NU kommer jag lyckas!

Nu känner jag att det verkligen kommer gå vägen den här gången! Jag är nog nästan säker på det nu. Har inte varit så här peppad och motiverad på flera år, men nu känns det som om jag faktiskt kommer lyckas!
Med vad? undrar du kanske.
Jo ... med att gå ner till den vikt jag vill ha ... den vikt jag trivs allra bäst i ... den vikt jag hade för 6 år sen, när vi flyttade till Åland.
Ja, jag vägde väl ungefär samma för 4 år sen också, men sen ... 2006 så började jag sakta, men säkert att öka i vikt. Förra året, var väl egentligen värst, för då låg jag precis på gränsen till övervikt. Jag låg och pendlade där runt BMI 25 ... och det kändes verkligen fruktansvärt jobbigt. Jag kände mig rädd för att bli tjock igen. Jag har ju lovat mig själv att jag aldrig ska låta det gå så långt ... att jag aldrig mer ska bli en tjockis. Så därför började jag känna mig hemskt oroad över min viktuppgång och beslutade mig för att gå ner i vikt. Dock var väl motivationen inte den allra bästa just då. Visst gick jag ner i vikt ... fast fort gick det inte. Jag tappade nåt hekto eller nåt kilo ibland ... vissa veckor kanske jag ökade lite och vissa veckor minskade jag. Jag minskade dock mer än jag ökade, tack och lov ... men bara 5 kilo under nästan ett års tid. Ökade ju dock avståndet till övervikt. Jag var ju, som sagt, inte riktigt motiverad och inte alls målinriktad ... och under sådana förhållanden, så väntar jag mig heller inga underverk.
Men NU ... NU är jag motiverad och NU är jag målinriktad ... och NU kommer jag lyckas! Så här bra har det inte känts på flera år.

Nu var det ju bara tre veckor sen vi började med att äta nyttigare mat, men hittills så har jag faktiskt gått ner alla veckor. Oftast brukar jag stå still typ varannan vecka, men det gjorde jag inte den här gången. Jag gick visserligen bara ner 0,2 kilo vecka 2, men det var ju ändå en viktnedgång.
Den här senaste veckan, så gick jag ner hela 1,4 kilo och det blev jag ju såklart superglad över. 1,4 kilo närmare målet. :-) Så min totala viktminskning på dessa tre veckor är nu 2,4 kg ... vilket jag är absolut nöjd med!
Egentligen vet jag väl inte exakt vilken målvikt jag har, men jag vill komma ner till BMI 20-21 helst ... så det är några kilon kvar till jag kommer dit. Men inte så fasligt många, ändå, och den här gången kommer jag klara det!

De som ser mig idag, och de som lärt känna mig under min tid på Åland ... de har nog svårt att tro att jag någonsin varit så tjock som jag varit. För tjock ... det har jag inte varit på länge nu. Gick upp en hel del under graviditeterna, fast efter Amanda blev jag ju sen smalare än jag någonsin varit ... och det är DIT jag vill igen.



Jag har lite dåligt med bilder på mig själv från tiden då jag var som tjockast. Var nog rätt kameraskygg på den tiden. Fast här är i alla fall en bild på mig och mormor. Den är tagen i December 1991 (2 månader innan jag fyllde 16 år).

Fast det är så här jag vill se ut igen:



Tror dock inte att jag kan bli lika ung igen. :-( Det skulle nog vara en lite svårare utmaning. ;-)

Nå ... nu är det bara att fortsätta på samma spår ... så att vikten fortsätter nedåt. Om jag fortsätter i den här takten, så kanske jag är klar redan till jul. Fast mitt mål är nog egentligen nästa sommar. Har ingen direkt brådska.

Stressad

Jag känner mig så hemskt stressad just nu. I somras så började jag ju med ett bildprojekt ... är meningen att det ska bli en fotobok med Viktors första 10 år i livet. Han fyller ju 10 den 3:e Oktober. Men ... det är ju så himla svårt att få nån tid till att slutföra den. Jag vill ju gärna att både jag och maken sätter ihop den ... så att det blir bilder som vi båda vill ha med och så att båda blir nöjda. Men det är ju inte det lättaste att få tid till det med alla aktiviteter och uppdrag som är hela tiden. Sen ska ju orken infinna sig också.
Så hade jag tänkt att vi skulle fixa den i princip färdig nu i helgen, men nu har ju maken gått i skolan både lördag och söndag plus att vi varit förkylda, så då har vi inte kommit alls så långt som jag hade hoppats. Igår kom vi väl en bit på vägen, men det fattas fortfarande alltför mycket.
Så nu börjar jag känna mig rätt stressad över att inte hinna. Nå ... i värsta fall så får vi väl ge honom boken i efterskott. Han lär väl få andra presenter också, så han kanske inte bryr sig så mycket om han får en present lite senare. Fast helst hade jag ju velat ha den klar i tid.
Men ... det är ju liksom inte lång tid kvar nu till födelsedagen ... inte ens en månad. Måste ju snart börja planera för den dagen. Presenter, kalas och sådant. Förra året ville han inte ha nåt kalas, men i år vill han nog fira lite mer. 10-års dagen är ju en stor dag ... och något man måste fira lite mer ordentligt. Tänk ... ett helt decennium, har han då levat. Och ett helt decennium, sedan vi blev föräldrar första gången. Otroligt! Otroligt och stort!

Blev sen start på dagen

I morse sov Amanda lääänge. Hon måste ha varit ordentligt trött. Var tvungen att väcka henne strax efter 10, så att vi skulle hinna äta både frukost och lunch idag. Blir så knasigt om man äter frukost nästan mitt på dagen. Då blir ju hela dagen så förskjuten och eftersom jag och Amanda skulle iväg vid 13-tiden, så ville jag att vi skulle hinna äta lunch före det. Så jag väckte henne. Hon hade ändå sovit tillräckligt länge.
Viktor gick ju upp långt före oss. Han åt frukost med sin pappa innan maken stack iväg till skolan, så när jag och Amanda kom upp så satt Viktor vid datorn.
Efter lunch så gick jag och Amanda iväg till stan för att träffa en kompis och hennes lille son som bara är 7-månader gammal. Amanda är ju så bebis-tokig, så hon tyckte det var RIKTIGT roligt att träffa den lille pojken. Amanda blev så förtjust så hon ville ju inte skiljas åt. Vi följde med dem hem och blev där en stund ... och sen var det INTE så lätt att få med henne hem. Så tycker hon att vi ska träffas varenda dag. Vi bor ju så nära, så det borde ju gå hur bra som helst, tyckte hon. :o)

Viktor har haft besök av en kompis ända sedan lunchtid. De har väl mest spelat Nintendo Wii, skulle jag tro. Så bjöd Viktor honom på kladdkaka som vi hade över sedan igår. Bra att den gick åt, för nu slipper jag bli frestad att smaka. Idag är det ju ingen ätardag längre, så då är det bra om det inte finns sådana frestelser. Kladdkaka är nämligen sådant som jag har otroligt svårt att hålla mig borta ifrån ... om det finns. ;-) Men ... igår fick jag äta ... och det gjorde jag.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och på tisdag börjar Amandas gymnastik igen för säsongen.

Våran lördag ... startade med ett kattskrälle

Idag har det varit en rätt lugn dag. Först blev jag och Amanda uppschasade av ett kattskrälle. Hon verkade så gosig först, Sotis ... en stund före 9 så märkte hon att jag var vaken och då kom hon och ville gosa och ha klappar. Men ... det varade ju inte särskilt länge. Hon tyckte nämligen det var dags att stiga upp, så hon gick ner till fotänden av sängen och började bita oss i fötterna. Amanda hade ju kommit till mig någon gång på morgonkvisten, så hon låg också där ... och blev INTE glad över att bli väckt på det sättet.
Metoden var ju väldigt effektiv, dock, för det gick ju inte att sova nåt mer efter det. Mission completed!
Sen blev det frukost för mig och barnen (maken var i skolan). Sen blev det påklädning, lite diskning och så småningom lite lunch. Sen blev det dags att skjutsa iväg Amanda till ett kalas. Hon var bjuden hem till en klasskompis på Järsö. Vi hade aldrig varit där någon gång och jag, som inte gillar att köra bil och som kör så sällan, tyckte det var lite läskigt att köra så långt ... och till en plats jag aldrig varit förut. Men ... jag visste att vägen dit inte var så krånglig ... och det gick dessutom fortare dit än vad jag trott ... så det gick bra.
Sen åkte jag hem och tog med mig Viktor till stan en stund. Köpte lite smink, Viktor kollade på spel och så gick vi förbi mataffären på vägen hem.
Så blev det lite dammsugning, lite kladdkakebakning och lite tacomiddag. :-) Sen var det dags för Viktor att sticka iväg. Han skulle på filmkväll till en kompis.
Men nu är vi alla hemma igen och det blir lugnt resten av kvällen. Kanske att man kollar nån film.

Oj!

Jösses, säger jag bara! I morse fick jag nästan en chock ... blev oerhört förvånad, måste jag säga ...
Det var nämligen så att jag fuskvägde mig. JA ... jag vet att man egentligen inte SKA väga sig oftare än på sin vägardag en gång i veckan ... men idag så kände jag ändå att jag ville kolla av läget, så jag vet hur det ser ut nu inför helgen. Jag bokför ju ingenting. Det gör jag inte förrän på måndag. Detta var bara en extra-koll.
Hur som helst så ställde jag mig på vågen ... och tala om att jag tappade hakan när jag såg siffrorna där nere. Vågen sa ju att jag gått ner hela 2 kg sen i måndags! Jösses! 2 kilo är liksom väldigt mycket på min kropp ... ca 3 procent av min vikt ... så det är en stor viktnedgång på så kort tid. Inte konstigt att jag var så hungrig igår kväll. Jag var så fruktansvärt hungrig så det riktigt gjorde ont i magen. Men då gjorde jag ju något åt det ... jag rostade två mackor och åt dem strax före läggdags. Undrar just om viktnedgången varit ännu större utan dessa mackor? Vet inte om jag vill veta det, i och för sig.
Men nu är det ju lördag ... min ätardag ... så idag får jag slarva lite mer ... och med tanke på den stora viktnedgången, så kan jag nog slarva rätt mycket i helgen. Jag har ju egentligen inte tänkt gå ner mer än högst 1 kg i veckan, så då kan jag ju gå upp ett helt kilo den här helgen ... och ändå ha en tillräckligt stor viktnedgång. Bara jag inte slarvar alldeles för mycket ... så att jag går upp allt jag gått ner den här veckan. Det vore ju lite pinsamt. Nä, NÅGON viktnedgång borde nog vågen visa på måndag. Nog måste man väl kunna hålla den 2-kilosmarginalen i alla fall.
Känns ju i alla fall skönt att ha det i tankarna ... så man kan äta lite utan att behöva tänka så mycket. Viktor önskade sig ju kladdkaka idag, så då kanske jag kan äta det med lite gott samvete. ;-)

Som Rysk Roulette

Jag önskar att jag hade en karta uppritad på mina lår ... en karta över vilka ställen som är bra nålstickningsställen. Det skulle vara sååå mycket enklare att ta min medicin då ... om man slapp oroa sig för ifall det ska göra ont eller inte. En karta vore då himla praktisk ... en karta över "säkra" ställen.
Just nu så känns det mest som Rysk Roulette ... en riktig chanstagning varenda vecka.
Hur kommer det gå idag? Kommer det göra ont? Kommer jag få krampkänning? Kommer det svida? Kommer det börja blöda massor? Kommer det göra ont OCH börja blöda massor? Eller kommer det knappt kännas över huvud taget?
Jag föredrar ju det senaste alternativet ... och det händer ju titt som tätt att det faktiskt GÅR så bra. Men ... jag vet ju aldrig det i förväg ... tyvärr. Därför önskar jag att man hade en slags karta på låren ... en karta som markerade ut alla bra ställen. DET vore superbra! Kanske inte så snyggt, dock.
Jag ser ju ofta de tjockaste blodådrorna ... så de brukar man ju kunna undvika. Men det är ju bara de mer ytliga ådrorna som syns ... inte de som finns längre ner. Som förra veckan ... då trodde jag att jag placerat injektorn på ett bra ställe ... en bit ifrån en stor blodåder. Men ... så fort nålen skjöts in, så kände jag att det inte alls gick bra. Jag fick omedelbart krampkänningar och det gjorde ont under hela tiden som jag sprutade in medicinen. När jag sen drog ut sprutan, så började det blöda en hel del ... och efteråt fick jag ett ordentligt blåmärke på platsen ... ett blåmärke, som jag fortfarande har kvar ... en vecka senare. Så jag måste nog ha träffat en blodåder förra veckan ... trots att jag innan trodde att det skulle gå bra.
Idag gick det desto bättre. Jag var ju, som vanligt, beredd på smärtan som kunde komma. Men idag kände jag bara ett lätt stick och sen kändes det knappt nåt mer alls ... kände inte ens när jag drog ut nålen. Så idag gick det riktigt bra. Så bra vill jag alltid att det ska gå. Men det kan jag tyvärr inte bestämma över. Det blir som det blir. Man försöker att undvika dåliga ställen, men i själva verket är det precis som Rysk Roulette.

Kanske skulle detta lösa mina insomningsproblem?

För någon dag sen, så skrev jag ju om att man tydligen blir pigg av mörk choklad ... om man ska gå efter Aftonbladets artikel ... och idag så läste jag en annan intressant sak på Aftonbladet:

Maten som gör dig trött

Det är nog egentligen mer intressant för mig, för jag har ofta väldigt svårt att somna på kvällarna. Jag ligger och vrider och vänder på mig, men ingenting händer. Kan ligga timmar ibland ... utan att riktigt komma till ro. Jag funderar en massa och så känns sängen obekväm och det GÅR helt enkelt inte att somna. Detta är dock enbart på kvällarna. På morgnarna ... när man måste upp för att komma iväg till jobbet ... då skulle jag lätt kunna somna om och sova vidare. Men inte på kvällarna.
Så ... kanske att kosten skulle vara en lösning? Jag sa visserligen i det tidigare inlägget att jag inte tror så mycket på sånt där. Sunt förnuft, är nog det allra bästa. Ja, det tror jag väl fortfarande ... men nog kan det kanske ändå ligga ett visst uns av sanning i det hela. Kanske ÄR det så att man blir tröttare av vissa livsmedel än av andra ... och inte skadar det väl att testa?

På Aftonbladets lista, så blir man tröttare av dessa livsmedel:

* Dadlar
* Riskakor
* Bakad potatis
* Mango
* Franskbröd
* Ananas
* Doughnuts
* Jasminris
* Fikon
* Risnudlar

Och dessa livsmedel blir man piggare av:

* Färsk, kokt potatis
* Brunt ris
* Körsbär
* Grapefrukt
* Tomatjuice
* Äpplen
* Plommon
* Fullkornspasta

Men ... hm ... jag BRUKAR faktiskt inte äta fullkornspasta eller kokt potatis precis före läggdags. Inga av de andra sakerna heller, för den delen. Eventuellt att jag äter äpplen strax innan jag lägger mig ibland, fast inte blir det så jätte ofta.
På trött-listan ... vad kan man då tänka sig att äta där?
Bakad potatis, nudlar och ris, går i alla fall bort direkt. Inte äter man sådant innan sänggående, heller? Doughnuts, är ju knappast heller att föredra. Möjligtvis på en lördag ... då jag har min "ätardag" ... men den dagen har jag inget behov av att somna fort, så därför behöver jag inte tänka på vad jag ska äta för att snabbt kunna somna. Nej ... det enda jag skulle kunna tänka mig från den listan, är nog riskakor, franskbröd, mango och ananas. Så ... jag får köpa hem en massa riskakor och testa. ;-)



Fast egentligen är det nog rätt förkastligt, när jag tänker efter. Det stod i artikeln att deltagarna i forskningsstudien hade somnat 8,5 minut fortare om de ätit mat med högt GI. Alltså ... 8,5 minut är inte särskilt mycket om man har problem med att somna. Om jag i vanliga fall ligger vaken i 2 timmar, så skulle det innebära att jag bara fick ligga vaken i 1 timme och 51,5 minuter ... och det skulle ju vara en JÄTTE stor skillnad. Eller inte ...
Nå ... ofta tar det ju bara 1 timme att somna, så om detta funkade, så skulle jag istället somna på 51,5 minut.
Ärligt talat, så tycker jag faktiskt inte att den tidsdifferensen är särskilt stor.

Viktor kom hem blodig

Idag kom Viktor hem blodig från judon. Fast ... det var inte så illa som det lät. ;-) Det var näsblod, som han fått när han blev kastad. Det måste ha skett strax före de avslutade, för han blödde fortfarande ur näsan när han kom hem ... och på kinderna hade han lite torkat blod. Men det slutade nog blöda strax efter att han duschat.

Efter träningen idag, så hade tränaren bett Viktor och några till killar att stanna kvar en stund. Då hade han frågat om de skulle vara intresserade av att börja träna en lite hårdare träning ... med honom som tränare. Han hade tänkt dra igång det i så fall. Tränaren som var idag, brukar inte träna dem så ofta ... och de flesta barn tycker att han är lite för tuff som tränare. Men Viktor gillar hans träningar. De får lära sig mer då, säger Viktor, så Viktor var absolut intresserad av att komma med om det startades en sådan grupp.
Tränaren vände sig väl främst till de mest dedikerade judokorna ... och Viktor älskar verkligen att träna judo. Han tyckte ju att träningen på judolägret i Helsingfors var mycket tuffare än träningarna hemma ... och det tyckte han var jätte bra. Man lär sig ju så mycket då.
Så ... vi får väl se om det drar igång ... och när. Blir mycket träning då för Viktor. Men han gillar ju det.

Från judolägret i somras

Prestationsångest

Ikväll, så läste jag tillsammans med Amanda en stund. Jag lovade henne det när hon lade sig igår. Hon var så ledsen vid läggdags och anledningen till det, var något som jag anade skulle komma mer och mer när hon började skolan ... nämligen prestationsångest. Första gången jag lade märke till detta anlag hos henne var hösten 2006 ... alltså då hon endast var 3 år gammal. En person skulle komma till dagis och sjunga med barnen och Amanda, som i vanliga fall älskar att sjunga, började oroa sig säkert en vecka i förväg ... och grät hemma pga rädslan för denna händelse. Jag fattade ingenting. Hon ÄLSKAR ju verkligen att sjunga ... och sjunger väldigt bra. Det gjorde hon redan som 3-åring. Så varför var hon då så rädd? Jo ... det kom snart fram att hon oroade sig för att inte kunna sångerna ... att hon inte kunde texten och att hon skulle sjunga fel. Hon hade verkligen riktig ångest över det. Nå ... det gick nog bra sen tillslut och hon upptäckte väl då att det ändå inte var så himla farligt. Men ... när det sen blev dags att öva in julsånger, så var jag tvungen att fråga personalen vilka sånger de skulle sjunga och be om texten till en som jag inte hade rätt text på hemma ... så jag kunde träna med Amanda hemma ... återigen, så blev hon ju rädd för att inte kunna texterna. Endast 3,5 år gammal!
Efter det, så har vi märkt av hennes prestationsångest åtskilliga gånger. Hon fick ofta för sig att hon inte kunde saker ... eller att hon kunde saker mycket sämre än alla andra. Men saken var ju den att hon var väldigt tidig med det mesta. Hon lärde sig alfabetet när hon var typ 4 år och började skriva när hon var 4,5 ... och strax därefter så började hon läsa ... stora bokstäver först, men snart läste hon även små bokstäver. Det hände dock flera gånger att hon började gråta och sa "Jag kan inte läsa!" Och när man svarade henne att hon ju visst kunde läsa ... mycket bättre än de flesta jämnåriga ... så varade hon: "Men jag kan inte läsa FORT! Inte som du eller Viktor!" Då var hon nog inte ens 6 år gammal.
Sen en kväll ... några månader efter att hon fyllt 6 år ... så kom hon utrusande ur sitt rum efter läggdags ... och hon var alldeles tårögd. Så sa hon: "Jag kan läsa! Jag kan läsa FORT!" Hon var verkligen överlycklig och så läste hon ett stycke för mig ... alldeles perfekt och alldeles flytande. :-)

Hur som helst ... jag tänkte ju många gånger att denna prestationsångest kunde bli ett problem ... särskilt efter att hon börjat i skolan. Hon är ju så rädd att göra fel och är nog rätt livrädd för att få någon negativ kritik. Utåt sätt, så vill hon nog alltid verka duktig ... snäll, artig och perfekt. Det KAN bli lite jobbigt så småningom.

Nå ... varför var hon då ledsen igår kväll?
Jo ... för två veckor sen så lånade de böcker i skolbiblioteket. Dessa böcker skulle de få ha i 4 veckor, så igår hade lite mindre än halva tiden gått. Amanda hade kommit nästan halvvägs och så började hon nu oroa sig för att inte hinna läsa klart. Hon sa att det var för mycket text i boken och att hon ALDRIG kommer hinna ... och så började hon gråta.
Jag tror ju snarare problemet låg i att hon inte tyckte boken var särskilt bra. Därför kändes den så fruktansvärt lång. Det var en hästbok ... antagligen en sådan som hennes kompisar lånar. Men ... Amanda är ju ingen hästtjej. Hon rider inte och har inget större hästintresse. Därför kanske hon inte tycker det är så superkul att läsa om stall-liv. Jag gillade inte heller sådana böcker när jag var liten.
Jag förklarade detta för henne och så sa jag att vi kan läsa boken tillsammans, så hon helt säkert hinner klart till det är dags att lämna in den. Sen sa jag att hon kan låna andra typer av böcker på nästa bibliotekstimme, vilket är imorgon. Hon kanske gillar lite mer spännande böcker ... som Lasse-Majas detektivbyrå? Viktor tipsade också om Nelly Rapp. Den läste han mycket de första åren i skolan.
Jag tror inte häst-böcker riktigt är Amandas grej och då, om hon läser tråkiga böcker, så kanske hon tappar sitt läsintresse helt och det tycker jag vore synd.
Så nu har hon fått lite tips på vad hon kan låna för böcker istället ... och då blev hon jätte glad! Jag sa också att hon inte BEHÖVER läsa samma saker som hennes kompisar ... och det höll hon ju med om.
Så nu får vi se vad hon hittar för böcker i morgon.

Sjuk!

Känner mig inte vidare pigg just nu ... är förkyld, så jag är snuvig, har ont i halsen, ont i ögonen, ont i huvudet och känner mig trött. Det första Amanda sa när hon fick se mig idag efter jobbet var: "Vad trött du ser ut" ... så jag antar att jag inte ser särskilt kry ut.
Barnen är ju också förkylda ... fast de har inte haft nån feber, så därför har de fått gå i skolan. Jag skrev dock en lapp till Amandas gympalärare i morse ... att hon inte skulle delta idag, eftersom hon var förkyld. Hon klarar nog av att gå i skolan och så ... men vi vill inte att hon ska springa omkring och bli svettig. Så Amanda hade fått hjälpa till med annat på gymnastiken idag istället.
Jag får ju sällan feber, men tyckte att jag kände mig så risig, så jag kollade tempen ... och som jag misstänkte, så hade jag faktiskt en temperaturhöjning. Nå ... för de flesta människor, så är väl knappast 37,5 grader feber ... eller ens en höjning. Men jag är väldigt känslig för feber. Har normal kroppstemperatur på 36,8 grader och känner mig febrig så fort tempen stiger över 37,3 grader. Vid 38 grader så känner jag mig RIKTIGT febrig och sjuk.
Fast jag tror nog inte att jag kommer få så mycket högre temp. Får, som sagt, sällan feber ... oftast brukar det gå ca 5 år emellan gångerna ... och så länge sen är det inte sedan jag senast hade feber. Det är nog bara något år sedan. För det mesta blir jag bara lite småförkyld ... hängig, trött, snuvig, hostig ... och oftast väldigt hes. Men den här gången verkar det inte ha satt sig riktigt på halsen ... inte än i alla fall. Fast Amanda är lite hes. Hon verkar har ärvt mina halsproblem, tyvärr. Hon blir också ofta hes när hon är sjuk. Det blir inte pojkarna i familjen. Amanda verkar även ha ärvt min feberkänslighet, för hon blir helt slut av feber ... även låga temperaturer ... och alldeles snurrig blir hon ... precis som jag.

Nå ... ikväll ska jag nog lägga mig tidigt, i alla fall. Sömn, tycker jag är den bästa medicinen mot förkylning. Sömn och vila! Mycket sömn och vila tycker jag hjälper bra ... och gör att man snabbt blir frisk. Så ... ikväll ska jag komma i säng tidigt! Jag vill ju bli frisk!