Enorm förändring

Jag kollade precis på "Bonde söker fru" och blev väldigt förundrad över en sak ... vissa av deltagarna är verkligen sjukt blyga ... och mesiga. Hur kan man bara VARA så extremt blyg? Okej om ett barn ... eller till och med en tonåring ... är blyg och tystlåten. Men en vuxen människa?
Visst kan väl vuxna också vara blyga ... det har jag full förståelse för ... men att en vuxen person är SÅ sjukligt blyg ... som vissa av dessa personer ... det tycker jag är oerhört anmärkningsvärt ... och nästan obegripligt.
Alltså ... jag har ju liksom själv varit extremt blyg. När jag gick i 1:an, så var jag så blyg att jag inte alltid ens svarade på tilltal. Personer som jag inte kände så bra kunde jag knappt prata med alls och jag var verkligen oerhört tystlåten. Jag tittade aldrig folk i ögonen när jag pratade med dem, utan blicken var nog tämligen fäst vid golvet eller marken ... ja, på vad som helst utom på just den person som man pratade med. Det var verkligen hemskt läskigt med ögonkontakt.

Jag, efter min allra första skolavslutning 1984

 Min extrema blygsel blev väl bättre för varje år, men den var fortfarande väldigt påtaglig ända långt upp i tonåren. Mitt självförtroende var väl inte det bästa, antar jag. Jag var ju tjock, ful och ensam ... så jag hade väl  inte mycket att stoltsera med, direkt. Jag kände mig ju obekväm i mig själv och det gjorde väl att man kände sig ännu mer obekväm inför andra.
Under gymnasietiden, så kände jag dock att jag kunde hantera min blygsel. Visst var jag blyg fortfarande, men inte så pass att jag kände mig handikappad av det ... och jag tror inte att folk uppfattade mig som så extremt blyg då. Kanske hade min då 20 kilos viktnedgång hjälpt till lite på den fronten också? Jag var ju inte smal, men ändå inget riktigt fetto. Fast ögonkontakt, hade jag fortfarande extremt svårt för.
Sen gick jag ner ytterligare i vikt och i takt med att min vikt minskade, så ökade mitt självförtroende. Jag kände mig plötsligt smal, attraktiv och glad ... kunde känna mig riktigt charmig till och med ... och vågade ju då prata mer med folk ... och folk LYSSNADE på mig. Jag blev verkligen som en helt annan person ... både på gott och ont ... men just ögonkontakten hade jag ännu lite svårt för. Annars var jag då väldigt pratsam ... med sådana personer som jag kände för ... men kunde vara extremt tystlåten om jag var med sådana personer som jag inte klickade med.
På den nivån höll det sig i många år ... var blyg och tystlåten, men kunde samtidigt vara extremt pratsam och nästintill social. Hade ju ingen sådan extrem blygsel längre ... långt ifrån sådan som en del av deltagarna i Bonde söker fru. Jag kunde ofta verka mer social än jag verkligen var ... på arbetsintervjuer och liknande, så hade jag nog inga problem med att kunna prata och verka avslappnad ... så jag tycker nog att det funkade rätt bra för mig ... trots den blygsel jag ändå hade kvar.
Genom alla dessa år, så har jag bitvis jobbat bort min extrema blygsel ... och i år har jag analyserat en del och tänkt på mitt liv och min personlighet ... och då har jag upptäckt en sak ... jag ÄR verkligen oerhört förändrad. Är nog egentligen mest det senaste året som den stooora förändringen har kommit. Vet inte riktigt hur eller varför, men nu känner jag mig plötsligt så mycket mer självsäker. Jag vågar mer ... mer än någonsin ... och jag är inte ens rädd för att titta folk i ögonen längre. Jag vågar ringa samtal (som jag innan varit paniskt rädd för tidigare) och jag vågar fråga folk saker. Jag vågar vara jag och jag är stolt över att vara jag.
Jag märker skillnaden så tydligt ... i arbetslivet, i samtal men andra föräldrar och i samtal med folk över huvud taget ... även i samtal med helt nya bekantskaper. Jag är inte längre lika rädd ... är inte lika rädd för att prata ... inte lika rädd för att fråga ... inte lika rädd för att säga nåt fel.
Kanske är det så att jag mognat? Att jag plötsligt blivit vuxen? Hur som helst, så HAR det skett en enorm skillnad ... och jag älskar mitt nya tankesätt.
Jag känner mig mycket gladare nu ... gladare och mer positiv ... och faktiskt, så älskar jag numer att vara JAG. Jag är mig själv ... det är jag verkligen för det mesta ... men jag trivs med den person som jag är och tycker inte att jag behöver förställa den. Inte nu längre. Folk får ta mig som jag är ... och de flesta verkar faktiskt tycka att den personen är rätt okej.
Jag kan verkligen säga att jag utvecklats en hel del under mitt liv ... och jag är långt ifrån den person som jag en gång var. Jag är inte längre den blyga, lilla (hm ... stora) flickan som inte ens svarade på tilltal. Henne lämnade jag bakom mig för länge sen ... och henne vill jag aldrig mer ha tillbaka.

För att återgå till ämnet jag började med ... Bonde söker fru ... så måste det ju vara extremt handikappande att vara så fruktansvärt blyg som en del av de var. Så blev ju dessa människor bortplockade innan de fick komma till gårdarna också. Det måste ju liksom vara rätt svårt att kommunicera med en människa som bara ler och säger "ja" eller "jag vet inte" nån gång ibland. Blir ju lite svårt att bygga ett förhållande på det.