Ja, så har det då blivit ett nytt år. 2014, är det visst nu. Som vanligt så känns det rätt konstigt när man precis bytt år i kalendern. Man måste ju liksom tänka efter en massa när man både pratar och skriver.
Vad var det för år nu igen?
Men ... man brukar ju vänja sig efter ett tag ... typ lagom till min födelsedag i februari. Vid det laget brukar jag ha fått årtalet tillräckligt inpräntat i huvudet.
Nu, när det precis har varit Nyårsafton, så har man på Facebook kunnat läsa en massa statusuppdateringar angående det gångna året, diverse nyårslöften och en hel del förhoppningar om det nya året.
När jag nu läst alla dessa statusuppdateringar, så kan jag nog kort sammanfatta dessa som att väldigt många människor har haft ett riktigt skitår det senaste året. Eller så är det bara jag som har en väldigt hög andel av sjukliga och/eller otursamma personer som vänner på Facebook?
Själv kan jag nog inte se år 2013 som något skitår. För mig innebar det snarare en vändpunkt och ett slags uppvaknande.
Jag insåg att jag faktiskt ville något mer med mitt liv. Jag ville inte stagnera, utan ville vidareutvecklas och jag bestämde mig för att jag inte längre bara skulle stå och titta på i livet och vänta på att något skulle hända, utan jag skulle själv mer aktivt se till att saker hände.
På våren 2013 så började jag studera på min fritid, vilket resulterade i att jag ett halvår senare fick mina första högskolepoäng. Yeay, för det! :-)
Jag började även fundera väldigt allvarligt på min arbetssituation. Visst hade jag kapacitet för så mycket mer, så varför nöja sig med den enkla lösningen och låta tiden bero. Att jobba dag ut och dag in på ett jobb som kändes tryggt och lugnt, trots att jag egentligen kände att jag skulle vilja göra något annat.
Vid nedskärningarna för snart 2 år sedan, då alla mina kollegor försvann, så valde jag att stanna kvar eftersom det inte fanns någon annan än jag kvar. Jag sökte inte mitt jobb, men blev ändå erbjuden det eftersom jag var den enda de hade att tillgå. Jag ville egentligen inte alls ha jobbet, men ville heller inte bli arbetslös. Därför valde jag att stanna kvar. Sen har det ju faktiskt funkat bra mycket bättre än vad jag kanske trodde från början, men ändock är det inget drömjobb och ingenting jag önskar jobba med livet ut. Jag vet ju att jag har kapacitet för så mycket mer.
I somras fick jag också höra att jag var
"för smart för mitt jobb". Det kom från en person som jag nyss lärt känna, men som läste av mig så klockrent med en gång. Och det fick mig verkligen att fundera. Vad GJORDE jag där, egentligen, och varför gjorde jag inget för att komma därifrån? Svaret på det, blev väl
"För att det är enkelt". Det ÄR enkelt att bara jobba vidare. När man har ett fast jobb med bra arbetstider och okej arbetsuppgifter. Då är det enkelt att bara jobba på. Man jobbar utan att tänka efter så mycket och när arbetsdagen är slut går man hem och riktigt njuter av att äntligen vara ledig. Arbetsgnistan var ju rätt bortblåst, men jag hade ändå ett helt okej jobb och nöjde mig med tillvaron som den var. Men innerst inne så längtade jag ju efter någonting helt annat och sommaren 2013 började jag inse att jag faktiskt KAN göra någonting åt min arbetssituation och egentligen hela mitt liv. Det är ju endast JAG som kan förändra mitt liv och om jag hela tiden låter allting bero och låter allt vara som det är, så kommer ingenting att hända. Om jag vill ha någon förändring, så måste jag nog själv ligga på och vara mer aktiv. Det insåg jag år 2013.
Så satt jag då plötsligt vid datorn och skrev på en jobbansökan. Jag hade hittat någon intressant tjänst inom den kocern som jag jobbar.
Dagen efter att jag skickat in ansökningen blev jag kallad till intervju, varpå chefen jag träffade sa att min ansökan var bland de bästa ansökningar han någonsin läst. Så tydligen är det fler än jag som tycker att jag är rätt hyfsad på att skriva. ;-)
Tyvärr fick jag inte jobbet. Men ... det fick ingen annan heller. De valde nämligen att lägga tjänsten på is ett tag, men chefen sa att han gärna ville behålla min ansökan utifall det skulle bli en ny öppning så småningom.
Hur som helst, så hade ju även vår HR-person fått upp ögonen för mig efter att hon sett min skrivarkonst. Hon upptäckte nog vilken kapacitet jag skulle kunna besitta, så när en ledig tjänst uppstod på en annan avdelning tog hon direkt kontakt med mig och frågade om det skulle vara intressant. Hon trodde att det jobbet skulle passa mig jätte bra och eftersom det var på en avdelning som jag länge önskat komma till, så kan jag ju säga att jag blev riktigt otroligt glad.
Några dagar senare fick jag komma på en slags intervju med cheferna (gruppchefen och avdelningschefen) och det samtalet gick nog riktigt bra. Även om jag själv alltid inbillar mig att jag är så dålig på att prata med folk och att bli intervjuad, så är jag nog egentligen rätt bra på sådana situationer ändå. Prata, kan jag ju i alla fall. ;-) Så när vi pratat klart blev jag direkt erbjuden jobbet och fick därefter betänketid till följande dag.
Anledningen till att jag behövde fundera alls, var egentligen för att tjänsten bara var på 80 %, vilket då skulle innebära en lönesänkning för mig eftersom jag idag jobbar heltid. Annars hade jag nog tackat ja på stående fot. Nu kände jag att jag behövde fundera mer och diskutera saken med familjen också.
Efter en kvälls funderingar och noga övervägningar, så bestämde jag mig tillslut för att faktiskt tacka ja till jobbet. Jag kände att det här faktiskt kunde vara min chans ... min chans att komma in på en annan bana och äntligen få göra något nytt och någonting som jag sååå mycket hellre skulle vilja. Jag kände att det vore extremt dumt att säga nej till en sådan här möjlighet. Pengar är ju inte allt och jag vet att jag skulle ångra mig något så oerhört om jag sa nej till detta. Efter att ha tänkt igenom allt ordentligt så kände jag att jag verkligen inte KUNDE säga någonting annat än ja.
Så precis före jul blev det då klart att jag skulle börja på ett nytt jobb. Det var en trevlig julklapp för mig, men mindre trevligt för min chef. Han blev nog rätt besviken ... och antagligen ganska orolig för hur de ska klara sig utan mig. Men den här gången tänkte jag helt och hållet på mig själv och på mitt eget välmående. Jag tänker annars alltid på alla andra. Alla andra går alltid före mig. Men den här gången prioriterade jag mig själv och struntade helt i att ta hänsyn till alla andra.
En annan stor och positiv sak som hände under år 2013 var att jag gick ner 13 kilo. Från BMI 26,5 till BMI 21,4 vilket innebar en viktminskning på ca 19,3 %.
Jag har inte vägt så lite sen 2006, dvs före jag fick MS, så den viktminskningen var oerhört välkommen. Visst innebar det en hel del jobb och visst innebar det en extrem kontroll och självbehärskning. Men när jag slutligen stod där på vågen och såg de där låga siffrorna, så kände jag mig bara så fruktansvärt lycklig och då kändes det som om det verkligen varit värt allt slit. Äntligen kunde jag få på mig en massa gamla kläder igen och det var även väldigt roligt att köpa nya kläder. Det var stort! Det var så oerhört stort!
Om detta ämne (viktminskning) skulle jag kunna prata hur länge som helst, men eftersom jag redan skrivit så mycket om det här i bloggen, så skippar jag det viktsnacket i detta inlägg. För de som är intresserade och inte orkar söka i hela bloggen, så kan man
HÄR läsa en massa viktinlägg. ;-)
 |
| Från Januari 2013 till Nyårsafton 2013 |
Vad hände mer under 2013, då? Sonen började årskurs 7 i augusti. Plötsligt var jag mamma till en högstadieelev! Wow! Hur har han kunnat bli så stor? Det innebär ju en helt ny era i livet. Tonårstiden och högstadietiden. Nu börjar allvaret ... på riktigt.
För Viktor, som nu bytte till Amandas skola, betydde det ju sovmorgon att börja i högstadiet. Han fick ju närmare till skolan och behövde därmed inte gå upp så tidigt på morgnarna längre, så det tyckte han nog var riktigt positivt.
För Amandas del, så innebar nog 2013 att hon blev av med sin scenskräck. Hon började dansa och fick mer mod till att uppträda ... både i grupp och ensam. Hon började 4:an på hösten och fick ny lärare i klassen. Höstens lärare var dock bara en vikarie eftersom deras nya, ordinarie klassföreståndare var mammaledig. Hon kom till dem nu först efter att jullovet tog slut.
På sommaren 2013 valde vi att stanna inom Nordens gränser. Ingen dyr charterresa detta år eftersom vi ville spara lite pengar för att kunna åka till USA så snart det bara var möjligt. En USA-resa med hela familjen har vi ju pratat om i flera år, men eftersom vi istället har åkt på dyra allinclusive-resor till Turkiet de senaste åren, så har det varit lite svårt att spara till den där USA-resan. Men förra sommaren valde vi att inte åka så långt. Istället gjorde vi en nöjesparkstripp till Sverige och Danmark ... som förvisso också inte var helt billig ... men ändå inte lika dyrt som att åka till Turkiet.
Ja, så har vi det här med min MS också. Hur var mitt 2013 på sjukdomsfronten?
Över lag, så kan jag nog säga att jag mådde väldigt bra förra året. Jag hade inte mycket besvär alls. Klart att jag fortfarande känner av svagheten i mitt vänsterben. Det gör jag alla dagar. Men ändå tycker jag att det faktiskt har känts bättre den senaste tiden. Det har varit färre perioder av extrem tyngdhetskänsla. Jag har nog generellt känt mig både starkare och piggare än tidigare. Jag gjorde dessutom en ny MRT i början av juni och fick då reda på att inga nya plaque tillkommit, vilket känns som en riktigt positiv utveckling av denna sjukdom. Det verkar inte hända så mycket och det känns ju riktigt bra.
Sen är det ju klart att jag inte känner mig helt frisk. Utöver svagheten i min vänstra sida, så har jag ju även en hel del nervsmärtor ... vissa dagar mer ... andra dagar mindre. Men jag har blivit så van vid detta nu att jag egentligen inte känner mig särskilt besvärad av det. Det är som det är, liksom, och inte så mycket jag kan göra något åt. Just face the reality and deal with it. Vad hjälper det att klaga och vad hjälper det att känna efter hela tiden? Nada! Därför försöker jag faktiskt att strunta i min sjukdom så mycket det bara går. Jag tänker egentligen inte alls så mycket på att jag har MS, utan försöker att köra på precis som vanligt, så får det bli som det blir.
Sen blir man ju såklart påmind om det varje söndag när jag ska ta min medicin. Just nu känns den stunden som det absolut värsta med denna sjukdom. Det har förresten blivit mycket jobbigare att injicera nu igen. Kanske det kan ha ett samband med att jag gått ner i vikt och därmed känner ett större obehag eftersom låren inte har lika mycket fett som tidigare? Fast om MS:n fortsätter att hålla sig lika lugn som den gjort nu de senaste åren, så är ju mina förhoppningar att jag kan få sluta med sprutorna helt. Just nu känns det som om jag verkligen skulle vilja det, för jag hatar de där söndagskvällarna och den där ångesten jag får när det är dags att trycka på knappen till injektorn. Inte gillar jag ju biverkningarna heller, förstås, men de är ändå långt ifrån lika obehagliga som själva injektionstillfället. Men, men ... jag lyckas ju ändå med att ta sprutan varje vecka, så ...
Något väldigt tråkigt som hände år 2013, var att min underbara neurolog sa upp sig och flyttade till Sverige. Det var inte alls roligt, för nu står vi helt utan någon permanent neurolog på Åland och den enda som finns att tillgå är en konsult från Sverige som jag avskyr så fruktansvärt mycket att jag vägrar träffa honom. JA, jag vågar helt öppet säga något sådant här i bloggen eftersom jag faktiskt meddelat min neurologsköterska precis hur jag känner inför den läkaren, så det är ingen hemlighet. Fast jag har ju förstås förhoppningar om att vi snart får hit en bra och förstående läkare igen. Men till dess är jag nog rätt glad för att jag är så pass frisk som jag är.
Ja, det var väl min sammanfattning av år 2013. Över lag, ett väldigt bra år på många olika plan. Istället för att nu önska att år 2014 blir bättre, så önskar jag mer att år 2014 blir minst lika bra.
I och med mitt nya jobb, så vet jag ju att året kommer vara fyllt av en hel del nya utmaningar och det ska bli riktigt kul och spännande att ta sig an allt detta nya. Att lära sig nya saker och utveckla mig själv. Det känns dock lite läskigt att inte längre vara expert på mitt jobb och det är möjligt att jag kommer känna mig lite korkad i början. ;-) Men det blir väl enklare så småningom och jag ser väldigt mycket fram emot allt det här nya.
Något annat som jag också ser otroligt mycket fram emot i år är den där USA-resan, som vi faktiskt har bokat nu. I sommar åker vi iväg och kommer vara borta hemifrån under nästan tre veckors tid. Det är tidsmässigt den längsta resan jag någonsin varit på och det kommer bli sååå kul! Än har vi inte bestämt någon exakt rutt, utan har bara bokat flygen. Slutdestinationen den första resdagen kommer vara San Diego, men så mycket mer än så vet vi inte än. Så nu blir det till att planera resrutten så småningom och så behöver vi hålla igen en del på utgifterna för att kunna ha råd med mat och boende under vår tid over there. Shit, vad häftigt det kommer bli!
Jag oroar mig dock en del för min vikt. Första året när jag och maken var i Las Vegas (2006) så gick jag upp två kg under den veckan vi var där. Den vikten gick jag sedan inte ner efteråt. När vi sedan var till Las Vegas igen året efter (2007) så ökade jag även då två kg i vikt. Alltså hade jag efter dessa två USA-resor en fyra kg högre vikt än innan och den vikten gick jag aldrig ner igen ... inte förrän nu 2013. Nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde efter den första USA-resan och vill egentligen inte bli så smal som jag var före den resan längre. Men jag vill ju heller inte gå UPP i vikt. Om jag gick upp 2 kg under EN vecka ... hur mycket kommer jag då gå upp på 3,5 vecka? Hu!
Nå ... jag får väl försöka röra mig lite mer under den här resan. Och så behöver man väl kanske inte äta ALLA amerikanska onyttigheter som man kommer över? ;-)
Hur som helst så hoppas och tror jag att detta nya år ... år 2014 ... kommer att bli alldeles, alldeles, alldeles underbart!
