Glömde posta mitt stolta ögonblick :p

Eftersom det blev så dåligt med bloggande förra året, så glömde jag helt bort att posta när jag förra sommaren var med i Ålandstidningen.

Men bättre sent än aldrig, så här kommer foton av hur det såg ut då ...

Den bilden hamnade på förstasidan och täckte upp typ halva tidningen. :p

Och så här blev själva artikeln :-)

Nu ser man ju väldigt dåligt vad det står på min fotografering av artikeln, så jag skriver in hela texten här nedan.

Lärde sig springa - sjukdomen till trots
En riktig kämpe, det är vad Åsa Carlsson är. Varken sjukdomen MS eller träningsovana hindrade henne från att springa sina första fem kilometer. Hon hoppas nu att fler inspireras att utmana sig själva.
–  Om jag lärde mig springa borde nästan vem som helst klara det.
På senare år märkte Åsa Carlsson att allt fler vänner och bekanta hakade på löptrenden, särskilt i samband med 40-årsdagen. En av dessa entusiaster var hennes man. Åsa blev också sugen.
– Det är så många med min diagnos som låter bli att göra saker. Jag har aldrig låtit min MS hindra mig, utan har i stället försökt ignorera sjukdomen. Smärtan syns inte utanpå och den blir heller inte mindre av att jag tänker på den. Jag har aldrig sprungit eller tränat regelbundet tidigare, men eftersom jag fyller 40 först nästa år tyckte jag att jag hade ett tidsmässigt försprång - sjukdomen till trots.
I december 2007 drabbades Åsa av första skovet av nervsjukdomen MS, en sjukdom som innebär att signalerna från nervsystemet inte når fram till musklerna.
Hennes vänstra kroppshalva domnade då helt bort. Värst var det i början, då hon knappt kunde gå. Med tiden har domningarna successivt blivit mindre kraftiga och i dag är de nästan helt borta. Däremot har Åsa aldrig återfått styrkan i vänstra benet, utan det fortsätter kännas tungt, som att det släpar efter – ”som ett viktband”. Det är de kvarvarande symptomen som dröjer sig kvar.
Lärde sig gå och springa
Efter det första sjukdomsskovet måste Åsa lära sig att gå på nytt. För varje år gick hon längre och längre sträckor. Under 2013 gick hon en hel mil.
– ”Om jag har lärt mig att gå ska jag väl kunna lära mig att springa”, tänkte jag för några månader sedan. Jag är envis då jag väl bestämt mig. Det var samma sak då jag som 22-åring lade om kosten totalt för att bli kvitt min livslånga övervikt.
I en träningstidning hittade Åsa ett nioveckors nybörjarprogram med målsättning att springa fem kilometer, med tre löpdagar i veckan. Eftersom hennes kondition var så pass bra efter promenaderna körde hon direkt på programmets fem sista veckor. Programmet gick ut på att varva löpning och gång, med en successiv upptrappning av löpningen. Under startveckan joggade Åsa två minuter och gick en minut under totalt 20 minuter.
– Det hjälpte att intervallerna var så pass korta så jag fick sakta ner till gång redan innan jag var utmattad.
Det var tungt i början. Nervsmärtorna var intensiva efteråt, det brände i huden hela kvällen.
– Men min läkare har sagt att nervsmärtorna inte gör sjukdomen värre - det är bara obekvämt. För varje vecka blev det lättare och lättare, konditionen förbättrades snabbt och smärtorna efter löpningen minskade.
Tills sista veckan, då benet och hela kroppen kändes tyngre än någonsin.
– Men då på slutet kunde jag inte ge upp, även om jag skulle behöva halta mig fram.
Så hon avslutade sin femte vecka med att springa fem kilometer. Långsamt, men sprang gjorde hon. Det viktiga är inte hur snabbt det går, utan att hon faktiskt springer. Nu gäller det att få in vanan.
– Jag är jätteglad och stolt. Med min historia vill jag uppmuntra andra att testa löpning. Det är så lätt att säga ”jag skulle aldrig kunna” och skylla på olika saker. Det skulle jag också ha kunnat göra. Men om jag lärde mig springa borde de flesta andra också kunna. Det är inte så jobbigt när man tagit på sig löparkläderna - när man väl bestämt sig.

Just den dagen som artikeln publicerades så befanns vi oss på Fuerteventura, på träningsresa, så jag fick aldrig ta del av den stora berömmelsen och uppmärksamheten. ;-) Bara lite grann på Facebook och så nåt telefonsamtal. Sen fick jag väl höra lite från folk på jobbet efter att jag hade kommit tillbaka från min semester.

Hur som helst, så tyckte jag att det blev väldigt bra och jag är superstolt över mig själv ... och imponerad.

Shit, vad bra jag är! kan jag tänka ibland. När det gäller detta, så är jag bra efter mina egna förutsättningar.

Men när det gäller exempelvis viktminskning (som jag tidigare pratat om här i bloggen), så är jag bra oavsett. Att gå ner i vikt är något som jag verkligen är superbra på! My main skill, skulle man kunna säga.

I alla fall, så ville jag nu lägga upp artikeln.