Det bränns!

Det händer ibland att jag tvivlar på min MS-diagnos. Tänk om läkarna missbedömt allt och att min egen beskrivning av symptom och hela sjukdomsförloppet har påverkat läkarna till diagnostisering. Tänk om ...
Visst ... när jag först fick höra talas om att det troligtvis rörde sig om MS och därefter sökte reda på en massa information om sjukdomen och dess symptom ... då blev ju allt så otroligt klart för mig. Det var precis som att läsa om mig själv. Pusselbitarna föll verkligen på plats och allt blev så väldigt logiskt. Självklart var det ju MS! Jag hade ingen fastställd diagnos än, men ju mer jag läste om sjukdomen, desto säkrare blev jag.
Men ju mer jag läste om sjukdomen, desto mer kunskap fick jag ju också om dess symptom. Därför kanske jag kände efter lite väl mycket i början? Kanske påverkade min kunskap mig till att känna av saker som jag egentligen inte alls kände? Saker som ledde till att min MS-diagnos blev allt mer säker och kunde fastställas? Jag brukar ju verkligen inte inbilla mig sjukdomar eller symptom, men efter mitt första skov så ville jag verkligen ha en MS-diagnos. Därför kanske jag var lite extra uppmärksam på allt eventuellt nytt som jag kunde tänkas känna? Jag ville inte gå omkring med en "Möjlig-MS-diagnos". Jag ville skippa det möjliga och övergå till någonting lite mer konkret.
Det låter kanske konstigt? För friska personer så kanske detta låter jätteknäppt? Varför vill man ha en kronisk sjukdom? Varför vill man vara sjuk?
Men jag VAR ju redan sjuk. Jag HADE  redan en sjukdom som orsakade en massa jobbiga symptom. Mitt vänstra ben var sedan första skovet supertungt och jag oroade mig massor över framtiden. Min läkare hade ju sagt att det omöjligtvis kunde vara någonting annat än MS, men ändå kunde han inte ge den diagnosen förrän efter att jag haft ett ytterligare skov. Utan diagnos, så kunde jag inte få börja med någon bromsmedicin och därför ville jag inget annat än att få min sjukdom bekräftad. Inte för att det är en så fantastisk sjukdom att ha, utan för att jag ville börja med en medicin som kunde hjälpa till att bromsa upp sjukdomsförloppet till den sjukdom jag redan hade. Därför kanske jag kände efter mer i början? Så att det blev enklare för läkaren att fastställa den diagnosen jag så gärna ville ha.
Ibland har jag ju då funderat över om det kanske gick lite väl enkelt? Kanske fick jag diagnosen för att jag inget annat önskade (något jag aldrig uttalade mig om inför läkaren, dock)? Kanske har jag inte alls Multipel Skleros?
Sådana där tvivel kommer ju främst under perioder när jag är hyfsat symtomfri. Under perioder då det enda besvär jag har är en lätt extratyngd i vänsterbenet. Då tänker jag ju att den där svagheten i benet bara beror på för lite träning. Kanske kan det vara så? Jag har ju dessutom lite glömt hur det kändes innan. Kanske var jag svag förut också? Innan jag fick det där skovet. Ärligt talat, så minns jag faktiskt inte. Kanske är den där bensvagheten normal för att vara jag? Kanske det inte alls beror på någon MS?

MEN ... så kommer det då andra perioder. Perioder, då jag inte känner mig alls lika bra. Perioder då alla mina gamla symptom gör sig påminda. Perioder då nya symtom tillkommer och då gamla symptom blir värre än någonsin. Då känner jag inte längre några tvivel om att diagnosen är helt korrekt. Då känner jag att det inte längre är nåt kul med den här sjukdomen. Då känner jag att jag inte längre vill vara "speciell". Jag vill inte längre ta någon bromsmedicin, utan önskar att jag kunde få ett botemedel istället ... och bli frisk. Något botemedel finns ju inte än, så jag får allt dras med den här sjukdomen för resten av mitt liv (eller tills någon underbar forskare hittar på en smart lösning) och när jag är inne i en sämre period så kan jag nästan få lite panikkänsla när jag tänker sådana här tankar. Då, när jag tänker att sjukdomen kommer vara med mig för evigt ... "tills döden skiljer oss åt ...". När jag tänker i de banorna, så kan det nog kännas rätt tungt.
"Smekmånaden" är liksom över nu. Nu känns det lite som om jag inte längre vill vara med och skulle gärna vilja lämna tillbaka sjukdomen. Men tyvärr kommer den ju utan bytesrätt, så då har man inte så mycket annat val än att acceptera och försöka göra det bästa av situationen.
Jag tycker ju att det funkar rätt bra ... för det mesta. Men just då man känner att sjukdomen gör sig alltför mycket påmind ... då är det inte riktigt lika enkelt att acceptera och att vara positiv.

Anledningen till att jag skriver detta just nu, beror nog på att jag inte mår helt bra för tillfället. Mitt vänsterben är tyngre än på länge (är tungt att gå och jag orkar inte stå några längre stunder), men det värsta är nog egentligen den brännande känslan jag har i min hud. Det känns som om jag blivit rejält solbränd, typ (för att ge en slags liknelse) ... alldeles skållhet, känner jag mig. Dels är det armarna och handflatorna som det bränns i, men allra mest bränns det i ansiktet och hela skallen. Det bränns verkligen sjukt mycket!

Jag, som annars alltid brukar vara väldigt frusen och som gärna täcker mig så mycket det bara går när jag är ute på vintern, tyckte idag att det var riktigt skönt att komma ut när jag slutade jobbet. Det var otroligt skönt att känna den svala vinden mot mitt ansikte ... mot mina "heta" kinder ... mot min "skållade" panna. För en gångs skull, så kändes det skönt när det svalkade. Det var skönt att känna svalka mot den där brännande huden.
Jag har ju haft sådan här brännande känsla tidigare, men då har det mest varit armarna, händerna och fötterna som varit påverkade. Nu är det ju mestadels ansiktet och hjässan/bakhuvudet ... och det känns nästan värre ... och obehagligare. Ansiktet känns ju liksom alldeles uppsvällt ... och så stramar det när man rynkar pannan ... eller om man utför någon annan mimik. Precis så, som när man bränt sig i solen.
Det är inte alls någon behaglig känsla. Det syns ju ingenting på mig, heller. MS-besvär brukar ju sällan synas ... tyvärr ... men innanför huden känns det som om det brinner. Nja ... nästintill, i alla fall.
Jag antar väl att detta kanske är nervsmärtor? Har förstått att det brukar kännas brännande då. Fast sen kanske sådan typ av smärta även kan vara ett skov? Inte är det så himla lätt att veta. Fast att det har med MS:n att göra ... det är jag nog hyfsat säker på, i alla fall.
Inte finns det väl så mycket jag kan göra, heller. Bara att vänta och hoppas att det snart blir bättre ... och att det inte blir värre, förstås. Idag har det känts värre än igår, så att det är på avtagande kan jag ännu inte säga. Men det visar sig väl ...
Just nu är jag i alla fall inte särskilt tillfreds med min sjukdom. Förutom att det bränns sådant, så känns det ju inte så roligt rent emotionellt heller, eftersom det går ut över familjen. Ikväll fick jag liksom säga till Amanda att inte röra mitt ansikte när hon skulle pussa mig godnatt. Det gör ju så himla ont när någon nuddar vid mig. Fast jag tror inte att hon tog det personligt, i alla fall. Det är ju inte för att vara elak. Men jag tror det är svårt ändå för henne att förstå eftersom ingenting syns på ytan. Jag ser ju ut precis som vanligt, så hur ska man då kunna tro att mamma inte mår bra ... att mamma har ont?
Jösses ... jag kan ju knappt fatta det själv heller. Hur ska då andra kunna förstå? Det vore så mycket enklare om man hade en mer synlig sjukdom. Då skulle man lättare kunna förklara.
Men så är det ju inte. MS syns inte och det känner jag nog är bland det jobbigare med den här sjukdomen. Det syns inte alls på ytan hur jag känner på insidan, så om jag vill att folk (mest familjen, då) ska veta hur jag mår, så måste jag liksom berätta det för dem. Hur ska de annars kunna veta?
Fast eftersom jag inte vill verka gnällig och tjatig, så säger jag sällan något. Jag säger nog bara till de gånger som det känns riktigt illa ... och då jag känner att de bör veta hur jag mår. Därför tror de nog oftast att jag mår bättre än jag egentligen gör.
Men att älta om att mitt ben är tungt vareviga dag, känns rätt onödigt eftersom jag haft det så i över 5 år nu. Däremot kan jag nog gnälla lite de dagar som benet känns extra tungt ... då jag knappt orkar stå på det över huvud taget. DÅ kan jag nog gnälla lite över det. Fast inte annars.

Som jag nämnde tidigare, så har jag ofta känt tvivel angående min diagnos ... fast för tillfället är nog alla sådana tvivel som bortblåsta. I just have to face the fact and deal with it.

Buzzar kex

Jag är ju med i den där Buzzador-kampanjen för Belvita frukostkex, så då måste jag väl äta dessa kakor nu ... för att testa ... och kunna ge mitt omdöme. ;-)
jag är ju egentligen inte alls för att äta kakor till frukost. Jo ... jag vet att de lanserar dessa som kex (inte kakor) och de har väl stoppat i en massa nyttiga ingredienser i dessa för att kunna försöka inbilla folk att de är nyttiga och är ett alldeles utmärkt morgonmål. Eller som ett utmärkt kompliment till det vanliga morgonmålet. På förpackningarna står det exempel på vad man kan ha till kexen ... bland annat då naturell yoghurt och bär ... så de menar ju inte att man ska äta enbart dessa kex. Ur mätthetssynpunkt, så räcker det dock med enbart kexen. De är förpackade i portionsförpackningar med 2 eller 4 kex i varje (de med yoghurtfyllning är förpackade 2 per portion och de andra är det 4 av per portion) och det räcker egentligen helt tillräckligt, för de är väldigt mättsamma. Men ur näringssynpunkt, så kan det nog vara bra att dryga ut med något annat också.
Trots att jag egentligen inte anser att detta är någon lämplig frukost, så ville jag ju ändå testa under den här kampanjen. Fast jag passade på när inte barnen var hemma, eftersom jag aldrig skulle tillåta dem att äta en sådan frukost. Till mellanmål, ja ... men inte till frukost.
Visst ... de har ju stoppat i fibrer, nötter, yoghurt, kalcium och what so ever i dessa kex ... för att få folk att tro att de är hur nyttiga som helst. Men ... det är ändå fortfarande kakor. De är söta och väldigt goda och med tanke på hur mättsamma de är, så är är de säkert hyfsat onyttiga. ;-) Fast mätthetskänslan varar nog längre än med "vanliga" kakor och det beror antagligen på att de stoppat ner en massa nyttigare ämnen, som gör att det blir fler långsamma kolhydrater, vilket ju då ger en längre mättnadskänsla.



Frukostdags i min ensamhet ... Belvita frukostkex med yoghurtfyllning och ett glas apelsinjuice

Men bryr man sig inte så mycket om det näringsmässiga, så kan nog dessa kex fungera som frukost. Om man har så bråttom att man absolut inte hinner göra en smörgås eller inte hinner hälla upp lite yoghurt i en skål ... så kan nog dessa kex funka som ett substitut. Fast för egen del kan jag nog känna att det tar längre tid att få upp portionsförpackningen med kex än vad det tar att lägga en skinkskiva på en smörgås (jag har ju inget smör på mina mackor, så därför går det fort för mig att fixa till en macka).
Men jag kan absolut tänka mig att ta dessa kex som mellanmål nu och då. På eftermiddagen eller kvällen ... när man känner för nåt sött. Visserligen är det ju i sådana fall bättre att ta en frukt. Men ibland känner man inte för en frukt, utan vill ha nåt lite mer godisaktigt ... och då funkar nog de här kakorna som ett utmärkt alternativ.

Vill du också bli en Buzzador? Gå då in på den här sidan och registrera dig!

Som Buzzador, så får man kostnadsfritt prova olika produkter och berätta för vänner och bekanta om dessa. Man får meddelande om aktuella kampanjer och så får man anmäla sitt intresse till de kampanjer som verkar passande. Det kostar ingenting för dig ... inget annat än lite av din egen tid.

Myshelg

Jaha ... så var helgen slut och det blev måndag och jobbdags igen. Suck! Nog för att jag trivs hyfsat med mitt jobb, men inte just på måndagar. Som jag sagt tidigare, så har jag ju för det mesta en massa jobbiga biverkningar på måndagar, så därför mår jag inte alltför bra idag. Men, men ...

Hur som helst, så måste jag i alla fall säga att den här helgen var alldeles underbar. Barnen var ju i Helsingfors hos deras farmor och farfar, så då passade jag och maken på att mysa helt på egen hand.
Egentligen har jag ju en massa studerande jag borde ägna mig åt, men ändå bestämde jag mig nu för att jag skulle ta helt ledigt från studierna i helgen. Jag ville ha en mys-helg tillsammans med maken. Det är ju så sällan som vi är helt ensamma, så därför kände jag att jag nu ville koppla bort allt annat för en stund. Plugga, kan jag göra sen. Får göra det lite mer intensivt nästa helg istället.

Vår myshelg började i fredags efter att jag slutat jobbet. När jag kom hem, så bytte jag om och fixade i ordning mig lite grann ... lockade håret och sminkade mig. Sedan gick vi ner till stan, i syfte att hitta en passande restaurang att äta middag på.
Vårt första alternativ hade ännu inte öppnat för kvällen, så därför fick vi gå vidare och hamnade tillslut på Arkipelag och deras restaurang "Oliven".
Där tog vi varsin hummersoppa till förrätt och sedan deras goda hamnburgare med chilimajonäs till varmrätt och så delade vi på en flaska rött vin. Före maten blev vi även bjudna på en liten aptitretare, i form av vitlöksbröd, oliver och någon slags tapenad.
Maten var väldigt god, tyckte jag, men serveringen var inte den bästa. Servitrisen verkade väldigt ovan. Hon frågade om saker som man inte brukar fråga om, hon ställde skålar väldigt långt bort, hon serverade vinet i fel ordning, hon serverade från fel sida ... och så lite andra småsaker som hon gjorde fel på eller slarvade med. Inte för att jag är petig. ;-) Nä ... men ... egentligen tyckte jag nog mest lite synd om henne, eftersom hon gjorde så många misstag.
Sen verkade hon tro att vi hade något slags affärsmöte eller så. Hon trodde nog i alla fall inte att vi var gifta, för hon frågade på slutet om vi ville ha allt på samma nota eller om vi ville dela. Det har jag nog inte varit med om att de frågat om tidigare.
Man funderar ju lite hur hon tänkte där. Det var ju ändå en fredagskväll, så då brukar man väl kunna gå ut med sin partner? Tyckte hon inte att vi passade ihop och därmed inte kunde tro att vi var tillsammans? Verkade vi inte tillräckligt kära? Eller kan det ha berott på att vi under hela middagen diskuterade något så "romantiskt" som ... politik? Tror faktiskt inte att vi pratade om någonting annat. Eller ... vi diskuterade väl maten lite också ... och så pratade vi någonting om den aningen tafatta servitrisen ... men i övrigt så var det politik som avhandlades.
Man brukar ju se på TV ibland föräldrar som går ut på tu man hand och tänker "Äntligen en barnfri kväll, då vi kan ägnat oss enbart åt oss själva som par!" och så slutar det ändå med att de inte har något annat att prata om än sina barn. Så är det inte för oss, kan jag säga. Nej, vi diskuterar politik istället ... något som vi nog gör för det mesta hemma också. Kanske vi borde ha politikprats-förbud? På samma sätt som andra par har barnprats-förbud. Haha! :-D
Nå ... det var en trevlig middag i alla fall ...

Efter middagen, så gick vi över gatan ... och in till Alandica. Där skulle vi se (och lyssna på) Gävle symfoniorkerster, som maken hade köpt biljetter till. Det var nog första gången som jag var på en sådan typ av konsert.
Den var faktiskt väldigt bra, fast jag föredrog den andra delen av konserten. Det var lite mer drag i den musiken och musikanterna verkade tycka bättre om den musiken, för de såg mycket mer motiverade ut och levde sig in i musiken mer än vad de gjorde i början.
Det var en helt klart trevlig upplevelse i alla fall och i pausen blev det lite mingel och varsitt glas vin.
Kvällen avslutades sedan med en promenad hem, lite Skypande med barnen och därefter en stunds TV-tittande i soffan. Jag orkade dock inte kolla färdigt på det vi tittade på, för jag blev plötsligt så sjukt trött, så jag orkade inte alls hålla ögonen öppna. Därför gick jag och lade mig istället. Jag hade ju liksom jobbat hela dagen, så jag var väl något utmattad efter den långa dagen.

Sen blev det lördag och som de flesta andra lördagar, så tog jag sovmorgon. Kom väl kanske upp vid 10 och då höll maken på att koka ägg till oss ... som han gör de flesta lördagmorgnar, faktiskt. Sen åt vi frukost i lugn och ro.
Sedan spenderades den största delen av lördagen åt till att försöka färdigställa ett fotoboksprojekt som jag påbörjade tidigare i veckan ... då jag var ensam hemma. Riktigt bra, gick det och vi kom nog bra mycket längre än vad någon av oss hade kunnat föreställa oss, så jag blev otroligt nöjd!
Medan maken fixade lite med med bilderna, så gick jag iväg till affären en sväng. Köpte hem lite middagsmat och även lite godsaker till kvällen. Därefter fortsatte vi med fotoboken tills det blev dags för mig att laga middag.
Middagen åts i stearinljusets sken. Hur mysigt som helst! Sen blev det lite Skypande med barnen och efteråt tog jag mig en dusch.
När det så blev dags för Melodifestivalen, så dukade jag fram ost, kex och vindruvor och så tände maken ljus och hällde upp vin till oss. Sedan mumsade vi i takt med musiken ... typ. :p Det var faktiskt länge sedan vi åt ost och kex, så jag tänkte att vi kunde passa på nu när vi var ensamma. Det känns ju som lite mysigare "snacks" än vad chips är. ;-)
Kvällen spenderades sedan framför TV:n. Först var det Melodifestivalen och därefter tittade vi på film. Det var riktigt mysigt!

Sedan blev det roligt på söndagen också, för då kom ju barnen hem igen! :-) Jag hade ju inte träffat dem på en vecka, så det kändes väldigt bra att få krama om dem igen.
Så nu är allt tillbaka till det vanliga. Sportlovet är slut, barnen är hemma och allting är precis som vanligt. Fast det kan ju vara roligt, det också.

Familj

I söndags fyllde jag år ... fast jag skrev inget om det här i bloggen eftersom jag verkligen haft så sjukt mycket att göra den senaste tiden, så då har bloggen blivit lite bortprioriterad. Dessutom är det väl inte mycket att uppmärksamma när man fyller 37 år.
37 låter så gammalt, på ett sätt. Vill nog hellre fylla 40 ... som visserligen är ÄNNU äldre ... men det låter inte lika illa som 37. 37 låter bara konstigt och inte som en ålder som passar mig alls. Kanske är det för att det är en ojämn siffra? För 38 tycker jag låter bättre. Men, men ... nu är det väl bara att härda ut under detta år ... och vänja mig vid den här konstiga åldern.

Min födelsedag var i alla fall jätte bra! Det blev en lugn familjedag, med lite presenter, god mat, ett biobesök och så kladdkaka som barnen hade bakat. Det var riktigt mysigt, det. :-)
Så ringde min syster på kvällen ... vilket jag blev jätte glad över. Vi ses ju inte särskilt ofta och trots att jag inte är uppvuxen med henne, så känner jag ändå på något sätt en väldigt stor samhörighet. Trots att vi pratar med varann så sällan, så känns varje samtal som om vi nyss skiljts åt. Vi har hur mycket som helst att säga varann och det blir liksom aldrig  någon pinsam tystnad ... och varje gång som jag pratat med henne, så känner jag hur mycket jag faktiskt saknar henne. Jag har ju ingen stor familj längre. Mamma är död, mormor är död, min bror träffar jag typ aldrig (chattar bara ibland på Skype), min syster och hennes barn/barnbarn bor i Sandviken och pappa bor också i Sverige.
På Åland har jag ju bara min egen lilla familj ... man och två barn ... alla andra "nära" (på min sida) bor i Sverige, så inte är kontakten med dem så tät som jag skulle önska.
Men det är som det är ... fast man blir ju påmind om saknaden vid varje samtal och kanske är det därför man har så mycket att säga också ... för att man inte vill att samtalet ... och därmed kontakten ... ska ta slut?
Fast förhoppningsvis får jag träffa min syster rätt snart nu, ändå. Hon fyller nämligen 50 år i slutet av nästa månad, så då vill jag att vi åker upp dit. Har planerat för det åtminstone. Vill! Vill! Vill!

Nå ... apropå familj, så åkte min egen familj iväg till Helsingfors igår. Barnen har sportlov och ska vara hos sin farmor och farfar hela veckan. Först på söndag kommer de hem. :-(
Fast maken kommer hem redan på torsdag, så då får vi några dagar för oss själva också. Det kan ju vara lite mysigt. Är inte ofta vi är ensamma så där, så jag tycker i alla fall att det ska bli lite kul.
Visserligen saknar jag ju barnen också ... men det finns ju telefon ... och Skype.
Jag känner ju att det är bra för mig och maken att få lite egentid också, så jag får se vad vi hittar på under de dagarna. Något vill jag nog att vi gör, i alla fall.
Jag ska försöka jobba undan så mycket som möjligt nu under tiden jag är ensam hemma. Har en massa uppgifter, nämligen ... dels med studierna, men sen även ett annat projekt. Men jag hoppas att jag kommer så långt som möjligt, så att jag kan få lite ledig tid i helgen. Fast det gäller att jobba på för fullt efter att jag kommer hem från jobbet på kvällarna. Igår blev jag nog inte klar förrän en stund efter midnatt.
"Passa på att vila!" säger folk till mig när jag berättar att familjen åkt iväg. Men det har jag då rakt inte tid med ... inte den här gången. Har verkligen fullt upp, så någon vila är nog inte riktigt aktuell just nu. Fast däremot har jag ju tid nu till att ägna mig åt sådana uppgifter som jag gärna inte vill blir störd mitt i. Kanske inte lika roligt som att vila, men ändock bra med lite extra ensamtid.

Skapade en popstjärna

Idag var det maskerad på Amandas skola. De brukar ha det varje år veckan före sportlovet (som alltid infallet vecka 8 här).
Amanda hade bestämt sig för att hon skulle vara popstjärna. I söndags köpte vi en skinnjacka till henne, som hon tyckte var perfekt för det ändamålet. Så ville hon ju sminka sig också ... med riktigt smink! Hon får ju inte sminka sig i vanliga fall, så nu tyckte hon ju att detta var ett ypperligt tillfälle för henne att få gå ut sminkad.
Nå ... det var ju maskerad ... och då kan jag faktiskt göra undantag från normala regler.
Det krävde ju dock lite extra planering. Dels fick jag fläta hennes hår efter duschen igår kväll, så att det skulle bli lockigt under natten. Sen fick vi gå upp en halvtimme tidigare på morgon, så att jag skulle hinna sminka henne innan jag skulle iväg till jobbet. Den extra halvtimmen räckte väl precis till att sminka, ta bort flätor och fotografera. Ja, jag var ju tvungen att ta kort på min lilla popstjärna. ;-)

Så här blev i alla fall resultatet på min poserande flicka ...

 

  Jag kan ju säga att jag verkligen inte alls är nåt bra på att sminka. Men Amanda har sett en massa sminkvideos på Youtube, så hon berättade hur jag skulle göra.  :p
Jag tror i alla fall att hon blev tillräckligt nöjd med min kreation, så det blev nog rätt bra i alla fall.

Lycklig och otroligt imponerad!

Som vanligt har det tagit rätt lång tid mellan inläggen, men den här gången kan jag nog säga att jag haft en riktigt legitim anledning ... nämligen att Jag har inte haft tid!
Den senaste helgen spenderade jag med att plugga. Från morgon till kväll höll studierna mig fullt sysselsatt. Det blev väl ca 9 timmars studier på lördagen och antagligen lika många på söndagen.
Egentligen hade jag bara tänkt plugga på lördagen ... men det var innan jag upptäckte hur bra det gick ... hur långt jag kom på så kort tid ... och att det faktiskt inte var riktigt så svårt som jag innan hade trott. Plötsligt insåg jag att det faktiskt skulle finnas en möjlighet att hinna klart med den första inlämningsuppgiften en bra bit före deadline ... om jag bara jobbade lite intensivt, så ...
Kursen i Digital bildbehandling, har jag innan inte tänkt som någon jätteomöjlig bedrift att klara av, eftersom jag har så pass mycket förkunskaper och eftersom deadline för uppgifterna är rätt så flytande.
Men den här andra kursen ... Internetpublicering och webdesign (eller rättare sagt, Internetpublishing and webdesign, eftersom den är helt på engelska) ... kändes betydligt svårare. Dels har jag i princip inga förkunskaper, allt är på engelska, deadline på uppgifterna är väldigt strikta och det mesta i den kursen känns väldigt hårt reglerat. MEN ... det är ändå något som jag verkligen skulle vilja lära mig och jag tror att det är något jag kan ha nytta av i framtiden. Därför ville jag ändå testa och se hur pass långt det bär mig. Fast visst tänkte jag rätt intensivt att jag nog tog mig vatten över huvudet när jag tackade ja till att påbörja den kursen.
Så släpptes den första inlämningsuppgiften förra veckan och efter att jag läst vad den skulle innehålla, så kände mig inte direkt lugnare. Jag fick mer en tanke av att : "HUR i hela världen ska jag kunna göra något sådant! Det kommer ju ALDRIG gå!"
Men ... så tänkte jag ändå att jag skulle ge det ett försök och började läsa de väsentliga kapitlen i boken. Direkt efter frukosten satte jag igång.
Efter att jag kommit någon sida fram, så märkte jag hur enkelt allt flöt på. Boken var liksom helt och hållet engelska, men ändå förstod jag i princip allting. Det kändes nästan som att läsa på svenska. Jag förstod ju verkligen vad som stod ... inte bara textmässigt, utan även innehållsmässigt. Trots att allt egentligen var väldigt nytt för mig, så förstod jag ändå vad som menades.
Efter att jag läst något kapitel, så kände jag mig redo att gå till datorn för att testa en slags "manual" som fanns i boken. Det stod steg för steg hur man skulle göra, så det borde jag väl klara av, tänkte jag.
Först gick det förvånansvärt enkelt, men sen blev det plötsligt inte alls som i exemplet i boken ... och i efterhand, så kan jag nog tycka att det var rätt bra. "VAD är det för FEL?", frågade jag maken (som ju är rätt bra på datorer). Då sa han att jag skulle kolla igenom allt noga och se vad jag missat, för antagligen hade jag inte gjort EXAKT som i boken. Och mycket riktigt ... jag hade ju missat ett tecken. "Heureka!"
Så då lärde jag mig att felsöka också ... vilket jag hade stor nytta av när jag senare påbörjade min inlämningsuppgift.

Böckerna till Webdesign-kursen

När allt flöt på så pass bra och när jag sen läst klart alla kapitel som hörde till, så kände jag mig riktigt sugen att börja jobba med uppgiften. Jag satte då igång och trots att jag egentligen hade tänkt ha en nästan studiefri söndag, så blev det istället MASSOR av plugg. Jag tog bara en kort paus när jag var med Amanda till stan en sväng. Men annars satt jag nog mestadels vid datorn och jobbade med inlämningsuppgiften.
Jag blev så förvånad att det gick så pass enkelt. Var inte alls så svårt som jag innan hade trott och plötsligt började jag se framför mig att det faktiskt skulle LYCKAS!
Vid 20-tiden lade jag dock av för kvällen och ägnade återstoden av min helg med att se på film. Det var rätt avkopplande efter en intensiv studiehelg.

Sen hände något otroligt förvånande ...
Min måndag igår, var som de flesta av mina måndagar ... dvs fylld av kroppsvärk, frossa och extrem seghet, vilket är biverkningarna av min bromsmedicin. Ändå jobbade jag ju hela dagen ... precis som jag alltid brukar göra. Dock brukar jag i vanliga fall göra så lite som möjligt på måndagskvällarna. Jag brukar bara sitta i soffan och slökolla på TV eller spela lite menlösa spel på Facebook. Men inte denna måndag!
Igår kväll, när jag slog på datorn hemma, så öppnade jag istället direkt upp mitt skolarbete och började jobba!!!???
Jag hade ju kommit så långt och så kände jag mig väldigt nyfiken på att få se slutresultatet. Helt plötsligt "glömde" jag bort alla jobbiga biverkningar och var helt och hållet fokuserad på det där arbetet. Jag ville bli klar. Jag ville se hur det blev ... efter att allt var klart ... och när allting funkade som det skulle. Jag ville bli färdig!
När jag så stängde av datorn strax efter 23, så kände jag mig bara så fruktansvärt lycklig och otroligt imponerad över mig själv.
Utan i princip någon förkunskap alls, så hade jag så gott som slutfört den första inlämningsuppgiften. Jag var KLAR! Det enda som återstod var att se över allt och kanske redigera lite smågrejer om jag kände för det. Helt otroligt! Det hade jag liksom aldrig trott före helgen ... när jag läste instruktionerna för uppgiften.
Det var faktiskt nästan så att jag kände mig lite gråtfärdig. HUR hade jag lyckats med detta??? I det ögonblicket, så kände jag mig oerhört stolt över mig själv. Jag, som innan hade känt mig så osäker inför den där kursen, kände nu istället hopp ... hopp, om att jag faktiskt kanske kommer greja den här kursen. 

Man klarar nog mer än man tror ... bara man ger sig den på det. Man kan ju alltid försöka i alla fall och se hur långt det går. Just nu känner jag mig alla fall otroligt peppad att fortsätta mina studier.

Idag kom mina kex!

Idag hämtade jag ut mitt Buzzador-paket från posten ... så NU ska här smaskas kex! :-)

Det är ju så kallade "frukostkex", men jag är ju egentligen lite emot att äta kakor (eller andra godsaker) till frukost, så därför blir det nog mer ett mellanmålskex i vår familj.
Nå ... kanske att jag själv testar till frukost någon dag under den här provperioden bara för att se hur länge man står sig på de där kexen. Fast barnen kommer INTE få kex till frukost ... hur nyttiga de än påstås vara. Däremot kan de få smaka efter att de kommit hem från skolan ... som mellanmål.

Mitt buzzador-paket med BelVita-kexen

Innehållet i paketet ... mer än jag trodde, faktiskt

Det står så här:
Belvita Breakfast-kexen innehåller fullkorn från fem olika sorters spannmål och är bakade noggrant och försiktigt med hjälp av en kontrollerad temperatur. Därför släpper kexen kolhydraterna långsamt och regelbundet under 4 timmar som en del av en balanserad frukost. Få energi till hela förmiddagen!

 Så det återstår ju att se huruvida det stämmer eller ej.

Det ska i alla fall bli väldigt roligt att testa dessa kex och jag gillar ju Digestive, så antagligen kommer jag tycka om dessa också. De ser ju lite liknande ut.
Kanske är vi så ivriga att vi testar redan ikväll. ;-)

Roliga citat

Jag hittade en så rolig grej på Facebook som jag bara MÅSTE posta här i bloggen. Gud, som jag skrattade.
Jag lägger till lite egna kommentarer också mellan meningarna ...

 

Citat från patientjournaler; Karolinska Institutet
____________________________________

 

Har svimmat av. Minns ingenting förrän patienten vaknar i sängen med två sköterskor.
Säkert precis vad många män fantiserar om :-D

Oklart om blod i avföringen då patienten är färgblind.

Okej ...?

Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

Men som elektriker borde han väl ha stött på NÅGON propp i släkten, ändå?

12 cm långt, sårigt underben 
Den människan måste vara KORT :-D  

Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

Aouch. Var det verkligen nödvändigt att ta bort hela huvudet för det? Och hade det inte varit bättre med en operation i då fall? :-D

Aktuellt: Ingen buksmärta men kan hålla tillbaka den lösa avföringen med vitt bröd.

Stoppar patienten in bröd i rumpan?

Söker p g a att ha slagit i vänster stortå som nästan helt har lossnat.Personalen får dock ej dra loss den, då det gör ont.

AJ!

Fick dock besked om att hjärtat var bra, men att hon skulle återkomma om hon blev medvetslös.
 ... för om man är medvetslös går det ju bra att ringa efter ambulans ... 

Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan fötterna.

Hm ... patienten får gå omkring med en mopp, då ... och skura mellan fötterna var han/hon än går.

Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på rygg.

Kanske därför smärtan kommer? Låter ju som värsta akrobatiken.

Har varit och fjällvandrat. Nedkom med helikopter igår.

Hoppsan. Låter som en stor och oskön nedkomst.

Blöder ibland ifrån vänster näsa.

Kanske lika bra att operera bort hela näsan, då? Det brukar ju oftast räcka med EN näsa.

Avföringen har samma färg som dörrarna på avdelning 19.

Okeeej ... för ALLA vet ju vilken färg som avdelning 19:s dörrar har ...

1974 fick patienten en grävskopa över sig. Sedan dess ringningar i öronen.

Ojdå

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre. Ibland mår hon inte alls.

... för ibland är patienten död?

När hon känner sig trött kan ansiktet vridas åt höger och där stå och smårycka en liten stund.

Haha! Ett ansikte som STÅR och smårycker. :-D Den synen skulle jag allt vilja se.

Hon beskriver huvudvärken som spännande. 
Ja, alla har vi våra spänningsmoment i livet. Själv brukar jag nog mer föredra att se på en spännande film.

Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken. 
Kan det ha haft ett samband?

Patienten har bedömts som osammanhängande. 
Sitter kroppsdelarna löst?

Har börjat få blodiga små matskedar i avföringen upp till 15 gånger per dag.
 Och VEM har stått med matsked och mätt upp blodet? Uäck!

Patienten har varit placerad på ett hunddagis i Gävle med stöd av socialtjänsten. 
Nog för att man på engelska kan säga: "He's a dog", men att bli placerad på hunddagis för det är väl ändå att gå lite till överdrift?

Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd i vanliga fall. 
Shit! Det kan ju jag också göra! Jag kan nog till och med åka det dubbla utan att bli andfådd. Har jag då superbra kondition?

Lymfkörteln skickades samma dag som patienten i taxi till Uppsala. 
Vilken tur. Hoppas de även fick åka i SAMMA taxi, så att patienten inte behövde åka iväg UTAN sin lymfkörtel.

Idag till lunch får patienten akuta diarréer. 
En spågumma på sjukhuset?

Modern bostad och hustru. 
=Gravid?

Sköts i hemmet av maken som är militär. 
Ja, då borde han ju kunna hantera ett vapen.

Patienten har inte ont för jämnan, bara för det mesta. 
Nästan alltid, med andra ord.

Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror. 
Undrar om patienten tål sin far åtminstone, för annars kanske det kan bli lite ensamt?

Mat får han från sonen som ligger infryst. 
Kannibal?

Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

Det kanske funkar att göda henne lite, då?

Dåligt sexualliv - ingen partner.
Det KAN ha ett samband

Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.
Hur funkar det då med andningen? Eller med talet? Och hur går det att äta?

Cyklade i dag på eftermiddagen när plötsligt en liten flicka kom in i hennes framhjul.
Det måste ha varit en VÄLDIGT liten flicka

Har nu fått rullstol och ämnar åka till Norrköping med denna.
Nu vet jag ju inte hur långt patienten har till Norrköping, men det låter ändå som en lite jobbig rullstolstur. Bil eller buss hade kanske varit att föredra?

Patienten informerad om obduktionsresultatet.
Känns väl lite onödigt att informera en död person om resultatet?

Det senaste blodprovet är aldrig taget.
Så patienten har aldrig tagit något blodprov i sitt liv?

Mår alldeles utmärkt, har sökt läkare ett flertal gånger för det.
Ja, för om man mår toppen, så MÅSTE det ju vara nåt som är fel?

Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.
Nakenpromenad? :-D

Änka, bor med frisk make.
Någon annans make, då? För änkans make torde ju vara död.

Dog troligen i hjärtinfarkt och därefter i lungödem.
En patient som dött två gånger?! Låter som en sensation.