När jag ser det programmet, så blir jag så glad på nåt sätt ... och faktiskt, så kan jag då känna en viss saknad ... saknad till att arbeta med äldre människor.
Jag längtar visserligen inte tillbaka till hemtjänsten. Jag blev ju så hemskt glad när jag lyckades komma därifrån. Jag var ju livrädd för att hamna i vårdbiträdes-facket och att aldrig någonsin komma därifrån. Jag ville göra något annat av mitt liv ... något annat än att städa, laga mat, tvätta, handla och duscha av äldre och handikappade personer. Det var ju liksom inget drömjobb. Jag hade (och har) högre ambitioner än så. MEN ... däremot så älskar jag verkligen att umgås med äldre personer ... och oftast så brukar det nog faktiskt vara ömsesidigt. Jag var nog väldigt populär hos de äldre och jag skulle nog säga att jag också var väldigt duktig på mitt jobb. Jag saknar dock inte själva jobbet, men jag kan faktiskt sakna den sociala kontakten med alla underbara människor som jag fick lära känna.
En sak i kvällens program tyckte jag var så himla bra. En av damerna höll på att baka och så frågade reportern hur man bakar bullar. Då svarade damen: "Haha, vilken dum fråga! Nog vet du väl hur man bakar bullar?"
Jag tyckte det var så himla bra. Det finns ju en hel del personer som pratar till gamla som om de vore dumma ... eller som om de pratade till riktigt små barn. Sådana personer jobbade jag med i hemtjänsten också ... och det kunde irritera mig nåt enormt. Herregud! Man blir väl inte en bebis bara för att man blir gammal?
Kanske var det en av anledningarna till att de flesta gamla tyckte om mig? Jag var liksom alltid mig själv och pratade till dem på samma sätt som jag pratar till vem som helst ... inget bebisspråk och ingen nedvärderande attityd. Kanske uppskattade de det?
För mig är det ju helt naturligt att göra på det viset. Inget annat finns i min värld. Och jag tror nog ändå att de flesta uppskattar att jag är mig själv och att jag behandlar folk likvärdigt.
Jag pratar i och för sig inte mycket bebisspråk med barn heller ... vilket ju är lite samma sak. Jag gillar inte att dalta. Eller ... nog kan jag gulla med mina barn ibland ... fast inte i normala fall, då jag ska prata med dem om någonting. Då blir det riktiga ord i normalt tonläge. Tycker annat låter knasigt och konstlat.
Men visst kan jag gulla också ... om det är gulldags. ;-) Men inte under vanliga samtal.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar