Saknaden blir allt större ...

När min mamma dog för nästan 13 år sedan, då var jag rädd för att jag så småningom skulle glömma bort henne.
Jag fattade ju att livet skulle gå vidare ... även om det kändes avlägset just då ... då när allt bara kändes tungt och ledsamt. Men jag visste ändå på något sätt att sorgen skulle kännas lättare med tiden. Livet skulle ju gå vidare även utan henne ... och antagligen gick det ju fortare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Tre veckor efter att mamma dött, så var jag nyförälskad och lyckligare än någonsin. Från en intensiv sorg efter att precis ha förlorat min mamma, så vände allt plötsligt till den största lycka jag någonsin hade upplevt. Jag var upp-över-öronen förälskad i en man som jag såg som min framtid ... en man som jag ville flytta ihop med, gifta mig med, skaffa barn med och bli gammal med. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom och lyckan jag kände just då hjälpte mig nog att komma ur den där stora sorgen efter mamma. Jag hade ju liksom annat att tänka på och lyckoruset jag kände då var stort nog att blåsa bort all sorg.
Kanske gick det lite för fort? Så fort att jag inte riktigt hann bearbeta sorgen ordentligt? Jag hade ju fullt upp med mitt ... och bildandet av min egen lilla familj. Jag hann liksom inte tänka. Jag bara följde med på vad som hände i mitt liv. Kanske var det bra? Kanske var det bra att jag inte hann tänka ... och aldrig hann bli neddragen i det där djupa, mörka sorgehålet? Jag är en person som funderar väldigt mycket, så antagligen var det en väldig tur att jag hann finna lyckan före jag blev fastbunden av sorgen. När jag kom till insikten att mamma inte bara var på en lång semester, utan att hon faktiskt aldrig någonsin skulle komma tillbaka igen ... då hade jag redan en bebis i magen och kände att jag inte riktigt hade tid ... eller lust ... att sörja längre. Jag var ju lycklig och ville fortsätta vara det. Jag skulle ju bli mamma! Nu var det JAG som skulle vara MAMMA!
Livet gick ju vidare för mig och i början tänkte jag på mamma ibland bara för att jag inte ville glömma bort henne. Jag var rädd för att minnet av henne skulle blekna med tiden ... och att hon så småningom bara skulle vara en person på ett fotografi. Jag var rädd för att jag skulle sluta tänka på henne, sluta sakna henne och att jag tillslut knappt skulle minnas henne alls. Det låter kanske helknäppt? Men jag var verkligen rädd för att jag skulle glömma bort min mamma ... som om hon aldrig hade funnits. Jag hade ju fullt upp med min egen, nya familj, så hur skulle jag klara av att hålla minnet levande av någon som inte längre fanns kvar?

Fast nu sitter jag här många år senare ... i december blir det 13 år sedan dödsdagen ... och jag saknar henne mer än någonsin. Glömt henne, har jag självklart inte gjort ... och sorgen har dessutom blivit allt starkare. Man säger att "Tiden läker alla sår", men jag antar att man då inte pratar om saknad? För min saknad har vuxit sig allt större under årens lopp. Ibland saknar jag mamma så mycket att det gör riktigt ont i hjärtat. Jag vill att hon ska vara här hos mig. Jag vill prata med henne och diskutera saker som andra kanske inte kan förstå. Nu, när jag blivit äldre, så har jag dessutom börjat förstå min mamma mycket bättre ... trots att jag inte träffat henne på så länge. När mamma dog, så var jag inte riktigt vuxen. Jo ... på pappret var jag ju det ... men inte mentalt. Jag var inte riktigt mogen och kände mig nog rätt långt ifrån vuxen. Visst var jag ordentlig och kunde lätt ha hand om ett hushåll och sköta om en familj ... men inombords kände jag mig fortfarande som en liten flicka. Det är egentligen först nu de senaste åren som jag börjat känna mig mer vuxen ... och den mognaden fick mig att förstå min mamma mycket bättre. Det fanns en del saker som hon gjorde (som jag inte vill berätta om här), som jag då hade rätt svårt att förstå. Men nu, när jag blivit äldre, så förstår jag henne precis. Jag kan förstå hur hon tänkte. Jag kan förstå hur hon kände och jag kan förstå varför hon agerade på vissa sätt i olika situationer. Jag kan nu förstå allt precis ... antagligen för att jag själv nu tänker en del på samma sätt ... och den insikten har gjort saknaden allt större. Det känns som att jag nu skulle behöva henne mer än någonsin eftersom jag tror att hon är den enda person som över huvud taget skulle kunna förstå mig och den enda som jag på riktigt skulle kunna prata med. Jag saknar henne så ... så ... mycket!
Jag skulle ge vad som helst för att få henne tillbaka igen. Jag behöver henne bra mycket mer nu än vad jag gjorde då. "Semestern" är över för länge sen, men än har hon inte kommit tillbaka ... och jag vet ju att det heller aldrig kommer ske. Mamma är borta för alltid och det gör mig så hemskt ledsen.
Visst går ju livet vidare. Det gör det hela tiden. Men ibland önskar jag bara att livet gjorde en totalvändning och kunde föra mig tillbaka till min mamma igen. Jag saknar henne så.

Mamma och jag 1976

Till höger på den här bloggen, så finns låten jag skrev till mamma efter att hon precis hade dött. Du får gärna lyssna på den, om du vill. Jag sjöng den på hennes begravning.

Nu har vi två judokas ...

Igår började Amanda på judo. Hon har ju inte hållit på med någon idrott sedan hon slutade med gymnastiken efter att hon hållit på i ett knappt år. Hon har prioriterat annat ... som att leka. ;-) Men nu tyckte vi väl det var dags för henne att försöka hitta någon idrott som hon kan trivas med ... och personligen, så tycker jag att judo är väldigt bra. Det är ingen tävlingsinriktad sport ... få krav och inte för mycket träningar. Man måste inte tävla om man inte vill och dessutom är det väldigt få tävlingstillfällen för oss som bor här på Åland eftersom vi inte har några egna tävlingar här. Judo här blir väldigt mycket vad man själv vill ... antingen gör man det endast för träningens skull ... och att det är kul ... eller så satsar man lite hårdare och är då med på tävlingar i Sverige och/eller Finland.
I år har de börjat med en ungdomsgrupp, vilket de inte haft tidigare (förut har det varit barn- eller barn-och ungdomsgrupper). Denna grupp är tänkt för ungdomar (13-17 år) och tävlingssatsande barn. Det är antagligen lite tuffare den dagen och där är Viktor med trots att han inte ens är 12 (han fyller snart, dock). Han har ju påbörjat sitt 5:e år nu som judoka och tog grönt bälte förra hösten. Sen hade han ju dock uppehåll nästan hela våren eftersom han var skadad i knät, men nu har han börjat igen ... äntligen ... och han älskar ju judo.
Hur som helst, så började nybörjargruppen igår och nu kände Amanda sig mogen att prova på den sporten, hon också ... så då följde jag med henne dit, så hon fick börja. Jag tror ju att judo skulle kunna passa henne väldigt bra. Hon är ju både stark, smidig och vig ... så om hon bara tränar upp lite snabbhet och explosivitet, så tror jag absolut att hon kan bli rätt duktig.
I alla fall, så tyckte hon det var jätte roligt och idag sa hon att hon längtade till nästa tisdag, för då är det ju judo igen. :-) Så nu hoppas jag att hon fortsätter med den positiva inställningen, för judo är en väldigt "föräldravänlig" sport. Lagom med träningar, få tävlingar och om man vill titta på så är aktiviteten inomhus. Dessutom bor vi jätte nära judolokalen, så för oss funkar det super! :-)

Jag lever ... ;-)

Det här blir ett jätte tråkigt inlägg, men jag tänkte bara meddela att jag lever. ;-) Det har ju blivit lite dåligt med uppdateringar den senaste tiden.
I helgen var vi i Helsingfors. Vi for redan i fredags eftermiddag och kom inte hem förrän tidigt i morse. Hade väckningen satt till klockan 4 eftersom båten anlände 4.25 till Mariehamn. Huga! Jag försökte sen få lite mer sömn efter att vi kommit hem, men det lyckades inget vidare. Jag låg bara och vred och vände mig i sängen och lyckades tyvärr inte somna om. Så den här dagen har känts något seg, måste jag säga.
Barnen lyckades i alla fall somna om, så de fick ju lite mer sömn åtminstone ... fast Viktor var ändå nästintill omöjlig att få upp till skolan vid 7-tiden. Han var TRÖTT! Amanda fick ju sova en timme till, hon.

Nå ... nu blir det väl lugnt ikväll, för jag är helt slut nu och orkar knappt ens tänka. Får se om det blir nåt lite bättre inlägg här så småningom ...

"Åksjuk"

Jag har inte mått riktigt bra den senaste veckan. Har känt mig som åksjuk mest hela tiden och inte vet jag riktigt vad det beror på.
En kväll fick jag plötsligt ett akut yrselanfall när jag lagade middag. Plötsligt snurrade det bara till i huvudet. Det kom väldigt hastigt ... och det försvann lika fort som det kom. Fast ... helt gick det inte över, för efteråt har jag känt mig smått yrslig mest hela tiden ... lätt yrsel och illamående. Hela dagarna har jag känt av det, fast sen har det ökat på kvällen.
Jag har ändå jobbat som vanligt och visst har det ju funkat rätt bra, men jag är ju ändå rätt fundersam på vad detta kan vara. Är det på grund av MS:n? Har jag ätit eller druckit för lite? Är det min whiplash-skada som gör sig påmind igen (den jag ådrog mig hösten 2007, precis innan jag fick MS)? Eller är det någon annan okänd anledning som ger mig dessa besvär?
Jag funderade också på om det kunde vara en biverkning av min medicin ... men då borde det ha gått över vid det här laget, så den teorin har jag nog släppt.
Klart att man direkt får skov-funderingar också. Jag försöker ju dock att inte härleda allt till MS. Jag brukar ha den utgångspunkten att diverse symptom eller åkommor som jag får INTE beror på MS:n, men ändå kan man ju inte låta bli att fundera över det. Jag brukar oftast bli sämre efter sommaren ... efter att jag kommit tillbaka till jobbet igen ... så klart att jag då har det i åtanke. Jag är dessutom domnad i gommen sedan flera dagar tillbaka, så som när man bränt sig. Fast jag har inte druckit te sedan i början på veckan och det borde därför ha gått över för länge sen. Visserligen vore det rätt märkligt om min domnade gom har ett samband med "åksjukan". Jag tror inte att man brukar få flera olika symptom så där samtidigt.
Nå ... det blir väl förhoppningsvis bättre så småningom och jobbet klarar jag ju än så länge av ... bara jag inte stressar, för då blir det värre.
 

Så olika det kan vara ...

Tänk att det ska vara så himla olika. Vissa veckor får jag knappt några biverkningar alls av min medicin, medan jag andra veckor får massor av biverkningar.
I ca tre års tid, så var jag i princip helt biverkningsfri. Då var det bara själva injektionstillfällena som jag tyckte var jobbiga. Men sen började jag få tillbaka biverkningarna igen i början av det här året. Inte nog med att biverkningarna kom tillbaka ... de blev även mer långdragna. När jag precis hade börjat med bromsmedicin, så fick jag väldigt kraftiga biverkningar ... feber, frossa och extrem värk i kroppen ... men dessa biverkningar brukade alltid gå över under natten. Jag kände mig supersjuk när jag lade mig på kvällen, men när jag vaknade kändes allt precis som vanligt. Inte något som helst spår av någon jobbig biverkning.
Efter att jag så medicinerat i ungefär ett halvår, så försvann plötsligt biverkningarna. Jag kände knappt av någonting alls och det var ju riktigt skönt ... så länge det varade. Tre hela år varade det! Så tala om att jag blev förvånad när jag började känna av biverkningarna igen. Visst ... jag fick ju sällan feber, men däremot hemskt ont i kroppen, ont i huvudet och så frossa. Fast graden av biverkningar var inte det värsta. Det värsta var att de nu var så långdragna och kunde hålla i under 1-3 dagar. Dagen efter sprutan så kände jag mig riktigt sjuk och alldeles mörbultad. Inget roligt alls.
Så bytte jag ju till Avonex pen här i våras och i början tyckte jag att biverkningarna blev lite lindrigare igen ... fast det var nog bara tillfälligt, för nu är det återigen tillbaka på en väldigt jobbig nivå. Suck!

Jag tar ju nu medicinen på söndagar, så därför brukar inte mina måndagar vara alltför roliga. Vissa veckor funkar väl hyfsat, men den här veckan blev det riktigt illa. Jag vaknade i morse med värsta värken och kände mig alldeles överkörd. Tog en värktablett tillsammans med frukosten i hopp om att det värsta skulle gå över, fast det hjälpte nog föga. Istället fick jag ju dras med den där "medicin-värken" hela dagen. Inte är det ju så kul att jobba när man mår på det sättet, men jag gjorde ändå så gott jag kunde och låtsades att allt var bra. Förra måndagen var det flera på jobbet som påpekade att jag verkade trött (struntade väl i att dölja mina biverkningar då), men den här veckan ansträngde jag mig nog lite mer för att inget skulle synas. Fast inuti mådde jag verkligen riktigt dåligt och ville mest av allt bara gå hem ... hem och vila ... och kanske ta en till värktablett (som i och för sig ändå inte hjälpte).

Min läkare har sagt att det finns de som har ett stående läkarintyg, så att de får vara hemma från jobbet en gång i veckan ... dagen efter att de tagit sprutan. Hon insinuerade att hon tyckte jag skulle ha ett sådant intyg. Fast hon vet att jag aldrig skulle ta emot något sådant eftersom jag är alldeles för dedikerad till jobbet och i princip aldrig stannar hemma. Jag måste nog vara extremt handikappad eller må RIKTIGT dåligt för att jag ska stanna hemma från jobbet. Så att stanna hemma för lite biverkningar är ingenting jag någonsin skulle överväga. Lite kan jag allt härda ut ... och det går ju över så småningom.
Den här gången verkar det dock extremt långdraget. Nu är det typ ett dygn efter att jag tog sprutan, men det känns fortfarande som om jag nyss tagit den. SÅ kraftiga biverkningar har jag än. Förhoppningsvis ... och antagligen ... är det ju över i morgon bitti när jag vaknar. Men för tillfället känns det riktigt illa ... ont i huvudet, ont i kroppen och till och med frossa. Konstigt ...
Så här länge brukar det sällan vara ... åtminstone inte i sådan här styrka. Tänk, att det är så himla olika.
Jag önskar att biverkningarna skulle försvinna igen ... så som tidigare. Förut, så var det mer själva injektionen jag tyckte var jobbig ... med de enorma nålarna. Men nu funkar sprutorna bättre ... nu, när jag har de här mindre pen-sprutorna ... fast då har jag ju istället fått de här jobbiga biverkningarna. Suck!
Vet egentligen inte vad som är värst? Fast ... jag vill nog ändå aldrig ha tillbaka de där gigantiska nålarna. Om jag får välja mellan de nålarna utan några som helst biverkningar eller de här små nålarna och massor av biverkningar, så tar jag nog hellre biverkningarna.

Spontanitet

Nu har ju skolorna börjat igen efter sommarlovet och på ett sätt kan jag tycka att det är rätt skönt när det blir mer vardagsliv igen. Jobb ... skola ... middag ... kvällsaktiviteter och diverse möten hör vardagarna till nu och sedan blir det andra aktiviteter på helgerna. Vi har rätt många helger inbokade redan. Jag gillar god planering, så det passar mig rätt bra att veta långt i förväg vad som kommer hända eller vad vi ska göra. Blir sk*tnervös av att inte veta i förväg. Inte för att jag behöver veta var sekund av mitt liv, men jag vill åtminstonde vara liiite förberedd och om vi ska resa någonstans så vill jag gärna att resan ska vara bokad i hyfsat god tid. Annars känner jag mig supernojjig och tjatar nästan ihjäl min omgivning (hm ... mest maken, då). Fast så fort saken är fixad ... eller planerad ... så blir jag lugn och slutar upp med att oroa mig. 

Nu låter jag väl som värsta tråkiga personen, som hatar allt vad spontanitet heter? Men så är det inte alls. Jag älskar spontanitet och oförutsedda händelser eller överraskningar ... om det är bra sådana ... och så länge de inte krockar med andra viktiga och planerade saker. ;-) Visst kan jag ju ändra i min planering hux flux. Det kan jag absolut göra. Om någon får för sig att vi ska gå på bio en kväll eller att vi plötsligt blir bortbjudna ... visst kan jag då vara flexibel och till och med bli glad över att få göra något annat än vad jag egentligen hade tänkt mig.

Det är mer annan planering jag oroar mig över ... som om vi ska iväg på någon resa och då behöver boka den eller om jag om maken ska iväg på något och vi inte har fixat barnvakt ... eller om vi behöver storhandla ... eller om vi behöver svara på något inom en viss tid. Det är sådana saker jag kan tycka är lite jobbiga och som jag gärna vill ha planerat i rimlig tid. Fast vanlig vardagsspontanitet tycker jag om.

Egentligen kan jag känna i livet borde präglas av ännu mer spontanitet. Jag vet ju själv att jag är alldeles för styrd av rutiner och planerade händelser så det knappt finns något rum för spontaniteten. Fast om man skulle boka tid för spontana händelser ... hur spontant blir det DÅ?
Ibland kan jag dock tänka att man borde göra något alldeles helgalet ... och superspontant. Kanske inte något knäppt eller olagligt, men ändå så pass spontant att det är utöver mina normala ramar, liksom. Något jättespontant, som ändå är rätt normalt. Hm ... vaddå svensk, liksom? Vill vara spontan på ett normalt sätt ... så där mitt emellan och lagom. Haha! Jo, jo ... nog är jag svensk, alltid. Lagom är bäst. ;-)
Jag vet väl inte riktigt vad jag tänker mig för spontana saker, men kanske något mer spontant än att köpa en ny tröja i alla fall.

2007, så åkte vi ju lite spontant till Las Vegas, förstås. Planerade och bokade resan 6 dagar före flyget gick. DET var väl spontant i alla fall ... och det är väl lite mer sådana spontana upplevelser som jag pratar om. Att göra något crazy, men inte för helsjukt ändå.
Fast man är ju ändå alldeles för tråkig, så det blir nästan aldrig av att man gör några sådana där plötsliga infall. Jag tror ju dock att man skulle må bättre av att inte leva så inrutat 24/7 ... och leva på ett lite mer spontant sätt. Fast jag skulle nog inte trivas med att leva spontant för jämnan. Jag känner en stor trygghet i att ha planering med i mitt liv. Vill ju inte att spontaniteten ska få övertaget. Men nog kunde det vara bra med liiite mindre struktur och ordning.

Nå ... apropå planering, så åker vi till Sverige ikväll och blir borta hela helgen, typ. Vi ska ju testa vår nya bil lite grann ... och så passar vi ju då på att hälsa på pappa. Så blir det väl att kolla lite i affärer. Fast annars har vi inga direkta planer.

Vardagsliv igen ... och ny bil ...

Så var det tillbaka till verkligheten igen. :p I morse började skolan igen efter sommarlovet, så nu är det återigen vardagsliv som gäller ... läxor, tidiga morgnar, hyfsat tidiga kvällar, träningar, snabba middagar och allt annat som hör skolterminerna till. På ett sätt kan jag tycka att det är rätt skönt också ... att allt går tillbaka till det normala. Jag gillar vardagsliv ... bara man ser till att göra lite utöver-saker också.
Igår var Viktor på sin första judoträning sedan februari. Han var till läkaren i förra veckan och blev ÄNTLIGEN friskförklarad från sin knäskada ... ett halvår efter att han fick den. Äntligen får han träna judo igen och det blev han givetvis riktigt glad över. Så nu hoppas jag verkligen att knät håller sig i skick, så han inte blir långvarigt skadad igen. Det var en jobbig vår, eftersom han hade totalt idrottsförbud under så många månader. Men nu är ordningen återställd. :-)
Båda barnen hade fått nya klasskamrater nu efter sommarlovet ... i Amandas klass började en spansk flicka och i Viktors klass började det två nya elever; en pojke och en flicka.
Redan första dagen fick de läxor och Amanda var så snäll att hon delade med sig av läxorna till mig. ;-) Jag fick nämligen äran att plasta in två av hennes böcker nu ikväll.

Nu blir det väl antagligen en rätt aktiv period den närmaste tiden ... med en massa föräldramöten och mängder av information att ta del av. Det blir ju så mycket för oss också, eftersom vi har barnen i olika skolor. Hoppas bara att inte så mycket av mötena och aktiviteterna krockar med varandra.

Amanda hade egentligen önskat sig en ny skolväska nu före hon började, men vi hittade ingen bra när vi kollade förra helgen. Därför bestämde vi att hon får köpa en i Sverige, dit vi tänkte åka nu i helgen. Vi har ju nämligen precis köpt en ny bil, så vi vill ju testa den lite grann.
I måndags hämtade maken ut bilen från bilhandlaren. En helt ny bil blev det den här gången ... en Peugeot 5008, Family. Det är en stooor bil ... en sådan där flexibel familjebil, där man kan sitta allt mellan 1 och 7 personer. Alla säten kan fällas ned, så man kan frakta rätt långa saker vid behov ... plus att vi ju kan ha med tre personer till i bilen och åka helt lagligt. Den här bilen lämpar sig väldigt bra för längre  resor, för det finns TV-skärmar framför barnens platser (i de främre stolsryggarna) och vi fick med en DVD-spelare ... så kan barnen kolla på film och lyssna på ljudet via trådlösa hörlurar. Jag kan ju säga att Amanda var riktigt tills sig över denna bil!

En sådan här bil är det, typ ...

Vår bil är ju nyare och är dessutom ett specialpaket, så vi har lite mer grejer än på denna. De negativa saker som han i filmen påpekar, finns inte på vår bil.
Jag gillar ju egentligen inte att köra bil ... och särskilt inte stora bilar ... men denna var nog lite av en kompromiss. Den känns nämligen inte så jätte stor, men ändå är den mycket större än vår gamla bil (som vi lämnade i inbyte). Den ser dessutom inte så stor ut. Den ser mer ut som en vanlig bil, men ändå får många plats i den, så den uppfyller helt klart våra krav. Jag tror nog att vi kommer trivas väldigt bra med denna. Får se nu i helgen hur det kommer kännas att åka med den. Än har jag ju bara testat den under vår provtur, men i helgen blir det mer.

Kreativa Amanda ...

Gårdagen var en riktigt jobbig dag på jobbet. En massa onödigt strul genomsyrade hela dagen, så det var riktigt skönt att komma hem sen på kvällen.
Idag har det gått desto bättre. Den här dagen har till och med varit rätt rolig från och till. Vid lunch var jag iväg med familjen för att provköra en bil som vi funderar på att köpa. Sen hade maken ett lunchmöte och eftersom barnen inte hade ätit än, så gick vi förbi Citylivs för att köpa lite kall mat (sallad till Amanda och baguette till Viktor) och sen tog jag med dem till mitt jobb, så fick de äta lunchen på vårt rum.
Sen blev barnen underhållna en stund av Fredrik, vår mycket lustiga sommarextra. Han har alltid saker att säga och jag tror nog att barnen tyckte det var rätt kul ... så, som alla andra också tycker.
Sen blev de hämtade efter att makens möte var slut och eftersom jag blivit lite fördröjd under dagen, så låg jag lite efter i mina sysslor. Därför gick ju dagen otroligt fort sen.

På eftermiddagen så ringde Amanda till mig och frågade om en kompis fick komma på besök. En stund senare så ringde hon igen och frågade då om de fick baka chokladbollar. Det gav jag tillåtelse till ... fast bävade ju lite för oredan jag skulle ha att ta reda på efter jobbet. ;-)
Hur som helst, så är ju Amanda väldigt påhittig och kreativ, så när jag kom hem hittade jag detta i kylskåpet:

Det bidde inga chokladbollar ... Det bidde en chokladbollssmetstårta istället. :-D Inte använde de recept heller, för Amanda sa att hon inte hittade något. Fast ... det gick ju bra ändå. Vissa ingredienser var väl kanske lite tveksamma, men smaken var det inget fel på. Fast den var rätt mäktig.

Deppigt ...

Jag ska vara ärlig och säga att just nu har jag egentligen inte alls någon lust till att blogga. Känner mig mest bara arg, ledsen, besviken, irriterad ... och har inte lust med någonting alls. Saker blir inte alltid som man tänkt sig och jag har lite svårt att ställa om vid sådana tillfällen.
Jag är ingen avundsjuk person i vanliga fall. Jag missunnar inte andra glädje. Men ändå har jag nog min gräns för vad jag klarar av ... och vissa saker är känsligare än andra.
Har funderat en massa de senaste dagarna, men vissa saker kan man tyvärr inte råda över och ibland blir man bara så frustrerad.
Inte blir det väl bättre av att deppa heller, men vem har sagt att man alltid har det som målsättning? Kanske VILL man deppa ibland? Kanske VILL man vara ledsen? Allt är inte alltid helt enkelt. Alla beslut är inte alltid glasklara. Vad är bäst? Vad är sämst? Vad är enklast? Vad vill du? Vad vill jag? Vad vill vi?
Livet är inte alltid så enkelt och just nu känns det väl lite som en down-period för mig.
Jag försöker att verka glad och positiv när jag pratar med folk, men inuti känns det mest bara tungt och ledsamt.
Vill inte berätta anledningen till denna känslostorm. Det är något jag vill hålla för mig själv. Inte är det väl nåt allvarligt egentligen ... inte för andra ... fast för mig känns det alltför tungt.
Men ... det blir väl snart som vanligt ... att allt ebbar ut och livet fortsätter sin gilla gång. Så, som det alltid brukar bli. Allt fortsätter i samma spår ... dag ut och dag in ... så, som det alltid brukar.

Ensam hemma

Sent igår kväll så åkte maken och barnen iväg till Helsingfors. De ska vara där hela veckan och själv fick jag ju bli kvar hemma eftersom jag måste jobba. :-( Så nu blir det till att leva lite singelliv den här veckan ... något som jag inte är ett dugg van vid. Jag brukar ju aldrig någonsin vara ensam hemma längre, så nu känns det ju väldigt ovant. Visserligen jobbar jag ju på dagarna, så tiden ensam blir ändå inte särskilt lång ... bara kvällarna och nätterna, så det kommer nog inte kännas så extremt jobbigt, egentligen. Kanske jag till och med kommer tycka om den här egentiden. ;-)
Idag har jag dock inte orkat känna efter så mycket, för jag har varit så sjukt trött. Sov inte mycket i natt, så det har ju då resulterat i en sjukt seg måndag. Hua! Hoppas det kommer kännas bättre i morgon.
Sen får jag träffa min familj igen på fredag, för då flyger jag till Helsingfors efter jobbet. Vi ska ha kräftskiva på kvällen, tillsammans med svärföräldrarna och min svågers familj (som kommer dit från Italien). Får se hur det går. Jag har aldrig flugit ensam tidigare, så det blir lite spännande. Jag åker direkt efter jobbet.

Nu ska jag nog strax lägga mig, för jag behöver mer sömn. Blir verkligen helt slut om jag sover för lite ... inte bara i huvudet, utan i hela kroppen. Min MS-sjuka kropp mår inte alls bra av för lite sömn. Får så svårt att gå och min vänstersida blir så sjukt tung. Dessutom känner jag av en  massa domningar i kroppen ... sådana som jag nästan aldrig känner av i vanliga fall. Men allt det där brukar sen återställas så fort jag fått en normal nattsömn, så jag hoppas det blir likadant den här gången. Idag har det nämligen känts otroligt tungt och det beror inte på att jag varit ensam hemma nu i kväll. Ensamheten har ju snarare varit en fördel nu när jag inte känt mig så bra, för nu har jag ju kunnat ta det extremt lugnt och har sluppit göra något alls ... behövde varken laga mat eller diska, så jag har kunnat ägna mig åt total avkoppling. Har väl blivit mestadels OS-tittande och lite FB-spel.
Hoppas morgondagen blir lite bättre, så att man orkar göra nåt mer på kvällen ... som att fixa till nån mer ordentlig mat till mig åtminstone. Så skulle jag behöva stryka en klänning.
Men nu blir det GODNATT!