Kräftskiva

I helgen som var nu senast, så var vi i Helsingfors. Maken skulle springa Helsinki midnight run på lördagkvällen, så då ville jag och barnen vara där och heja på honom.

Vi hade även planerat in att ha den årliga kräftskivan tillsammans med svärföräldrarna.

Eftersom maken deltog i ett möte i Pargas i mitten av veckan och därmed åkte direkt ner till Helsinfors därifrån, så var jag och barnen tvungna att åka över till Helsingfors på egen hand. Det var faktiskt första gången någonsin som jag reste ensam med barnen. Amanda var väl lite orolig över hur vi skulle klara oss utan pappa ;-), men det gick nog riktigt bra. Jag drog resväskan till hamnen och Viktor bar den tunga kylväskan med alla kräftor i. I år hade vi ju köpt med oss Åländska kräftor till kräftskivan. MUMS!

Det var väl lite si så där med vädret sen i Helsingfors, men när makens lopp var, så regnade det i alla fall inte. Däremot regnade det en hel del på söndagen.

Fast vi hade ju kräftskivan inne i lägenheten, så därför var vi ju inte särskilt väderberoende.

Svärmor och Amanda hade även lagat en jätte god Västerbottenpaj, som vi åt före kräftorna. 

Kräftorna var ju sedan fantastiskt goda, så de åt vi alltför fort upp. 

Vi blev sedan även serverade en god efterrätt ... en Irish coffee tårta, som svärmor hade gjort. Riktigt god, även den.

Sedan gick vi upp riktigt tidigt på måndag morgon, för att bege oss upp mot Åbo och ta morgonfärjan därifrån. Barnen hade fått ta ledigt från skolan, så att vi skulle hinna med allt i Helsinfors.

Det var nog en trevlig helg i alla fall, men nu lär det nog vara slutrest på ett tag. Har blivit väldigt många småresor den senaste tiden, så barnen har nog lite börjat ledsna. Borta bra men hemma bäst, som man säger.

Belöning för allt slit

Igår blev jag så otroligt glad när jag testade mina gamla stretchjeans i storlek 32 (köpta på KappAhl, så därför är det ingen tumstorlek, utan "vanlig" storlek) och jag kom faktiskt i dem! Och inte nog med det. Den här gången kunde jag till och med SITTA ner i byxorna. Det kunde jag inte för några veckor sedan.
Jag har inte kunnat bära de där jeansen på flera år, så det kändes verkligen riktigt roligt.

Självklart var jag tvungen att föreviga händelsen och posta typ överallt i ren eufori. :-D

 

Nu känns det ju verkligen som om allt slit faktiskt är värt det. Jag har ju längtat så länge efter att komma i de där byxorna, så nu fick jag ju äntligen lite belöning för mödan.
Det känns ju också rätt bra att jag nu har ett ytterligare par byxor som jag kan använda. Jag har ju fått gå omkring i typ mjukisbyxor och tights de senaste åren eftersom jag inte velat köpa nytt på grund av att jag velat komma i de kläder jag redan HAR i garderoben. Men nu har mina mjukisbyxor börjat gå sönder, så om jag inte hade gått ner i vikt nu, så hade jag i så fall blivit så illa tvungen att köpa nytt. Men nu slipper jag förhoppningsvis det.
Eller ... slipper ... ? Jag gillar förvisso nya kläder och kommer väl antagligen köpa nytt så småningom. Men då vill jag ju egentligen hellre köpa "finkläder". Vardagskläderna jag har funkar fortfarande bra att använda ... om jag bara kommer i dem, så. ;-)
Jag behöver dock fortfarande tappa fler kilon, för jag har andra jeans som jag också gärna vill få på mig igen. Helst vill jag ju komma i mina hårda jeans (ej stretch) i storlek 34. Jag testade de också igår, men det fattades ännu en del. Jag fick upp dem över rumpan, men inte mer än så. Så inte är jag helt nöjd än. Men så småningom, så ...
Det var ju ett bevis på att jag faktiskt lyckats åstadkomma något.

Pytteportioner

Idag, när jag hade hällt upp middag till mig själv, så frågade maken om jag verkligen inte skulle ha mer mat. "Är det allt du ska äta?" frågade han och tittade lite skeptiskt på min tallrik.
Min svar blev ju då "Ja, jag ska inte ha mer" och så gick jag iväg med min lilla portion in till vardagsrummet, där vi har vårt matbord.

Tidigare har jag nog nämnt här i bloggen att man inte behöver försaka någonting när man går ner i vikt. "Allt är tillåtet", är ju lite av mitt måtto och visst ... det står jag fast vid. MEN ... även om jag framställt det som om jag tycker det är enkelt och till och med roligt att gå ner i vikt ... så är det kanske ändå inte riktigt så kul alla gånger.
Att gå ner i vikt  när man har en rejäl övervikt är egentligen inte särskilt svårt. Då får man fortfarande äta en hel del och ändå hålla sig inom ett tillåtet kaloriintag för viktminskning.
Men att gå ner i vikt när man väger 60 kg och inte längre är överviktig ... DET är stundtals superjobbigt och faktiskt en enorm prestation. "VET du hur lite jag måste ÄTA?" brukar jag vräka ur mig till maken när han föreslår avvikelser från vår meny ... extragrejer som jag inte haft med i beräkningen. Alla sådana där extragrejer gör verkligen en enorm skillnad för mig och jag måste nog erkänna att jag kan känna mig tämligen frustrerad emellanåt.
För att jag ska kunna gå ner i vikt nu, så måste jag verkligen äta pyttelite och eftersom jag samtidigt vill kunna unna mig lite extra godsaker på helgerna så måste jag på vardagarna hålla en så låg kalorinivå som bara är möjligt.
Ju mer vikt jag tappar desto svårare blir det. Ju mindre jag väger desto mindre måste jag ju äta för att kunna ha en fortsatt viktminskning  och det är verkligen inte helt enkelt. Stundtals känns det som en stor uppoffring och visst har tanken "Varför?" slagit mig ibland. Men så tänker jag på alla de där fina kläderna som jag vill få på mig och som jag vill se bra ut i ... och så ser jag min "nya" kropp i spegeln och blir då så lycklig eftersom jag känner att jag är på god väg mot det där målet ... på god väg mot den där kroppen jag SÅ vill ha ... och den känslan ger mig ork att fortsätta. Fast jag kan inte längre säga att det inte är någon uppoffring. Det ÄR en uppoffring. När man inte längre är överviktig, så är det vissa dagar fruktansvärt jobbigt.
Inte går det fort heller. Jag kanske går ner 0,2-0,4 kg i veckan nu. Det är ju inte särskilt mycket. Dock en fortsatt kontinuerlig viktminskning, men det går ju så oerhört långsamt. Snart har jag förhoppningsvis tappat 7 kg sedan starten i maj ... en viktminskning, som nog de flesta anser som väldigt liten. Men ... om man räknar viktprocent, så innebär det faktiskt en minskning med hela 10,4 procent av min ursprungliga vikt och då kanske det inte längre verkar lika lite? Det är ungefär samma sak som om en 125-kilos person skulle gå ner 13 kg och den viktminskningen skulle nog de flesta vara imponerad av.

Den senaste tiden har jag tänkt att man egentligen borde gå upp mer i vikt innan man börjar viktminska. Då skulle viktminskningen vara enklare och gå fortare i början. Det skulle synas mer utåt sätt och folk skulle gratulera och berömma en för prestationen. Kanske skulle det vara lite roligare då? Om man hade 20-30 kilo att gå ner. Men ... så kommer ju ändå de där sista kilona ... de som är så jobbiga att bli av med. De kilona som innebär att man måste äta minimalt. Alternativt att motionera som en dåre.
Eftersom jag inte är jätte förtjust i att träna (mer än lite zumba), så väljer jag ju att viktminska enbart med hjälp av kosten. Motionen räknar jag inte med. Den ser jag mer som en bonus, som kan påskynda viktminskningen lite grann.
Nå ... jag väljer nog ändå att inte gå upp mer än nödvändigt. Den här gången vägde jag ändå mer än jag gjort på många år ... nog inte sedan före min senaste stora viktminskning som så småningom ledde till min minsta vikt någonsin. Om jag lyckas nå mitt nuvarande viktmål, så kommer jag ha tappat ca 12 kg och med tanke på att få personer såg mig som överviktig nu innan, så är det ett hyfsat stort ras. Fast jag har ändå ett tag kvar till dess. Kanske till jul? Åtminstone om jag fortsätter i den här takten.
Men det är, som sagt, inte helt enkelt längre. Snart måste jag väl ligga på en nivå runt 1000 kalorier om dagen för att fortsatt kunna minska i vikt och det är inte helt kul. Det är verkligen jätte lite.

Ändå vill jag inte sluta. Jag vill komma långt ifrån den övre BMI-gränsen och än är det inte så pass jobbigt att jag funderar på att ge upp. Jag ska nog fortsätta. Så länge jag fortfarande går ner i vikt, så gör jag väl ändå något rätt? Och då finns det väl ingen anledning att lägga av. Av alla dessa veckor så är det endast 1 vecka som genererat en viktökning. Någon vecka stod jag still och resten av veckorna har jag gått ner, så jag klarar ju av detta. Bra, dessutom!
Fast nog känns det stundtals smått frustrerande. När man älskar mat och endast kan förse sig med en bråkdel av vad man önskar. Men jag SKA klara detta! Jag ska INTE ge upp förrän jag är klar!

Ett exempel på hur en portionsstorlek kan se ut för mig

Back to reality

Så var det tillbaka till vardagen igen ... till vardagen och till verkligenheten ... tidiga morgnar, hastiga middagar och allför korta nätter. Med andra ord ... min semester är slut.
Ja, helt tillbaka till vardagslunken är vi ju inte än. Barnen börjar inte skolan förrän på måndag och maken börjar sitt jobb med lite mer successiv upptrappning, men för egen del så är det fullt arbete nu.

Jag hoppas ju nu att min aktivitet här på bloggen kommer att öka nu när allt återgår till det normala igen. Jag har ju liksom tagit en rejäl semester den här sommaren. Har ju till och med tagit semester från Internet och det är nog högst anmärkningsvärt.
Visst ... jag har ju haft Internet på mobilen, men där bli man ju inte lika låst som när man sitter vid datorn. Så den här sommaren har jag tagit en helt annan paus än vad jag i normala fall brukar göra och antagligen har den pausen varit minst sagt välbehövlig.

Den här sommaren har jag istället ägnat mig åt helt andra aktiviteter ... som familjeliv, hälsa och välmående. Ja, så har det ju förstås blivit lite nöjen också, men det brukar vi ju alltid hinna med under somrarna. ;-)
För första sommaren på flera år, så har jag lyckats med att inte gå upp i vikt under semestern. Jag har istället klarat av att behålla den nedåtgående viktkurvan, vilket känns oerhört bra.
Jag har försökt att äta så bra som möjligt även när vi varit bortresta eller när vi ätit ute på snabbmatsställen och dessutom har jag börjat motionera så smått. Har promenerat en hel del och så har jag börjat träna mer regelbundet hemma framför TV:n. Jag har ju en Wii-konsoll som jag har flera motionsspel till, bland annat Zumba ... så nu har jag kört den där zumban en hel del, faktiskt. Det är faktiskt riktigt roligt och nu, när jag kört det så många gånger, så tycker jag att det blivit mycket enklare. I början kändes det verkligen riktigt supersvårt och jobbigt, men nu känns det mestadels kul och inte alls särskilt svårt. Nå ... inte så svårt som jag tyckte förut, åtminstone. Så jag hoppas att jag orkar fortsätta med detta även nu efter att jag är tillbaka på jobbet igen.

Den här sommaren har jag även spenderat en del tid med att fundera. Dagen före jag gick på semester, så fick jag nämligen en sak att ta ställning till ... en sådan där livsfundering ... ett slags vägskäl, kan man säga. Jag vill inte gå in på exakt vad saken gällde, men det var i alla fall inte något helt enkelt beslut. Fast efter många timmars jobbiga velanden fram och tillbaka, så valde jag att i nuläget skjuta upp saken. Det kan ha varit en ordentlig chansning, men jag klarade inte av den förändringen ... inte än ... inte i år. Så därför skjöt jag det på framtiden. Kanske var det dumt? Men i nuläget kändes mitt beslut som det mest kloka. Det kommer förhoppningsvis nya tåg.

Nu börjar, som sagt, höstterminen och veckorna blir fulla av en massa vardagspussel. Kul på ett sätt. Jobbigt, på ett annat. Fast jag ska försöka göra det bästa av min tid ... och av min fritid. Ska försöka uppdatera bloggen mer frekvent och jag har även tänkt börja skriva på något helt annat. Får se hur det går med det. ;-) Men jag ska försöka ta tag i mitt skrivande nu i alla fall.
Fast först ska jag se till att få klart mitt backjobb på slutuppgiften i Webdesign. Det är deadline på måndag, så den här helgen kommer jag därför syssla med det. Men efter att det är klart kan jag sedan lägga ner mer tid åt annat skrivande.

Semester pågår

Jag har semester just nu. Går in i min sista semestervecka imorgon. 

Som ni säkert märkt, så har jag även tagit semester från bloggen. Ja, egentligen har jag även tagit semester från Internet den här sommaren. Har mest bara använt mig av Internet på telefonen ... så man kan hålla sig lite uppdaterad på Facebook. ;-)

Men snart är ju semestern över och då lär jag bli mer aktiv här igen. Fast ännu ett tag så har jag SEMESTER!

Snart semester!!!

Min rygg har inte blivit helt bra än, så därför har jag heller inte orkat uppdatera bloggen sedan senaste jag skrev om mina ryggproblem. Dock har det ju blivit betydligt bättre och idag har jag till och med orkat sitta vid datorn på kvällen. Ända sedan jag fick mitt ryggskott, så har jag legat den mesta delen av kvällarna. Det har bara funkat att sitta upp i soffan under väldigt korta stunder, men idag har det gått betydligt bättre. Det känns ju rätt skönt om värken går över nu lagom till semestern. ;-)
Jag går nämligen på semester imorgon och ska sedan vara ledig i hela 4 veckor och det känns så, så otroligt underbart!
Imorgon jobbar jag sista dagen före långledigheten. Dessutom kommer Amanda hem igen efter sin långa semester hos farmor och farfar i Helsingfors. Så det blir en helt underbar dag. Längtar ju efter min lilla flicka!
Vi har dock inga ordentliga planer över semestern ... inte annat än att vi ska åka till Sverige nästa vecka. Svärföräldrarna ska vara hos oss och passa katterna under tiden.
Fast vad vi ska hitta på i Sverige är inte helt spikat än, men Amanda vill till Skara sommarland. Själv skulle jag gärna vilja åka till Göteborg, för där har jag aldrig varit (annat än till hamnen, då vi skulle till England på klassresa). Men vi får se ...
Eventuellt åker vi upp till pappa nåt i sommar också. Han har ju flyttat till Borlänge och vi har ännu inte varit där och hälsat på. Men det tar vi i så fall lite senare i sommar ... på en annan resa. Kan ju vara bra att sprida ut roligheterna lite, så man inte avverkar allt med en gång.

Hur som helst, så ska det bli fruktansvärt skönt med ledighet och morgondagen lär kännas rätt lättarbetad.

Ryggskott

Huj, vad jag negligerat bloggen den senaste tiden. Fast den här gången har jag ju haft en ordentlig ursäkt ... nämligen RYGGSKOTT! Fick ryggskott i söndags och efter det blev min datortid något begränsad, måste jag säga. Det är rätt jobbigt att sitta vid en dator när man har värsta smärtan i ryggen.
Jag gick dock till jobbet i måndags, eftersom jag var tvungen att fixa lite på jobbet, men sedan gick jag hem redan vid 10 och stannade efter det hemma resten av dagen och även hela tisdagen.
Under de två dagar som jag var hemma så gjorde jag verkligen allt för att kurera mig ... för att jag skulle klara av att jobba så snart som möjligt. Har alldeles för hög arbetsmoral, men jag KAN verkligen inte låta bli att tänka på mina kollegor som får göra allt mitt jobb medan jag är borta. Därför vill jag vara hemma så lite som möjligt. Nu har jag ju dessutom snart semester också, så då kommer jag ju vara borta i hela fyra veckor från jobbet.
Som sagt, så gjorde jag allt för att bli återställd den här gången. Jag åt full dos av mina dundervärktabletter och så låg jag ner i princip hela dagarna och FAKTISKT så hjälpte det riktigt ordentligt. Visst ... inte gick väl värken över helt och hållet, men den gick åtminstone över så pass mycket att jag klarade av att jobba ... hyfsat bra, åtminstone. ;-) Sen åkte ju min familj till Helsingfors i måndags, så därför hade jag inga som helst förpliktelser efter att jag jobbat klart på dagen, utan kunde gå hem och vila i fred.
I vanliga fall kan jag tycka att det är lite jobbigt när jag blir lämnad ensam hemma, men den här gången tyckte jag faktiskt att det var rätt skönt. Just eftersom jag haft så hemskt ont i ryggen och inte har velat göra något annat än att vila. Jag köpte hem lite mikromat i måndags, så jag har inte ens behövt laga någon mat. Superskönt!
Fast även om jag nu är tillbaka på jobbet, så är jag fortfarande inte alls återställd. Den värsta intensiva värken är borta, men fortfarande gör det ju riktigt ont i ryggen. Jag orkar inte sitta särskilt länge, utan kvällarna tillbringas till största del liggandes på rygg i soffan. Just nu, när jag skriver detta, så känns det jätte jobbigt i ryggen och jag skulle verkligen vilja lägga mig ner snart. Egentligen skulle jag verkligen vilja blogga mycket mer och borde absolut passa på att skriva nu när jag är ensam hemma, men tyvärr klarar inte min rygg av det. Jag sitter kortast möjliga tid och snart har jag nått min maxgräns.
Men ryggen blir väl bättre snart? Förhoppningsvis före jag går på semester nästa fredag. Så jag hoppas också då att jag kommer få tillfälle att blogga mer igen så småningom.

Nu måste jag i alla fall lägga mig ner och vila ryggen igen ... och spela lite WordFeud ...

Älskar denna värme!

Till skillnad från många andra med MS, så blir jag inte alls sämre i värmen. Snarare tvärtom, faktiskt. Jag blir mycket mindre stel när det är varmt och blir verkligen inte alls negativt påverkad.
I MS-grupperna på Facebook, så pratas det om kylvästar, kylkepsar, kylscarfar och AC-anläggningar för fullt. Men själv har jag inget att tillföra till sådana diskussioner eftersom jag formligen ÄLSKAR denna sommarvärme som nu kommit! ÄNTLIGEN slipper jag frysa! Jag är ju så hemskt frusen av mig i vanliga fall. Får gå omkring i koftor och tjocka tröjor för jämnan, typ. Jag är den första att klä på mig när hösten kommer och den sista att klä av mig när det blir sommar. Jag FRYSER ju! Därför tycker jag att det är så fruktansvärt underbart när vi får en sådan här riktig sommarvärme. En värme, då till och med jag kan gå omkring i linne och korta kjolar eller tunna klänningar. En värme, då jag kan gå omkring sommarklädd utan att behöva frysa.
Älskar! Älskar! Älskar!
Jag blev så glad över den här värmen idag så att jag genast tog hem en ny app ... en väderapp ... där man kan skryta över sitt härliga sommarväder. ;-)

Tog den här bilden med appen nu i kväll

 
Annars är det ju väldigt vanligt att folk beklagar sig så fort det blir lite varmare än "normalt". Troligtvis är det samma människor som innan har beklagat sig över kylan på vintern.
Men jag klagar då rakt inte på sommarvärmen. Det gör jag inte nu och det kommer jag heller inte göra om så detta fortsätter i två månader till (vilket vore högst osannolikt). Det är ju under en så extremt kort period som vi kan få möjlighet till en sådan här värme i dessa breddgrader, så då känns det inte helt rätt att klaga över den.
Visst ... det kanske inte är helt behagligt med 28-30 graders värme i vardagsrummet, men det finns  ju faktiskt fläktar att köpa. I kombination med öppna fönster i båda ändor av lägenheten, så hjälper det faktiskt riktigt bra.
Nu, när vi äntligen fått sommar ... och riktig sommarvärme ... så tänker jag INTE gnälla över den. Jag ÄLSKAR verkligen sommar ... OCH värme!
Det jobbigaste med denna sommarvärme är nog mest att jag inte får njuta av den tillräckligt eftersom jag tyvärr jobbar fortfarande. Är 2,5 vecka kvar till jag går på semester, så jag hoppas verkligen att värmen kommer hålla i sig. Jag vill ju också njuta!

Pålitlig son ...

Idag har varit en något seg dag, måste jag säga. Jag och maken var på fest igår, och det blev väl en del alkohol, förstås. Så därför känns det rätt ordentligt i kroppen idag. Fast det var ju en väldigt trevlig fest i alla fall. :-D God mat, god dryck och så trevligt sällskap, förstås. Det var dock inte många jag kände sedan tidigare, men det var kul att träffa lite nytt folk också.

Amanda tillbringade kvällen och natten hos sin kompis morföräldrar, men Viktor ville hellre stanna hemma ensam. Det var första gången vi lämnade honom ensam på kvällen så där. Vi har ju flera gånger lämnat barnen ensamma hemma om vi varit borta några timmar eller så, men aldrig så länge att de fått lägga sig själva. Men Viktor fyller ju ändå 13 år snart, så han tyckte själv att det inte var några problem att bli lämnad ensam för en kväll. Om jag ska vara ärlig, så tror jag nästan att han lite såg fram emot en kväll hemma helt på egen hand. Ingen som skulle säga till honom att inte sitta vid datorn, ingen som lade sig i filmvalet och ingen att dela chipsen med. ;-) Han tyckte nog att det skulle bli jätte mysigt.
Han fick även fixa middagen på egen hand. Vi hade köpt en micromat till honom, som han värmde själv i micron. Men sådant har han gjort tidigare också, så det visste jag att han skulle klara av.
Så hade vi ju med oss mobiltelefonerna, så vi hade den del sms-kontakt mot slutet av kvällen. Vi hade sagt till Viktor att lägga sig senast klockan 24 och vid 23.46 fick jag ett sms, där han skrev att han skulle lägga sig. En stund senare messade vi godnatt, så det var riktig ordning på honom. :-) Tror absolut att vi kan lämna honom ensam fler gånger och det var ju egentligen inte särskilt länge som han fick vara ensam hemma efter att han lagt sig, eftersom vi kom hem vid 01.45.
Det är inte klokt vad stora barn man har nu. Så gamla att de inte ens behöver barnvakt. Så är ju Viktor väldigt ordentlig också ... och mogen ... och otroligt pålitlig, så därför kan man ju enkelt lämna honom ensam så här. Det bevisade han ju verkligen nu och det känns väldigt tryggt att veta.

Jag, innan vi åkte iväg till festen

En hektisk tid

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev sist. Anledningen till det är för att det har varit så extremt mycket den senaste tiden. Bland annat gårdsfest på sonens skola, där jag i egenskap av klassförälder var tvungen att ha en station (var jag och en till som var vid vår station). Så var det judoavslutning för barnen en kväll. Det har även varit firande av den svenska nationaldagen, där jag och maken var inbjudna till Sveriges generalkonsulat. Så slutade barnen skolan i fredags, så då var det skolavslutningsfirande för oss. Barnen fick ju riktigt fina betyg, så det var absolut värt att fira. Vi har ju bara SÅ duktiga barn!
Sen var vi till Sverige i lördags, där vi shoppade en massa skor ... till samtliga familjemedlemmar. Själv fick jag hela 3 par! Inte helt vanligt för mig, men jag behövde verkligen finskor, som jag kan ha till klänning vid tillfällen då vi är bortbjudna på diverse begivenheter. Jag behöver ju liksom se lite representabel ut. ;-) Jag hade egentligen tänkt att köpa ETT par finskor ... ett par vita ... men så hittade jag ett par svarta och ett par vita och frågade maken vilket par han tyckte att jag skulle köpa. Då tyckte han att jag skulle ta båda två. :-D Så då fick det bli så ... plus att jag köpte ett par enklare vardagsskor.
Viktor fick sandaler och Amanda fick två par skor. Ja, så hittade ju maken ett par skor till sig själv också. Så nu har hela familjen fått nåt att sätta på fötterna.

Sen var det ju Ålands självstyrelsedag igår och då var det traditionsenligt självstyrelsedagsfirande på torget. Maken, som sitter i lagtinget var med i paraden som gick från Lagtinget till Julius Sundbloms staty. Jag och barnen fick stå bland publiken och titta på och så fick vi agera lite fotografer.
I år hade även Finlands president valt att delta i firandet och tillsammans med sin fru och en hel drös av säkerhetsvakter kom han och ställde sig en liten bit snett framför mig och barnen.
Efter uppvaktandet vid statyn, så var det dags att bege sig till Lagtinget för att delta i firandet där inne. Eftersom presidenten fanns på plats i år, så var det lite hårdare säkerhet än vanligt. I år släppte de till exempel endast in namngivna och föranmälda personer till själva lagtingssalen. Resten fick sätta sig uppe på läktaren. Fast eftersom min man är lagtingsledamot, så hade han anmält mig och jag fick en plats bredvid honom i främsta raden (precis bakom stipendiaterna).
Barnen fanns högst uppe på läktaren och tog några bilder därifrån. När de sedan avklarat sitt fotografuppdrag, så gick de hem eftersom Amanda hade ont i örat och ville hem fort för att vila.

Jag har markerat mig själv med en pil på bilden (presidenten står i talarstolen)

Efter att tal var hållna, stipendiaterna hade fått sina priser, Intermezzokören hade sjungit och samtliga i salen hade sjungit Ålänningens sång, så var det dags att avsluta och alla gick ut från salen för att bli serverade varsitt glas alkoholfritt vin (eller champagne eller vad det nu var) och så fick man tillfälle att hälsa på presidentparet. Det var ju faktiskt lite häftigt. Är nog inte alla som har tagit en president i handen, så det var väldigt speciellt.

Nå ... dessa roliga händelser är dock inte den enda orsaken till min frånvaro här i bloggen. Den största orsaken har varit mina studier. Jag hade en deadline till midnatt den här senaste natten och började med arbetet ALLDELES för sent. Jag vet ju att jag inte kommer bli godkänd eftersom jag inte hann med riktigt allt ... och inte hann jag göra allt så bra som jag hade önskat, heller. Men jag ville åtminstone få NÅGONTING att lämna in före deadline, så därför ägnade jag så mycket tid som jag bara kunde åt detta arbete. Sen får jag väl antagligen backjobb, men det är jag väl medveten om.
Det ÄR verkligen inte helt enkelt att plugga samtidigt som jag arbetar heltid. Om jag ska vara ärlig, så känns det verkligen riktigt sk*tsvårt. Den senaste tiden har jag inte alls orkat med och bara gjort det allra nödvändigaste och därför blev det ju liksom lite svårt att hinna med så här på slutet. Det skulle vara så mycket enklare om jag enbart hade studierna att koncentrera mig på. Då skulle jag ju orka så mycket mer. Men nu har det dessutom varit extremt mycket på jobbet, så därför har orken inte riktigt infunnit sig.
Den andra kursen, som är lite mer fri och som man har lång tid på sig att slutföra, har jag lite skjutit upp helt och hållet. Tänkte att jag skulle bli klar med den här webdesign-kursen först. Men vi får se hur det går. Den senaste tiden har det i alla fall känts väldigt tungt. Jag har ju liksom ett LIV också ... plus att jag har min viktminskning att koncentrera mig på. Så det har definitivt varit lite väl mycket den här senaste månaden.
Bloggen, vill jag också lägga ner mer tid på, men den har blivit helt klart bortprioriterad ... tyvärr.