Ibland blir man glad för så lite …

I helgen så friterade vi pommes frites i vår fritös (vi har en inbyggd fritös/grill i vår köksö) och sen när oljan hade svalnat, så var det ju dags att tömma ur den. Då upptäckte jag att något var fel. Det gick så sjukt långsamt … dropp, droppeli dropp … en tunn stråle, blandat med droppande från tappen. Så långsamt brukar det INTE gå, så jag försökte ju kolla upp vad det var som var fel. Fritösen var ju full av olja, så jag kunde inte kolla så noga just där, men jag kollade ju “kranen” under, där oljan tappas … och där hittade jag inget fel. Tyckte allt såg ut som det skulle. Jag kollade manualen också, men fick inte  ut något av den.
Höll på länge med att försöka lösa problemet, men då jag inte hittade nåt fel, så gav jag tillslut upp. Istället riggade vi upp en kastrull med en stor flaska i och lät sedan tappen stå öppen så oljan kunde rinna i sakta mak genom röret. Sen lät vi det stå så hela natten. Då slapp jag ju passa oljan och få ont i ryggen på köpet.
Detta resulterade i att fritösen så blev tömd. På morgonen fanns inte längre någon olja kvar. Det hade funkat … men ändå var jag ju irriterad över att något måste vara fel. Jag orkade dock inte reda upp det just då.
Men ikväll, så hade jag ork att göra rent fritösen och samtidigt undersökte jag den för att se om jag kunde hitta felet. Kanske det var nåt stopp i röret? Jag tog fram en sån där knivslip som är som en rund pinne och så tog jag bort silen (som satt löst) … och började peta. Då upptäckte jag ju att början av röret var alldeles igenproppat av fett (och kanske annat med?)! Yes! tänkte jag. Kanske … kanske … kanske …
Så började jag köra ner min pinne fram och tillbaka, fram och tillbaka. Haha … hur kinky lät inte det där?

I alla fall, så fick jag faktiskt bort “proppen” och när jag gjort rent fritösen och sen testade att hälla ner vatten, så blev jag riktigt lycklig när jag såg vilken fin stråle som strilade ner genom kranen. Det RANN faktiskt … det rann riktigt BRA till och med. Precis som det SKA göra! Jag började nästan hoppa av glädje när jag insåg att jag faktiskt fixat felet! Tänk att man kan bli så glad över så lite. Nästan så det kändes lite fånigt. Men jag blev verkligen otroligt glad. Nu kanske man kan fritera fler gånger … bara man kollar att det inte är nåt stopp före man häller i oljan. Då ska det nog gå bra.

Sjuk eller inte – något måste göras!

Jag börjar verkligen känna mig riktigt less på att vara sjuk nu. Blev förkyld veckan efter att jag sjungit på Önningebymuseet i början av mars, och har inte varit frisk sedan dess. Jag var på väg att bli bättre, men sen blev jag sämre igen under påsken. Blä!
Jag hade ju liksom tänkt att jag skulle gå ner i vikt nu, men motivationen är sååå himla svår att få tag på när jag är så här sjuk hela tiden. Jag hostar, har ont i kroppen, känner mig svag … och nu har jag även börjat få en massa tjock snor också. Trevlig läsning, va’?   I alla fall så blir det ju mer istället att man vill äta massor för att man känner sig så risig. Tidigare har jag aldrig tröstätit särskilt mycket, men den senaste tiden har det verkligen varit en del sådant … och det gör ju inte att man känner sig gladare och piggare, direkt.

Jag tänkte ju också att jag borde komma igång med lite WII-träning, men eftersom jag har så ont hela tiden, så drar man sig ju liksom för att sätta igång. Att hitta på bortförklaringar nu är hur lätt som helst. “Det gör ont”, “Jag orkar inte”, “Jag känner trött och svag”. Visst är det ju sant, förstås, men nu har jag börjat tänka lite att jag nog får lov att ignorera mitt mående och istället köra igång hur risig jag än känner mig. Det verkar ju inte bli bättre.
Jag behöver kanske inte köra igång med det allra tuffaste med en gång, utan kan kanske ta det lite lätt först i början. Fast jag BÖR verkligen köra igång med NÅGOT.
Nå … får se när jag kommer mig för att köra igång. Köpte ju Zumba till wii för ett tag sedan, men har hittills bara använt det spelet en gång. Tror jag ska försöka mig på att köra igång med det snart nu. Måste bara mana på mig själv lite först. Jag MÅSTE verkligen ta tag i min kropp nu, för jag vill komma i mina kläder igen. Jag hatar verkligen att känna mig så här plufsig.
Så sjuk eller inte – nu MÅSTE något göras!

9-års dagen

I fredags fyllde Amanda 9 år, så då hade vi kalas för henne. Förra året ville hon inte ha nåt kalas, men i år ville hon igen.
Vi hade bjudit alla flickor i klassen ... dvs 6 stycken ... så med Amanda blev det då 7 stycken tjejer.
Jag hade tagit ledigt hela fredagen, så att jag skulle kunna fixa inför kalaset i lugn och ro ... och så att jag skulle orka med allting. Jag ville undvika så mycket stress som möjligt, men ville ändå ge Amanda en superfin födelsedag, så då kändes det viktigt för mig att vara ledig och ha allt noga planerat.

Jag och Viktor började morgonen med att sjunga för födelsedagsbarnet (maken hade varit i Helsingfors dagen före och skulle komma hem med morgonflyget). Sen fick hon några presenter ... bland annat lite kläder ... och så en Ken-docka som man kan raka. Ken var MYCKET uppskattad, kan jag säga.
Sen blev det frukost med kokt ägg och rostat bröd, som fröken önskat sig. Fast Viktor fick lov att äta lite fort, för vi blev lite sena och han skulle ju iväg med bussen. Men han hann nog ändå få i sig tillräckligt.

Efter att jag sen skickat iväg Amanda till skolan, så tog jag en snabb kaffe innan det va dags att börja med bakandet.
Jag hade förberett för tårtan redan dagen före, så det enda som var kvar på den, var att garnera. Men jag hade ju lite annat att göra. Hade planerat för att göra citroncupcakes med lemoncurdfrosting, vitchokladcupcakes med chokladfrosting ... och så chokladbollar.
Jag hade faktiskt aldrig gjort cupcakes tidigare. Har ju mest gjort tårtor och andra bakverk, men inte sådan här typ av cupcakes. Men jag tänkte att jag kanske kunde passa på att testa nu, när det var kalasdags.
Jag tyckte nog faktiskt att det gick väldigt bra också. Blev helt nöjd med resultatet i alla fall ... både vad gäller smak och utseende.

Citroncupcakes med lemoncurdfrosting

Vitchokladcupcakes med chokladfrosting

Recepten på frostingarna var väl inte helt exakta. Särskilt på chokladfrostingen så improviserade jag rätt ordentligt. Fast det blev ju bra i alla fall ... och gästerna verkade rätt nöjda också.

Triple chocolate dream med dunlefluff

När Amanda kom hem från skolan, så hade svärföräldrarna kommit till oss ... så då fick hon ju fler presenter. Maken hade ju också kommit hem, så när alla var samlade så kunde hon få resten av våra presenter. Det bästa hon fick, var nog egentligen brevet från oss ... med ett kort och 50 Euro. Hon hade önskat sig pengar, så nu fick hon lite ... så kan hon köpa vad hon vill för dem. Hon älskar att spendera pengar.

Till middag hade hon önskat sig kålpudding, så det lagade jag till henne. Ja ... resten av oss fick ju också äta av den, förstås. ;-)
Sen, efter att vi ätit färdigt och plockat undan, så började vi duka till gästerna skulle komma. 18.30, hade vi satt ut att kalaset skulle börja, så strax före den utsatta tiden började gästerna anlända.

Lite bilder:

Amanda leker med en av sina nya dockor

Det dukade bordet

Amanda väntar på gästerna

Amanda blåser ut ljusen

Födelsedagsfika

Flickorna leker med dockor

Kurragömma pågår

Tror Amanda var väldigt nöjd med sin födelsedag ... och gästerna var nog rätt nöjda, de också, för de flesta tyckte att kalaset tog slut alldeles för tidigt. Ja, tiden går väl fort när man har roligt. ;-)

Själv var jag nog mest glad över att jag äntligen fick lov att sätta mig ner i lugn och ro. Var helt slut i kroppen efter en lång och arbetsam dag. Det var faktiskt jobbigare att vara ledig än att jobba. Men det var det värt. Min lilla flicka var ju så glad och uppskattade allt jag gjorde för henne.
Fast nu dröjer det ett tag till nästa kalas, tack och lov.

Borås Superstars

Ikväll var det "Borås Superstars", på TV4 och det programmet brukar jag alltid titta på. Älskar sådan typ av dokusåpor ... med riktiga människor. Jag är inget vidare förtjust i program med människor som vill bli fotomodeller eller ytliga program med "plastmänniskor", som känns riktigt falska och overkliga ... och som gör allt för att få uppmärksamhet. Nej, om jag vill kolla på nåt overkligt, så ser jag nog hellre på en film. I en dokusåpa vill jag mer ha någonting riktigt ... riktiga människor i en riktig verklighet ... och där tycker jag att Borås Superstars fyller sin funktion.
När jag ser det programmet, så blir jag så glad på nåt sätt ... och faktiskt, så kan jag då känna en viss saknad ... saknad till att arbeta med äldre människor.
Jag längtar visserligen inte tillbaka till hemtjänsten. Jag blev ju så hemskt glad när jag lyckades komma därifrån. Jag var ju livrädd för att hamna i vårdbiträdes-facket och att aldrig någonsin komma därifrån. Jag ville göra något annat av mitt liv ... något annat än att städa, laga mat, tvätta, handla och duscha av äldre och handikappade personer. Det var ju liksom inget drömjobb. Jag hade (och har) högre ambitioner än så. MEN ... däremot så älskar jag verkligen att umgås med äldre personer ... och oftast så brukar det nog faktiskt vara ömsesidigt. Jag var nog väldigt populär hos de äldre och jag skulle nog säga att jag också var väldigt duktig på mitt jobb. Jag saknar dock inte själva jobbet, men jag kan faktiskt sakna den sociala kontakten med alla underbara människor som jag fick lära känna.

En sak i kvällens program tyckte jag var så himla bra. En av damerna höll på att baka och så frågade reportern hur man bakar bullar. Då svarade damen: "Haha, vilken dum fråga! Nog vet du väl hur man bakar bullar?"
Jag tyckte det var så himla bra. Det finns ju en hel del personer som pratar till gamla som om de vore dumma ... eller som om de pratade till riktigt små barn. Sådana personer jobbade jag med i hemtjänsten också ... och det kunde irritera mig nåt enormt. Herregud! Man blir väl inte en bebis bara för att man blir gammal?
Kanske var det en av anledningarna till att de flesta gamla tyckte om mig? Jag var liksom alltid mig själv och pratade till dem på samma sätt som jag pratar till vem som helst ... inget bebisspråk och ingen nedvärderande attityd. Kanske uppskattade de det?
För mig är det ju helt naturligt att göra på det viset. Inget annat finns i min värld. Och jag tror nog ändå att de flesta uppskattar att jag är mig själv och att jag behandlar folk likvärdigt.
Jag pratar i och för sig inte mycket bebisspråk med barn heller ... vilket ju är lite samma sak. Jag gillar inte att dalta. Eller ... nog kan jag gulla med mina barn ibland ... fast inte i normala fall, då jag ska prata med dem om någonting. Då blir det riktiga ord i normalt tonläge. Tycker annat låter knasigt och konstlat.
Men visst kan jag gulla också ... om det är gulldags. ;-) Men inte under vanliga samtal.

Önskar jag hade feber

Blä! Jag har blivit mer förkyld igen, så jag mår inget vidare för tillfället. Känner mig verkligen riktigt risig ... ont i halsen, hostig, trött och så ont i typ hela kroppen. Den där kroppsvärken har jag ju haft under en längre tid nu, men känns nog ännu mer intensiv nu när förkylningen slagit till mer ordentligt igen.
Jag har dock ingen feber ... tyvärr ...
Ibland önskar jag att jag kunde få feber lättare. Det skulle vara så mycket enklare då. Då skulle jag vara mer utslagen, sängliggande och så skulle jag definitivt stanna hemma från jobbet. Som det är nu, så kör jag på i princip som vanligt trots att jag egentligen borde vara hemma och vila upp mig ordentligt. Jag har ju ingen feber, så då känns det konstigt att stanna hemma från jobbet. Lite förkylning klarar jag väl av?
Fast egentligen BORDE jag väl stanna hemma. Då skulle jag ju säkert återhämta mig fortare. Då skulle jag ligga till sängs den största delen av tiden och bara koncentrera mig på att kurera mig och att bli frisk.
Nu går jag istället till jobbet, plus att jag har det vanliga hushållsarbetet att fixa sen på kvällarna ... och  jag hinner liksom aldrig återhämta mig helt. Har varit förkyld nu i över en månad och nu börjar jag känna mig väldigt orolig över min röst. Jag har ju liksom varit hes under hela den tiden. Inte extremt hes, men så pass mycket att det känns av. Rösten låter mörk och skrovlig och det känns inte alls bra. Vill ju kunna sjunga igen.
Jag var väl på bättringsvägen härom veckan, men nu i Påskhelgen så slog det till igen. :-(
Jag längtar verkligen sååå mycket efter att bli frisk igen. Men det går ju så fruktansvärt trögt när jag aldrig får den så välbehövliga vilan som jag egentligen behöver.
Nåja ... antagligen blir jag väl bättre så småningom. Kan väl inte gå förkyld i all evighet, heller.

Annars så hade jag en bra påskhelg. Vi var i Sverige ... hos pappa. Det var riktigt lugnt och mysigt ... och nästan helt datorfritt. ;-) Så passade vi på att shoppa en hel del i Uppsala. Mestadels köpte vi presenter till Amanda, som fyller 9 år nu på fredag. Skönt att ha klart med sådant!
Vi passade även på att köpa nya skor till Viktor. Han har ju vuxit ur sina vårskor eftersom fötterna vuxit något enormt sedan förra året ... så nu har han plötsligt samma skostorlek som jag har (strl 39). Ja, hela han har ju vuxit massor. Är inte mycket som skiljer i längd mellan honom och mig längre, så snart är jag väl omväxt.
Får se hur lång tid det tar tills Amanda växer om mig också ... om hon någonsin gör det. Jag hoppas ju på det förstås, eftersom jag själv bara är 159 cm. Fast ... jag lider inte något nämnvärt av att vara så kort. Jag har vant mig vid min längd och faktiskt så gillar jag nog att vara kort. Vill inte ha det på nåt annat sätt ... inte längre.

Äntligen en Åländsk MS-grupp!

Jag berättade ju tidigare om att jag hade skapat en Åländsk MS-sida på Facebook, men tyvärr blev det lite dålig uppslutning. OM nu någon hittade dit, så var det ingen som ändå vågade gilla den. Min plan var ju egentligen att skapa en sluten MS-grupp istället, fast detta gick ju inte att göra så länge som jag själv var den enda medlemmen. Men nu har jag hittat en person som tyckte min idé var bra ... en person som har MS och som faktiskt var intresserad av att vara med i min Åländska MS-grupp.
Så ... nu har jag ÄNTLIGEN kunnat skapa den där gruppen ... den som jag från början hade för avsikt att få till.
Så om du har MS och bor på Åland ... kom med i vår grupp på Facebook! Ansök till mig om du känner för att gå med ... och skicka gärna ett litet meddelande till mig också, typ att du skriver att du har MS och bor på Åland eller nåt sådant. Vill ju bara ha dit seriösa personer och inte några nyfikna snokare.

Adressen dit, är i alla fall: http://www.facebook.com/groups/304815259589346/

Hoppas nu på lite fler medlemmar!

Ingen Dr House, tack och lov!

I torsdags var jag till min läkare på den vanliga halvårskontrollen och jag måste bara säga att jag är så fruktansvärt glad över min nya neurolog. Efter de problem jag haft med min tidigare läkare, så känns den här läkaren som värsta drömmen. Hon är verkligen helt underbar!
Visst ... hon kanske inte är lika välrenommerad och visst ... hon kanske inte har samma expertis eller långa erfarenhet. Men ärligt talat, så skiter jag faktiskt i det, för i mina ögon så är hon den absolut bästa läkaren jag någonsin kunnat tänka mig.
Hon BRYR sig och hon LYSSNAR ... och tar sig verkligen tid för att höra på vad jag har att säga. Hon är inte nonchalant eller stroppig, utan känns väldigt jordnära och engagerad. Hon är ingen Dr House, som bara vill ta sig an de svåraste fallen, utan hon är mer för oss "vanliga" MS-sjuka personer ... som kanske känner att vi vill ha hjälp och stöd trots att det kanske ännu ser rätt bra ut för oss. Hon är den bästa läkaren för MIG och jag är sååå glad att hon äntligen kommit in i mitt liv!

Nå ... vid det senaste läkarbesöket nu, så undersökte hon mig inte alls. Vi pratade bara. Jag berättade om den värk jag haft den senaste tiden ... som jag funderat på om det kan vara fibromyalgi eller reumatiskt. Det gör ont typ överallt ... i leder och muskler i hela kroppen ... lite som den värk jag får som biverkning av min medicin ... fast denna värk går inte över. Det gör ont hela tiden och det har ju lett till att jag blivit väldigt trött. Är väldigt jobbigt att ha ont hela tiden.
Min läkare trodde nog mest på att detta kunde vara en biverkning av den enorma arbetsbelastning som jag haft den senaste månaden ... eller att det kunde vara så att jag har en infektion i kroppen. Det känns ju precis som influensasymptom, fast utan feber eller frossa. Så därför fick jag gå till labbet och ta blodprov direkt efter läkarbesöket. Jag fick samtidigt ta antikroppsprov för att kolla så jag inte bildat antikroppar mot min medicin. Får väl svar på detta så småningom.
Hon uteslöt i alla fall fibromyalgi helt. Nu får vi se vad provet visar. Om det inte visar nåt och om dessa besvär håller i sig under en längre tid, så får vi väl utreda det vidare.
Jag berättade också att jag nu fått mer biverkningar av min medicin igen ... och nu värre än tidigare, eftersom biverkningarna är så långdragna. Har ju ont i kroppen flera dagar efter jag tagit medicinen. Jag berättade att jag brukar få ta värkmedicin på morgonen efter för att jag ska klara av att fungera något så när. Då sa hon att det faktiskt finns de som alltid är sjukskrivna dagen efter sprutan och antydde väl lite att jag faktiskt också skulle kunna vara det. Men hon fattar nog att jag aldrig skulle få för mig något sådant eftersom hon vet att jag jobbar in i det sista. Det har hon ju en del åsikter om ... mitt ansvar för jobbet. Hon tycker att jag jobbar alldeles för mycket och att jag ställer upp alldeles för mycket för andra. Det är ju absolut sant, men ändå har jag så svårt att låta bli att tänka på andra och på vilka konsekvenserna blir om jag uteblir från jobbet. Därför jobbar jag klart mer än jag borde.
Jag vet att min läkare skulle kunna sjukskriva mig när helst jag vill. Jag skulle absolut falla inom ramarna för vad en sjukskrivning kräver. Men ändå vill jag inte. Det känns dock oerhört tryggt att veta om att jag kan få stanna hemma när helst jag vill.

Vi pratade en del om framtiden också ... om jobbet och lite framtidsplaner ... nu ... och sen. Vi har väl en del funderingar, men det är inget jag vill gå in på just nu.

Så meddelade hon en oerhört positiv sak! I höstas berättade jag ju för henne att det hade kommit en ny Avonex ... Avonex pen ... samma medicin som jag nu har, fast med mycket mindre nålar. Hon kollade då upp saken och fick reda på att de då inte hade blivit godkända hos FPA än (=försäkringskassan i Finland), men hon lovade att hålla fortsatt utkik efter den medicinen åt mig, för hon visste att den skulle göra stor skillnad mentalt ... och antagligen fysiskt också. Så hade hon nu en glädjande nyhet att berätta ... ÄNTLIGEN verkade det som om den faktiskt hade kommit till Finland nu! Hon skulle kolla upp lite grejer först och sen skulle hon skicka receptet till mig. Sååå glad blev jag över detta! ÄNTLIGEN! Äntligen kan jag bli av med mina bautastora injektionsnålar och istället få mininålar. Ska bli sååå himla skönt! Ja, skönt är det väl knappast ... men det blir nog ändå en stor skillnad mot tidigare. Hoppas det går fort att få den här nya medicinen. Eller ... det är ju samma medicin, men en annan typ av injicering. Blir nog bra, det här.

Nej, nu måste jag lägga mig om jag ska orka upp till jobbet i morgon.

LEGO friends-lek

Som jag berättat tidigare så är jag ju nu med i en Buzzador-kampanj, där min dotter har fått den stora glädjen att testa Olivias treehouse, från LEGO friends ... och glädje blev det verkligen, för dottern älskar dessa LEGO friends-produkter och har efter att hon testat denna sedan köpt flera mindre grejer därifrån för sina egna pengar. Hon blev verkligen helt såld.

LEGO friends, är lego som är speciellt inriktat för flickor och det kan nog tyckas rätt otidsenligt och könsdiskriminerande av somliga. MEN ... hur könsdiskriminerande har i så fall inte annat lego varit, då? Med bara en massa action-gubbar eller typisk tuffa och maskulina figurer. En 8-årig flicka kanske inte tycker det är så jätte kul att bygga ett Star Wars-skepp eller en polisstation. Klart att det finns flickor som säkert gillar sådant också, men jag tror ändå att flertalet flickor fortfarande hellre leker med dockor och figurer som är mindre stela och kantiga ... och mindre tuffa.
Många tycker ju idag att man inte ska leda in barn på pojk/flick-spår, utan att man ska kalla dem för hen, låta de leka med exakt samma saker på exakt samma sätt, klä dem likadant och könsneutralisera barnen OCH deras lekar.
Men det är ingenting som jag själv förespråkar. Jag tycker inte det är fel att låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor. Jag ser inte det som något negativt. Snarare tvärtom. Sen ska man väl inte TVINGA en flicka att leka med dockor om hon inte vill. Men jag tycker definitivt inte man heller ska tvinga henne att leka med bilar om hon inte vill.
Angående detta nya "flick-lego", så tycker jag faktiskt att LEGO är väldigt sena med en sådan här produkt. Jag vet ju att min egen dotter åtminstone efterfrågat det länge. När det blivit tal om att köpa lego till henne, så har hon sagt: "Det finns ju bara pojk-lego" ... och hon kan ju knappast vara ensam om dessa tankar.
LEGO friends-figurer liknar inga andra legofigurer. Dessa figurer påminner mer om dockor. De är inte lika kantiga och trista som tidigare gubbar har varit. Dessa tjejer är ju riktigt söta.

Amanda leker med sitt nya LEGO

"Hej lilla pippifågel"

Katten håller utkik i trädkojan

"Nån som vill ha mjölk?"

"Här får du mjölk, lilla kisse"

Jag talar nog för både mig och min dotter när jag säger att detta lego verkligen är en riktig hit. Amanda önskar sig nu massor av LEGO friends-produkter. Helst vill hon ha alltihop. ;-)
Det är verkligen en toppen-grej för flickiga flickor ... åtminstone för sådana flickor som min egen dotter ... sådana som annars leker mycket med dockor. Det ÄR ett väldigt feminint lego, men det har verkligen varit efterfrågat här hemma, så vi är jätte nöjda!

Shopping

Idag var jag faktiskt och shoppade kläder till mig själv! :-) Det hör inte direkt till vanligheterna, men jag kände mig hemskt sugen på att förnya garderoben lite.
Jag har ju gått upp en del i vikt och tills jag kan bära mina gamla kläder på ett snyggt sätt igen, så kände jag att jag ville ha nåt snyggt och bekvämt att ha på mig under tiden. Jag SKA ju gå ner, förstås, men jag orkar inte riktigt köra på med viktminskningen fullt ut. Därför tar det lite tid ... längre tid än jag hade hoppats ... så då köper jag istället nya kläder. Det funkar ju, det också.
Dessutom har jag lite annan klädstil än tidigare, så även om jag kommer i mina gamla kläder sen, så finns det ändå en hel del som jag aldrig skulle vilja sätta på mig. Jag har en annan smak idag ... och jag tycker det är väldigt viktigt hur jag ser ut i kläderna ... så då skadar det ju inte att köpa lite nytt. Jag försöker ju ändå se till att köpa sådana kläder som jag kommer kunna använda även om jag går ner 10 kg.

Hur som helst, så hittade jag för en gångs skull massor av kläder som jag kunde tänka mig att köpa. Annars brukar jag oftast bara kolla runt och inte hitta ett dugg. Men nu fanns det jätte mycket snyggt och som passar min "nya" stil.

Efter att jag kollat runt en bra stund och provat flera plagg, så blev mitt köp detta:

En blå och vit tunika (Amanda tyckte den var finast och sa att jag såg ut som en måne)

En rosa skrynkelskjorta/tunika

En prickig klänning i lite gammaldags stil

Jag älskar verkligen den här klänningen. Har aldrig haft någon sådan, men har länge varit sugen på att köpa en. Jag tycker den är jätte söt. Påminner mig lite om en Amerikansk hemmafru från 50-talet. ;-)
Sen tyckte jag att klänningen satt väldigt bra på mig. Jag såg inte ut att vara så tjock som jag känner mig och det tycker jag är väldigt positivt.

Utöver dessa kläder, så köpte jag även ett svart linne. Det var inte så dyrt och är mer tänkt som ett basplagg att ha under andra kläder ... som typ under genomskinliga blusar/skjortor.

Jag brukar ju annars inte shoppa särskilt mycket, så jag tyckte nog att jag kunde unna mig lite ... och jag blev väldigt nöjd med mina inköp.

Grattis mormor på 100-års dagen!

Idag skulle min mormor ha fyllt 100 år om hon hade levat. Den 23:e Mars 1912, föddes hon ... näst yngst i en skara på 6. Eller ... när hon föddes, så var hon ju förstås yngst ;-), men två år senare fick hon en lillebror. Egentligen fick mormors föräldrar 7 barn, men ett av barnen ... Ruben ... blev sjuk och dog när han var 12 år. Av vad jag hört, så tog den förlusten oerhört hårt på mormors mamma och hon blev sig aldrig riktigt lik igen.
Mormor var en väldigt speciell person. Hon kunde nog vara rätt bestämd av sig och under hela mina syskons ... och senare även under min uppväxt, så favoriserade hon alltid pojkar. Min bror var hennes absoluta favorit ... viktigare än någon annan person ... och han fick nog en hel del specialbehandling.
Fast ... mormor förändrades en del de sista åren i livet. Jag och hon kom varandra mycket närmre och jag kunde hantera henne på ett helt annat sätt än tidigare. Jag pratade mycket med mormor, lärde känna henne och jag hjälpte henne massor. Hon älskade när jag sjöng för henne, så ofta tog jag med mig keyboarden dit och hade konsert. ;-) Det gjorde jag även när jag var över 20 år ... och till varje jul och varje födelsedag, så spelade jag in en musikkassett till mormor, där jag sjöng själv. Det blev hon jätte glad för och hon såg väldigt mycket fram emot att lyssna på den nya kassetten.
De senaste åren, så var jag till och med anställd hos mormor. Jag jobbade som anhörigvårdare för henne ... en syssla som jag och mamma hjälptes åt med. Det var ju inte någon jätte stor lön, direkt, men vi tyckte det var sååå mycket värt att själva ta hand om mormor, så hon slapp ha en massa okända människor springandes där. Då fick hon ha det precis som hon själv ville och så fick vi möjlighet att umgås massor med henne.
Mormor såg väldigt dåligt. Hon hade bara ett öga (det andra var av glas) och med det seende ögat, så hade hon endast som kikarsikte. Ändå kändes det som om hon såg otroligt bra ibland ... och missade inte ens ett dammkorn. ;-) Men det var väl så att hon under åren hade lärt sig att rikta in sitt öga i precis rätt läge. Sen hade hon extremt tjocka glas på sina glasögon också.

Mormor var en väldigt fantasifull person. Hon älskade att berätta saker och att hitta på historier. Hon var också väldigt karismatisk och uttrycksfull i sitt agerande. Om hon hade fått chansen, så tror jag säkert att hon hade kunnat bli en väldigt bra skådespelare. Hon var dessutom otroligt vacker som ung.
Hon var väldigt social och hade inga som helst problem med att prata med vem som helst om vad som helst. Ibland var det nästan så man skämdes över mormor när hon skulle börja prata med folk hela tiden. Fast ändå tyckte jag om att vara med henne och andra folk verkade ju också tycka om henne, för hon var ju verkligen väldigt trevlig ... mot de flesta. ;-)
Det största problemet med mormor, var väl egentligen att hon led av extremt kraftiga depressioner emellanåt. Hon kunde bli sängliggande i långa perioder. Då orkade hon inte göra ett dugg. Hon låg mest hela tiden.
Fast sen när depressionen var över, så blev hon istället oerhört uppåt och pigg. Då skulle hon göra allt hon bara kunde ... städa, baka, fixa och dona ... från morgon till kväll. Ingen vila alls. Då var hon pigg, glad och livfull ... typ raka motsatsen mot när hon var nere.

Jag är väldigt glad över att jag passade på att prata så mycket med mormor medan hon fortfarande var i livet. Vi pratade mycket om hennes barndom och om hennes ungdom ... om hur det var när hon var yngre ... tankar, traditioner och levnadssätt. Mormor älskade att berätta och jag älskade att lyssna. Tack vare det, så tror jag att jag vet mer om min mormor och om hennes familj än vad nog många andra vet om sina mormödrar. Jag har en del väldigt speciella mormor-minnen i mitt huvud och det är jag oerhört glad över.

Jag och mormor, på mitt dop 1977

Photoshoppad bild på mig och mormor (bilden är tagen ca 1999)

Så ... grattis lilla mormor på din 100-års dag. Du har berikat mitt liv otroligt mycket! Saknar dig, men jag är väldigt glad över alla underbara minnen du gett mig!