fredagsmys, resor och tid för både familj, jobb, träning, vänner och en massa nöjen. Folk strävar efter att få samma liv som sina perfekta Facebook-vänner har ... ett liv som egentligen inte existerar. De strävar efter en illusion.
Den här bilden av Facebook har man ju hört åtskilliga gånger och visst är det möjligt att de här vardagsmytomanerna verkligen finns. De som jämt och ständigt förskönar sitt liv och samtidigt ger alla andra dåligt samvete över att de inte orkar upprätthålla samma positivism och inte klarar av sitt livspussel så som de skulle önska.
Men för egen del så har jag inte alls upplevt denna sidan hos mina Facebook-vänner. Visst kanske det finns någon som ständigt är så där överdrivet irriterande positiv och klämkäck. Men dessa vänner är verkligen otroligt få.
Däremot har jag upptäckt en helt annan sida på Facebook ... nämligen folks undanträngda ilska. Folk verkar ha en benägenhet att irritera sig på allt och alla och när de tidigare antagligen höll dessa åsikter för sig själva kan de idag istället få utlopp för sin aggressivitet på ett väldigt enkelt sätt. Det är ju bara att skriva ner en liten rad på sin status och så får alla "vänner" reda på hur man innerst inne känner.
Ibland behöver man inte skriva själv heller, utan bara dela en bild med ett passande budskap. Det finns ju mängder av sådana citat-bilder att välja mellan.
Ett exempel på en sådan typ av aggressiva citat postades nyligen av några Facebook-vänner till mig och det löd så här:

"Some people just

need a high-five.

In the face.

With a chair."

Det finns även ett annat citat som är av den här typen ... fast ännu värre ... nämligen:

"Vissa människor lever enbart för att det är olagligt att döda dem"

Det kan nog tyckas att jag är väl överkänslig som reagerar så hårt på den här typen av citat, men jag KAN verkligen inte sympatisera med någon form av våldsromantiska uttalanden. Jag tycker inte att våld är okej i några som helst lägen.

Visst ... om man hade syftat på mördare eller pedofiler, så hade jag väl kunnat ha någon slags förståelse för en lust att göra något våldsamt mot vederbörande. Men oftast är det inte sådana personer som åsyftas, utan för det mesta handlar det om våld mot personer med "fel" åsikt. Personer som betett sig på "fel" sätt eller som har en annan ideologi och därför tänker väldigt annorlunda mot en själv.

Jag får själv enorma obehagskänslor av sådana här tankegångar. Inte vill jag göra någon oliktänkande illa. Vi lever väl i demokrati? Man har väl ändå rätt att tycka vad man vill utan att folk ska vilja ha ihjäl en för det? Personligen upplever jag denna typ av våldsamma tankegångar som otroligt skrämmande och väldigt obehagliga. Det låter kanske hårt och överdrivet, men jag upplever sådana här typer av uttalanden som onda. Man måste vara en ondskefull person om man vill döda sådana som har en annan åsikt. Så känner åtminstone JAG. Man behöver ju inte alltid hålla med alla om allt, men man måste åtminstone kunna acceptera att alla inte tänker lika.

Jag har ju MS och är därför med i flera MS-grupper på Facebook. I dessa grupper får jag också läsa en hel del aggressiva inlägg och svarskommentarer av samma karaktär. Oftast handlar ju de här aggressiva inläggen om det politiska läget, hur dåligt allt funkar och att de vill ha ett regeringsbyte för att få bort de här känslokalla och oempatiska politiker som idag styr Sverige.
Ibland kan jag nog känna mig lite av en spion när jag följer de här grupperna och när jag läser dessa hetsiga, politiska inlägg. Jag har ju liksom en väldigt annorlunda syn och kan inte över huvud taget instämma i klagoropen. Jag har ett mer borgerligt tankesätt medan typ alla andra MS-sjuka verkar vara mer åt vänster rent ideologiskt. Fast vad vet jag? Kanske finns det fler som jag i de här grupperna? Bara att de inte säger någonting. Jag säger ju heller inget. Det känns rätt meningslöst att lägga sig i sådana här politiska diskussioner eftersom jag vet att jag är i minoritet och aldrig skulle få gehör för mina tankar. Därför håller jag mig utanför så långt det bara går. Oftast läser jag inte inläggen så noga heller, utan skummar bara igenom lite hastigt. Fast det är klart att man ändå snappar upp en del. Det är rätt oundvikligt.
Bland annat så var det för ett tag sedan någon som tyckte att de styrande politikerna borde få MS, så att de skulle få känna på hur det var att jobba och samtidigt ha denna kroniska sjukdom. De skulle inte palla ens en dag, hävdade personen.
Hm ... JAG har MS, JAG är inte symptomfri utan känner av sjukdomen alla dagar rätt ordentligt, JAG jobbar heltid, JAG pluggar dessutom 50%, JAG har ett hem och en familj att ta hand om och JAG klarar AV detta! Att få en MS-diagnos innebär inte att man omedelbart blir totalt arbetsoförmögen. Jag tror ju att ALLA kan jobba. Bara det att alla inte kan jobba med allt. Men nog tror jag att de flesta kan hitta någon sysselsättning som passar just för dem. Att tro att politiker inte skulle klara av detta, utan bara bestämmer en massa saker som de inte vet ett dyft om ... det tycker jag är en rätt befängd tanke. Låt säga att JAG blev politiker ... skulle då MINA åsikter väga tyngre i sådana här frågor eftersom jag faktiskt vet en del vad jag pratar om och vad det innebär att ha en sådan här kronisk sjukdom?

I dessa grupper postas det även en hel del länkar. Så fort MS kommer på tal i något sammanhang, så ska det givetvis länkas omedelbart. Särskilt om det handlar om den svenska misären och om folk som blivit drabbade på grund av den här "skitregeringen". Nyligen kunde jag bland annat läsa om en MS-sjuk man som blivit nekad sjukersättning eftersom han var för frisk, men som blev bortkörd från Arbetsförmedlingen eftersom han var för sjuk. Läkaren hade nämligen skrivit att han inte kunde jobba på höga höjder och att han inte kunde stå några längre stunder och det skulle då inte funka i jobbet som byggarbetare. Visst ... DÄR kan jag tycka att någon verkligen begått ett fel. Men JAG anser att felet till största delen i så fall var Arbetsförmedlingens. Vad är det som säger att han måste jobba som byggarbetare för resten av livet, då? Om han inte längre har fysiska förutsättningar för det, varför kan han då inte bli anvisad att söka andra ... mer stillasittande jobb? Eller varför inte ombilda sig?
Jag vet dock inte hur det funkar idag, men nyligen vet jag att regeringen hade på tal att det skulle bli enklare att ombilda sig senare i livet. Det tycker jag verkligen verkar som en riktig toppen idé. I sådana här lägen, då man inte längre klarar av att jobba med sitt tidigare arbete ... då är det ju jätte bra om man kan få en möjlighet att lära sig något nytt. Då slipper man ju förhoppningsvis hamna i ett permanent sjukskrivningstillstånd och kan trots sjukdom få en längre arbetskarriär. Det vore väl jätte bra?
Mer flexibilitet i arbetslivet och mer anpassning efter nya situationer, så tror jag att fler skulle kunna jobba en längre period än vad de kanske gör idag.

Hm ... nu kom jag ju egentligen in på ett sidospår. Det var ju om den undanträngda aggressiviteten som jag hade tänkt skriva. Det handlar ju inte enbart om sådan här våldsromantik ... som jag absolut avskyr ... utan jag har upptäckt att somliga över lag skriver väldigt aggressiva och gnälliga statusar. Allt är bara skit och så följer en hel radda av svärord därtill. Det behöver inte alls vara några personangrepp, utan kan handla om lite vad som helst ... skola, studier, trafik, livsmedel, dagis ... ja, om lite allt möjligt. Dessa statusar är precis raka motsatsen till de där überpositiva statusarna. Faan, helvete, jävlar och allt vad de inflikar under dessa argsinta meningar.
Visst ... det rör ju egentligen ingen annan, så varför alls irritera sig över lite ovårdat språk och argsinta statusuppdateringar? Nja ... inte är det väl egentligen så extremt störande. Men eftersom jag själv aldrig svär (jag vet ... jag är värsta ängeln ... med gloria och allt), så finner jag faktiskt sådana här inlägg som något otrevliga. Varför vara så arg på allt hela tiden? Det känns så onödigt.
Visst skriver väl jag också en hel del gnälliga statusar ... och visst har även jag gjort något argsint inlägg. Fast ändå tror jag inte att mina inlägg känns så väldigt hårda eftersom jag inte använder mig av något ovårdat språk. Dessutom brukar jag ofta försöka gnälla med glimten i ögat ... så gott det bara går. Fast alltid funkar det inte. Ibland är det nog bara rent och skärt gnäll. ;-)
Men elak ... det är jag i alla fall INTE!



Spåtant sökes!

Det är ju lite synd att jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga. Annars hade jag nog varit klart intresserad av att söka det nya jobbet som Paf utannonserar just nu.
De söker nämligen en Siare!
Jobbet finns ju på AMS, så det verkar tämligen seriöst. Fast jag höll definitivt på att tappa hakan när jag läste den otroligt kreativa jobbannonsen. Jag måste ju bara delge den här, så att fler kan få ta del av den och få sig ett gott skratt ...

Här är annonsen i sin helhet:

Siare

Med ca 350 anställda är Paf, Ålands Penningautomatförening, en viktig aktör på den nordiska spelmarknaden. Paf ägs av Ålands landskapsregering och hela överskottet går till goda ändamål. Paf jobbar målinriktat med att identifiera och förebygga spelberoende, och arbetar under ledorden "Play Among Friends" för ett roligt spelande tillsammans.

Nu söker Paf en SIARE. Du ska ha förmåga att med relativ exakthet förutspå framtiden. Erfarenhet från professionellt siande är meriterande men ej ett krav.

Arbetsuppgifter:
Du ska förutse framtiden i upp till 12 månader framåt i tiden. Ibland kan också längre profetior efterfrågas. Siandet skall gärna kombineras med ett spännande och poetiskt språk.Det kan också förekomma att du förutspår enklare händelser i form av resultat i idrottsarrangemang.

I ditt dagliga arbete ingår även:
- Att samarbeta med våra oddssättare på vadhållningsavdelningen.
- Att ge underlag för strategisk företagsutveckling.
- Upprätta planer för profetior/förutspåelser bredare i organisationen.

Som siare/orakel arbetar du nära företagets ledning och är lyhörd för deras behov.

Kompetensprofil:
Du har lång erfarenhet av att utsäga profetior. Professionell bakgrund är meriterande, men ej ett krav. Kanske har du bara varit den som bland vänner alltid förutspått vilken låt som kommer att vinna i Melodifestivalen.
Det är viktigt att du har vana att jobba flexibelt, men också att du kan jobba intensivt. Då själva profetiorna kommer ögonblickligen är den sammanlagda arbetstiden bara någon timme per månad (dock betalas full månadslön ut).

Personliga egenskaper:
En siare är gärna en lite udda person. Kanske är du klädd i ålderdomliga kläder eller uttrycker dig på ett kategoriskt och poetiskt sätt. Detta är dock inga krav. Det centrala är förmågan att göra riktiga förutspåelser. Det är också viktigt att du kan jobba ensam.

Arbetstid ca 1 timmes siande med ersättning motsvarande en månadslön. Tidsbundet kontrakt med möjlighet till förlängning.
Vi kommer under en period att testa din förmåga att se in i framtiden.

Som medarbetare hos Paf skall du också till 100 % kunna sympatisera med Pafs kärnvärden, som bland annat är gemenskap, ansvar och trygghet. Du skall vara vardagsnära, mångsidig och modig.

Arbetet börjar:

Årsskiftet 2013/2014

Skicka ansökan till:

Intervjuer och urval sker löpande. Låter jobbet intressant? Välkommen med din ansökan redan idag! Ansökning sker till career@paf.com

Kontakta:

Har du frågor kring tjänsten är du varmt välkommen att kontakta ansvarig rekryterare vid vårt kontor på Åland. Johanna Backholm, personaldirektör, +358 (0)20 791 2244, johanna.backholm@paf.com eller Petra Heinonen, personalchef, +358 (0)20 791 2239, petra.heinonen@paf.com

Hemsida:

http://www.paf.com

 

Visst låter det väl som en toppentjänst? Jobba endast en timme men få betalt för en hel månad. Hur skönt vore inte det? Värsta glidarjobbet, ju!
Sen tycker jag ju att annonsen var väldigt fyndig också. Om jag läst den på 1:a April, så hade jag definitivt klassat den som ett aprilskämt. Den känns ju verkligen extremt oseriös. Att söka en udda person i ålderdomliga kläder som pratar poetiskt och som brukar pricka in rätt vinnare i Melodifestivalen ... det ger för mig ett stort intryck av ploj och som om annonsskaparen ämnar driva med intressenterna.
Det väcker ju dock enorm uppmärksamhet och jag antar att det var målet för denna högst originella jobbannons. Ett PR-trick, kan hända? Nu lär ju ryktet om den här annonsen spridas rätt ordentligt och det ökar ju då troligtvis antal sökande till tjänsten. Jag tror ju dock att en sådan här annons kan leda till en hel drös av oseriösa ansökningar. Så frågan är ju egentligen vilken typ av person de egentligen är ute efter?
Vill de ha en seriös analytiker eller vill de anställa en lögnaktig flummare? Om man ska gå efter hur deras annons är utformad, så tror jag nämligen att de flesta ansökningarna kommer höra till den senare kategorin. Är man seriös och ärlig, så söker man knappast jobb som en udda siare.
Om det verkligen ÄR en flummare de vill ha, så funkar annonsen perfekt i det syftet. Men om de däremot på allvar söker efter någon som kan analysera läget och göra trovärdiga gissningar om olika utfall i diverse situationer ... då är de nog i så fall helt ute och cyklar.
En toppenannons ... verkligen! Men knappast särskilt seriös.
Det skulle dock vara otroligt intressant att få se vilken person de slutligen anställer. Jag tror ju aldrig att jag någonsin stött på en sådan människa som passar in i deras önskvärda kriterier. Har endast sett sådana figurer på TV.
Fast vad vet jag? Det kanske bara är jag som rör mig i fel kretsar? Åland kanske egentligen väller av sådana här märkliga spågummor eller spågubbar? Sådana som verkligen kan se in i framtiden och utsäga profetsior på riktigt. Även om jag själv har lite svårt för att tro på det. Men Paf kanske har analyserat läget och uppfattat att det verkligen FINNS sådana människor i verkliga livet?
Eller så har de på Paf haft ett brainstorming-party med lite roliga piller och alkohol och jobbat fram den här fina annonsen som de sen omedelbart skickat in för publicering? 
Den är ju så kul att man nästan känner sig sugen att söka bara för att! De verkar ju ha en himla humor i alla fall och humor gillar jag!

 

 

Hur GÖR de?

Det är en sak som jag har funderat lite över. Hur gör egentligen alla sångare, alla musikalartister, alla musikdokusåpadeltagare eller alla skådespelare? Alla som har ett yrke ... eller som är med i något tillfälligt musikprojekt, där man använder sin röst som främsta verktyg. Hur gör alla dessa människor för att ständigt ha sin röst i skick vid varje tillfälle? Blir de aldrig hesa när de får en förkylning? Eller blir de aldrig ens förkylda? Eller har de kanske hittat någon mirakelmetod som gör att de får tillbaka sin röst omedelbart?
I så fall skulle jag vara oerhört intresserad av att få ta del av deras hemligheter ... deras hemliga "recept" på hur man gör för att aldrig tappa rösten eller hur man gör för att få den tillbaka så fort det bara går.
Med en vanlig förkylning så kan det ju gå bra att uppträda ändå ... och kanske klara av det så bra att inget märks. Men om man blivit hes ...? Då funkar det ju inte att sjunga. Inte om man blivit så pass hes att rösten blivit märkbart angripen. Hur gör man DÅ? Det kan ju liksom ta flera veckor för rösten att bli helt återställd efter en förkylning. Ändå tycker jag ju att man aldrig ser någon ställa in sitt deltagande ... varken i Melodifestivalen, Idol, True Talent eller what so ever. De verkar ju ALLTID ha sina röster i skick ... vecka efter vecka ... framträdande efter framträdande. Hur GÖR de????

Ja, anledningen till att jag nu funderar över detta är ju för att jag återigen förlorat min röst. Blev förkyld i förra veckan och som vanligt blev rösten sänkt med en gång. Hes som bara den och jag kan definitivt inte sjunga. Prata, det kan jag ju. En sådan babbelmaja som jag är förlorar liksom aldrig talförmågan. Jag pratar nog in i det sista ... även om det så bara låter som ett susande eller ett pipande när jag öppnar munnen. Prata brukar jag liksom klara av hur hes jag än blir ... tyvärr ... eftersom jag antar att man får tillbaka rösten fortare om man håller helt tyst. Men det är ju så sjukt svårt att inte prata.
Fast däremot funkar det inte alls att sjunga. Rösten bara skär sig om jag försöker, så att uppträda med den här rösten vore en total omöjlighet. Det funkar verkligen inte! Därför förstår jag inte hur alla verksamma som man ser på TV hela tiden klarar av att uppträda så kontinuerligt utan att någonsin behöva ställa in. Har liksom aldrig varit med om att en artist i Melodifestivalen fått ställa in pga heshet. Inte någon Idoldeltagare heller, vad jag vet.
För mig, som ständigt får dras de med de här röstproblemen vid så gott som varje förkylning, tycker ju att artisternas ständiga närvaro känns något märklig och nästan mirakulös.
Har de några särskilda knep? Eller är det bara jag som har ovanliga stämband ... som blir alltför hårt drabbade vid minsta lilla förkylning?

Nu har ju jag antagligen haft en väldig tur, för trots mina stämbandsproblem så har jag nog hittills aldrig behövt ställa in ett framträdande på grund av heshet. Jag har på något sätt alltid lyckats pricka in hesheten antingen före eller efter ett uppträdande. Tur? Antagligen. När vi hade konsert på Önningeby museet förra våren, så blev jag ju hes några dagar efter och den hesheten blev sedan otroligt långdragen. Hade ännu inte fått tillbaka rösten till 100 % när höstterminen kom. Men under konserten var rösten helt i skick, vilket ju var det absolut viktigaste.
Nu har jag ju dock sällan haft mer än ett framträdande åt gången. Inga serier av uppträdanden, utan endast en dag och sedan finito. Om jag hade haft serie-konserter, så hade kanske min inställningsstatistik sätt något annorlunda ut?
Jag hade ju en dröm om att bli musikalskådespelare ... men, med tanke på mina känsliga stämband, så vet jag inte om jag hade klarat av något sådant. Föreställning på föreställning på föreställning. Med min heshets-historik, så kan jag riktigt se alla inställda föreställningar framför mig. Hur skulle halsen ha klarat av något sådant? Det går ju verkligen inte att sjunga när stämbanden är sjuka.
Nej, det skulle antagligen vara rätt svårt för mig att ha ett jobb där jag är beroende av en väl fungerande röst. Med tanke på alla ständiga röstbesvär, så skulle det nog inte funka nåt vidare. Tyvärr ... :-(

Som jag sa, så är jag ju nu alltså hes igen och den här gången känner jag mig faktiskt lite orolig över ifall jag kommer bli tvungen att ställa in. Förra veckan fick jag ställa in min sånglektion eftersom jag inte kunde sjunga, men det kändes inte så farligt. Jag kan träna lite mer hemma sen när rösten kommer tillbaka. Men däremot vill jag ju gärna inte missa konserten. Bel Canto ska ha konsert på Uncan (en ungdomsgård) den 28:e april och jag vill ju verkligen vara med på den. Jag har ju tränat massor på några låtar nu i vår och känner mig verkligen väl förberedd. Det är låtar som passar mig så otroligt bra och som jag absolut skulle vilja framföra. Men ... då måste ju liksom rösten vara i skick. Annars funkar det inte.
Så jag hoppas sååå att min röst snart kommer tillbaka. Jag har ju verkligen sett fram emot detta och har tränat jätte mycket för att det ska bli så bra så möjligt och så att jag kan ge låtarna mitt eget uttryck och förhoppningsvis sen kunna framföra dem på mitt eget, känslosamma sätt. Så det skulle ju kännas lite snöpligt nu att behöva dra mig ur. Jag vill verkligen inte det!
Men förhoppningsvis kommer ju rösten tillbaka snart. Jo ... att rösten kommer tillbaka är jag ju helt säker på förvisso. Frågan är ju bara hur pass mycket den hinner komma tillbaka. Jag vill ju att den ska vara helt återställd till dess och det kan jag inte riktigt känna mig säker på. Det brukar liksom kunna ta tid innan jag kan sjunga bra igen efter en förkylning. Men, men ... jag får väl hålla tummarna ordentligt ... och så kanske jag kan försöka prata lite mindre också, förstås. ;-) Så rösten får vila en liten stund ... och få tid till återhämtning.

GODKÄND!!!!!!!

Jag måste ju säga att jag nog är hyfsat imponerad över mig själv ... och otroligt stolt! Huj, vad jag skryter nu, men det känns ändå som om skrytet är rätt befogat.
Igår var jag hemma med Amanda eftersom hon blev magsjuk i början av veckan och då loggade jag in på web-plattformen för Webdesign-kursen jag läser. Den senaste tiden har jag fått lite obehagskänslor när jag loggat in där. Vet inte riktigt varför, men kanske mycket för att kursen känns så hemskt strikt och lärarna känns väldigt strikta och jag är kanske lite rädd för att göra fel? Den första inlämningsuppgiften fick jag dessutom backning på, eftersom jag missat en del väsentliga saker. Först tog det en hel evighet att få den granskad och sedan när en lärare väl kollat igenom den, så fick den underkänt. :-( MEN ... jag lärde mig ju massor på det, för nu vet jag hur jag själv kan kontrollera om den är korrekt utförd, så då kan jag enkelt åtgärda felen innan jag lämnar in uppgifterna.
När jag fick reda på backjobbet, så höll jag precis på att slutställa den andra inlämningsuppgiften. Därför blev det så att jag jobbade parallellt med båda uppgifterna ett tag och så lämnade jag in dem så gott som samtidigt.
Hur som helst, så kollade jag då in på plattformen igår och tänkte snabbt checka av om min andra uppgift hade gått till granskning än. Då upptäckte jag direkt att den var borta från första sidan ... något som hände med den första uppgiften efter att den granskats färdigt. Kan den redan vara klar? tänkte jag, och sökte sen upp uppgiften.
Jo ... mycket riktigt ... uppgiften var färdiggranskad ... OCH den var GODKÄND! Inget backjobb eller något. Den blev godkänd med en gång och läraren tyckte att jag hade gjort ett bra jobb! Hur glad var inte jag för det, då?
Så tänkte jag att jag samtidigt skulle kolla om min första uppgift också blivit granskad efter min redigering ... och jo ... det hade den ... och nu lyste det grönt även där (den lyste rött innan). Tala om att jag blev lycklig när jag såg den där gröna färgen. Godkänd! Yes!
Så nu hade båda mina uppgifter blivit godkända ... i en kurs där det mesta faktiskt är rätt nytt för mig och dessutom går 100 % på engelska. Hur bra är inte det på en skala? Jag känner mig verkligen sjukt stolt över det.

Sen kom nästa glädjerus idag. Igår kväll jobbade jag nämligen med den andra inlämningsuppgiften i Digital bildbehandling. Jag kollade först på den 7:e lektionen under dagen, då jag var hemma med Amanda, och sen började jag jobba med bilden efter att barnen lagt sig på kvällen. Ville ju helst kunna jobba så ostört som möjligt.
Denna uppgift gick ut på att alla skulle förändra samma bild på samma sätt. Vi fick en bild på flicka och så fick vi tre uppdrag att utföra:  
1. Ta bort frissigheten i hårets ovansida
2. Öka kontrasten genom att lägga på ett justeringslager
3. Byt färg på rutschkanan från gul till röd (också genom att lägga på ett justeringslager)

Det svåraste med den här uppgiften var absolut att maska fram grässtråna i rutschkanans nederkant. Rutschkanan skulle ju vara röd under medan grässtråna fortfarande skulle vara gröna och eftersom grässtrån är väldigt tunna, så var det minst sagt pilligt att få det realistiskt. Var tvungen att zooma mycket och sen gå väldigt långsamt fram. Babysteps, som man säger. Små, små steg. Det var absolut det moment som var allra mest tidskrävande.
Men strax efter midnatt, så hade jag i alla fall lyckats åstadkomma en bildredigering som jag var hyfsat nöjd med och som jag faktiskt vågade skicka in för granskning.

Här är en före/efter-bild på bilden jag fixade till:

Bilden är dock kraftigt förminskad här.

Den senaste inlämningsuppgiften tog ganska precis en vecka att få färdiggranskad, så jag hade väl lite ställt mig in på något sådant även denna gång. Därför blev jag väldigt förvånad när jag idag på förmiddagen fick ett mail från en i lärarteamet, då hon skrev att bilden blivit godkänd!

HUH???!!!! Mitt hastverk (förvisso flera timmars koncentrerat arbete) gick igenom granskningen med en gång och godkändes bara ett fåtal timmar efter att den lämnats in. WOW! Såååå himla kul!

Så nu hade båda mina uppgifter blivit godkända i den kursen också, vilket innebär att jag kommit halvvägs i båda kurserna. 

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag hade förväntat mig i början av den här terminen. Två högskolekurser om 7,5 poäng vardera = 50 % = halvfart och samtidigt jobba heltid = 150 procents arbetsbörda. Jag tänkte nog mest: "Hur ska det här gå? Jag ger det ett försök och kanske jag klarar av bildbehandlingen hyfsat bra eftersom jag har så mycket förkunskaper? Så får jag väl se hur det kommer funka med web-designkursen? I värsta fall så blir jag väl underkänd, men jag kan ju åtminstone försöka."

Det var väl lite så som jag tänkte. Fast innerst inne så tvivlade jag nog rätt ordentligt. Jag har ju liksom aldrig läst på högskola tidigare och tänkte nog att jag tagit mig vatten över huvudet. Att jag dessutom skulle plugga i så pass snabb takt samtidigt som jag skulle jobba heltid ... det kändes rätt läskigt och egentligen trodde jag nog att det var en ohållbar situation. Fast jag ville ändå ge det ett försök ... nu, när jag äntligen faktiskt kommit in på något.

Nu har det så gått halva tiden och plötsligt känner jag mig superpositiv och ser mina första högskolepoäng inom ett absolut räckhåll. Studierna går otroligt mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på. Jag har lyckats lämna in alla uppgifter i tid och nu har även alla uppgifter blivit godkända. Wow! Fattar knappt alls hur jag klarat av detta. 

I min livssituation, så tror jag ärligt talat att få personer skulle palla av i detta tempo och med detta resultat. Jobb 100%, studier 50%, hem (och allt som hör till det), familj, sången (tar ju sånglektioner) och så har jag förstås min MS. 

Jag kan inte annat säga än att jag är oerhört stolt över mig själv! Det går ju så mycket bättre än vad jag hade trott och förhoppningsvis kommer jag till sommaren ha fått mina första högskolepoäng. Just nu känns det verkligen superkul och jag är mycket mer positiv än innan.