Har äntligen hittat min motivation!

Det finns vissa saker som jag själv anser att jag är rätt bra på. Även om det kanske här i Norden är lite tabu att framhäva sig själv, så tycker jag ändå att det egentligen inte alls är nåt fel med att säga vilka saker man är bra på. Alla är ju inte bra på allt, men självklart är alla bra på NÅGOT. Om man hamnar på en jobbintervju till exempel ... då blir man ju ofta ombedd att nämna sina bra egenskaper. Då MÅSTE man ju framhäva sig själv. Men till vardags anses det nog annars rätt ofint och skrytsamt att berätta om sådant man är extra bra på. Lite synd, kan jag tycka att det är ... som om man borde skämmas för att man är bra på något istället för att vara stolt över sig själv.
Jag är ju själv en sådan där blygsam nordbo, som sällan framhäver mig själv. Men ändå är jag inte så pass extrem att jag förnekar mina kunskaper. Jag är inte särskilt skrytsam, men är heller inte motsatsen.
Saker som jag tycker att jag är rätt bra på är: att sjunga, att baka, att laga mat, att photoshoppa, att skriva ... och för några år sedan skulle jag även ha sagt: att gå ner i vikt. Tidigare var jag verkligen riktigt duktig på att viktminska.
Som jag nämnt tidigare här i bloggen, så var jag väldigt tjock när jag växte upp. Jag var inte bara knubbig, utan faktiskt så var jag en riktig tjockis. När jag var 9 år så vägde jag 47 kg, vilket är en hel del för mycket om bara är runt 135-140 cm. När jag skulle operera ryggen i 6:an så vägde jag 72 kg och var då endast 155 cm lång (eller kort ... hur man nu ser på det ;-) ). I 9:an hade jag så min toppnotering och hade då en vikt på hela 92 kg! Min längd var då samma som nu, dvs 159 cm, vilket innebar att jag hade ett BMI på 36,4!
"Med en sådan vikthistorik ... hur kan du då säga att du är en bra viktminskare?" kanske du tänker? Då svarar jag: "Men snälla! Jag var bara ett barn!" Jag visste inte mycket om hälsa och sådant och hade absolut ingen lust att ändra min kost. Visst ville jag se ut som alla andra ... alla "normala" barn (som jag kallade dem) ... men min motivation var långt ifrån tillräcklig. Inte blev den bättre av att alla tjatade på mig heller. Ju mer folk tjatade desto mindre blev min motivation.
Min mellanstadiefröken bad mina klasskompisar att ta med mig ut på promenader på rasterna (fick höra det av en kompis) ... precis som om jag hade varit en hund. Hur förnedrande kändes inte DET för en 12-årig flicka? Hon trodde väl antagligen att det kunde hjälpa mig? Men se, det funkar inte på det sättet. Man kan inte få en annan människa att gå ner i vikt genom att förnedra henne på det sättet och omyndigförklara hennes egen kapacitet och vilja. "Tjocka människor kan ju inte tänka själva".

Jag och mormor, julen-91 (när jag var 15 år)

I 9:an fick vi sen en superbra skolsköterska. Jag var till henne ofta under det där sista året i grundskolan och inte en enda gång nämnde hon min övervikt. Trots att jag var tjockare än jag någonsin varit så pratade hon ALDRIG om min vikt! Vi pratade om annat ... musik, bland annat, då hon hade en dotter som hade samma sånglärare som jag. Hon var verkligen helt underbar och jag är henne otroligt tacksam, för under det där året så fick jag tid till egna funderingar. Jag kom till insikt! På helt egen hand bestämde jag mig för att jag skulle påbörja en viktminskning direkt efter att jag slutat 9:an. Jag ville inte vara något fetto. Det vill väl ingen vara? Men saknas motivationen, så funkar det inte att gå ner i vikt. Motivation är något som är svårt att ge till någon annan. Den måste komma inifrån en själv ... och under det där året så hittade jag min motivation.
DÄR började jag min viktminskningskarriär ... och kan därmed hävda att jag är en bra viktminskare ... NÄR jag väl har den rätta motivationen.

Då hade jag ju egentligen inte mycket koll på hälsa, näringslära, livsmedelskunskap och sådant. Jag gjorde bara så som jag trodde att man kunde göra. Små förändringar, men ändå stora. Mindre portioner, inget smör på mackorna, mindre småätande, lightläsk istället för vanlig och så mer grönsaker och frukt. Jag älskar ju mat, och ville inte försaka för mycket. Därför tänkte jag att detta skulle passa mig bäst.
Den första sommaren tappade jag 10 kilo. Sedan slutade jag i princip att anstränga mig, men tappade ytterligare 10 kilo under året som följde på grund av att jag ändrat mina kostvanor. Jag hade alltså då gått ner ca 20 kilo på ett år och tyckte ju förstås att jag varit jätte duktig. Jag kände mig ju väldigt smal då eftersom jag vägde mindre än på många år, men för en utomstående så såg jag antagligen fortfarande tjock ut. HALLÅ! Jag vägde ju liksom fortfarande 70 kg, vilket är ALLDELES för mycket för min längd (BMI 27,7). Fast själv kände jag mig jätte nöjd och höll till godo med den vikten under hela gymnasietiden.
Sen träffade jag en gammal klasskompis när jag gick andra året på gymnasiet och då såg hon ju att jag hade gått ner i vikt. Men så antydde honom något om att jag inte skulle vara klar än ... hon trodde väl att jag fortfarande var på väg ner. Och då fattade jag ... jag var ju inte alls smal. Jag var ju inte färdig ... inte på långa vägar. Just då kände jag väl att det kanske inte spelade så stor roll. Jag var ju ändå hyfsat nöjd. Fast så småningom, kanske ...?

Jag hade ju egentligen aldrig någonsin varit normalviktig. Kanske när jag gick på dagis? Men inte efter att jag började skolan. Därför kunde jag väl inte riktigt föreställa mig hur det skulle vara. Jag trodde väl egentligen inte att jag skulle KUNNA bli normalsmal. Jag hade ju aldrig varit det. Jag var väl kraftigt byggd? Åtminstone var väl det vad folk i min närhet hade intalat mig. Därför kunde jag inte alls tänka mig på något annat sätt än mullig. Antagligen var väl också det anledningen till att jag slutade min viktminskning efter att jag kommit halvvägs till min idealvikt. Jag kunde verkligen inte se mig själv som smal. Jag hade ju aldrig någonsin varit det.
Men så läste jag en dag i Aftonbladet om personer som gått ner i vikt. De var rejält överviktiga från början, men gick sedan ner till normalvikt och det öppnade upp mina egna tankar ordentligt. "Visst skulle väl jag också kunna åstadkomma något sådant? Om jag väl bestämde mig för det? Varför skulle JAG lyckas sämre än DEM?"
Jag var då 21 år och vid det laget visste jag väldigt mycket mer om hälsa. På gymnasiet läste jag en hel drös av ämnen inom kost och näringslära, så nu hade jag full koll på det mesta. Jag visste precis hur jag skulle göra. Den här gången var jag verkligen sjukt motiverad. Jag gjorde dessutom upp en slags plan och till skillnad från den första viktminskningen, så satte jag denna gången upp en målvikt.
Jag började läsa fitness-tidningar, började träna och minskade ner mina portioner ordentligt. Den här gången kändes det faktiskt riktigt roligt att gå ner i vikt och ju fler kilon jag tappade desto roligare blev det. Det var verkligen inte svårt ... inte över huvud taget! Jag var så motiverad och jag kände mig fantastiskt duktig och faktiskt, så tyckte jag att det var riktigt, riktigt roligt att gå ner i vikt. Jag hade ju ett mål. Jag skulle bli smal. För första gången i mitt liv skulle jag bli smal och den här gången kändes det som om jag verkligen kunde lyckas!
Jag har för mig att min startvikt den gången var uppe i 76 kg och efter ett års konsekvent "arbete", så visade plötsligt vågen siffror som jag inte sett sedan jag gick i lågstadiet. 55 kg!!!! (21,8 i BMI). Jag var SMAL! Jag hade verkligen LYCKATS! Och jag var såååå stolt över mig själv!

Sen hände ju en hel del i mitt liv efter att jag gått ner i vikt. Två år efter att jag nått mitt mål, så var min livssituation en helt annan. Jag var på väg att flytta ihop med en kille (som senare blev min man) och jag var gravid. Som de flesta vet, så brukar man ju öka en del i vikt under en graviditet ... och jag ökade MASSOR! Jag gick upp drygt 20 kg.
Tyvärr gick jag inte ner den övervikten heller. Hade ingen riktig motivation då. Men sen gifte vi oss när sonen var 10 månader och efter att jag sett bilderna från bröllopsdagen, så bestämde jag mig för att gå ner i vikt igen.
Jag lyckades väl då att så småningom ta mig ner till normalvikt. Men så blev jag gravid igen och gick ju återigen upp i vikt.
Även denna gång så var inte motivationen under den första bebistiden särskilt stor. Men när dottern var runt 11 månader, så kände jag att jag ville bli normalviktig igen och började därmed viktminska. Den här gången gick det verkligen otroligt bra. Det var kul och hyfsat enkelt ... och kilona formligen rasade.
Ett halvår senare ... när vi flyttade till Åland ... så vägde jag mindre än jag någonsin gjort. 52 kg!!! Och ett BMI på 20,6!
Shit, vad jag kände mig duktig!!! Återigen hade jag lyckats att gå ner i vikt, så därför kunde jag nog hävda att viktminskning verkligen var något som jag behärskade. Vill jag, så kan jag.

Så gick åren och jag var hyfsat bra på att behålla min vikt. Höll mig under 56 kg i flera år, vilket jag tror är en rätt bra bedrift för en som tidigare aldrig varit smal. Men så fick jag MS i slutet av 2007 och efter det så tappade jag lite motivation och vilja. Jag tänkte lite mer "Vad spelar det för roll?" och kände att min strikta viktkontroll verkade så meningslös. "Vad är det för idé med att ständigt ha den här viktkontrollen och jämt vara tvungen att hålla igen?" "Varför kan man inte bara få äta VAD man vill NÄR man vill?" 
Nu, drygt 5 år senare, så har jag fått svar på de frågorna. Min 15 kilo tyngre kropp säger att det finns en anledning till att jag kanske aldrig borde ha släppt den där kontrollen. Jag klarade ju dock bra att hålla mig inom normalvikt rätt länge, men i slutet av förra sommaren så hamnade jag över BMI 25 för första gången på många år. Det kändes verkligen INTE roligt. Jag kunde ju inte längre ha några kläder. Hade vuxit ur mina jeans, så jag fick gå i typ mjukisbyxor eller tights vareviga dag och inte ville jag köpa nytt eftersom jag planerade för att gå ner i vikt igen. Jag hade ju liksom bestämt mig för att aldrig mer bli överviktig.
Under det här senaste året har jag så försökt att gå ner åtskilliga gånger. "Nu ska jag äta mindre", "Nu ska jag äta nyttigare". Men så har det på något sätt alltid kommit något emellan och jag har haft supersvårt att stå emot allt snacks på helgerna eller att inte ta lite extra mat för att slippa slänga den. Visst har jag velat gå ner i vikt. Det är klart! Men min motivation har inte varit tillräckligt stark och utan en stark motivation så funkar det verkligen inte.

Jag har ändå funderat många gånger över varför mina försök inte har funkat. Jag brukar ju vara så bra på att gå ner och mitt måtto: "Ingenting är förbjudet. Allt är tillåtet. Bara man intar rätt mängd" brukar ju fungera hur bra som helst. Men det här senaste året har det varit totalt omöjligt. Jag har verkligen inte alls klarat av att gå ner i vikt, utan har istället haft en klart ökande viktkurva. De senaste månaderna har jag inte ens vågat väga mig eftersom jag varit livrädd för att se de där siffrorna på vågen. Jag har ju egentligen en sådan koll på min kropp, så jag "visste" ju vad jag vägde. Men jag ville inte ställa mig på vågen för att få det bekräftat.
Men ... så tipsade maken mig om en app förra helgen ... en app, där man för in allt man äter och skriver in all träning och även hur mycket man sover ... och med den kan man då få den där kontrollen som jag saknat de här senaste åren.

 Jag tog genast hem appen och bestämde mig för att börja köra med den omedelbart. Kanske kunde jag få tillbaka den där viktminskningslusten igen? Kanske kunde jag återigen få viktminskning att bli rolig och få tillbaka min motivation? Why not? Jag VILL ju verkligen bli smal igen ... helst så smal som jag var när vi flyttade till Åland för 8,5 år sedan.
Så förra söndagen började jag noga kontrollera allt jag äter och dricker. Just nu så känns det ju som om den här appen är till otroligt stor hjälp och den gör faktiskt viktminskningen lite extra kul.
Jag har redan upptäckt en hel del orsaker till varför jag inte lyckats gå ner de senaste åren, så nu blir det nog till att dra ner på de värsta kaloribovarna.
Hittills har det verkligen funkat jätte bra. Jag för in exakt allt jag stoppar i mig och det har varit en minst sagt intressant vecka. Ska bli väldigt spännande att se hur mycket vågen visar på måndag.
Jag tror verkligen att detta kommer funka för mig nu. Med den här appens hjälp kan jag komma igång och hitta tillbaka till min egen viktminskningsmetod ... den som jag en gång var så otroligt bra på.

Jag vill verkligen otroligt gärna ha tillbaka den här kroppen igen ...

Om detta går så bra som jag hoppas, så borde jag nå mitt mål till hösten ... eller kanske till och med före.
Just nu känns det  i alla fall riktigt bra och den här gången kommer jag INTE att släppa kontrollen.
Jag känner mig mer motiverad nu än på många år, så nu tror jag faktiskt att jag kommer lyckas!
Nu känns det roligt igen! :-)