Oeffektivt

Ett effektivt sätt att få arbetarna att jobba mindre effektivt: Meddela dem att alla deras tjänster upphör om en månad och att det kommer skapas helt nya tjänster som man får söka om man vill, men som är många färre än dagens, vilket garanterat leder till en för stor arbetsbelastning så lusten att söka dessa tjänster är obefintlig hos samtliga. Ja, just nu är arbetsmotivationen riktigt minimerad. Fast man får ju öva desto mer på sina sociala förmågor istället ... prata med folk lite varstans och diskutera. :-D

Jag är bara lite fundersam över en sak ... om arbetsgivaren säger upp mig och ändå säger att jag ska jobba kvar under min uppsägningstid på två månader ... vad ska jag då jobba med? Min tjänst försvinner ju första mars och således borde ju då även mina arbetsuppgifter försvinna (vem som nu ska trolla bort dem över en natt). Så då behöver jag ju i så fall veta vad jag ska göra och vem ska berätta det för mig? Chefen som inte finns? Den där låtsasmänniskan som behöver vara en superman för att klara av allt. Min nuvarande chef blir ju inte kvar ... och inga kollegor heller.

Nå ... det är egentligen inte min huvudbry. Jag jobbar på som vanligt tills någon annan säger nåt annat åt mig.

HJÄLP!

Jag känner mig väldigt rådvill och vet inte alls vilket beslut jag ska ta än. Tycker det är så himla svårt att bestämma mig för hur jag ska göra. Funderade hela dagen igår, men lyckades inte komma fram till något vettigt … så därför måste jag ju fortsätta med mina funderingar idag.
VAD ska jag göra? Kanske det finns någon som kan ge mig ett råd?

Det gäller alltså mitt jobb … att alla våra tjänster försvinner och att det istället skapas nya tjänster som är färre än vad som finns idag. 52 personer är berörda och det finns ca 18-19 tjänster att söka (om man räknar med de 4 tjänsterna som finns i vårat dotterbolag).
Om jag skulle vilja jobba kvar med liknande uppgifter som idag, så får jag söka en tjänst på den nyskapade avdelningen “Intern service”. Där finns tre tjänster (1 avdelningschef och 2 medarbetare) … fast med tanke på att vi idag är 10 personer, så känns det som om man kommer få jobba ihjäl sig om man hamnar där. Det känns inte så superlockande.

Så har vi då fått alternativ … och som jag ser det, så är det egentligen tre olika alternativ som jag har att välja mellan …

• Söka om att få arbetsgivarens “paket-lösning”, vilket innebär att jag säger upp mig själv och då får 6 månaders lön … de två första månaderna är min uppsägningstid, som jag får betalt för oavsett och de fyra nästföljande månaderna är något arbetsgivaren “ger”, fast som utgår om jag lyckas få ett jobb under den 4-månaders-perioden. Om jag får ett jobb med lägre lön, så får jag dock betalt för mellanskillnaden tills mina 6 månader gått ut. Om jag tar detta paket, så avsäger jag mig alla rättigheter till exempelvis återanställning. Dessutom är ju karensen för att få A-kassa då 90 dagar, vilket i och för sig hinner gå ut under den tiden jag får lön för. I paketet ingår även en jobb-sökar kurs. Det finns endast 30 paket och det är först till kvarn som gäller.
• Skriva upp mitt intresse för de arbeten som finns att söka. Den tjänst som “borde” höra till mig, känner jag mig dock inte så jätte sugen på eftersom jag känner att jag inte kommer orka med den extrema arbetsbelastningen. Då blir det ju i så fall att jag söker någon annan tjänst … som jag antagligen inte kommer få. Min chef kommer ta paketet, så jag KAN ju söka chefsjobbet om jag vill. Det borde ju vara någon som har koll på verksamheten som har det jobbet, så om han inte söker, vem kommer då få jobbet? Fast chef? Nja … jag vet inte om jag skulle passa så bra till det. Dessutom tror jag inte att jag skulle orka med det jobbet heller pga de här nedskärningarna. Hur ska man kunna strukturera upp en så pass nedbantad verksamhet?
• Låta bli att skriva upp mitt intresse för någon tjänst och då istället bli avskedad den 1:a mars. Då har jag fortfarande alla rättigheter (återanställningsskydd bland annat) och så är karensen för att få A-kassa endast en vecka. Har jag otur, så kanske det dock kan bli så att ingen söker “våra” tjänster och att jag då blir tvingad att ta ett jobb som jag egentligen inte vill ha eftersom jag inte själv gjort något aktivt val.

Jag tycker det är så himla svårt att veta hur jag ska göra. Vill ju inte bli lurad och förhasta mig till att göra något som jag sedan kommer att ångra. I fredags var arbetsförmedlingen på jobbet och höll en slags information och då sa hon att hon aldrig någonsin hade varit med om en sådan typ av paketlösning tidigare … där man avsäger sig alla typer av rättigheter och där arbetsgivaren tar tillbaka “paketet” om man får ett jobb. Det kändes ju inte särskilt tryggt att höra. Då började man ju fundera hur pass riktigt detta förfarande är. Har allt verkligen gått rätt till? Vågar man då skriva på någonting före man fått allt uppkollat ordentligt? Men vill man ha paketet, så bör man ju söka så snart som möjligt. Åtminstone är det vad arbetsgivaren säger. Men hur mycket ska man lita på arbetsgivaren?

Innan jag gick hem i fredags, så fick jag en kopierad text från min chef. Det var från någon finsk tidning och enbart på finska, men min man kan ju finska så han fick läsa den och sen berätta vad som stod. Där stod det bland annat att de inte rekommenderade att ta sådana här paket OM man inte hade något annat på gång … funderingar på att starta eget företag, börja studera m.m.
Jag har ju ändå funderat en del på eventuella studier, så på den punkten skulle jag ju platsa där. Det vore ju då ett tillfälle att ha en inkomst till studierna då startar till hösten … om jag nu vill gå den vägen.
Men ändå vet jag inte. Det är så himla svårt. Jag skulle verkligen behöva nåt vettigt råd. Vad ska jag göra?

PANG!

… och så exploderade bomben!

Här hade vi gått och spekulerat om det värsta tänkbara scenariot angående vår arbetssituation och nedskärningarna där. Vi trodde verkligen att vi tog i när vi funderade … och att vi nog var lite väl pessimistiska. Men se, det var vi då rakt inte, för idag fick vi reda på resultatet av samarbetsförhandlingarna och då visade det sig att det såg bra mycket värre ut än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss.
Idag blev alla berörda avdelningar kallade till individuella möten med personalchefen. Jag var sist av alla, vilket jag nu i efterhand kan känna som rätt skönt. Nu hade jag ju redan fått veta allt, så jag var väl förberedd på vad hon skulle säga och kunde bara sitta där och lyssna och låtsas oberörd. Den värsta chocken hade jag ju redan fått, så nu kunde jag förhålla mig mer neutral till den framtida ohållbara situationen.

Vad var det då som var så chockerande? Jo … vår avdelning och fastighetsavdelningen kommer att upphöra. På dessa avdelningar jobbar idag 10 personer (2 chefer och 8 medarbetare) … 6 på vår avdelning och 4 på fastighetsavdelningen. Våra tjänster kommer därmed att försvinna. Istället skapas en ny avdelning, där det kommer finnas 3 tjänster … en chef och två medarbetare. Dessa tjänster får vi söka, om vi vill. Men just nu så tror jag inte så många känner sig sugna att söka. HUR ska man orka med det jobbet som blir? Det kommer ju innebära att en person får jobba för fyra, typ. VEM kommer orka med det?
Så fanns det då ett alternativ … en slags “paket”-lösning, vilket väl är ett slags avgångsvederlag. För egen del så innebär det att jag får lön i sex månader … 2 + 4. De första två månadslönerna får jag oavsett … även om jag skulle hitta ett jobb under den tiden. Men om jag hittar ett jobb under de sista fyra månaderna, så måste jag säga till banken att upphäva utbetalningen. Är den nya lönen lägre än min tidigare lön, så betalar de dock mellanskillnaden ända tills sex månader har gått.
Om man tar detta, så är man arbetsbefriad från den 1:a mars. Då gäller ingen uppsägningstid, utan det är det datumet som gäller.
Så var det väl en massa andra förutsättningar och regler hit och dit och om, hur och varför och annat. Så har vi nu detta att ta ställning till.
Om man väljer att ansöka om “paketet”, så får man göra det från måndag klockan 9. Det är först till kvarn som gäller, så därför är tidpunkten väldigt viktig. De 30 första som söker får då ta paketet. Så … nu har man ju i alla fall helgen på sig att fundera.

Jag kan ju säga att stämningen inte är så superbra för tillfället i alla fall. Vi fattar ju inte riktigt hur de har tänkt sig den fortsatta verksamheten. Vad är det egentligen som ska göras? Det är ju en total omöjlighet att utföra allt som vi gör idag. De kvarvarande personerna kommer dessutom aldrig kunna vara sjuka och de kommer heller aldrig kunna ta semester.
Så LYCKA TILL!

VEM vill jobba under sådana premisser?

Söndagsmiddag och presidentval …

Idag blir det en riktig söndagsmiddag … skinkstek, med kokt potatis, gelé och morötter som lagats tillsammans med köttet. Ja, så tänkte jag ju göra en sås av skyn också. Vi äter verkligen väldigt sällan sådan mat, men nu hade de extremt billigt kött igår när jag var på affären, så då var jag ju bara TVUNGEN att köpa en bit. Tror den kostade 4,95 € per kilo och det är verkligen superbilligt!
Så då blir det en riktig gammaldags, hederlig söndagsmiddag … en riktig söndagsstek. Det blir nog mumsigt, det.

Idag har annars varit en väldigt lugn och trevlig söndag. På förmiddagen tog vi det bara lugnt i soffan, typ. Så skrev jag en liten matsedel för kommande vecka och därefter skrev jag inköpslistan. Det blev en lång lista, men jag tycker det är så himla skönt att ha en massa grejer hemma så man kan laga ordentlig, nyttig och hemlagad mat. Blir ju lite dyrt, förstås, men det är det värt.
Efter att inköpslistan var klar, så blev det dags för oss att sticka iväg. Först åkte vi till vallokalen, för det är nämligen presidentval här idag … den första omgången. Om ingen kandidat får mer än 50% av rösterna, så blir det en andra omgång om några veckor … vilket är det troligaste scenariot.
Det här var första gången någonsin som jag fick rösta i ett presidentval, så det kändes ju rätt häftigt. För mig, så tyckte jag egentligen inte att valet var särskilt svårt. Jag röstade bara som maken. Nä, det var väl inte ENBART den anledningen till mitt val. Jag tycker faktiskt att den person jag röstade på verkar mest vettig … och mogen att axla ett så pass stort ansvar som Finlands president har. Han har bra åsikter och är duktig på att prata med folk … och är inte så plump som vissa personer kan vara. Jag uppfattar nog honom som en väldigt auktoritär person och en person som kan leda bra. Så jag tycker att jag gjorde rätt val.

Nå … efter att vi varit till vallokalen, så åkte vi till Sparhallen för att handla all mat på min långa inköpslista. Det tog ett tag och blev väldigt dyrt, men nu räcker det väl förhoppningsvis ett tag i alla fall.
När vi kommit hem, så stannade barnen ute och lekte i snön en stund. De gjorde en stor, fin snögubbe och sen hade de snöbollskrig … tills jag knackade in dem för att äta lunch. Amanda tyckte nog det var jätte roligt att det nu kommit en massa snö. Hon var jätte glad!

Nu har jag tvättstuga hela eftermiddagen och snart ska jag börja med maten. Sen blir det väl en lugn söndagskväll.

Så var det helg …

Jag känner mig rätt seg idag, måste jag säga. Fast det är ju ändå sååå skönt att det är helg … och att man är ledig. Inga planer har vi heller. Jo, jag hade väl tänkt städa lite … fast det blir nog mest bara lite undanplockning och sedan dammsugning. Inget annat är planerat. Vet inte ens vad vi ska äta idag, men det löser sig väl?
Vi hade ju planerat för veckohandlingen imorgon, men nu gick vi upp i hyfsad tid idag och känner oss nog rätt okej … så kanske att vi ändrar oss och kör på handlingen idag istället. Får se vad vi bestämmer oss för. Kanske blir det bara en lugn hemmadag … med TV-tittande, datoranvändande och Mario Kart-spelande?
Nyss letade jag upp lite fusk åt Viktor på Internet. Vilken snäll mamma jag är, va’? Han ville veta hur man låser upp en gubbe i Mario Kart och då hittade jag en sida med massor av fusk-tips till spelet … så nu har han mycket att låsa upp.

Hundbajs på fönstret?

De senaste dagarna har jag sagt en hel del knasigheter. Det har känts helt rätt i mitt huvud, men när sen orden har kommit ut så har det blivit så fel.
Igår, när vi satt uppe i matsalen på jobbet och fikade på eftermiddagen, så sa jag till exempel: "Ja, man kan ju inte både äta upp grisen och ha den kvar". :-D Alltså ... jag VET ju att det ska vara "kakan", men just då så var det bara gris som poppade upp i min skalle. Jag låtsades dock som om det inte var någon felsägning utan att det faktiskt var gris som jag menade att säga. Jag syftade ju dessutom på en person, så då kunde det ju på ett sätt kännas rätt passande med "gris".
Sen så sa jag något knasigt idag också ... jag sa till min kollega att det var hundbajs på fönstret till mitt jobb-rum. Hm ...
Min kollega kollade lite konstigt på mig och då fattade jag ju att jag sagt något fel. VAD kunde jag ha sagt? Det hade på något sätt känts rätt för mig ... men ändå förstod jag ju att det inte varit rätt ord som kommit ut ur min mun.
Jag kom ju snabbt på vad jag sagt och när jag fattat att hund inte var rätt ord i sammanhanget, så korrigerade jag mig direkt ... och ändrade det då till kattbajs. Hm ... ja, just det ... inte riiiktigt sant det heller ...
Först på tredje försöket så lyckades jag få det till fågelbajs. Egentligen var jag nog nära att säga "djur" först, men hittade ordet "fågel" i sista stund.
Vet inte om det är min MS eller om jag bara är allmänt virrig. Inte brukar jag väl ha så mycket problem med att få fram de rätta orden och uttrycken, men nu stod det verkligen helt still. Jo ... jag fick ju till orden ... bara att det var FEL ord. Helknäppt! Det var precis som om hjärnan låst sig på något sätt.
Nå ... jag bjuder på de knasigheterna. Är väl inte hela världen om man säger fel. Kan ju liva upp stämningen lite, om inte annat.

Bomben tickar ...

Det känns som en tickande bomb på jobbet just nu. Lite lustigt, med tanke på att jag jobbar på en bank. Haha! :-D
Men det är naturligtvis ingen riktig bomb som jag menar, utan var mer en liknelse över spänningen på jobbet ... spänningen över hela vår jobbsituation. Det pågår ju just nu samarbetsförhandlingar där man diskuterar nedskärningarna. Vilka blir uppsagda och hur ska man välja ut vilka dessa blir?
Jag känner att ju längre tiden går ... ju närmare svarsdagen vi kommer ... desto mer tryckt blir stämningen. Alla går bara och väntar ... väntar ... funderar ... spekulerar .. diskuterar. Alla bara väntar på att den där bomben ska smälla av. Vi vet ungefär tidpunkten, men vi vet ännu inte hur stora skadorna kommer bli. Den där ovissheten känns verkligen superjobbig och det blir bara värre och värre. Vi vill veta! Vi vill veta NU! Vilka blir kvar? Vilka får gå? Hur ska de kvarvarande kunna arbeta vidare efteråt och på vilket sätt är det tänkt att vi(de) ska jobba?

Allt går som på halvfart just nu ... för oss alla, skulle jag tro. Ingen har väl någon vidare arbetslust. Man bara väntar på den där avrättningen. Det känns oerhört tungt. Tidigare brydde jag mig inte så hemskt mycket, men nu börjar det verkligen kännas jätte jobbigt. Har svårt att tänka på något annat för tillfället. Man går bara omkring och funderar ... och väntar. Jag sköter ju såklart mitt jobb som jag ska, men inte är det särskilt lustfyllt. Sen blir man ju rätt påverkad av kollegornas sinnesstämningar också. Vissa känns oerhört uppgivna ... personer som jag tidigare alltid sett som så positiva och fulla av arbetsglädje. DET upplever jag som jätte jobbigt och är mycket svårare att hantera än vad min egen oro är. Jag är ju en känslomänniska och känner väldigt lätt av vad andra människor känner och nu känner jag att hela atmosfären genomsyras av uppgivenhet, sorg, besvikelse och frustration. Den senaste veckan har alla de här känslorna ökat. Alla väntar bara på svaret. Alla väntar på att allt det här ska vara över ... så att vi kan gå vidare med våra liv.
Vi vill att den där bomben ska sluta ticka. Låt den explodera, så att vi får se vilka skador den åsamkat. Jag vill bara att allt detta ska vara över!

Utvilad

Den här helgen har jag verkligen fått ordentligt med vila. Har stigit upp först efter att jag känt mig totalt utvilad och inte alls känt något behov av någon mer sömn. Det är väldigt ovanligt att jag känner mig så pigg när jag stiger upp på morgonen, men den här helgen lyckades jag två dagar i rad.
Jag var ju tydligen inte den enda sjusovaren i familjen, heller ... för trots att jag gick upp så sent, så var jag ändå först upp. Haha! Hela familjen var visst trött. Igår gick barnen upp vid 10.30 och i morse kom Viktor upp strax efter 11 (Amanda sov borta i natt). Själv gick jag upp strax efter 10 båda dagarna.
Får se nu hur det kommer gå att somna i kväll, nu när jag har sovit så mycket i helgen. Men jag får väl i alla fall göra ett ordentligt försök. Ska ju ta min medicin också, så då kan det ju bli lite hur som helst. Antingen blir jag helt däckad eller så blir det precis tvärtom. Nå ... det visar sig väl ...

Apropå sömn, så har ju Viktor nu börjat visa riktiga tonårstendenser. Han har ju tidigare alltid varit väldigt morgonpigg. Han brukade gå upp först av alla på morgnarna ... även om han lagt sig sent. Men nu har han börjat sova jätte länge. Ofta vaknar han sist av alla. Är liksom inte ovanligt att han går upp först vid 10.30-11 på helgerna ... om man inte väcker honom. Rätt skönt, kan jag nog tycka. Han jobbar ju så hårt i skolan under veckorna ... mycket läxor, tidiga morgnar och dessutom hårda judopass flera kvällar i veckan. Klart han blir trött och förtjänar att få vila ut ordentligt på helgen. Ja, så slipper ju hans mor och far stiga upp så tidigt för att fixa frukost till honom. ;-)
Amanda har ju alltid sovit rätt länge på morgnarna ... gärna till 9-10 på helgerna. Det har hon gjort i flera år. Men det här med Viktor är helt nytt. Han är väl inget piggt småbarn längre?

Över lag, så tycker jag att den här helgen har varit riktigt lugn och skönt. Trots att jag faktiskt städade igår, så har det ändå känts som en superskön helg. Igår städade vi ju bort julen ... alla julsaker åkte ner i kartongerna, dukar byttes och så städade jag lite mer ordentligt. Så åkte Amanda iväg till sin bästis på lördagen. Hon ville även sova över där, så hon hade packat en ryggsäck med extrakläder och övernattningsgrejer. Då fick vi ju bara ett barn kvar hemma ... vår lugna 11-åring ... så det blev ju en ovanligt lugn helg sen.
Under tiden som jag städade så stack maken iväg till affären med en inköpslista som jag hade skrivit. Annars brukar vi oftast veckohandla tillsammans, men nu frågade jag honom om han ville åka själv under tiden som jag dammsög eller om vi skulle åka båda efter att jag städat klart. Då valde han att åka själv, vilket kändes helt okej för mig. Räckte gott att packa upp alla matvaror sen.
Eftersom Amanda var borta, så passade vi på att äta sådan mat som inte hon är så förtjust i, men som vi andra älskar. Då kunde vi äta i lugn och ro utan att behöva lyssna på hennes gnäll. Det blev då krämig svamprisotto med stekt fläskfilé och rödvinssås ... och så hade vi körsbärstomater till. Det var verkligen otroligt gott. Det var en riktigt mysig middag med god mat, levande ljus och musik i bakgrunden. Riktigt nice!
Sen hade vi filmkväll. Urvalet av filmer blir ju lite större när inte lillasyster är hemma, för nu slapp vi ju ta hänsyn till henne.
Jag tror nog att vi alla hade en väldigt trevlig kväll!

Idag har jag inte gjort mycket alls. Har tvättat lite, kollat på TV, lagat lite mat och så har jag suttit vid datorn. Amanda kom hem först efter 15 ... supersminkad, som värsta Bratz-dockan. Hon och kompisen hade sminkat sig och det såg INTE vidare vackert ut. Men det var ändå jätte roligt att se henne ... efter att hon varit borta i över ett dygn. Min lilla gulle-tjej!

Seg vecka

Jag måste ju säga att det känns sååå skönt att det äntligen är fredag imorgon! Den här veckan har verkligen känt super lång och otroligt seg.
Jag tror det har en del att göra med att jag fick sådana biverkningar av min medicin i söndags. I vanliga fall, så brukar jag ju knappt känna av medicinen alls längre, men den här gången blev det riktigt illa.
Det gick ju lite på tok redan från början, egentligen, eftersom jag höll på att glömma medicinen helt. Jag hade tagit fram den från kylskåpet i tid, men sen kom jag inte alls ihåg att den skulle tas också. Jag gick och borstade tänderna och skulle säga godnatt till maken, som satt och kollade på TV. Då sa han: "Ska du inte ta din medicin ikväll?"
"Shit!" Jo, det skulle jag ju! Det hade helt fallit ut ur mitt huvud. Sen kanske motivationen att minnas inte är världens bästa heller, eftersom jag ju inte är så jätte sugen på att ta den där sprutan. ;-)
Så ... det blev ju bara till att hämta sprutan och alla attiraljer och börja förbereda för att ta medicinen ... och därmed försena sänggåendet med typ 15-20 minuter.
Ja, så kom det då en massa biverkningar sen. Vaknade massor under natten och kände att jag hade hemskt ont i kroppen ... så, som när man har en ordentlig influensa. Sen kände jag mig helt slut när mobillarmet ringde för uppstigning. Men det var ju bara att masa sig upp för att fixa i ordning sig för arbetsdagen, väcka barnen inför skoldagen och så äta frukost.
Jag hade dock fortfarande kvar den där segheten i kroppen. Muskel- och ledvärk och en hemskt kroppsmatthet. Hela dagen höll det i sig, vilket var helt nytt för mig. När jag tidigare fick biverkningar av medicinen, så brukade de alltid vara borta på morgonen efter när jag vaknade. Men nu försvann de inte. Jag har ju hört talas om folk som blivit sänkta i flera dagar efter medicinen, men själv har det alltid funkat jätte bra ... tills nu. Den värsta intensiva segheten gick väl över efter måndagen (dagen efter sprutan, alltså), men tröttheten i kroppen ville inte riktigt försvinna. Har känt mig riktigt seg i kroppen hela veckan nu, så därför längtar jag oerhört mycket efter helg ... och att få sova ut på morgnarna.
Skönt att det bara är en arbetsdag kvar nu ...

Som befarat

Det var precis som jag befarade. Suck! Jag har sådan bra koll på min kropp att jag egentligen inte behöver någon våg, för jag vet ändå på ett ungefär vad jag väger. Men ändå är den ju bra att ha ... för att få vikten bekräftad.
Som ni kanske anar, så har jag gått upp en del i vikt. Jag visste ju det eftersom jag knappt får på mig några byxor längre. Jag anade ju att vikten skulle vara högre nu än på väldigt länge. Det syns och det känns ... och jag HATAR det! Jag känner mig tjock, plufsig och ful. Blä!
I söndags så gissade jag ju min vikt och sen bestämde jag mig för att ta mod till mig och ställa mig på vågen följande morgon. Jag vill inte säga vad jag vägde, men det var endast ett kilo ifrån vad jag gissat på. Jag gissade på ett kilo mer, men det var nog mest för att jag ville ta i lite extra ... så att jag var beredd på det allra värsta. Även om jag gissat på en högre vikt, så kändes det ändå superjobbigt att se en så hög siffra där nere vid fötterna. Det var nog flera år sedan vågen gick upp så högt.
Men nu, när jag kommit så långt som att ställa mig på vågen, så ska jag göra det till en regelbunden måndagsvana igen ... och se till så att siffrorna börjar gå nedåt. Nu känner jag mig supermotiverad och ska allt se till att jag tappar de onödiga kilona. Tio kilo, skulle jag vilja gå ner. Kanske ännu mer, till och med. Det beror väl lite på hur det känns, hur enkelt det går och hur motiverad jag kommer känna mig efter att jag kommit ner så långt.
Jag kommer inte redovisa några vikter här ... inte annat än att jag kanske kommer meddela om jag gått ner och i så fall hur mycket. Nå ... kanske att jag nämner min vikt så småningom ... när siffrorna på vågen ser lite bättre ut. Men det blir inte aktuellt än på ett bra tag.

Jag brukar inte ha så svårt att gå ner ... inte när jag väl är motiverad. Därför tror jag faktiskt att det kommer kunna funka den här gången, för jag känner mig verkligen otroligt motiverad. Jag blir ju lite mer sporrad när jag ser mig själv i spegeln också. Då känner jag att jag verkligen MÅSTE göra något. Jag vill inte se UT så här. Mår verkligen skitdåligt av att vara så här tjock. Känner mig sur och grinig och blir så himla arg på mig själv att jag tillåtit mig att gå upp så här mycket i vikt. Men nu ska det minsann bli andra bullar!

Nu tror ni väl att jag är jätte tjock, eftersom jag pratar på det här viset. Men det är jag ju inte. Jag är inte fet i alla fall. Men just nu så är jag nog ganska mullig ... och väldigt långt ifrån mager.

Har inga bra helkroppsbilder på mig, men den här bilden togs ju i fredags och då ser man i alla fall min överkropp (och en del av höften). Sen har jag ju inga riktigt tighta kläder på mig, så det är svårt att bedöma hur jag ser ut i kroppen. Är inte något mega-fetto, men är bra mycket tjockare än vad jag mår bra av ... psykiskt. Är inte så tjock att jag får fysiska besvär, men psyket mår inget vidare av min nuvarande storlek. Så nu SKA jag bli mindre!

Bilderna ...

Nu har jag fått in bilderna från förra veckan ... då vi var till Sandviken och  besökte min syster och hennes barn och barnbarn.

Amanda, med sitt kusinbarn Milo

Milo ger Viktor en puss på kinden

Jag och min systerdotters lilla Milo

Amanda, Milo och Viktor

Viktor matar Milo med yoghurt

Barnen är helt tokiga i lilla Milo. Ja, egentligen älskar de ju bebisar över huvud taget ... och Viktor var verkligen superduktig. Han bar honom, lekte med honom och matade honom ... och hela tiden med världens leende. Han blir nog en kanon bra pappa en dag! Och visst klär jag bra i "bebis"? ;-)

Slut på jullovet

Vi hade en toppenhelg i Sverige, men jag orkar inte riktigt återberätta allt nu. Vi var ju upp till Sandviken för att fira min systers lilla barnbarn, Milo, som precis fyllt 1 år ... och så fyllde ju även min systerson 34 år, så då passade vi ju på att gratulera honom också.
Viktor och Amanda är helt tokiga i sitt lilla kusinbarn. De lekte med honom, bar honom och matade honom. Särskilt Viktor, var helt begeistrad. Jag tog lite kort, men har inte fått in dem i datorn än, så det får jag ta en annan dag.
Vi sov dock inte över där uppe, utan sov istället hos pappa. Han har ju precis flyttat till Knivsta, så då är det inte så långt ifrån färjan. Det passar oss rätt bra, för då kan vi övernatta där nu när vi är i Sverige. Den här gången blev det två nätter. Då blev det inte så stressigt för oss ... inga stressiga morgnar ... bara ta det i vår egen takt. Helt perfekt, var det. :-)
Vi shoppade inte särskilt mycket under den här Sverige-resan. Vi var faktiskt inte in i en enda mataffär. Handlade lite på IKEA, bara ... lite lampor och glas. Så var vi in på någon elektronikaffär, men inget annat.

Det blev en lång dag igår, dock. Först var vi till Uppsala med pappa på förmiddagen. Sen blev det en snabb lunch på den lokala korvmojjen i Knivsta och efter det var det bara att packa ihop våra grejer och sticka iväg mot färjan.
Strax efter 18 fick vi åka ut från båten och då blev det till att snabbt fara hem med våra grejer, säga hej till katterna, göra rent kattlådan och ge katterna mat. Därefter var det dags att rusa iväg igen ... mot Järsö, för att fira Emil, som fyller 11 år idag.
Där hade vi trevligt ... som alltid. Vi fick smörgåstårta, fika med bakverk, chips och så en allmänt trevlig pratstund. Både barn och vuxna hade nog roligt. Barnen höll sig mest för sig själv, så de såg vi inte så jätte mycket av. Det brukar vara så när vi är dit.
Sen blev det ju sent, förstås. Vi kom väl hem vid 23-tiden och då var barnen riktigt ordentligt trötta. De hade ju rest långt samma dag och hade knappt varit hemma alls än ... så Amanda var verkligen totalt slut. Ont i huvudet, hade hon också, så hon fick en värktablett före läggdags. Sen somnade båda barnen nästan omedelbart.

Idag har vi haft en hyfsat lugn dag. Vi har slängt ut julgranen och plockat bort lite julsaker. Vi har dock mycket kvar fortfarande, men jag tänkte att vi får ta det lite peu á peu. Är väl ingen extrem brådska än, så det får bli när orken och lusten finns. Är ingen panik. Huvudsaken är ju att vi fått ut granen i alla fall. Den barrade ju så förskräckligt.
Faktiskt så var Viktor riktigt duktig. Han dammsög bort allt barr ... utan att gnälla det minsta. Han var sååå otroligt snäll och hjälpsam. Tror nog att jag har världens snällaste 11-åring. ;-)

Utöver julgransplundringen, så såg vi även till att storhandla idag ... så vi har mat hemma för hela nästa vecka. Känns riktigt skönt nu efteråt.
Jag har även tvättat idag, så nu slipper man det omaket ... till nästa söndag, då jag tänkte tvätta igen. Jag har ju dock tvätt som måste vikas om någon dag ... då den torkat.

Nu blir det dags för vardagen igen. I morgon börjar skolorna och även Viktors judo-träning, så då är det full fart på vardagspusslet igen. Blir väl skönt på ett sätt, men samtidigt känns det lite jobbigt ... stress och sådant som kommer in i livet på nytt. Men, men ... det är väl så det är.
Själv har jag ju spännande tider på jobbet. Vet inte alls vad som kommer hända, så vi får se vad som händer.

Vem blir skjuten först?

Det känns inte helt bra i min kropp just nu, måste jag säga. Har en massa känningar av min MS för tillfället ... domningar, pirrningar, bränningar, svaghet och en väldig tyngdkänsla i vänsterbenet. Allt på en gång, typ. Jag vet ju vad det beror på också. Är knappast något nytt skov. Nej, detta är nog en följd av stressen jag känner över vår jobbsituation.
Jag tycker verkligen det är jätte jobbigt att diskutera eventuella nedskärningar. Vi vill ju inte skära ner, utan vill behålla allt som det är. Kanske eventuellt att man kan skära ner en del på timmar, men inte på hela tjänster. Det känns inte alls roligt! Även om jag inte känner mig orolig för egen del, så är detta ändå extremt psykiskt påfrestande. Alltså ... visst finns det risk att jag ryker. Jag är ju den i gruppen som jobbat klart kortast tid. Men det spelar egentligen inte någon oerhört stor roll. Får jag gå, så blir det väl så ... och så får jag jobba vidare mot andra mål. Är inte mer med det. Men däremot känns det ju extremt tungt att andra ska behöva förlora sina jobb. Andra, som har jobbat där en hel evighet ... personer som kanske inte är helt unga och som kanske inte har de allra bästa förutsättningarna till att enkelt få ett nytt jobb. DET känns jobbigt! Det känns jobbigt, tungt och väldigt påfrestande för mitt psyke att fundera över. Den mesta av min tankeverksamhet kretsar ju just nu kring dessa nedskärningar. När? Var? Hur? Om? Vem? Vilka? Varför?
Så tänker man ju på alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion. Hur blir det om man gör så? Kan man göra på det viset? Hur många klarar vi minimalt att vara? Vad ska lämnas bort?
Många tankar flyger runt just nu ... i princip dygnet runt. På arbetsdagen diskuterar man ju med kollegorna och på kvällstid diskuterar jag det hemma. Eller ... jag försöker diskutera det hemma, men maken är inte särskilt intresserad och vill nog då istället få mig på andra tankar ... vilket säkert i och för sig är klokt.

Hur som helst, så gör all den här stressen och oron att min kropp inte mår något vidare. Alla gamla symptom blossar upp igen och det känns inte alls särskilt bra. Än så länge är det inte så farligt. Än är det bara små-känningar ... av gamla skov. Men om stressen blir riktigt illa, så kan det ju utvecklas till något större ... och jobbigare.
Jag SKA försöka att inte oroa mig så mycket ... och att fundera lite mindre på allt det här jobbiga. Men det är liksom lättare sagt än gjort. Det är ju så mycket på jobbet som kretsar kring detta just nu. Folk pratar. Folk tänker. Folk är dämpade. Det är den här ovissheten som gör att allt känns så himla jobbigt. Som om någon står med en laddad pistol framför oss, redo att skjuta. Vi står där rädda och osäkra och funderar på VEM som får ta den första smällen. Vem blir skjuten först och hur många kulor kommer avfyras?

Det är den där ovissheten som är det allra jobbigaste och det som gör att jag känner allra mest stress. Bara man visste hur framtiden kommer se ut. Bara man visste vad som kommer hända och hur styrelsen har tänkt sig att vår verksamhet kommer se ut. Bara man visste ...
Då tror jag en hel del av min oro skulle släppa.

Utåt sett, så verkar jag nog dock lugn som en filbunke. Ingen kan nog tänka sig att jag oroar mig så pass mycket som jag gör. Men det är ju så som jag ÄR. Jag är ju den där lugna personen ... personen man kommer till för att få stöd och som man nog känner trygghet hos. Jag är personen man kan lita på ... trygg, snäll, lugn och tålmodig. Det är den personen jag är ... på ytan. Men inombords känner jag mig superstressad och jätte orolig och vill helst bara stoppa ner huvudet i sanden tills allting är över. Ändå står jag där som det där bollplanket ... så, som jag alltid gör ... och låter folk prata med mig om sina tankar, sin oro och sina funderingar. Det är ju så som jag ÄR.

I morgon inleds samarbetsförhandlingarna och jag längtar verkligen oerhört mycket till dess att allt detta är över ... tills vi fått svar och besked. Först då tror jag min stora oro kommer att släppa.

2012

Så har det blivit ett nytt år igen ... 2012 ... blir svårt att lära sig skriva, som alltid när man byter år.

Årets Nyårsafton blev väldigt lugn för vår del. Jag hade ju dragit på mig en riktigt ordentlig förkylning, så därför orkade jag inte göra mycket annat än att stanna hemma och bara ta det lugnt ... laga lite god mat och bara ta saker i min egen takt. Vi spelade lite Singstar, kollade en del på TV och så spelade vi Mario Kart. Så lagade jag en fantastiskt god tre rätters middag.
En stund före midnatt, så promenerade vi ner till stan för att se på stans storslagna fyrverkeri. Det var verkligen makalöst vackert. Bor man så här centralt, så finns det absolut ingen anledning att köpa egna fyrverkeripjäser. Man får ju se det mest fantastiska skådespelet helt kostnadsfritt bara genom att ta sig en liten promenad. Eller ... helt kostnadsfritt, är det ju inte i och för sig. Det betalas ju av skattebetalarna, dvs jag och många fler. Men jag känner ändå att det är lite värt det ... för man får sig ju en ordentligt show.
Det var mycket folk som samlades där ute i Nyårsnatten och såg hur Mariehamns 150-års firande fick sitt färgsprakande avslut. Ett fint slut på ett storslaget firar-år.

Ja, så är det då 2012 nu. I år skulle min mormor ha fyllt 100 år om hon hade levat och månaden efter så är det 100 år sedan Titanic sjönk. I December fyller min man 40 år ... om han ens lever då, för det är ju meningen att jorden ska gå under den 21:a December 2012.
Enligt Maya-kalendern, så är det ju spått att jordens undergång kommer ske den dagen. Jag har dessutom sett filmen (2012) och den är väl sann? En sann spådom som högst troligt kommer äga rum. Eller?
Jag har ju dock hört en slags förklarlig teori till varför Maya-kalendern spår jordens undergång den dagen. Det sägs bero på att deras almanacka tog slut och att det aldrig gjordes någon ny ... att man egentligen bara skulle behöva uppdatera kalendern. En vanlig almanacka byter man ju ut varje år och det torde vara fallet med Maya-kalendern också ... att den bara behöver bytas ut eftersom tidsperioden avslutas.

Jag såg en lite rolig bild på Facebook härom dagen ...

Den är så passande tycker jag. Folk är ju liksom skiträdda för att jorden ska gå under pga den där så kallade "spådomen", men i själva verket så kanske det bara beror på ett stort missförstånd och en felaktig tolkning. Tala om att folk skrämmer upp sig helt i onödan.
Det är väl egentligen inte särskilt vettigt att oroa sig över sådant som KAN hända ... KANSKE. Men OM inget händer, så har man ju gått omkring och oroat sig helt i onödan.
Jag måste ju medge att jag själv är en sådan person ... en sådan ängslig person som oroar sig för allt och inget ... och som oroar sig massor för livets eventualiteter. MEN ... jag har verkligen blivit avsevärt mycket bättre på den punkten. Jag oroar mig inte längre för allt och blir inte längre nojig för allt som eventuellt skulle kunna hända. Vad som händer, händer och då får man ta itu med det DÅ. Finns egentligen ingen anledning att hetsa upp sig långt i förväg ... och oroa sig för sådant som kanske aldrig någonsin kommer att ske. Jag har börjat förstå det nu. Jag har börjat förstå att livet är alldeles för kort för att spendera i oro och nervositet.
Jag kan ju dock inte säga att jag kommit hela vägen än. Jag oroar mig fortfarande en hel del över både små och stora saker. Men ändå har jag blivit bra mycket bättre och har en otroligt mycket mer positiv livssyn än tidigare. Jag hetsar inte upp mig lika fort längre och tar nog saker mer med en klackspark.

Vad gäller Maya-kalenderns spådom, så väljer jag nog att inte riktigt tro på den. Om jorden går under, så kan jag ändå inget göra, så jag kommer nog att fortsätta leva som vanligt fram till dess.
Så ... vi får se vad som händer ... om vi lever nästa jul eller inte. Jag vill nog hellre tro på den teorin att det endast är fråga om kalenderbyte. :-D