Lurade mig själv

Jag kollade på lite gamla bilder och hittade bland annat den här bilden på mig:

Den togs när vi var på Madeira på bröllopsresa år 2001.

Som de flesta säkert kan se, så bar jag på rätt så många extrakilon då. Men det lustiga är att jag faktiskt inte visste om att jag var så pass tjock som jag var. 

Ok ... jag visste väl att jag inte var mager och att jag vägde lite för mycket. Men ändå trodde jag då att jag faktiskt var rätt nära vad som är "normalt". Jag KÄNDE mig inte särskilt tjock och tyckte jag såg rätt bra ut när jag tittade mig i spegeln.

Men jösses, vad förvånad jag blev när jag sedan såg bilderna efteråt. Jag var ju inte ALLS smal! Hur kan man bedra sig själv så? Som någon slags tvärtomanorexi. 

Antagligen ville jag väl inte riktigt erkänna för mig själv att jag var så överviktig. Och dessutom jämförde jag mig väl med det fettberg jag hade varit 10 år tidigare, då jag vägt ca 10-12 kg mer än på denna bild. 

Men faktum var ju att det ändå inte var mer än så till min maxvikt och det fattade jag nog inte då. Jag trodde verkligen att jag var bra mycket smalare, men nu i efterhand så kan jag ju se att jag var långt ifrån smal.

Just nu väger jag nästan 30 kg mindre än vad jag gjorde när den här bilden togs. Nästan 30 kg!

Jag kan knappt förstå det, faktiskt, eftersom jag inte riktigt såg den perioden som någon tjockperiod i mitt liv. 

Jag var bra mycket större än vad jag trodde och när jag sedan såg bilderna så insåg jag ju hur mycket jag ljugit för mig själv.

Idag har jag mycket bättre självinsikt. Idag skulle jag knappast kunna lura i mig själv att jag är smal om jag i själva verket väger 80 kg. Jag är mer medveten nu och ljuger inte längre för mig själv.

Kanske är det därför som jag kunnat gå ner så bra också? Och kanske är det därför som jag är så bra på att behålla vikten efter att jag nått mitt mål?

Jag är medveten, har kontroll och jag ljuger inte för mig själv. 

Man måste vara ärlig, för annars kanske man plötsligt hamnar där igen och intalar sig själv att man inte alls är tjock ... och att den där bakelsen man åt till efterrätt inte räknas eftersom den hörde ihop med maten. 

Är man tjock, så är man ... och ALLT man stoppar i sig räknas! 

                                                  -Åsa

Ny mobil och nya byxor

Jag testar att blogga med min nya mobil. :-) Fick ju en IPhone 5 i födelsedagspresent. Sååå himla glad. Så nu har jag en egen iphone som jag faktiskt kan använda (och inte  bara jobbmobilen). Jippi! Jippi! Jippi!

Nå ... till nåt helt annat, så köpte jag ett par nya jeans i veckan. Har inte köpt nya jeans på flera år, så nu passade jag på när det var rea och när jag hade fått lite födelsedagspengar.

Dessa byxor blev det:

I dessa byxor kommer jag bli lite tvingad att hålla den här vikten eftersom byxorna är väldigt små och tighta, så jag har inte mycket extrautrymme att spela på. :p

För ett år sedan så hade jag nog inte ens fått upp dem till knäna ens, så visst har det hänt en del med min kropp det senaste året.

          

                                                     -Åsa

Grattis till mig!

Idag fyller jag år! 38 år blir jag idag. Eller 25, som jag brukar säga. ;-)
Tänk, nu är det bara två år kvar till jag fyller 40. Inte klokt, vad gammal jag har blivit. Fast det är ju tur att jag ser rätt ung ut fortfarande. Då kan man ju alltid ignorera det där årtalet lite och låtsas att man är yngre. Eller hur? ;-)

Hur som helst, så firas födelsedagen rätt stillsamt (det hör väl kanske åldern till?). Barnen har sportlov och är hemma. Förhoppningsvis har de packat, för i natt ska de åka till sin farmor och farfar i Helsingfors.
Själv har jag jobbat hela dagen. Egentligen hade jag väl tänkt ta ledigt på sportlovet, men eftersom jag håller på att byta jobb, så har jag inte riktigt tid att vara ledig just nu. Har ju liksom två arbeten för tillfället och jag måste fortfarande lära mig massor på det nya jobbet.
Men det är ju rätt lugnt den här veckan, så det går nog bra att jobba.

Ikväll ska vi äta middag ute på restaurang. Troligtvis blir det på Texas Longhorn. Huvudsaken är att de har efterrätt, sa jag. Haha! Eftersom vi inte ska ha nån tårt eller kladdkaka eller så, så vill jag ju gärna ändå få i mig något födelsedagsaktigt gottigt efter middagen.

Som födelsedagspresent, blev jag lovad en ny, valfri mobiltelefon. Yeay!!! Såååå glad! Har ju velat ha en ny länge. Förhoppningsvis kommer jag efter det inköpet kunna blogga lite mer (och oftare), för då tänkte jag börja köra med med mobilbloggande. Jag sätter ju på datorn hemma så sällan nu, så därför blir det tyvärr dåligt med blogginlägg. Men med en ny telefon, så kanske det blir enklare att komma till skott? Jag hoppas ju på det i alla fall.

Av Amanda fick jag också någonting. Hon gav mig nämligen ett löfte (typ som ett presentkort) om pedikyr och manikyr, som hon ska utföra på mig. Min gullgumma!

Nå ... nu ska jag fira resten av födelsedagen i lugn och sen far familjen iväg med nattbåten och lämnar mig ensam hemma med katterna.
Maken kommer hem sen på torsdag, men barnen får jag inte träffa igen förrän på söndag. :-(

En otrolig bedrift!

I lördags var ju jag och maken iväg till Sverige för att kolla på när våra barn skulle tävla i Södra judo open 1, i Haninge. Ja, vi skulle ju såklart följa de övriga åländska judokorna också. ;-)

Barnen åkte iväg redan på fredagskvällen och skulle inte komma hem förrän på söndagen eftersom ålänningarna alltid brukar kombinera dessa judotävlingar med läger. Fast jag och maken åkte endast dit för tävlingen ... i kombination med lite shopping.

För Amanda var det första tävlingen, så hon var nog rätt nervös. I första matchen förlorade hon fort på ett kast eftersom hon nog inte var riktigt beredd. Den andra matchen gick betydligt bättre, men hon förlorade även den och det var därmed sluttävlat för henne. 

Hon var ju ändå mest med pga lägret, så hon kunde nog fort slänga av sig förlusten.

Hur gick det då för Viktor? I höstas tävlade han 2 gånger och förbättrades nog en hel del mellan tävlingarna, men det kändes ändå som om han hade en bit kvar till sina svenska motståndare. Därför hade vi väl inga stora för hoppningar, så döm om vår förvåning när han vann match efter match och plötsligt befann sig i en finalmatch helt obesegrad. Tre raka vinster. Tre rätt snabba och raka matcher. Vinnare av sin grupp. Vinnare av en semifinal och så stod han plötsligt i finalen. VAD hade hänt??? Vi var nog alla rätt chockade och som mamma kände jag mig sjukt stolt.

Det var en helt annan kille än den som tävlade på den första tävlingen i höstas. Den här killen utstrålade en enorm styrka och självsäkerhet. Den här killen lyste självförtroende och visade på att han kunde sin sak. Den här killen visade upp precis vad vi såg hos hans konkurrenter i höster och vad vi efterfrågade. För att prata ungdomsspråk, så kan man säga att han "ägde"! Jag har aldrig någonsin sett den tävlingsglöden och självsäkerheten i honom tidigare, så det kändes riktigt roligt.

Tyvärr så förlorade han finalen, men inte för att han var sämre, utan det var nog mer pga slarv vilket nog berodde på att han kände sig rätt nöjd med ett silver. Annars hade han definitivt kunnat vinna matchen, för han hade övertaget innan missen. Men en silvermedalj fick han och det var otroligt bra gjort i en sådan här rankingtävling. Det är hans klart största judomerit hittills och inger lite mer positivism inför framtiden.

Åland fick även en till fin medalj i den här tävlingen. Viktors jämnåriga judokompis, Kristoffer, lyckades ta en bronsmedalj. Så killarna var riktigt glada och hade mycket att fira sen efteråt.

Här står det lite om händelsen:

http://www.radiotv.ax/sporten/judosilver-och-brons-alanningar-i-sverige

Nu är nog Viktor riktigt sugen på fler tävlingar, för nu känns det riktigt kul!

                                                    -Åsa