Jag har dock ingen feber ... tyvärr ...
Ibland önskar jag att jag kunde få feber lättare. Det skulle vara så mycket enklare då. Då skulle jag vara mer utslagen, sängliggande och så skulle jag definitivt stanna hemma från jobbet. Som det är nu, så kör jag på i princip som vanligt trots att jag egentligen borde vara hemma och vila upp mig ordentligt. Jag har ju ingen feber, så då känns det konstigt att stanna hemma från jobbet. Lite förkylning klarar jag väl av?
Fast egentligen BORDE jag väl stanna hemma. Då skulle jag ju säkert återhämta mig fortare. Då skulle jag ligga till sängs den största delen av tiden och bara koncentrera mig på att kurera mig och att bli frisk.
Nu går jag istället till jobbet, plus att jag har det vanliga hushållsarbetet att fixa sen på kvällarna ... och jag hinner liksom aldrig återhämta mig helt. Har varit förkyld nu i över en månad och nu börjar jag känna mig väldigt orolig över min röst. Jag har ju liksom varit hes under hela den tiden. Inte extremt hes, men så pass mycket att det känns av. Rösten låter mörk och skrovlig och det känns inte alls bra. Vill ju kunna sjunga igen.
Jag var väl på bättringsvägen härom veckan, men nu i Påskhelgen så slog det till igen. :-(
Jag längtar verkligen sååå mycket efter att bli frisk igen. Men det går ju så fruktansvärt trögt när jag aldrig får den så välbehövliga vilan som jag egentligen behöver.
Nåja ... antagligen blir jag väl bättre så småningom. Kan väl inte gå förkyld i all evighet, heller.
Annars så hade jag en bra påskhelg. Vi var i Sverige ... hos pappa. Det var riktigt lugnt och mysigt ... och nästan helt datorfritt. ;-) Så passade vi på att shoppa en hel del i Uppsala. Mestadels köpte vi presenter till Amanda, som fyller 9 år nu på fredag. Skönt att ha klart med sådant!
Vi passade även på att köpa nya skor till Viktor. Han har ju vuxit ur sina vårskor eftersom fötterna vuxit något enormt sedan förra året ... så nu har han plötsligt samma skostorlek som jag har (strl 39). Ja, hela han har ju vuxit massor. Är inte mycket som skiljer i längd mellan honom och mig längre, så snart är jag väl omväxt.
Får se hur lång tid det tar tills Amanda växer om mig också ... om hon någonsin gör det. Jag hoppas ju på det förstås, eftersom jag själv bara är 159 cm. Fast ... jag lider inte något nämnvärt av att vara så kort. Jag har vant mig vid min längd och faktiskt så gillar jag nog att vara kort. Vill inte ha det på nåt annat sätt ... inte längre.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar